Månad: november 2010

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

Publicerat av Lotten Bergman den 14 november 2010 20:29

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?

Men ingen vettig tehuva. — Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.

Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!

Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

30 kommentarer

Damn you, auto correct!

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2010 13:27

Idag tänker jag bara skicka er vidare härifrån. Det är ju fredag och alla vill vi bli roade och ivägskickade.

De moderna telefonerna med pekskärmar och små digitala tangentbord sägs effektivisera sms:andet. Inte vet jag om det är mina av basketbollar svullna fingrar som är orsaken – men jag är långsam. Tycker jag. (Tydligen är andra ännu långsammare eftersom mina gröna pratbubblor alltid är fler och längre än mina adressaters vita.)

Och så är det det här med stavningskontrollen. Den funkar nämligen så att om jag skriver ett enligt Apple felstavat ord, måste jag ta bort mobilens förslag – annars bestämmer den åt mig. Så om jag vill skriva ”för faaan” och mobilen föreslår ”förfasa”, måste jag klicka bort förfasandet för att få svära ifred. Nyss skickade jag och en kompis gamla bilder till varandra (när jag hade puffärmar och han hade hår), och vi mindes att vi 1989 drack upp tolv flaskor rosa champagne som stackars Magnus fick betala. Då blev det så här:

Det konstiga är att vissa helt normala ord förvanskas medan andra helt påhittade och underliga ord godkänns utan problem:

Men det här är ingenting om man jämför med de hysteriska sms:en som läggs ut på Damn You, Auto Correct. Kolla på dessa tre:

Seså, nu springer ni till Damn You, Auto Correct. (Men ni får inget vettigt gjort under den närmaste halvtimmen.)

24 kommentarer

Punktlighet!

Publicerat av Lotten Bergman den 8 november 2010 12:05

Alla som har svårt att komma i tid räcker upp handen!

– Men kolla, jag hr ju ingen klocka! — – Men kolla, jag har ju ingen klocka!

Ser ni nu på de nakna armarna att vi är ett utdöende släkte, vi som kommer i tid med armbandsklockorna fastspända och uppvridna? Som inte måste gräva i fickor och väskor för att hitta den förnicklade telefonen som bara är så himlarns jädra … underbar …

Men telefonen kan tydligen inte hjälpa oss med punktligheten – eftersom den liksom slukar tiden som den visar. Eller nåt.

(Lägg gärna märke till hur jag här ovan skriver ”oss” och förskjuter attacken lite grann trots att jag på intet sätt räknar med mig själv i det där ”osset” – jag kommer ju alltid i tid.)

– Näe, vi har inte heller några armbandsklockor.

Jag har alltså skådat i mina tarotkort, granskat kristallkulan och konfererat med mina horoskoptillverkare. Årets julklapp är en armbandsklocka. För nu måste vi införa punktlighetskunskap! Citat från okänd källa först:

”No one important is ever present to appreciate punctuality.”

I Åttaåringens lågstadieskola börjar lektionerna klockan 08:00. Då är halva klassen närvarande. Under den närmaste kvarten ramlar barnen in pö om pö som till ett cocktailparty. Några har promenerat och hittat intressanta stenar på vägen och ”glömt bort tiden”. Några ”hörde inte att det ringde in”. Precis som på min tid. Men de allra flesta kommer faktiskt för sent för att de körs i bil fram till skolans dörr av sina sena privatchaufförer föräldrar.

Då är frågan dels hur det kommer sig att de inte bryr sig om att vara i tid, dels varför man ska vara i tid om det inte har någon betydelse. Vi tar ännu ett citat från okänd källa:

”Punctuality is a virtue, if you don’t mind being lonely.”

Jag sätter mig härmed på mina höga hästar och säger att man faktiskt måste försöka mer när det gäller att komma i tid. Och att man som förälder måste föregå med gott exempel.

“Punctuality is the virtue of the bored.” (Evelyn Waugh) — ”Punctuality is the virtue of the bored.” (Evelyn Waugh)

Därför börjar vi här och nu med en lite undersökning i kommentatorsbåset:

1. Ingår punktlighet i livskunskaperna som skoknytning och nässnytning?

2. Är punktlighet en genetisk fråga och hur viktigt är det i så fall att komma i tid eftersom alla som kommer för sent verkar överleva generation efter generation trots evolutionsteorierna?

3. Det tar tid att komma i tid. Men det är väl ok?

Redan 2006 sades denns klocka – Timeflex – vara på utvecklingsstadiet. — Redan 2006 sades denna klocka – Timeflex – vara på utvecklingsstadiet.

– Jag har faktiskt en klocka här på knät. En Timeflex. Aj.

66 kommentarer

Några tips denna fredag

Publicerat av Lotten Bergman den 5 november 2010 11:52

Jag har ju genom åren kört på olika linjer när det gäller ordning och oordning i huset och ibland haft städschema med belöning och ibland hoppats på frivilliga insatser. De fem barnen stökar på helt olika sätt – och städar på helt olika sätt. För att inte tala om hur jag och min djefla man städar och ostädar.

Jag blir galen på mitt eget stök och städar på ytan genom att slänga eller gömma undan saker i lådor och skåp.
Den djefla mannen hamnar i koncentrerat sorterings-mode och sitter med benen i kors och tittar på varenda pryl på luppavstånd.
Artonåringen ser inte damm. Och det man inte ser, finns inte. (Mina gener.)
Sextonåringen har ordning på allt var tredje dag. Däremellan ligger allt huller om buller på golvet.
Trettonåringen stökar aldrig till någonstans. På riktigt! (Min djefla man tror att han också är på detta vis.)
Tioåringen fyller varenda hörn av huset med pysselskräp och varenda hylla med färdiga konstverk.
Åttaåringen dräller allt överallt och hittar ingenting. (Den djefla mannens gener.)

Och alla slänger Kalle Anka-tidningar på golvet.

För att inte tala om allt annat som slängs på golvet.

Det som ska brännas i kakelugnen ställs på hög i vardagsrummet som en intressant installation. — ”Jag ställer det som ska brännas i kakelugnen på hög i vardagsrummet som en intressant installation.”

"Oj, den hade visst ingen hank". — ”Oj, den hade visst ingen hank. Ah, well.”

"Påsen med PET-flaskor syns nog inte bakom gardinen här." — ”Påsen med PET-flaskor syns nog inte bakom gardinen här.”

"Men orka öppna garderoben." — ”Men orka öppna garderoben.”

Nu är ni kanske lite illa till mods och tänker att jag skvallrar på alla familjemedlemmarna och lägger ord i munnen på dem. Helt korrekt — jag har ju ingen aning om de tänker eller säger sådär. Och varför går jag omkring och fotograferar allt?

Jo, för att få bukt med röran satte jag ihop en datorpresentation och smällde upp den med kanon i köket. Jag lade in röda kryss och roliga pratbubblor och ljudeffekter och jag vet inte allt. Alla skrattade och fnissade och lovade att bättra sig. Särskilt när jag visade upp min egen röra blev det muntert:

Och nu till det sorgliga i historien: det här skedde för två veckor sedan. Och det är idag precis lika stökigt som det brukar vara.

Tips 1:
Lyd inte mina råd och tips när det gäller städning.

Tips 2:
Åk till Systemet idag och inte imorrn, när det ju är stängt. Och mina rekommendationer just idag är dessa viner (som man måste kolla upp själv, ja):
2738

22139

5334

22800

Tips 3:
Kolla på film med barnen ikväll. En lagom brutal och spännande familjefilm är Percy Jackson – kampen om åskviggen.

Tips 4:
Tvätta inte håret med hudlotion. (Jag ser inte klok ut.)

29 kommentarer

Om silvertejp inte funkar, är det trasigt

Publicerat av Lotten Bergman den 1 november 2010 11:49

Det är höstlov. Man kan hitta på så mycket! Man kan bada i badhus, bolla basket, besöka biblo och gå på bio. Jag stoppade in barnen i bilen, startade och lade in backen.

Rassel, kabånk, klonk och donk!

Nu handlar det inte om vilken sekruttbil som helst, utan den älskade kombin från 1987, som ägdes av en söndagskörande bankman i 15 år. Tyvärr hamnade bilden sedan hos oss, vilket den säkert har beklagat mången gång.

(Fem barn! Orienteringsskor! En klåfingrig djefla man med tummen mitt i handen! Endast tak över huvudet i tunnlar och ett och annat sällsynt parkeringshus à 15 kr i timmen!)

Jag gick ut och tittade. Ptja, lite mossa och rost här och där som vanligt bara. Kanske skulle man tvätt… oj hoppsan. Där hänger minsann avgasröret på halv stång.

Ingen ko på isen! Håll i hatten! Silvertejpen hitåt!

Tänk att jag faktiskt tog fram något att ligga på först.

– Jag klistrar, jag klistrar, jag klistrar, nynnade jag som en annan Strindberg.

Så fint. Jag och Kristin i ”Ett drömspel” har mycket gemensamt.

En komplicerande faktor i sammanhanget är att nybilen (som nog blir veteranbil snart den också) har tappat kamremmen. Och den kan man svårligen tejpa.

Kära kommentatorsbås: hur gör man om man är en motoridiot som inte har råd att köpa bilar nyare än ungefär 1990-modellerna? (Om ni inte vet så kan ni snöa in på silvertejp eller superlim istället.)

52 kommentarer