Redan nu, innan jag börjar skriva, vet jag att ni inte kommer att orka läsa alla bokstäver. Jag ska nämligen rapportera från en väldigt proppfull föreläsardag – Språkforum – där jag själv inte stod på scen mer än i ungefär 13 sekunder.
Ibland går jag på föreläsningar bara för att se hur andra för sig på scen, ibland går jag och lyssnar på människor som har samma intressen som jag: basket eller bokstäver. Igår satt jag och antecknade tills jag fick ont i mina lårmuskelbristningar och skavsår på fötterna. (Ja, helt ologiskt.)
1.
Jonas Hassen Khemiri, författare
”Kreativitet och begriplighet. Finns det en motsättning?”
Jag kände mig en smula gubbsjuk fast på ett tantvis där jag satt med likasinnade på första bänkraden. Han är ju så vacker, så vacker. Men det är inte allt. Karln är ju lång som en basketspelare! (Detta är synnerligen viktigt och kan få mig intresserad på ett speciellt sätt eftersom längden och den avslappnade stilen signalerar ”jag är inte bara författare utan även en basketspelare”.)
Jodå, vi fick höra om rappare, om intervjusituationer och om hur alla ord i svenskan egentligen är fågelord. Men jag som alltid fokuserar på viktiga ting lade märke till den stora, tomma whiteboarden och den tre, tjocka pennorna som Jonas Hassen Khemiri ömt hanterade när han egentligen borde ha hållit mig i handen och pratat om dunkar, finter, poäng on the buzzer och coacher.
Efteråt smög Anna Toss och jag fram och pratade lite. Anna undrade ödmjukt med smör i rösten och sammet i blick hur det kom sig att han trodde att vi inte kände till ord som ”chilla”, medan jag ställde kulsprutsfrågor och fick veta att han var 198 cm samt att han har spelat i flera basketlag i Stockholm. Därför måste jag visa upp fotarbetet precis som häromdagen:
Jag tänker på de där brallorna. Jonas Hassen Khmeri är nästan två meter lång och har vikt upp sina jeans jäääättemycket. Är detta månne världens längsta byxben?
2.
Lena Ekberg, chef för Språkrådet
”Metaforer och andra språkliga bilder. När fungerar de och när blir de (nästan) obegripliga?”
Metaforer är roliga – ja, alla stilfigurer är roliga. Ibland dyker de upp på skärmen utan att man anstränger sig, ibland får man vrida sig runt tangenterna som en disktrasa för att krysta fram något synnerligen fånigt som skapar en inre bild hos läsaren. Enligt Lena Ekberg verkar nyskapande metaforer funka bra så länge läsningen inte stoppas av att bilden kräver för mycket av läsarens kreativitet eller att läsaren börjar misstänka att skribenten har skrivit fel av okunnighet.
Medan jag lärde mig allt om metaforer fascinerades jag än en gång av benen-i-kors-föreläsarstilen. Och det akademiska föreläsarsättet som innebär att man först talar om vad man ska prata om och sedan berättar vad man inte ska berätta om och sedan avslutar med vad man borde ha avslutat med, men inte gör.
– Här önskar jag att jag hade haft en rolig knorr som ”en bild säger mer än tusen ord”, men det har jag inte, sa Lena Ekberg så att vi alla fnittrade.
3.
Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, språkkonsulter på Scania
”Språkarbete som lönar sig och standardiserat språk”
Jag skulle gärna hoppa in på alla Sveriges företag för att berätta om hur viktigt språket är och hur man kan förändra företagsklimatet och rent av göra vinsten större genom att fokusera på ett språk som alla begriper. Tydligen finns det en undersökning gjord av Statens Materielverk angående den tid som företag lägger ner på att diskutera vad de egentligen menade när de sa eller skrev det där som de nyss sa eller skrev: tio timmar per anställd och år. Det är bra mycket det, om man tänker efter. (Va? Fiskar Lotten efter jobb? Ooooh ja. Ni skulle bara veta hur lite jag har haft att göra när jag denna vår har hunnit flaxa omkring på alla möjliga tillställningar som inte har gett mig betalt.)
Alma och Ebba med de tusen efternamnen berättade om sitt arbete med att styra upp terminologin på Scania, men deras upplägg påminde såpass mycket om det som vi hade på Nationalencyklopedin att jag bara kände att här skulle man ju ha kunnat effektivisera ännu mer genom att använda gamla encyklopediska databaser.
Förresten. Hett tips till gästföreläsare från stora företag: skippa alla siffror om antalet anställda och hur den senaste tiden har gett klirr i kassan och hur fiffiga just era produkter är om ni föreläser om annat än just företagets framgångar. Om ni måste göra reklam, gör det då så skickligt att åhörarna inte associerar till reklamavbrott på tv.
4.
Lisa Förare Winbladh, matskribent
”Begripliga instruktioner som faktiskt blir följda”
Heja Lisa! Hon föreläste så roligt och initierat och vältaligt och hade också dagens prydligaste skor på sig. Dessutom har hon lagt ut hela sitt föredrag på Taffel, så det är ingen idé att jag berättar mer här. Det heter gubevars ”Om matskribenten som pedagog och pornograf” och är precis så intressant som det låter. Men hur i hela friden kan männschan ha skolkat sig genom all språkundervisning på högstadiet och gymnasiet? Tänk på alla diktanalyser med facit som hon ju missade!
I mina anteckningar står det dock med 17 frågetecken ”vaddå vispa grädden till mjuka toppar” eftersom jag inte någonsin har hört vad mjuka toppar innebär och inte kunde tänka på annat än bysthållarhistoria när jag hörde orden i sammanhanget.
5.
Ola Wikander, författare, översättare och språkvetare
”Språkfel och kreativa felskrivningar i äldre språk”
Den här fenomenale killen hade om jag hade legat på lite kunnat vara min son. Jag hade varit stolt som en tupp, för jädrar vad han är besatt av språk!
Ola Wikander berättade om hur namn i historien har missuppfattats och tavlor sedan har målats med obegripliga accessoarer. Mose (inte Moses) har därför på somliga bilder horn i pannan medan Vergilius vandrar omkring med en liten pinne i handen – helt i onödan eftersom det bara handlar om missförstånd när deras namn har tolkats i översättningar.
Otroligt fascinerande var det för övrigt att Ola började med att prata skånska för att glida över till en i mina öron obruten rikssvenska. (Många skåningar försöker, men misslyckas eftersom satsmelodin ligger kvar som en kletig folie över orden.)
6.
Bo Löfvendahl, kvalitetsredaktör på Svenska Dagbladet
”En morgontidnings språkarbete och gråzonen mellan rätt och fel”
SvD:s felrapporter om de egna artiklarna är i mina ögon det roligaste och intressantaste i hela tidningen. Men de finns inte på nätet! Jag kastade mig efter en otroligt givande föreläsning över Bosse (nu låter jag påskina att vi är på smeknamnsnivå i vår relation, vilket inte kunde vara mer fel) och avbröt dessutom en man som stod och berättade om hur journalistiken var bättre förr.
– En blogg! En kvalitetsblogg! skrek jag. De rättelser som publiceras i tidningen kan ju pluppas rakt in i en blogg och behöver inte ens redigeras! Det fanns en blogg förut, men den uppdaterades jättesällan! Kan inte du…
– Det var en utmärkt idé, sa Bo.
– Ja, för de är ju så roliga!
– Jag ska tänka på saken, sa Bo.
– Jag läser alltid rättelserna först!
– Ja, som sagt, jag ska tänka på saken, det är en utmärkt idé, sa Bo.
– För att jag ÄLSKAR rättelserna!
Här började Bo Löfvendahl flacka med blicken och spana efter den nostalgiske mannen med längtan till gamla tider.
7.
Ola Karlsson, redaktör för Språkrådets skrivregler
”Om läget på regelfronten just nu”
Jag har jobbat med Ola Karlsson, som är en lugn, sansad människa med exakta kunskaper när det gäller svenska skrivregler. Han är inte en blond fladderhoppa som snubblar och skrattar på sig, vilket gör att vi kompletterar varandra perfekt. (Vill jag tro. Jag är dock inte säker på att Ola känner likadant.)
Ola Karlsson tycker att man kan skriva så här som inledningsfras i ett brev:
Hej.
Jag tycker att det ser alldeles avmätt och bedrövligt ut. Det tyckte majoriteten i lokalen också. Men Ola är inte ensam, visade det sig:
På frågan om man ska skriva enligt skrivreglerna eller ej, är vi i alla fall överens. Ett autentiskt exempel som Ola visade upp var ett mejl till ett av de politiska partierna:
tja va tykr erat parti om miljön?
Men kolla! Hurra! Ett frågetecken utan mellanslag före!
Dagens allmänbildning: om ni stöter på ordet endonym, ska ni veta att det är t.ex. ortnamn som används i det språk som talas just där, i orten. Alltså København och Göteborg och inte Köpenhamn och Gothenburg.
8.
Karin Milles, språkvetare och författare
”Könsneutralt språk – befrielse eller överförmynderi?”
– Hur ska vi ändra språket så att det gäller både män och kvinnor? sa Karin Milles.
Ska vi tvångsändra språket? tänkte jag. Really? Hur har det funkat förut?
– Ett könsneutralt språk ökar begripligheten! fortsatte Karin Milles.
Gör det verkligen det? Om jag som Karin Milles förespråkar säger ”min djefla partner” istället för ”min djefla man”, kommer det verkligen att göra alla som lyssnar mindre förvirrade?
Alla som blir irriterade av skrivregler och stavningsrekommendationer ska veta att Karin Milles förespråkar att vi tvingar fram ett könsneutralt språk för att öka medvetenheten och därmed visar att män och kvinnor är lika mycket värda. Jag som inte ens hänger med när det gäller om man ska säga handikappad eller rörelsehinder, synskadad eller blind, jag kommer att få det tufft i Karin Milles utopi.
9.
Olle Josephson, professor i nordiska språk, Stockholms universitet
”Om vilken stil som utmärker begriplig svensk bruksprosa 2010”
Ni ser att man idag ska heta antingen Ola eller Olle och ha många efternamn? (Jag är rökt.)
Olle Josephson presenterade ”fyra eviga kännetecken” på svensk bruksprosa som han vill att vi alla ska följa:
- mottagaranpassning
- fokus (gärna via återkommande ord som betonar ämnet)
- struktur (att man berättar vad texten handlar om)
- flyt (att kombinera fokus och struktur)
Det där med flytet kan enligt Olle se ut så här i en kort text som beskriver ett problem och dess lösning:
- kärnmening
- expanderad kärnmening
- förklaring av vad lösningen skulle kunna vara
- förklaring av vad lösningen nog är
- extra stöd för att lösningen nog är det där vi nämnde nyss
Jomenvisst! Och visste ni att när vi nordbor presenterar oss själva, är danskarna stabila tråkmånsar, norrmännen är dynamiska, expansiva och yviga medan vi svenskar ligger någonstans mittemellan. Lagom, liksom.
Puh!
Ni som nu har hoppat över alla bokstäver ända hit, läst en och annan bildtext och bara tänkt ”men hur oooorkar hon, vem bryr sig?” kan istället få förklara detta beteende i kommentatorsbåset:
När alla föredrag var slut, bjöds alla åhörare på vin- och ölmingel. Vingelmingel. På borden med vin stod även små glas med nötter. Anna Toss grabbade tag i ett nötglas, gick 37 cm närmare mig, men blev snabbt tillsagd av en av de andra åhörarna.
– Du, du, du får inte gå iväg sådär med nötterna! sa hon uppbragt och tvingade Anna att ställa tillbaka sitt stöldgods.
(”Uppbragt” är ett typiskt ojvilkendåligromanjagläser-ord.) Men det var inte hennes nötter! Det fanns obegränsade mängder med nötter! Både Anna och jag såg både renliga och beskedliga ut! Va!
En liten bonusbild ska ni få, förresten. Det är inte bara föreläsare som fotdansar.
Uppdatering 26/8 2010:
Alla föreläsningarna finns att se på UR, t.ex. Karin Milles och Jonas Hassen Khmeri. (Och jag sitter i publiken längst fram, vilket ju måste vara det allra intressantaste.) Otrolig service, jag kommer ju i framtiden inte att behöva gå utomhus någonsin.
37 kommentarer
