Efter att under hela uppväxten ha blivit omkringsläpad i Europas alla kyrkor och klapprat med träskorna över kalla stengolv samt lyssnat på hur otroligt fascinerande de är med absiden där och tornet där, känns det som om cirkeln nu är sluten.
För jisses vad jag har gått i kyrkor under den gångna veckan. Nu är jag ju inte en särskilt timid och sansad kyrkobesökare utan snarast en himla besvärlig.
– Hej, varför ser den där ut så och vad gör den där där och har ni någon vind eller källare eller krypin som jag skulle kunna få kika lite på?
I en här icke namngiven kyrka blev jag guidad så det stod härliga till. Mot slutet sa karln som kunde allt om alla att jag skulle komma och kolla på en liten grej. Men att jag fick gå ensam, för han ville inte. Och så tog han fram en ficklampa och böjde sig ner mot golvet.
– När du klättrar nerför stegen har du en lampknapp till vänster. Tänd även om den inte hjälper så himla mycket. Ta ficklampan.
Jag klättrade ner och tände lampan och gick in i ett spindelnät och gjorde sådär som de gör i filmer: fnyser, skakar på huvudet och torkar ögonen rena. Och så tog jag en bild.
Jag tog ett försiktigt steg framåt och fick spindelnät i ansiktet igen. Min kamerablixt hade gått sönder i en annan kyrkkällare, så jag fick lita till ficklampan och lampan där borta i fjärra… Men vänta. Ficklampa?
– Jag behöver nog inte ficklampan! ropade jag uppåt.
– Jooo. Gå fram till sprickan i väggen!
– Du vet att det är fullt av spindelnät här nere?
– Självklart.
Jag fäktade mig framåt mot sprickan i väggen. Stackars spindlarna skrek nog till varandra:
– Varning! Varning! Människa på ingång! Se upp där på S22:an – nu rasade Petterssons nät och däääär for familjen Olsson. Å nej! Hon är på väg mot sprickan! Varna gammelfarfar!
Väl framme vid sprickan i väggen kom ficklampan till användning. Jag lyste in och pep till lite och andades in några spindelnät till. Sedan sa jag vördnadsfullt:
– Hej.
———
Fotnot:
Jag är väldigt förtjust i Stationsvakts hålinspektioner, som ni förstår.
Ett kranium!? På riktigt?
PÅ RIKTIGT! Och han (?) hade två kompisar och en massa revben också!
Å vad jag letade efter Stationsvakts hålreportage häromnyssens när en hålfobikers syster var här och kommenterade. Men jag hittade dem inte! Jag såg inte att han hade taggat dem. Och det har han ju inte heller …
Vi har en BRAAANT trappa ner i källaren i vår kyrka. Numera försedd med trappgrind efter att någon ramlat ner, tack och lov väl överlevande. Fast jag har aldrig varit ner där och nu byggs den delen om så om trappan finns kvar sen vet jag inte. Däremot har jag varit upp på toppen av kupolen. Två gånger. Fast jag har aversion mot höjder.
Men jag tror inte det finns döingar i vår kyrkokällare. Jag tror att man flyttade kyrkogården i samband med att den här nya kyrkan byggdes. (Hm, läge att kolla upp.)
Åååååh så fränt! Och så intressant att du fick gå ner själv. 🙂
Kyrkor är underskattade kulturskatter.
Själv tillbringade jag nog mer tid på kyrkogårdar runt om i Europa som barn.
Det där skälättet Åke verkar ligga och skräpa lite här och där. 🙂 Mer sånt åt folket!
(Cecilia N: Jag är usel på att tagga. Jag pallar inte).
Berätta mera. Vad sade ciceronen om skelettet?Vet man vem det är?
För information om gamla gravkroppar. Axel Oxenstierna lär ha fötterna hopbundna där han ligger under altaret i Jäders kyrka. Tydligen gammal sed.
Får du inte säga vilken kyrka det är?
Fru Decibel: Min ciceron visade mig liksom lite viskande även om han inte sa ett knyst om att det inte fick spridas. Jag bara känner att med tanke på att Stationsvakts ”fynd” stals som nyhet av SvD och folk började tjoa om ”skandal, så här får det bara inte gå till med skeletten och kistorna” när det är precis så här det är … ska jag nog låta kyrkans namn vara lite hemligt.
Det ligger coola döingar överallt under kyrkorna och nu har jag fått se en på riktigt och ni fått se på bloggvis och det är jättekul! (Så länge inte kyrkan tippar omkull behöver ingen kasta sig fram och laga den där sprickan, eller hur?)
Örjan: Jag vet absolut inget mer om skeletten än att det var just det: skelett. Inte vilka de var eller hur länge de har legat där. Men åh, vad kul det hade varit att skicka ner en arkeolog med ett kol-14-kit.
När får vi veta mera om ditt ”kyrkoprojekt”?
Jag förväntade mej att när du stod öga mot öga med skelettet så smälldes luckan igen bakom dej och din guides skratt ekade ihåligt medan han avlägsnade sig. Sen blev allt svart….
Hehe, nä, inte alls. När jag stod där med min kamera utan blixt och försökte hantera den och ficklampan samtidigt och det var helt omöjligt att ta en bild med fokus rakt på kraniet och det faktiskt tog en halv evighet, ropade han oroligt i luckan:
— Går det bra? Hall…å?
Lotten, du är en modig kvinna. Jag är full av beundran. Spindelnät! Hugaligen! Jag skulle ALDRIG ha gått ner där.
I Sverige finns det faktiskt bitande spindlar. Men de är alla ogifta. Sorry, ogiftiga.
I Tjeckien har en munk gjort rena konstverken av benknotor.
http://www.praginfo.com/vardattse/vardattseindex.htm
Är det bara jag som är skumögd och inte kan se skelettet Åke?
Nämen stackars KuriÅsa! Precis i mitten, kanske liiiite till vänster ser du överdelen av kraniet och två ögonhålor. Säg till om du fortfarande inte ser, så fixar jag en bild med röd ring.
Tittar och tittar men tycker mest det ser ut som ett kranium från en liten liten silkesapa med ytterst tätt sittande ögon. Besvikelse på hög nivå! Jag vill också se Åke!
Om det räcker med ett duvskelett som också heter Åke, så ska jag genast lägga ut en sådan bild, KuriÅsa!
(Besvikelse på hög nivå brukar hos mig rendera ett A Fish Called Wanda-citat. DISAPPOINTED! vrålar jag som de gör när kassaskåpet befinns vara tomt.)
Oj, min kommentar försvann visst.
Ojoj, Rutan, båda dina kommentarer trillade mellan spamstolarna och fastnade i vinkelvolten och jag har glömt att kolla den! Sorry!
(Däremot fattar jag inte varför din kommentar togs för spam. Benknotor som ju är så spännande.)