Hoppa till innehåll

Månad: november 2010

Damn you, auto correct!

Idag tänker jag bara skicka er vidare härifrån. Det är ju fredag och alla vill vi bli roade och ivägskickade.

De moderna telefonerna med pekskärmar och små digitala tangentbord sägs effektivisera sms:andet. Inte vet jag om det är mina av basketbollar svullna fingrar som är orsaken – men jag är långsam. Tycker jag. (Tydligen är andra ännu långsammare eftersom mina gröna pratbubblor alltid är fler och längre än mina adressaters vita.)

Och så är det det här med stavningskontrollen. Den funkar nämligen så att om jag skriver ett enligt Apple felstavat ord, måste jag ta bort mobilens förslag – annars bestämmer den åt mig. Så om jag vill skriva “för faaan” och mobilen föreslår “förfasa”, måste jag klicka bort förfasandet för att få svära ifred. Nyss skickade jag och en kompis gamla bilder till varandra (när jag hade puffärmar och han hade hår), och vi mindes att vi 1989 drack upp tolv flaskor rosa champagne som stackars Magnus fick betala. Då blev det så här:

Det konstiga är att vissa helt normala ord förvanskas medan andra helt påhittade och underliga ord godkänns utan problem:

Men det här är ingenting om man jämför med de hysteriska sms:en som läggs ut på Damn You, Auto Correct. Kolla på dessa tre:

Seså, nu springer ni till Damn You, Auto Correct. (Men ni får inget vettigt gjort under den närmaste halvtimmen.)

Share
24 kommentarer

Domkyrkouret i Lund

När man står på stora fötter och stadiga ben i nuet och skådar in i framtiden, är den suddig som av vaselin och damm på en gång. Det går ju inte att se ett jota!

Om man då vänder sig om och skådar historien bakom, ser det – för mig – ut som ett alplandskap. Melodifestivaler, fotbollslandskamper och modesvängningar står tydligt på alptopparna och om jag kisar kan jag nästan se bortåt maskeraderna på 1700-talet. Bakom bergen – i skuggan – antar jag att t.ex. nobelpristagare i fysik och fältslagsstrategier hukar. Men dem ser jag inte.

Då är det extra roligt när jag kastas in i ett skrivprojekt som inbegriper två galna gubbar som i början av 1900-talet beslutade sig för att fixa uret inne i Lunds domkyrka. För denna klocka är i min version av historiens berglandskap inte gömt i någon skugga – den ligger nergrävd utan att en enda del sticker upp.

Men det här blogginlägget är inte bara allmänbildning och historia, det är även en uppmaning till alla med till synes tossiga idéer som bara stöter på motstånd: kanske ska du inte ge upp. Kanske är det du gör just nu alldeles jätteklokt och kanske kommer man i framtiden att tacka dig för ditt upptåg. (Kanske är du däremot galen på riktigt och bör omedelbart ge upp dina planer på att förbjuda spetsiga skor, glödlampor eller snuva och kanske ska du inte genomföra de plågsamma pensionärsförsöken som tänkt.)

Theodor Wåhlin var en arkitekt som fokuserade på att restaurera kyrkor, men som ritade mycket annat – t.ex. Stadsparkscaféet i Lund. Han var intresserad av nästan allt, inklusive astronomi.

Julius Bertram-Larsen var en dansk tornurmakare, som fick en fix idé om att uret i Lunds domkyrka borde sopas upp från källare och vindar och restaureras samt sättas upp till allmän beskådan.

Julius och Theodor var väl som Lennon & McCartney eller HasseåTage. Tillsammans lade de 16 år på att rota fram uret från 1442 (vilket inte är riktigt sant – under århundradena byttes urverket ju ut och man vet inte med säkerhet vilka delar som är från vilken tid och dessutom så finns det många som tror att det byggdes redan 1380). Delarna låg lite här och där sedan uret monterades ned 1837, och jobbet var väl ungefär som ett jätteplockepinn i kombination med ett korthus som skulle passa ihop som ett miljonbitarspussel.

Nu är det här inte en liten golvklocka, som säkerligen kan vara komplicerad även den. Det här handlar om ett projekt i tre våningar …


Ding dång! Själva urverket – de röda delarna är ursprungligen från 1706 (nya delar målades inte).

Det där var insidan. Nu till utsidan:

  • Överst finns det astronomiska uret med  stjärntecknen, vilken fas månen befinner sig i och var på horisonten solen går upp och ner – om man ser den från Domkyrkan.
  • I mitten händer det grejer: två gånger per dag höjer små gubbar sina trumpeter och orgeln inne i uret spelar en trudelutt samtidigt som de tre vise männen med varsin tjänare vandrar förbi Jesusbarnet och Maria.
  • Underst finns ett kalendarium som säkerligen inspirerade till Gröngölingsboken, för där kan man räkna ut vilken veckodag ett visst datum är. Ett problem är förstås att kalendern bara räcker till år 2123, så då måste någon måla om alltihop. Suck.
Ja, mörk bild – men jag ska fixa en bättre själv när jag åker till Lund nästa vecka.
Ja, mörk bild – men jag ska fixa en bättre själv när jag åker till Lund nästa vecka.

Jag läser på och läser och fascineras och tänker att jorå, idag skapar vi också storslagna ting som … öh, t.ex. internet. Och envisa galningar finns det överallt. Men överallt finns det andra saker som får stryka på foten och som faller i glömska när internet eller domkyrkour ska få plats. Skandalen som jag tänker på är att Domkyrkans stora värmesystem från 1800-talet revs ut för att klockskrället skulle in!

Stackars ventilationshålet finns inte längre! (Det som hänger p väggen är alltså den del som sedermera kom att sitta högst upp på uret.)
Stackars ventilationshålet finns inte längre! (Tavlan som hänger på väggen är alltså den del som sedermera kom att sitta högst upp på uret.)

Det runda hålet är hela två meter i diameter och jätteimponerande jue! (Bilden är från början av 1900-talet enligt Lunds universitets museums historiska arkiv, vilket ju är ett långt och krångligt namn på ett arkiv.)

Så nu vet ni det.

Share
30 kommentarer

Punktlighet!

Alla som har svårt att komma i tid räcker upp handen!

– Men kolla, jag hr ju ingen klocka!
– Men kolla, jag har ju ingen klocka!

Ser ni nu på de nakna armarna att vi är ett utdöende släkte, vi som kommer i tid med armbandsklockorna fastspända och uppvridna? Som inte måste gräva i fickor och väskor för att hitta den förnicklade telefonen som bara är så himlarns jädra … underbar …

Framtidsvision från början av seklet.
Framtidsvision från början av seklet.

Men telefonen kan tydligen inte  hjälpa oss med punktligheten – eftersom den liksom slukar tiden som den visar. Eller nåt.

(Lägg gärna märke till hur jag här ovan skriver ”oss” och förskjuter attacken lite grann trots att jag på intet sätt räknar med mig själv i det där ”osset” – jag kommer ju alltid i tid.)

– Näe, vi har inte heller några armbandsklockor.
– Näe, vi har inte heller några armbandsklockor.

Jag har alltså skådat i mina tarotkort, granskat kristallkulan och konfererat med mina horoskoptillverkare. Årets julklapp är en armbandsklocka. För nu måste vi införa punktlighetskunskap! Citat från okänd källa först:

”No one important is ever present to appreciate punctuality.”

I Åttaåringens lågstadieskola börjar lektionerna klockan 08:00. Då är halva klassen närvarande. Under den närmaste kvarten ramlar barnen in pö om pö som till ett cocktailparty. Några har promenerat och hittat intressanta stenar på vägen och “glömt bort tiden”. Några ”hörde inte att det ringde in”. Precis som på min tid. Men de allra flesta kommer faktiskt för sent för att de körs i bil fram till skolans dörr av sina sena privatchaufförer föräldrar.

Då är frågan dels hur det kommer sig att de inte bryr sig om att vara i tid, dels varför man ska vara i tid om det inte har någon betydelse. Vi tar ännu ett citat från okänd källa:

”Punctuality is a virtue, if you don’t mind being lonely.”

Jag sätter mig härmed på mina höga hästar och säger att man faktiskt måste försöka mer när det gäller att komma i tid. Och att man som förälder måste föregå med gott exempel.

“Punctuality is the virtue of the bored.” (Evelyn Waugh)
”Punctuality is the virtue of the bored.” (Evelyn Waugh)

Därför börjar vi här och nu med en lite undersökning i kommentatorsbåset:

1. Ingår punktlighet i livskunskaperna som skoknytning och nässnytning?

2. Är punktlighet en genetisk fråga och hur viktigt är det i så fall att komma i tid eftersom alla som kommer för sent verkar överleva generation efter generation trots  evolutionsteorierna?

3. Det tar tid att komma i tid. Men det är väl ok?

Redan 2006 sades denns klocka – Timeflex – vara på utvecklingsstadiet.
Redan 2006 sades denna klocka – Timeflex – vara på utvecklingsstadiet.
– Jag har faktiskt en klocka här på knät.
– Jag har faktiskt en klocka här på knät. En Timeflex. Aj.
Share
66 kommentarer

Några tips denna fredag

Jag har ju genom åren kört på olika linjer när det gäller ordning och oordning i huset och ibland haft städschema med belöning och ibland hoppats på frivilliga insatser. De fem barnen stökar på helt olika sätt – och städar på helt olika sätt. För att inte tala om hur jag och min djefla man städar och ostädar.

  • Jag blir galen på mitt eget stök och städar på ytan genom att slänga eller gömma undan saker i lådor och skåp.
  • Den djefla mannen hamnar i koncentrerat sorterings-mode och sitter med benen i kors och tittar på varenda pryl på luppavstånd.
  • Artonåringen ser inte damm. Och det man inte ser, finns inte. (Mina gener.)
  • Sextonåringen har ordning på allt var tredje dag. Däremellan ligger allt huller om buller på golvet.
  • Trettonåringen stökar aldrig till någonstans. På riktigt! (Min djefla man tror att han också är på detta vis.)
  • Tioåringen fyller varenda hörn av huset med pysselskräp och varenda hylla med färdiga konstverk.
  • Åttaåringen dräller allt överallt och hittar ingenting. (Den djefla mannens gener.)

Och alla slänger Kalle Anka-tidningar på golvet.

Kalle Anka x 3.
Kalle Anka x 3.

För att inte tala om allt annat som slängs på golvet.

Det som ska brännas i kakelugnen ställs på hög i vardagsrummet som en intressant installation.
“Jag ställer det som ska brännas i kakelugnen på hög i vardagsrummet som en intressant installation.”
"Oj, den hade visst ingen hank".
“Oj, den hade visst ingen hank.  Ah, well.”
"Påsen med PET-flaskor syns nog inte bakom gardinen här."
“Påsen med PET-flaskor syns nog inte bakom gardinen här.”
"Men orka öppna garderoben."
“Men orka öppna garderoben.”

Nu är ni kanske lite illa till mods och tänker att jag skvallrar på alla familjemedlemmarna och lägger ord i munnen på dem. Helt korrekt — jag har ju ingen aning om de tänker eller säger sådär. Och varför går jag omkring och fotograferar allt?

Jo, för att få bukt med röran satte jag ihop en datorpresentation och smällde upp den med kanon i köket. Jag lade in röda kryss och roliga pratbubblor och ljudeffekter och jag vet inte allt. Alla skrattade och fnissade och lovade att bättra sig. Särskilt när jag visade upp min egen röra blev det muntert:

Min stol kräks ut kläder.
Min stol kräks ut kläder.

Och nu till det sorgliga i historien: det här skedde för två veckor sedan. Och det är idag precis lika stökigt som det brukar vara.

Tips 1:
Lyd inte mina råd och tips när det gäller städning.

Tips 2:
Åk till Systemet idag och inte imorrn, när det ju är stängt. Och mina rekommendationer just idag är dessa viner (som man måste kolla upp själv, ja):
2738

22139

5334

22800

Tips 3:
Kolla på film med barnen ikväll. En lagom brutal och spännande familjefilm är Percy Jackson – kampen om åskviggen.

Tips 4:
Tvätta inte håret med hudlotion. (Jag ser inte klok ut.)

Share
29 kommentarer

Elefanten Chunee jämförs med en halsduk

Det som idag verkar normalt, kommer vi förstås att skratta rått åt om 25 eller 300 år. För så är det. Alla fotbollstränare, t.ex., har ju halsduken knuten som vore den en tamp som ska hålla fast ett lastfartyg.

Det kommer vi att skratta åt.

Coachuniform.
Coachuniform. (Alla tre bilderna: CC)

Kvällstidningarnas desperata försök att få oss att klicka, klicka och klicka kommer vi att skratt… förlåt, där skrattar vi kanske redan. (Åt oss själva som gång på gång går på dessa dumheter.)

Under denna rubrik finns bilder på kändisar som är på väg till dagis, några som är utklädda till hundar och ... inte en enda skräckoutfit.
Under denna rubrik finns bilder på kändisar som är på väg till dagis, några som är utklädda till hundar och … inte en enda skräckoutfit.
Åh, vad roligt med mögel och ruckel! (Men ack. Sedan följer bara bilder på solnedgångar, husdjur och små barn.)
Åh, vad roligt med mögel och ruckel! (Men ack. Sedan följer bara bilder på solnedgångar, husdjur och små barn.)

Fast jag måste ju säga att vi är rätt beskedliga av oss nuförtiden. Har ni hört talas om den indiska elefanten Chunee (även stavad Chuny) som råkade hamna på Astleys cirkus i London 1810?

(Kanske har jag ett uppdämt behov av att skriva egna bokstäver nu när jag bara har redigerat banktermer och sorgligen försummat bloggen, kanske är jag bara fascinerad. För nu blir det långt!)

Där, precis ovanför "TR" låg huset som jag strax ska berätta om.
Där, precis ovanför “TR” låg huset som jag strax ska berätta om.

Efter att ha varit en beskedlig, trist cirkusattraktion med röd sammet och guldtofsar på huvudet, hyrdes Chunee 1811 ut för 900 guineas (vilket enligt mina källor motsvarar runt en halv miljon kronor, gulp) till Covent Garden-teatern. Alla teatrar med självaktning hade nämligen på denna tid djur på scenen – om än inte elefanter på ett ton.

Tiljorna knakade, elefantskötaren drack sig full inför varenda föreställning, publiken tjöt av skratt och förskräckelse medan Chunee gjorde som elefanter gör: stampar på saker som är i vägen, svingar snabeln mot hot och resolut knuffar bort väggar i vägen. Att väggarna bara var flortunna kulisser kunde han ju inte veta. Tidningarna rapporterade om fiaskot – som då blev en storslagen succé eftersom alla ville skratta åt skådespelarna som kämpade för att faktiskt framföra en pjääääs. Samtidigt fick stackars Chunee stressrelaterade problem med magen och började släppa väder (jag uttrycker mig fint, jag) så att det “lät som muskötskott i salongen”.

Efter 40 tappert genomförda föreställningar såldes Chunee (av cirkusens affärsdrivne clown) till något så absurt som ett menageri i ett vanligt bostadshus på fem våningar vid Exeter Change. Väggarna i lägenheterna var målade med djungelmotiv och det som förut kanske var en salong eller ett litet sovrum hade förvandlats till burar för exotiska djur.

Hm. Vår fascination för exotiska djur är idag inte vad den en gång var, kan man lugnt konstatera. Trötta björnar på Skansen, anyone? Kanske hade vi vallfärdat idag för att se djuren i en sådan konstig miljö – vi som gärna står i kö för att se vaxdockor av kändisar på Madame Tussaud’s?

I de här rummen fanns i alla fall noshörningar, kängurur, vargar, zebror, tigrar och massa fåglar. Grannarna i kvarteret klagade på djurens morranden, skäll och bröl samt lukten. Till ingen nytta, förstås.

Exeter Change. Påminner lite om röran på Aftonbladets startsida.
Exeter Change. (Påminner lite om röran på Aftonbladets startsida.)

In i huset klev nu elefanten Chunee. Han fick ett eget rum på andra våningen, förstärkt med pålar underifrån. Han fick fler kompisar när djursamlingarna (naturligtvis) utökades med lejon, leoparder, tigrar, jaguarer, hyenor, boaormar, krokodiler, antiloper, lamadjur, bisonoxar, strutsar, gamar och sjölejon.

Nu är det kanske på sin plats att påpeka att jag faktiskt inte skojar. Jag har inte hittat på det här: det är sant. Bostadshus i London. På 1800-talet. Fullt med djur! Vad värre är, blir det nu ännu värre:

Eftersom ägaren till menageriet var en hyvens karl som tog väl hand om sina djur, växte Chunee och vägde plötsligt fem ton. Han var snäll och beskedlig, charmade hela London och blev en celebritet. Lord Byron blev faktiskt smått förälskad i honom och besökte menageriet flera gånger – i sin dagbok skrev han (nu citerar jag Richard D. Alticks ”The Shows of London”):

”There was a hippopotamus, like Lord Liverpool in the face; and the ursine sloth hath the very voice and manner of my valet – but the tiger talked too much. The elephant [Chunee] took and gave me my money again, took off my hat, opened a door, trunked a whip and behaved so well that I wish he was my butler. The handsomest animal on earth is one of the panthers; but the poor antelopes were dead.”

Det finns otaliga historier om hur Chunee ibland for ut mot sina skötare och dängde dem i väggen så att det skakade i hela huset, hur han mellan varven blev tvärilsk av okända människor som gjorde grimaser eller slog honom – och jag tänker bara ”… grimasera mot en elefant? Varför gör man det?”.

Nu närmar vi oss slutet. Chunees liv var som alla förstår inte en dans på rosor. En enarmad skötare (vars andra arm hade ätits upp av ett lejon) som älskade djur men inte människor, kickades pga. samarbetsproblem (gentemot människorna) och ersattes av en man som i samråd med veterinärerna på stället kom på att Chunee under den årliga brunstperioden mådde bättre om han behandlades med laxerande medel i maten. Chunee bajsade då av epsomsaltet, sirapen, gummiguttan och ricinoljan så det stod härliga till och menageriets grannar blev mangrant vansinniga.

I november 1825 råkade Chunee borra en av sina betar djupt in i en rysk skötarassistent som dog på fläcken. Naturligtvis ställdes elefanten inför rätta och dömdes för ”död genom olyckshändelse” till böter på en shilling. (Japp, så var det i London på denna tid.) Nu vet man inte riktigt anledningen till att allt gick utför så snabbt, men kanske skadades Chunee av denna olyckshändelse, kanske fick han ont i beten och kanske utvecklades skadan till en stor varböld som gjorde honom så galen att han i februari fick ett raseriutbrott som nästan raserade hela den där gamla byggnaden som ju var full av människor, bajs, mat och allt som ska få plats i ett hus som man på ett helt naturligt sätt fyller med djur. För Chunee fortsatte att få raseriutbrott – nu utanför brunstperioden, utan provokationer från grimaserande besökare eller ens laxermedel.

Man beslutade tvärt att Chunee skulle dö – och naturligtvis skulle han förgiftas av stadens alla apoteksgifter. När det konstigt nog inte funkade, försökte man skjuta honom med hjälp av soldater från ett regemente i London. (Vi är alltså fortfarande på andra våningen i femvåningshuset.) Någon kastade spjut mot honom, någon stötte harpuner i honom. Fler och fler åskådare samlades och ett gäng medicinstudenter stod och gnuggade händerna i förvissning om att här vankades det minsann en intressant obduktion.

Tydligen hoppade burdörren nästan av sina gångjärn flera gånger. Tror fan det.
Tydligen hoppade burdörren nästan av sina gångjärn flera gånger. Tror fan det.

Strax innan en kanon anlände för att få slut på eländet, segnade Chunee ner. Död. Och där låg han i en vecka och ruttnade för att alla skulle hinna se honom innan man sålde elefantbiffar till hugade spekulanter. De hårt prövade grannarna flydde fältet. Chunees tarmpaket dumpades i Themsen, huden (på ett ton) och skelettet köptes av intressenter med förmögenheter lockande i fjärran drömmar och ett gäng frenologer gjorde en avgjutning av Chunees huvud för att bistert konstatera att den förstås var abnorm.

Chunees hud till salu på auktion.
Chunees hud till salu på auktion.

Chunees skelett stod länge till allmän beskådan på The Hunterian Museum, tills det 1941 krossades till småsmulor av tyska bomber. Och till den dagen kunde man se tydliga spår av en varböld på den av betarna som ju hade mördat en ryss.

Så. Vi är väl i relation till detta – trots galna dokusåpor, militanta tokar och halsduksknutar – ganska normala år 2010?

Share
36 kommentarer

Om silvertejp inte funkar, är det trasigt

Det är höstlov. Man kan hitta på så mycket! Man kan bada i badhus, bolla basket, besöka biblo och gå på bio. Jag stoppade in barnen i bilen, startade och lade in backen.

Rassel, kabånk, klonk och donk!

Nu handlar det inte om vilken sekruttbil som helst, utan den älskade kombin från 1987, som ägdes av en söndagskörande bankman i 15 år. Tyvärr hamnade bilden sedan hos oss, vilket den säkert har beklagat mången gång.

(Fem barn! Orienteringsskor! En klåfingrig djefla man med tummen mitt i handen! Endast tak över huvudet i tunnlar och ett och annat sällsynt parkeringshus à 15 kr i timmen!)

Jag gick ut och tittade. Ptja, lite mossa och rost här och där som vanligt bara. Kanske skulle man tvätt… oj hoppsan. Där hänger minsann avgasröret på halv stång.

Ingen ko på isen! Håll i hatten! Silvertejpen hitåt!

Tänk att jag faktiskt tog fram något att ligga på först.
Tänk att jag faktiskt tog fram något att ligga på först.

– Jag klistrar, jag klistrar, jag klistrar, nynnade jag som en annan Strindberg.

Jag och Kristin i ”Ett drömspel” har mycket gemensamt.
Så fint. Jag och Kristin i ”Ett drömspel” har mycket gemensamt.

En komplicerande faktor i sammanhanget är att nybilen (som nog blir veteranbil snart den också) har tappat kamremmen. Och den kan man svårligen tejpa.

Kära kommentatorsbås: hur gör man om man är en motoridiot som inte har råd att köpa bilar nyare  än ungefär 1990-modellerna? (Om ni inte vet så kan ni snöa in på silvertejp eller superlim istället.)

Share
52 kommentarer