Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2011

Jag vill åka på språkpolisturné!

Hade inte det varit coolt? Tänk er att jag och mitt följe kommer till just din stad med sju långtradare och så smäller vi upp jumbotroner i taket, högtalare större än en etagelägenhet på Strandvägen och i runda slängar 23 halvnakna dansare som juckar i takt med att jag på scenen tjoar:

– Dubbelt supinum stör läsningen!

När jag sätter mig på scenkanten och långsamt viskar fram mitt budskap om de–dem–dom, hörs en violinkvartett gnissla i bakgrunden. När jag i slutet (efter blott en timme, mer orkar inte de svettiga åskådarna) visar att man i ett informationsblad i tur och ordning ska 1) ange ämnet 2) informera för allt vad tygen håller 3) tala om vad läsaren har för skyldigheter, kommer konfetti av sönderrivna lappar från barnens skolor drösslande från taket – ner på alla i den saliga publiken.

Sedan kanske jag måste strippa steppa lite bara för showens skull?

Titta på mig! (Fast ni tror förstås att det här är Pamela Anderson i ett par konstiga trosor.)
Titta på mig! (Fast ni tror förstås att det här är Pamela Anderson i ett par konstiga trosor. Men nej, det är jag i steppskor.)

Nämen allvarligt talat: bjud in mig till er skola eller till era barns skolor. Jag kan göra underverk.

Share
36 kommentarer

Det fantastiska kommentatorsbåset

– Lotten Bergman, så här på 100-årsdagen måste vi ju få fråga: vilken var den roligaste tiden i ditt liv?
– Vad säger han? Vem? Vilken låda?
– FRÅGA! NÄR VAR DET SOM ROLIGAST?
– Hur ska jag kunna veta när du är som roligast?
– DU!
– Ja, jag säger ju det. Inte ett dugg rolig. Dessutom har du en fånig mustasch.
– När du ser tillbaka …
– Kommer inte på fråga. Kanelbullar gjorde jag senast någon gång i slutet av 1900-talet.

Mina gener är sådana att jag på ålderns höst 1) kommer att få dålig hörsel 2) inte kommer att minnas ett endaste dugg. På min 100-årsdag får ungdomarna helt enkelt rota i de gamla bloggarkiven, så är det. Därför berättar jag när jag har som roligast.

Jag har inte träffat alla i kommentatorsbåset – men många av er som kommenterar har öppnat era hem och låtit mig sova över på golvet i hallen, på finsoffan och i tältsängen, en familj åkte flera mil för att titta på flygplan med mig, många har trillat in i mitt hus och några har dessutom låtit mig komma på studiebesök. Jag har er alla att tacka för många, många skratt. Nu ska ni få se hur en av långskrivarna i båset ser ut:

Skogsgurra
Skogsgurra.

Han bor med sin fru Karin i obygden bortitok, dit man kommer via en slingrande grusväg med grässträng i mitten. Vägen går inte att beskriva med “ta vänster, sedan höger”: man måste ha värden i örat för att komma fram. Så hur vågar jag mig dit – med barn och allt? Ptja, positiv magkänsla kanske?

När man kör in på den enorma gårdsplanen framför Skogsgurras hus, skriker man små förtjusta pip-tjut eftersom det inte står ett enormt hus på tomten, utan två!

Boningshuset från 1862 målades senast 1923, men är i bättre skick än utsidan antyder.
1. Boningshuset från 1862 målades senast 1923, men är i bättre skick än utsidan antyder.
Det övergivna huset är från 1876, och faktiskt i lite sämre skick än utsidan antyder.
2. Det andra, nästan övergivna huset är från 1876, och faktiskt i lite sämre skick än utsidan antyder.

Den vänstra delen av det trasigare huset är faktiskt från 1700-talet, och någonstans där i fogen mellan de två århundradena har något satt sig på sniskan så att taket böljar lite. Men äsch – självklart måste vi ju gå in och titta, kom barn!

Sa jag.

Fru Karin skakade då på huvudet och sa att nej, där har ingen varit sedan hennes pappa dog 1973, och nej, det är inte tillrådligt att ta med sig barnen och ta för guds skull på er stövlar. Skogsgurra sa ”det här vågar jag inte titta på” och försvann.

Som ni ser på bilden ovan har verandan ingen entrétrappa – man får klättra upp på en stege. Jättespännande!

Här på verandabänken har ingen suttit på snart 40 år.
Här på verandabänken har ingen suttit på snart 40 år.
Och på den lilla tvättlinan har ingen tvätt hängts på snart 40 år.
Och på den lilla tvättlinan har ingen tvätt hängts på snart 40 år.

Vi öppnade en knarrande dörr utan lås och klev in i en vacker, färgglad hall med sviktande golv.

Blommig hall, ljusblå trappa.
Blommig hall, ljusblå trappa.

Jag sa ”titta, det finns andra som målar på väggarna i sina hem” till barnen och traskade vidare. På golvet låg något som såg ut som en rebus:

Hur tolkar ni detta?
Hur tolkar ni detta?

I ett skåp fanns 13 båtmotorer, i en soffa låg en stor gipsbyst, i ett fönster fanns det dryckjom.

Mums, koncentrerad svavelsyra.
Mums, koncentrerad svavelsyra.

På ett ställe var golvet så murket att jag höll på att åka rutschkana rakt ner i källaren. Jag vände upp blicken och hittade en ledtråd: en balja på drift.

Bilden är suddig, ja. Iver, sinnesrörelse, halka och mörker kan ha varit bidragande orsaker.
Bilden är suddig, ja. Iver, sinnesrörelse, halka och mörker kan ha varit bidragande orsaker.

På väg ut igen, anade vi vilket partyhus det nog hade varit en gång i tiden.

Pilsner!
Pilsner!

När vi kom in i boningshuset igen för att leta upp Fru Karin och hennes Skogsgurra, möttes vi i hallen av en liten smidig räknesticka.

Observera gärna den gömda dörren i trappan: man tar loss en bit av ledstången för att ta sig in där!
Observera gärna den gömda dörren i trappan: man tar loss en bit av ledstången för att ta sig in där!
Vid en taffel mellan två stora golvur satt Fru Karin och spelade.
Vid en taffel mellan två stora golvur satt Fru Karin och spelade.

Och sedan försvann tiden i ett huj – vi pratade i munnen på varandra, inspekterade ägorna, drack champagne, letade efter gamla tapeter, irrade upp på vinden för att kolla på räknemaskiner, drack te och pratade varandra sönder och samman. Vid midnatt sa Skogsgurra ”nämen om man skulle ta och äta något?” och bad Åttaåringen om ett förslag på nattamat. Denne förslagne lille pojke öppnade kylskåpet och sa bestämt att bacon och ägg skulle sitta fint.

Därför satt vi klockan halv ett på natten och åt ägg och bacon som den naturligaste sak i världen. Sedan kröp vi till kojs. Eller … de andra lade sig på soffor och madrasser – jag kröp in här:

"Lottens antikatt-tält” kallas detta.
“Lottens antikatt-tält” kallas detta.

För så är det med nästan alla som jag känner: de har katt. Och där de förnicklade katterna är, kan jag ju inte vara med astmaväs och nässnor samt ögonkli. Därför byggde Skogsgurra detta enkla tjäll till mig. Under natten åskade det och regnade som aldrig förr — och där låg jag bredvid en fotogenlampa, en dator och en kofot (ännu en rebus?) och hade det hur bra som helst.

Men nu till dagens läsarfråga. Vi gjorde ett gemensamt besök på det lilla Arbetarmuseet i Gråbo, där Skogsgurra vevade igång en gammal grammofon på hög volym och nästan ville ta med sig en fin älgtavla hem. Där fanns även en gammal skolsal, med dessa mystiska matematikredskap:

Va ä dä?
Va ä dä?

Vet någon av er hur de användes i skolundervisningen? Det är plywoodremsor som hänger styvt och obegripligt. (Museipersonalen visste inte heller.)

Share
51 kommentarer

Löksoppa i bikini

Släng er i väggen, Per Moberg och Nigella och allt vad ni nu heter. Jag lagar faktiskt mat iklädd bikini.

Lök och lök.
Lök och lök.

Det är på det viset att jag har fått ett (betalt) hedersuppdrag: att provlaga recept ur en ännu inte utkommen bok av Lisa Förare Winbladh och Malin Sandström: Matmolekyler. (Se även Matmolekyler på Taffel.)

Jag valde en löksoppa eftersom Nittonåringen här hemma häromdagen sa:

– Lööööök, jag skulle vilja ha mer lök i all mat!

Sedan fick jag sådan våldsamma problem med ingrediensinförskaffandet att nyss nämnde Nittonåring hann åka hemifrån för att ta några resttentor nere i Lund och alls inte fick avnjuta kvällens ömt tillagade soppa.

Ingredienserna voro:

Smör, buljong, miso, salt, vitt bröd, selleri, lagerblad, sherry, vin, lök, ost, socker, peppar, timjan.
Smör, buljong, ljus miso, salt, vitt bröd, selleri, lagerblad, sherry, vin, lök, ost, socker, peppar, timjan.

Visst ser det lite enkelt, ganska billigt och lättåtkomligt ut när allt står samlat sådär på en liten gammal bricka, inköpt för 2 kr på loppis? Jamen fokusera då på orden ”ost” och ”ljus miso” så ska ni få höra på andra bullar lökar.

I receptet står det att osten gärna ska vara ”grovriven lagrad ost, gärna gruyère, comté eller Västerhavsost”. Som Coop (där jag köper nästan allt) inte har. Ehum, kan man kanske ersätta den med en extremt lagrad Västerbotten? tänkte jag och köpte en bit som förstås var helt fel eftersom man hellre ska ta grevé eller herrgård. Som jag inte alls köpte.

Rätt ska vara rätt, tänkte jag och letade i minnet efter en ostbutik som jag aldrig har varit i eftersom den ligger i en del av staden där jag aldrig går: i frisörgettot.

Gamla staden i Eskilstuna, där det på ett par hundra meter ryms tiotalet frisörer, tre skönhetssalonger och två antikaffärer samt en ostbutik.
Gamla staden i Eskilstuna, där det på ett par hundra meter ryms tiotalet frisörer, tre skönhetssalonger och två antikaffärer samt en ostbutik.
Eller rättare sagt en blom-, choklad- och ostbutik. Himla praktiskt.
Eller rättare sagt en kombinerad blom-, choklad- och ostbutik. Himla praktiskt.

Men det räcker ju inte med att hitta rätt ost – ska man provlaga måste man göra allt rätt. Vad är  det som kallas ”ljus miso”? Det är i alla fall inte det som på Coop heter ”Miso: ljus soja av japansk typ”. Nej, man måste bege sig ner i ett f.d. parkeringsgarage i stadens China Town:

Gå ner i den mörka avgrunden där!
Gå ner i den mörka avgrunden där!
Ser ni: ljus miso! (Men man ska inte äta det lilla paketet där, nähedå.)
Ser ni: ljus miso! (Men man ska inte äta det lilla paketet där, nähedå.)

Den vilda jakten på ingredienserna fortsatte med en tur till Systemet eftersom jag skulle ha ”torr sherry, helst fino” och ”vitt oekat vin, gärna chardonnay”. Fino? Oekat? Vabaha?

– Fino? jag ska kolla i daaataaaan. Jaha, jaså, det är en sort. Den där! Men oekat? Ja, nä, då smakar det nog inte ek … aha, det finns en sort som heter ”unoaked”! sa den samlade personalskaran på Systemet där vi hängde över en datorskärm.

Unoaked! Fino! Yay!
Unoaked! Fino! Yay!

Nu skulle man kunna tro att jag med mina resor kors och tvärs över stan tyckte att projektet här var både krångligt och bökigt. Men icke då. Det allra värsta med att laga mat efter recept är ju att ha tålamod att steka löken i all evighet. Jag vill fräsa den snabbt och effektivt som en snytning – inte stå och röra, inspektera och filosofera. (Bränner jag min mat ibland? Ja.)

Det här är en barnportion med ganska lite soppa och en massa macka.
Det här är en barnportion med ganska lite soppa och en massa macka.

Tre timmar tog det från början till slut – men jädrar vilken löksoppa! Alldeles söt och god, slafsig och kladdig och ljuvlig. (Och bikinin hade jag på mig hela tiden, ja.)

Share
29 kommentarer

Jag och andra konstnärer

Le? Kommer då rakt inte på fråga.
Le? Kommer då rakt inte på fråga.

Ni ser hur Selma står där och blänger mot fotografen? Eller vänta, hon kanske bara står där och ser ut som hon borde gjorde. Klänningen ser förstås lite för tajt ut vid axlarna. Hon kanske har obekväma skor? Och ont i den onda höften? Eller vänta, det är förstås alldeles för varmt ute och hon vill ju bara in i huset igen för att fortsätta att skriva.

För hand.

Vid ett skrivbord.

På icke alls ergonomiska stolar.

Detta gnager i mig som en bäver i byggartagen. Förr i tiden skrevs storverk och odödliga alster av människor som satt fast i korsetter och kravatter och som dessutom var tvungna att använda krånglande pennor och som inte kunde slå upp ett endaste dugg på internet. Hade de halsfluss, mjältsjuka eller kallbrand var det bara att stå ut och hoppas på det bästa. Och om de ville ha lindrande te, fick de vänta i många fler minuter än vi gör idag på att vattnet skulle koka.

I väntan på min lidnerska knäpp och därpå följande Nobelpris, far jag omkring och besöker allehanda konstnärer och författare för att klappa lite på dem.

Fröding hade det inte heller så roligt.
Fröding hade det inte heller så roligt.

När vi kom till Frödings födelseplats började det spöregna samtidigt som vi var hungriga, och eftersom Fröding ju inte alls värkte fram något strax efter födseln, sprang vi bara fram till honom och sedan tillbaka till bilen. Detta kallade vi Frödingeloppet.

När vi närmade oss Kristinehamn, tog vi en omväg för att skåda Picassos jättestaty som föreställer hans fru och alls inte en envingad skata.

Picassos fru hade det kanske jätteroligt?
Picassos fru hade det kanske roligare än vi?

När vi i hällande spöregn och 97 sekundmeters motvind hade kämpat oss fram till Picassoskulpturen, stannade vi i 5,2 sekunder för att hinna föreviga upplevelsen – sedan rusade vi i samma jädra motvind tillbaka till bilen. (Obegripligt meteorologiskt fenomen.) Detta kallade vi Picassoloppet.

Men det besvärligaste var egentligen det som upptäcktes på Mårbacka: bildarrangemanget.

De måste ha flyttat på soluret!
De måste ha flyttat på soluret! Klåpare!

Nu ska jag sätta mig i en miljölampas dassiga sken och på kollegieblockspapper med en kass reklampenna från Q8 skriva storverk och odödligheter. Jag ska ta på mig ett par för små jeans och äta sill också. Sedan ska jag definitivt utnämna barnen till mina ödmjuka tjänare och skicka bud via sms närhelst jag behöver assistans.

– G’morrn, Elvaåringen. Jag tar frukost på sängen idag, tack.
– Men mamm…
– Scccchhhhhh. Mamma skaaaaapar.

Krafs krafs. … hon kom som en virvelvind med en mobiltelefon i ett nyckelband om halsen … Just så.

Share
75 kommentarer