Hoppa till innehåll

Dag: 30 november 2010

Julkalendern börjar i ottan den 1 december

Gå och lägg er! Detta talar jag om nu så att inte stora horder av julkalendergalningar sitter uppe och förstör nattsömnen. Men vi kan väl ta litet historik och en programförklaring?

Den 1–24 december skriver jag inte normala blogginlägg utom kanske ibland om jag råkar gå på konstiga mingelpartyn eller åker mögliga tåg och tar in på konstiga hotell. De ovanliga blogginläggen är gåtor som ni löser i kommentatorsbåset genom att gissa er fram. Från början (2005) fanns julkalendern på en egen sajt, som numera bara används för facitinläggen. I tur och ordning:

Hemlisbloggaren är den ni ska avslöja. Ibland är det lite förvirrat för att vi inte vet om det är en karaktär eller en skribent som skriver — men oftast ska svaret vara kreatören. (Mest för att jag ska kunna skriva kilometerlånga facit.) Ibland härmar jag en viss skribentstil, ibland härmar jag en annan skribentstil men stoppar in ledtrådar om en helt annan skribent. Och ibland är allt jätterörigt och obegripligt och ändå löser det sig alltid på slutet.

Gissarna är ni som läser och kommenterar. Så fort ni har kommenterat, hamnar ni på en lapp som jag lägger i plommonstopet – och så drar jag en vinnare per dag. Ibland två eller tre bafatt. Det allra viktigaste för gissarna är att inte ropa ut svaret utan att istället var lite hemlighetsfull och klurig.

Facit kommer nästan alltid vid midnatt på den fantastiska Facitsajten som jag tycker så mycket om. Tur att jag inte är min egen redaktör, för då hade jag tvingat mig att skriva 90 % kortare texter.

Den röda tråden kallas DRT och har under åren varit både dum, ologisk och krystad samt svår — men ingår ju i konceptet. DRT går alltså som en taggtråd genom alla hemlisbloggartexter och det är ni som ska hitta den. Den allra bästa DRT:n var faktiskt en som var fel. I facit den 4 december 2008 skrev jag:

Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?

Det där glömmer jag aldrig.

Till alla som inte vågar gissa: läs i alla fall de andras kommentarer! De är fantastiskt roliga! Bäst är när ni börjar gräla om formuleringar eller när någon kommer med villospår och alla blir osäkra på något som är fullständigt bombsäkert.

OBS: man får gissa på Dan Brown och Hjalmar Söderberg hur många gånger som helst.

Den allra svåraste? Ptja, den kan ha varit den här. Den jag är mest nöjd med är en ojulkalender. Lättast var kanske denna.

Ha så kul! Och ni som inte gillar Julkalendern — kom tillbaka den 25/12 är ni snälla!

Share
29 kommentarer

Kristänkande

Min djefla man suckar och suckar i ett hörn bakom mig. Jag tänker att han nog läser tidningen och blir arg på än det ena, än det andra, ty så funkar djefla män som kan många konster; de har väldigt mycket att bli ilskna över.

– Nej, det finns inget hopp, säger han och jag hör att han klämmer ihop datorn.

Jag svarar inte eftersom jag inte är förvånad. Dessutom vet jag att det kommer en förklaring snart. Och den kom. I now give you – the bloody husband:

– SMHI har inget annat att erbjuda än snöknarr, stingande luft och järnkyla. Jag säger som Garibaldi 1849: ”Non offro né paga, né quartiere, né provvigioni. Offro fame, sete, marce forzate, battaglie e morte!” Dags för en krisplan för fem månaders snöhelvete! Iväg och köp termo och ylle och fleece innan lagren tar slut. Glöm inte nya skyfflar – det ska räcka till hela familjen!  Fram med sparken och kolla så att veden håller sig torr under huset. Rita upp en karta över trädgården och dra upp en skottningsplan. Var ska vi lägga snön, vilka passager ska vi hålla öppna? Aux armes, citoyens, formez vos bataillons, marchons, marchons! Det finns inget hopp!

Och det är nu den goda hustrun – jag – inte säger rätt sak. Jag är nämligen inte alls bekymrad över kylan och lider inte ett endaste dugg av den. Jag är ju norrbottning gubevars!

– Men äsch, säger jag, det gör väl inget att det är lite kallt i ett par dagar. Luuugn. Det blir nog varmt i april–maj ska du se.

Däremot sattes jag på pottkanten under en lite hektisk timme igår kväll. Vi saknar numera nämligen low-tech-lösningar när de hypertekniska ettorna och nollorna behagar fallera. Dessa besvärligheter sammanföll:

  • Internet försvann i huset.
  • Telefonernas wi-fi slutade i och med det att funka.
  • Tioåringen som nyss var hos en kompis var försvunnen i kylan utan mobiltelefon.
  • Tioåringens kompis är såpass nyflyttad att hennes adress inte står på klasslistan.
  • Vi har ingen karta över just det bostadsområdet eftersom det är alldeles nybyggt.
  • Mobilens gps har inte uppdaterad information om just detta område.
  • Tioåringens kompis var alldeles ensam hemma och visste inte riktigt vart Tioåringen kunde ha tagit vägen sedan hon rusade mot bussen för nästan en timme sedan.
  • Bussarna i just detta nybyggda område går bara en gång i timmen.

Som tur är

  • vevade Trettonåringen igång min mobil med hjälp av 3G medan jag virrade runt i den vilda jakten på internet
  • hade Tioåringen riktigt, riktigt varma kläder från topp till tå
  • funkade internet på den avlägsna plats där den djefla mannen befann sig.

Keep calm and carry on mässade jag medan jag skrapade och skrapade och skrapade den totalt överisade gamla bilen. Utan en susning om vart jag var på väg eller var jag skulle hamna, körde jag sedan med min djefla man hojtandes vägnamn i telefonen som låg i mitt knä.

– Hattranvägen! ropade jag i beckmörkret.
– Ta vänster! ropade den djefla mannen ifrån telefonen.
– Återvändsgränd! ropade jag.
– Oj, kommer du från det hållet, ja då skulle du ha tagit höger!
– Var är busshållplatsen? ropade jag.
– Det beror på var du är! ropade den djefla mannen.
– I korsningen Gäddvägen och Sikvägen!
– Hur hamnade du där? Vänd!
– Jag ser inget! Det finns inga gatlyktor här!
– Men vad bra att bilen har så fin svängradie! ropade min djefla man så att mina trumhinnor fladdrade som en gardin i ljummen sommarbris.
– Ja, det gäller att fokusera på det positiva! Vänta! Jag ser en busshållplats!

Där var Tioåringen – efter en hel timme utomhus i mörkret var hon frusen och ledsen, men vid gott mod ändå. Och det är nu vi skördar frukten av våra förmaningar till barnen. De vet visserligen att de inte ska följa med mystiska människor som bjuder på godis i skåpbilar, men de vet också att man ska ha varma kläder, reflexer, att man ska röra på sig när man fryser och att man ska stå kvar där man är om man är borttappad. Tioåringen tänkte tanken att pulsa genom skogen och snön för att ta sig närmare hemmet. Men så hörde hon min röst i huvudet:

– Stanna kvar där du är om du är borttappad, för då hittar vi dig förr eller senare.

Hej alla mina bloggkommentatorer: är ni inte liksom jag alldeles för säkra på att internet alltid funkar? Har ni en kvar en gammal telefonkatalog eller telefonnumren lagrade på vanligt papper? Har ni kartor tillgängliga? Bensindunk? Spritkök? Mössor och vantar till alla barn?

Det där sista dök upp på förekommen anledning: det är –15 °C ute och på busshållplatsen vid vårt hus ser jag en elvaåring i gympaskor, utan mössa och utan vantar och med halva rumpan bar. Nu ska jag gå ut och fråga om han vill komma in och vänta i vårt vardagsrum istället. Den där gamla mössan som ser ut som en morot vill han säkert låna. Och de gamla blommiga fingervantarna. Ja, det här blir bra.

Share
40 kommentarer