Hoppa till innehåll

Litet busstrauma

När alla barnen i morse hade klivit upp på sina cyklar och bussar, satte jag mig att njuta av en kopp te och halvnjuta av en trist tallrik fibrig havregrynsgröt. Någonstans i bakhuvudet fantiserade jag om en av mina skottar – David – eftersom han gör en underlig havregrynsgröt där han kokar grynen alldeles stabbiga med sojamjölk och sedan äter klatjofset utan att förgylla med russin eller äppelmos eller ens mjölk. Och det är gott!

Men det hör alls inte hit, utan ska bara få er att känna mitt filosoferande lugn där vid frukostbordet.

Jag hittade ett par läsglasögon på huvudet och började läsa gårdagens tidning, när telefonen ringde – den där telefonen som aldrig ringer numera: den fasta på väggen. Jag tittade på den som man gör på filmer och sa sådär dumt som de gör i filmer: ”vem kan det vara så här dags?”. Och oj, det var en gråtande Tioåring:

– Hej *hulk*, jag gick på fel buss *snyft*, jag kunde inte gå av, *snörvel*. Jag har lånat en … [visk] tants [visk] mobil och nu står jag utanför sjukhuset *hulk* och det går inga bussar tillbaka. *jättesnörvel* Mamma, jag kommer att komma för sent till skolan!
– Men vad bra att du fick låna en telefon! Stå kvar där du är, jag kommer så snabbt jag kan! Ska jag köra barfota eller med skor?
– Hihihi. Med skor. *snörvel*

Broder Jakob åkte alltid fel när han var liten. Oavsett vilken buss han satte sig på, hamnade han till slut alltid i Svartöstaden (som är ett bostadsområde i Luleå som inte alls ligger i närheten av vårt område – Björkskatan). Det här har underligt nog inte gått över. När han för något år sedan skulle ta tåget från oss till Stockholm, som ligger 60 minuter rakt österut, ville jag – som den storasyster jag ju är – ge honom några råd om perrongval och tidsåtgång.

– Sluta, sssscchhhh! sa Broder Jakob. Jag är vuxen nu! Jag är van vid att resa och tåg är inte alls lika förvirrande som buss.
– Jamen lyss…
– Det kommer att gå bra. Hejdå!

Två timmar senare ringde han.

– Hej. Jo, det är så att jag är i Norrköping …

(Som ligger 90 minuter söderut.)

Men det hör inte heller hit utan var bara en passus som ska få er att känna er lätta till sinnet.

När jag kom till sjukhuset, stod Tioåringen och grät bakom ett blomsterarrangemang. Hon såg inte att jag kom eftersom hon med grumlig blick försökte fokusera på sina fötter. Jag ropade hennes namn. Och nu kommer  anledningen till att jag har skrivit alla dessa bokstäver om en pytteliten händelse som inte har någon poäng egentligen.

Hon ryckte till och tittade upp och hennes ansikte var i ett ögonblick förtvivlat – för att i nästa sekund lysa av den enorma lättnad och glädje som hon kände av att jag var där. Jag kände hennes smärta, jag kände hennes lättnad, jag kände hennes tårar och så kände jag plötsligt hennes hand i min hand. Och jag tänkte ingenting. Jag som i vanliga fall är full av tankar och funderingar, för att inte tala om formuleringar och associationer – jag bara kände.

Det var kärlek, det.

Share
Publicerat iBloggen

39 kommentarer

  1. Kerstin

    Vad fint 🙂

  2. Luna

    Värmande! 🙂

  3. Har du ringt tanten som lånade ut sin mobil och tackat henne? Gör det annars! (Ja, jag uppfostrar gärna mina medmänniskor.)

  4. Vad härligt! Och du är verkligen den bästa av mammor! (Den åsikten baserar jag inte bara på denna lilla berättelse, utan på allt du har skrivit.)

  5. Ö-helena, det förutsätter att Lotten har en nummerpresentatör på hemtelefonen. Annars var det en bra tanke som jag ska ta till mig själv.

  6. Veeeeeeeet ni vad som hände nyss? Jo, jag sneglade snabbt över kommentarerna och såg att Översättarhelena hade skrivit något. Snabbt tänkte jag med lite ågren “nämen satan, har jag korrläst dåligt idag igen!”.

    Och så var det bara lite uppfostran.

    Jag ska ringa — när Tioåringen kommer hem och berättar lite mer ingående om allt och hur hon kände sig. Hon gick direkt från skolan till (håll i er) HANDBOLLSTRÄNING. Åh, nu slår det i dörren!

  7. Handboll!!! Mycket skall man höra innan öronen trillar av (eller läsa innan ögonen… ploppar ut eller vad det kan heta).

  8. Haha, min uppgift här i båset är tydligen att hålla dig i herrans tukt och förmaning! Och den sköter jag med viss framgång, om jag får säga det själv!

  9. Rörande.
    Men det verkar som om tioåringen har ärvt din tåga — själv hade jag aldrig vågat fråga om att få låna en telefon av någon vid den åldern. Så det var lika bra att mobiltelefoner bara var en dröm hos någon uppfinnarjocke på den tiden.

  10. Till min stora glädje var handbollsträningen jättetråkig. Tioåringen är alldeles ny i sammanhanget och fick spela “sexa”, som innebar att hon sprang på kanten fram och tillbaka “i minst en kvart” utan att få röra bollen. Sedan sa tränaren “får jag tre frivilliga”, varpå tre räckte upp handen. Då väljer tränaren två av handuppräckarna — och min Tioåring som alls inte var frivillig, hur full av tåga hon än är med mobiltelefonslåning och allt.

    (Och vi har ringt till tanten. Hon sa bara äsch och självklart och naturligtvis samt så trevligt så.)

  11. Jaha, här sitter jag och gråter mitt i kvällsmaten. Och längtar efter mamma. Ta det som en komplimang.

  12. Örjan

    Närbild utan insektsfötter.
    Och nytt typsnitt.
    Snyggt!

  13. Ökenråttan

    Fel buss, ack! Minns när den äldste åkte med i och för sig rätt buss från tennisen men inte klev av där han skulle, nämligen nära hemmet utan beslöt sej för att ta reda på hur långt bussen gick och hur det såg ut där. Bussen gick till Henriksberg – succé – gossen heter Henrik! Vi därhemma gick under tiden upp i limningen – var är ungen?? Och mobiltelefon var det ingen som hade på den tiden.

  14. Luna

    Ni menar kanske hamboll?

    Bussar är lite läskigt oförutsägbara, för övrigt, man vet ju aldrig vart man hamnar. Tacka vet jag spårvagn. Och tunnelbanan the L i Chicago, som mestadels går ovan jord så man ser något. Bästa sightseeingen i stan!

  15. Ojoj, stackars Flinn, det var ju inte meningen. Hoppas att du har någon som kan torka dina tårar lite. (Och så är det coolt att du äter med datorn.)

    Hamboll måste det ju heta i fopollskonsekvensens namn, ja!

    (Kan man åka på bloggresa till Chicago?)

  16. Ja, fast man kan inte åka tåg dit.

  17. Klart att jag äter med datorn! Jag bor så trångt att det liksom inte går att låta bli ens om jag skulle vilja.

  18. Tack för att du påminde mig om att tänka lite mindre och känna lite mer. Och Tioåringen var modig!

  19. Vilken ovanlig lottenbloggning. Jättefin.

  20. Eh … nu lät det som om jag brukar tycka att vanliga lottenbloggningar är värdo, men det gör jag ju inte. De brukar dock som regel vara mer skojsiga än finstämda. Pussinuss!

  21. Nussipuss! (Så gullig brukar jag heller inte vara.)

  22. Dina

    Slutet gott allting gott.

    Och noterar att den stora ledsamheten orsakades av att komma försent till skolan. (Iaf var det det som sades, fast det var säkert lite vilse-oro inuti också.)

  23. Det var verkligen så, Dina: vilsenheten var av underordnad betydelse. Att komma för sent var i hennes hjärta däremot alldeles förfärligt.

    (Oron visade sig vara obefogad: slöjdläraren hade gått vilse i sitt schema så hela klassen togs omhand av en drifitg dam från expeditionen. Två minuter efter Tioåringens ankomst, kom slöjdläraren springande med andan i halsen och tusen ursäkter.)

  24. PK

    Kanske dax att ge 10-åringen en egen Ajfån? Så hon kan ha ständig koll på bussturer genom konstant uppkoppling till internätet, var hon är med hjälp av gps samt kanske till och med i nödfall vara så gammaldags att hon ringer med den.

  25. Jag veeeeet, PK. (Dåligt samvete!!) Den enda fungerande, lediga telefonen som finns i huset just nu är hennes bortgångne farfars med extra stora knappar och inga finesser. Den blev hon retad för ett par gånger i våras, varför den lämnas kvar hemma.

    Nu måste vi ta tag i telefonbiten, som man sa på 90-talet.

  26. Margareta

    Underbart med kärlek…

  27. Marianne

    Nu är jag antingen väldigt efter, eller alldeles väldigt först. Vi får se.
    Grejen är att ratsit.se meddelar att Lotten heter Lotten.
    Tadaaa!

  28. Men tadaaaaa! Och inte ens jag visste det — jag har inte hört något! Jag heter LOTTEN!

  29. Jamen då får vi väl gratulera till namnbytet då, Lotten!
    Så bra att det gick igenom!

  30. Marianne

    Hit med en bloggtröja, kvinna.
    🙂

  31. Grattis Lotten! Hur ska detta firas?

  32. @ökenråttan
    Vi därhemma gick under tiden upp i limningen – var är ungen??
    Vi premobilföräldrar har ju andra känlor att minnas!

  33. Fint!

    Det här med att åka fel buss, hoppa av på fel hållplats och gå vilse tycker jag är positivt. Då lär man sig hitta! Man borde helt enkelt åka fel lite oftare, för då vet man hur man ska göra den gången man inte gör det med flit.

  34. Alldeles på pricken så är det. Alldeles, alldeles, jättealldeles så.

    Nu ska jag försöka stjäla några kramar från tevetittande ungar.

  35. Ullah

    Grattis till namnet! Jag fick ett officiellt papper till från Skattemyndigheten idag, så snart får du nog också ett.

  36. Luna

    Nej, hörni, det där med mobiler löser inte fler problem än de skapar. Mina söta rara syskonbarn slarvar bort, tappar i golvet och i största allmänhet förbrukar telefoner på löpande band. En ständig källa till skuld, oro, dåligt samvete och arga diskussioner om pengar och ansvar. Låt tioåringen slippa den bördan! Ännu några år kan hon väl få vara barn och inte behöva komma ihåg värre grejor än att hänga upp den där blöta handduken i ryggan.

  37. Fint Lotten 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.