Hoppa till innehåll

Etikett: natur

Sakletarpromenad mot ramslök och annat

Eftersom jag inte får spela basket i coronatider, går jag som bekant på coronapromenader istället. Det går förstås inte att jämföra promenader med basket på något plan (enligt mig), men eftersom bollen hänger med och jag får röda kinder är det faktiskt okej.

Och så tar jag ju många bilder där bollen är med på ett eller annat hörn.

Efter höstens trattkantarelljakt finns nu under ett par, tre veckor en annan plockvänlig guldgruva: ramslök! Den ser ut som liljekonvaljer och är i vissa delar av Sverige fridlyst – men inte här i Sörmland. Hade någon för ett år sedan sagt att jag skulle tillbringa flera timmar i skogen på jakt efter vitlöksdoftande blad att ha i maten, hade jag sagt nåt i stil med “hellre springer jag en mil i platådojor”.

ALLT det där gröna är alltså ramslök. Det räcker till ett helt kompani, men man ska bara plocka för husbehov.
Här har ramslöken pressat sig upp genom ett gammalt höstlöv.
Och här ligger ramslöken på lit de parade hemma i köket.

Men är det då blott samla, plocka och laga mat av skörden som lockar? Näää, jag ser förstås till att omge mig med kamrater som tar med sig kaffe, sallad, kakor, bullar och roliga historier.

Se, jag har fått gröna fingrar! (Bullen var delikat.)

Apropå gröna fingrar – som jag verkligen bara har i ramslöksplockartagen – uppstår hela tiden frågor om blommors namn, fåglars läten och träds fallande. Om någon för ett år sedan hade sagt att jag plötsligt skulle drabbas av kunskapstörst när jag stötte på ett okänt blomster, skulle jag ha sagt ”du känner inte mig” och fnyst samt knyckt på nacken som de gör i alla romaner.

Den här mörkvita blomman heter persisk blåstjärna, visste kommentatösen Ninja-Malin att berätta.

Under dessa skogspromenader ramlar vi över tranor, svanar, gäss, änder, rådjur och ser spåren av vildsvinen som stökar till värre än treåringar i trotsåldern. Vi hittar även om döden skvallrande fjäderhögar och skelett …

Huuuuur lyckas naturen göra fjädrar som är snyggare än alla mina prickiga klänningar? (Det är stjärtfjäder från sparvhök, visste svågerornitologen Patrik att berätta.)

Och så hittar vi ödehus. Och ölburkar. Rostiga cykelhjul. En halv plog. Zinkbaljor. Samt spritflaskor. Och några ödehus till.

I det här ödehuset hade någon lagat taket och fixat väggarna – men på ett musealt sätt lämnat kvar såpass mycket av tapetlagren att det var omöjligt att gå därifrån utan att titta och titta och titta.
Jag zoomar in åt er. Kolla! (Det syns inte just här, men under det blåa finns även ett lager med tidningspapper.)
Så här prydligt hade någon lagt i ordning allt – som om det var meningen att vi skulle tända en liten eld …
Och så finns det ju ett och annat utedass i skogarna!

Men bävrarna, hörni, bävrarna! Det är ju alldeles bedrövligt dåliga på att planera sitt tuggande och gnagande samt fällande! Som jätteplockepinn ligger hundraåriga träd och spretar!

Klatjofs, föll trädet i diametralt motsatt riktning och alls inte i vattnet som skulle dämmas upp!

Jag listade bävrarnas tänkbara reaktioner efter deras förmodade besvikelse när trädet faller fel – men trots att även vetenskapsmän och naturmuppar har tillfrågats, har svaret inte stått att finna. Vad säger bävrarna när det blir så här tokigt?

1.
– Vojne, vojne, jag är så himla kass på det här; jag ska nog sadla om och bli myrslok.
2.
– Spik i foten, sticka mellan tänderna, hoppsan och tjolahopp! Näääästa!
3.
– Huh? Vart tog trädet vägen? Plask, plask. Det borde ju ligga här i vattnet. Mysko.
Share
52 kommentarer

Plurr!

Denna strålande majdag inleddes med att jag blev arg på vädret eftersom jag inte på några villkor tänkte jobba i trädgården som alla grannar eller gå på promenad som alla övernattningsgäster krävde. Tsssst, jag ville sitta inomhus och kura bredvid kakelugnen medan regnet smattrade och åskan dundrade. Vilket är ruskigt svårt när det varken regnar eller åskar.

Sjuåringen, trädet och bäcken.

En någorlunda rolig promenad här i trakten är den till bäverbäcken, så dit travade vi – efter långa diskussioner – med gigantisk matsäck och stora stövlar. Vi satte oss i solskenet och åt, och började sedan klättra omkring i bäverfällda träd och bara mysa.

(Ni som är bekymrade över bävrarna: var inte det. Vi är väldigt hänsynsfulla och bäcken är lång.)

Kommen så här långt blev jag uttråkad och tog fram den magiska lilla apparaten som t.ex. kan tala om vad Artonåringen har för sig i London just nu. Och såg till att min skrytstatus på Facebook visade hur idylliskt livet kan vara ibland:

Ungefär en timme senare fick jag uppdatera min status:

Sjuåringen klarade av all trädklättring med glans — det var när han skulle gå över en av människohand snickrad och förankrad spång, som han tog ett extra ninjasteg och plurrade ända ner till pannan.

Sjuåringen, lite blek i mormors kappa.

Omedelbart dök (höhö) det upp plurrhistorier ur forntiden, varför vi förstod att vi just hade fått vara med om ett minne för livet. Min mamma fick än en gång berätta om sina äventyrliga syskon:

Systern gick 1941 ner sig i Stadshusträdgårdens lilla bassäng, men blev snabbt upplockad av sin pappa (alltså min morfar – han med plommonstopet). Mamma minns tydligt vad systern hade på sig och att allt kändes som en dröm.

Brodern föll 1945 i Klara sjö såpass illa att han av en anonym man fick återupplivas och direktforslas till Serafimerlasarettet. En polis gick hem till min mormor och berättade att ”det har hänt en liten malör”. I Svenska Dagbladet stod det dagen efter att en liten gosse vid namn Karl Sebastian Englund hade ”räddats av en okänd”. Mammas starkaste minne är att det var ju fel: han heter faktiskt Karl Jakob Sebastian Englund.

Och så har vi då Broder Jakob och jag, som 1980 nästan drunknade utan att någon märkte det. Eftersom ingen såg vad som höll på att hända, finns det inga bevis för att det som hände verkligen hände. Dessutom är det ett väldigt suddigt minne för livet.

Nu är Sjuåringen stolt vinnare av den årliga tävlingen i vem som badar utomhus först. Tioåringen har på fullt allvar föreslagit att vi ska åka till badsjön för att hon också ska ha något att berätta i skolan i morgon. Beach 2010 väntar alltså runt hörnet. Själv rabblar jag mitt mantra inför bikinishoppingen som stundar:

”Whatever doesn’t kill me, makes me stronger” (Runaway Train, 1985).

Share
32 kommentarer