Det gnager i mig. Det är en irritation som karvar hål i mig. Jag har gjort något klantigt som jag inte vill berätta om, men som jag inte kan hålla inne i hjärnan. Det läcker ut genom fingrarna ner på tangentbordet och ut på skärmen och om en liten stund kommer jag säkert att klicka på ”publicera” utan att jag egentligen vill det.
Min måndag var full av London. Och det ska gudarna veta att i London, där hittar jag inte. I och för sig hittar inte ens britterna i London, men jag är verkligen vilse oavsett var jag hamnar. Särskilt när jag inte har karta, vilket jag inte hade igår eftersom jag hade min fina Iphone med jättefina ”applikationer” som skulle leda mig rätt, men som inte funkade. (Det var min djefla man som av omtanke hade stängt av funktionerna.) Först investerade jag i ett ”Capital Card” som tog mig från Brighton till London och runt på alla tunnelbanor hela dagen och sedan från London till Brighton igen. Eller. Hm. Det var i alla fall tanken.
Nu kommer det. Jag … jag … tappade bort kortet. Och det är det som gnager i mig. För när jag hade tappat bort det träffade jag en massa otrevliga människor som inte var riktigt kloka – och när jag nu tänker efter kanske de var knäppa och otrevliga bara för att jag var konstig mot dem eftersom jag var irriterad över att jag hade kastat en massa capitalkortspengar i Themsen. (Themsen symboliserar ”sjön” – var kortet de facto tog vägen har jag ingen aning om för hade jag haft det, hade jag ju inte tappat bort det.)
När jag en stund senare skulle försöka köpa ett nytt kort, sa killen i kassan att det inte fanns ett ”Capital Card” och så tjafsade vi om det tills jag sa ”don’t be snippy”, (varifrån det ordet kom, vet jag inte riktigt). Då tvingade han mig att köpa en engångresa. Och jag lydde! Så irriterande! Med blixtar i ögonen och rösten dryyyyypande av ironi sa jag när jag gick:
– Well. Have a really nice day, sir.
Naturligtvis letade jag i detta läge upp en av pubarna som Cruella i kommentatorsbåset beordrade mig att besöka: The Red Lion.
Men då visade det sig att det var lunchtid och då var jag ju tvungen att köpa en riktigt läskig portion kyckling. (Fast ölen var den godaste jag någonsin har druckit, tack Cruella!)
Och när jag åkte till Portobello Road och faktiskt inte hittade till just Portobello Road, så visade alla människor mig åt fel håll! Ungdomar i lila skoluniform fnös åt mig och en karl spottade ut något brunt mitt på trottoaren framför mina fötter. Jag tror helt enkelt att jag spred dåliga vibbar omkring mig.
Dessutom var det skräpigt och sopigt överallt runt Portobello Road, gatan som jag aldrig hittade. Efter drygt en timme gav jag upp Portobelloprojektet, köpte nya tunnelbanekort och gick på en långpromenad längs Themsen istället. (Helt logisk reaktion, ja.)
Efter åtta sekunder filmar jag himlen – där det var ett mystiskt flygplan som omringades av tre helikoptrar. Det syns inte alls på filmen, så ni kan titta på den intressanta karlen i bobby-hatt och balettkjol istället. Och si, vad har jag på huvudet?
Dessutom försökte jag tränga mig in på 10 Downing Street, vilket var en upplyftande upplevelse. Not. Inte ens det nyköpta plommonstopet fick poliserna att se på mig som en av seriositet uppfylld människa som vill diskutera det brittiska valsystemet som inte verkar funka så bra.
Det var poliser och avspärrningar precis överallt – av förklarliga skäl. Man vet ju inte vem som ska bo på 10 Downing Street i dessa röriga valtider med ”hung parliament” och måste hålla extra uppsikt över skumma svenskar på dåligt humör. Men så hittade jag in på Tate Modern! Och plötsligt var alla så fantastiskt trevliga – utom Andy Warhol, som gav mig huvudvärk.
Egentligen tog jag inte bild på Andy Warhols verk utan på killen som tar bild på Andy Warhols verk. Det står nämligen helt glasklart överallt att man inte får ta bilder inne på Tate Modern – men alla gör det ändå. De står nästan med armarna runt konstverken och fotograferar sig och sina kompisar. Jag frågade personalen om detta, och fick svaret att det här med ständig fotografering är ett nytt fenomen som de har blivit tvungna att anpassa sig till. Man får alltså fotografera, men inte med blixt. Wow, liksom.
Men innan jag hann fara omkring och fotografera alla nakenfoton och en konstig film med en kvinna som häller blod över hela sig och sedan rullar sig i fjädrar, stängde museet.
Får man fotografera inne på svenska museer?
27 kommentarer