Hoppa till innehåll

Etikett: minne för livet

fixabild_Två skolstrejkssånger på kvinnodagen

Jag hade till för tre sekunder sedan ingen aning om att vi ”firar” internationella mansdagen den 19 november! (Alla läsare greppar simultant sina almanackor.)

Idag – på internationella kvinnodagen – får alla kinesiska kvinnor ledigt från arbetet. (I Kina dårå. Kinesiska kvinnor i Åmål eller London får jobba på som vanligt.) I Sverige diskuteras dagishämtningstider och varaduktig-stress. Själv är jag mest intresserad av hur det var förr – även om jag inte för den skull strävar bakåt. Alla verkar vara överförtjusta i att Daniel Craig  suckar lite och ser extremt obekväm ut i högklackat när han (och Judi Dench som ”M”) stödjer jämställdheten:

Jag är inte lika förtjust. Han ser ju urfånig ut. (Judi Dench låter däremot klok och förnuftig.) Analysera gärna: vad betyder det att Daniel tar av sig peruken – att även korthåriga kvinnor är kvinnor? Eller vill han säga ”tittut, det var bara jag”? I så fall vill jag se honom ilsket sparka av sig pumpsen också. Och torka bort sminket. Nej, jag går inte med i hyllningskören när det gäller just den här kampanjfilmen. Eller så är jag bara lite lagom trögtänkt och pantad. (Ah! Skulle det vara roligt kanske? Ok, då har jag väl ingen humor.)

Ni vet hur man präglas av sin uppväxt – och hur en person i ett religiöst hem plötsligt kan sparka bakut och förkunna sig som varande ateist? Japp, så är det med mig och politik samt ”så här ska man faktiskt tycka”-rörelser. (Somliga kallar det PK som i politiskt korrekt.) Jag blir en treåring med armarna i kors som säger ”VILL INTE!” när jag ombeds deklarera vilket fack jag passar in i. Helt klart skadad av min skolgång är jag. Om jag inte visste bättre skulle jag tillverka små knappar med ”Politik – nej tack!” på.

Jag tror att det var 8 mars 1978 som vi i skolan beordrades ut att demonstrera för kvinnorna första gången. Det var inte ett dugg konstigt – att gå i skolan i Luleå under detta årtionde innebar en farlig massa obligatoriska demonstrationer, grupparbeten med tema Vi flytt’ int’ och skolpjäser om “Arbetslöshet” eller ”Störta kapitalismen”. Lite mycket blev det ju eftersom vi beordrades ut och demonstrera även för ”7 aprilrörelsen” som arbetade för fler ungdomsjobb till länet.

Någonstans där nere står jag säkert – utkommenderad. (Den 7 april 1979.)
Någonstans där nere står jag säkert – utkommenderad. (Den 7 april 1979.)

Under skolstrejksdagen den 14 maj 1979 skrev jag och Kicki en förfärlig text till melodin ”I sommarens soliga dagar”:

Vi bo i det nordliga Sweden
och hänger ju med uti tiden
med AMS-jobb och bidrag och skatter
precis som överallt – fy fan va kallt!
Om du är ung och utan jobb
vad gör du då – hallå, hallå?
Du flyttar ner och tar ett jobb
men utsätts ganska snart för mobb
Det är klart att du flyttar tillbaka
och står där utan jobb, för du fick nobb!

(Jag sitter här och nynnar med synnerligen röda kinder. Men läser på Wikipedia att just denna sång ingick bland de sånger som var obligatoriska i skolundervisningen 1943–49. Där ser man.)

Skolstrejksdag? undrar ni nu. Vad kan det vara? Jo, alla skolelever beordrades att strejka.

Den 25 oktober 1979 var det “skolstrejk” igen. Det hela gick alltså ut på att alla lektioner ställdes in och vi istället fick ha temadag för att väcka vederbörlig uppmärksamhet och med vårt (ofrivilliga) tilltag protestera mot arbetslösheten i Norrbotten. Kicki, Maggan och jag skrev då ännu en sång. Den sjöngs aldrig av någon eller för någon och väckte alltså ingen som helst uppmärksamhet. Och utgjorde förstås ingen som helst protest och skapade näppeligen fler jobb i Norrbotten.

Melodi: “Var nöjd med allt som livet ger” (ur Djungelboken).

Vi bor i
Norrbotten, min vän
de arbetslösas bästa hem
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
För vi ska
skolstrejka ida
för jobben vill vi också ha
– varför får man aldrig vara riktigt glad?

Trots det att
Sverige är så bra
så har vi inga jobb ida
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Den bittra
sanningen är den
att vi på bara knäna ber
– är det meningen att vi ska flytta ner?

 

Usch, vad det haltar. Men vi slapp ju ha lektioner i alla fall.

Uppdatering
Sanna i kommentatorsbåset har skickat sin mamma till Kina för att kontrollera ledigheten den 8 mars. Och det stämde inte alls — däremot fick kinesiskorna en pengacheck som om man snålar lite kan räcka till mat i en vecka för en normalstor familj.

Share
49 kommentarer

När Åttaåringen ”försvann” idag

Okej, vi tar det igen: följ inte med främmande människor om de så lockar med kattungar och femton kilo godis, all right?

(Alla barnen Bergman stönar. Varför i hela friden skulle man följa med främmande människor?)

Okej, vi tar det igen: man ska inte åka hem till en kompis utan att först fråga eller i alla fall ringa direkt när man kommer hem till kompisen.

(Alla barnen Bergman suckar. Varför i hela friden skulle man inte fråga eller glömma att ringa? SJÄLVKLART ringer man!)

Okej, vi tar det igen: om något går fel så stannar du hemma eller går hem till grannen!

(Alla barnen Bergman gäspar. Det här har man ju hört hundra gånger tidigare. Grannen, grannen, grannen. Jajaja.)

Vänta nu. Ett av barnen Bergman stönar inte. Suckar inte. Gäspar inte. Ett av de fem barnen Bergman glittrar med ögonen och tänker lite extra. “Nämen hallå vad spännande, tänk om man skulle träffa på någon med stor skåpbil. Full med katter och godis. Som kör till … Jonte! Jonte är en cool kille, där kan man nog ha kul. Mamma och pappa märker nog inget. Jag ringer när jag kommer fram. Kanske. Eller inte. Grannen kan jag strunta i. Jonte är cool.”

Grabben som är 8 år gick idag hem och fann en lapp på dörren (vi bor inte i Stockholm, därför sätter vi en lapp på dörren) om att vi inte var hemma utan på kvartssamtal med Trettonåringen men att han skulle ta nyckeln på det hemliga stället och gå in för vi skulle ju komma om en kvart. Åttaåringen hittade inte nyckeln och gick då helt logiskt hem till grannen och pratade lite … och hoppade sedan på bussen! Hur det stora steget gick till är en gåta, men tydligen hjälpte några vänliga killar honom genom att säga “han har tappat busskortet” och plötsligt levde Åttaåringen sitt livs glada dagar långt borta från läxor, föräldrar, syskon och jag vet inte allt på andra sidan sjön, där han tydligen åkte skateboard.

Tills verkligheten hann ifatt.

– Hallå! Åttaåringen! Tjoho! ropade Jontes mamma. Det är din mamma i telefon!

Förmodligen hoppade Åttaåringen av skateboarden med rejäl ågren. Förmodligen småsprang han de kanske 50 meterna till telefonen. Förmodligen hann han tänka “nämen jag glömde ju ringa” och “mamma kommer att vara jätteorolig” samt “man måste ju ha busskort eller betala när man åker buss”. För det första han sade till mig i telefon var en ylande ursäkt:

– FÖRLÅÅÅÅÅÅT ATT JAG RYMDE HEMIFRÅN!

Sanning att säga så hade jag och min djefla man inte hunnit vara oroliga innan Jontes mamma (tack och lov!) ringde och sa “Åttaåringen är här”. Vi är inte den curlande kycklingtypen, liksom. Och har heller inte haft anledning att vara det.

– Ha! Rätt åt dem! tänker kanske någon. Där fick de för att de andra fyra bara sköter sig hela tiden och aldrig knarkar, försvinner eller ens svär. Nu får de känna på hur det är att ha barn på riktigt! Ha!

Må så vara. Åttaåringen hittades innan han ens var saknad. Han kommer förhoppningsvis aldrig att tjuvåka buss igen och han kommer aldrig att glömma att ringa hem.

Och förmodligen har han ett ljuvligt minne för livet.

Share
15 kommentarer

Plurr!

Denna strålande majdag inleddes med att jag blev arg på vädret eftersom jag inte på några villkor tänkte jobba i trädgården som alla grannar eller gå på promenad som alla övernattningsgäster krävde. Tsssst, jag ville sitta inomhus och kura bredvid kakelugnen medan regnet smattrade och åskan dundrade. Vilket är ruskigt svårt när det varken regnar eller åskar.

Sjuåringen, trädet och bäcken.

En någorlunda rolig promenad här i trakten är den till bäverbäcken, så dit travade vi – efter långa diskussioner – med gigantisk matsäck och stora stövlar. Vi satte oss i solskenet och åt, och började sedan klättra omkring i bäverfällda träd och bara mysa.

(Ni som är bekymrade över bävrarna: var inte det. Vi är väldigt hänsynsfulla och bäcken är lång.)

Kommen så här långt blev jag uttråkad och tog fram den magiska lilla apparaten som t.ex. kan tala om vad Artonåringen har för sig i London just nu. Och såg till att min skrytstatus på Facebook visade hur idylliskt livet kan vara ibland:

Ungefär en timme senare fick jag uppdatera min status:

Sjuåringen klarade av all trädklättring med glans — det var när han skulle gå över en av människohand snickrad och förankrad spång, som han tog ett extra ninjasteg och plurrade ända ner till pannan.

Sjuåringen, lite blek i mormors kappa.

Omedelbart dök (höhö) det upp plurrhistorier ur forntiden, varför vi förstod att vi just hade fått vara med om ett minne för livet. Min mamma fick än en gång berätta om sina äventyrliga syskon:

Systern gick 1941 ner sig i Stadshusträdgårdens lilla bassäng, men blev snabbt upplockad av sin pappa (alltså min morfar – han med plommonstopet). Mamma minns tydligt vad systern hade på sig och att allt kändes som en dröm.

Brodern föll 1945 i Klara sjö såpass illa att han av en anonym man fick återupplivas och direktforslas till Serafimerlasarettet. En polis gick hem till min mormor och berättade att ”det har hänt en liten malör”. I Svenska Dagbladet stod det dagen efter att en liten gosse vid namn Karl Sebastian Englund hade ”räddats av en okänd”. Mammas starkaste minne är att det var ju fel: han heter faktiskt Karl Jakob Sebastian Englund.

Och så har vi då Broder Jakob och jag, som 1980 nästan drunknade utan att någon märkte det. Eftersom ingen såg vad som höll på att hända, finns det inga bevis för att det som hände verkligen hände. Dessutom är det ett väldigt suddigt minne för livet.

Nu är Sjuåringen stolt vinnare av den årliga tävlingen i vem som badar utomhus först. Tioåringen har på fullt allvar föreslagit att vi ska åka till badsjön för att hon också ska ha något att berätta i skolan i morgon. Beach 2010 väntar alltså runt hörnet. Själv rabblar jag mitt mantra inför bikinishoppingen som stundar:

”Whatever doesn’t kill me, makes me stronger” (Runaway Train, 1985).

Share
31 kommentarer