Hoppa till innehåll

Dag: 8 november, 2011

Alla flackar med blicken

Jag har varit på teater med Anna i Stockholm och därför mött mången flackande blick: tågkonduktörer, kioskbiträden, tunnelbanevakter, damer med hund, en biljettrivare och en trubadurhippie.

Splatt!
För idag ser jag ut så här. Splatt! (Vad det där lila i underkanten är begriper jag då rakt inte.)

Och så är det ju:

  • Har man en vilsen snorslamsa som tittar ut som göken i ett gökur när man andas, så blir folk nervösa och börjar flacka med blicken.
  • En tomatkärna på hakan kanske skulle kunna vara ett konstigt födelsemärke och då vågar man ju inte peta på eller påtala det.
  • Jag hade en chef en gång som alltid hade ett enda decimeterlångt, skruvat hårstrå som växte ut precis mellan ögonbrynen. Ingen sa något om det.
  • Vallmofröbullarnas frön bosätter sig gärna i det lilla utrymmet där tanden möter tandköttet, och det enda som kan ta bort fokus från detta faktum är förmodligen en jättestor snusprilla.

På väg från Boulevardteatern på Söder gick jag mot Centralen över Slussen, där jag tror mig se bovar och banditer i varenda cementskrymsle. Jag var fokuserad på att parera framhoppande mördare, när en cyklist som kom emot mig plötsligt vinglade till och stannade.

– Kan du hjälpa mig? Sorry, do you speak English?

Att cyklisten tyckte att jag såg osvensk ut var så charmigt att jag stannade och sa att jag kunde hjälpa honom trots att han säkert tänkte slå ihjäl mig även om han sa att han ju bara trasslat in skosnöret i cykelkedjan. Jag satte mig på huk och fäpplade loss honom samtidigt som jag tänkte att vill han råna mig så står jag ju jättebra här, donk pang blasch med en batong i mitt bakhuvud, bara.

När jag var färdig ställde jag mig upp och tittade cyklisten i ögonen. Det tog ett tag innan han mötte min blick. Han sa:

– Tack, tusen tack, jag var tvungen att be om hjälp för förra gången det hände fick jag panik och glömde bromsa och for rakt in i ett staket med huvudet före och slog sönder pann… AAAAAAAAAAAHHHHH! VAD HAR DU GJORT I ÖGAT?

Så. Alla som träffar mig de närmaste dagarna ska veta att det inte gör ont, att det snart kommer att försvinna och att jag inte vet hur det gick till när blodkärlet sprack eller om jag kan förhindra att det sker igen. Ni behöver inte vara rädda.

Men om jag har spenat mellan framtänderna får ni gärna säga till!

Share
40 kommentarer