Hoppa till innehåll

Etikett: promenad

Promenader, apparater och katastroffilmer

Medan det låter som om alla andra har plöjt ner till botten på Netflix och röjt bland HBO-serier, har jag bara översatt på varje ”ledig” stund. Eller hållit på med basket, förstås. När jag nu äntligen sedan i lördags har en normalare arbetsbör…

Hehe. Det har jag ju inte alls. Sällan har jag haft en sådan onormal arbetsbörda. Nåväl: jag har fått fritid! Vad gör man då?

Jag har gått på basketpromenader.
Jag tror att jag har hittat en gammal stencilapparat i ett ödehus.

Men även inomhus händer det saker. Källaren är visserligen fortfarande ostädad och alla gamla foton är oframkallade, men …

Jag har lagat fantastiska luncher.
Jag har råkat dammsuga upp ett försvarligt antal pusselbitar.
Vårt kylskåp har börjat läcka.
Brödrosten har gått till de sälla jaktmarkerna.

Att apparaterna väljer att gå sönder nuuuuu måste ju vara någon sorts konspiratorisk komplott. Men vi klarar oss – foten i kläm och det var bättre förr samt korven den har två. För att distrahera mig i dessa coronatider fick jag för mig att kolla på ”Outbreak” med Dustin Hoffman. Och kunde inte ens skratta åt eländet.

  • De tvättade inte ens händerna!
  • Alla stod jättenära varandra!
  • Ingen sa ”stanna hemma!”
  • Ingen sjöng och spelade musik från balkonger.

Komplett overkligt!

Så då tittade jag på den underbara ”De 12 apornas armé” fastän 12:an enligt svenska skrivregler borde ha skrivits med bokstäver. (Det är år 2035 och ett virus har härjat på jorden så att nästan alla är döda – och då skickas Bruce Willis tillbaka i tiden för att eliminera viruset. Tack och lov träffar han Brad Pitt.)

Kommen så långt med min fritidssysselsättning hittade jag en förtjusande nördig och rolig genomgång av virus- och zombiefilmer där jag fick lära mig vad som är verkligt; även zombiefilmerna analyseras på allvar. Just ”Outbreak” är problematisk på flera plan – bl.a. är en apa i fel världsdel och alla desinficerar sig innan de går in i virusfyllda rum, inte efter … Den är väl värd en titt:

Och så avslutningsvis – dagens larvigaste problem. Den nya stekpannan är kass!

Share
43 kommentarer

Do get into cars with strange men!

Tänk er trapphuset i ett hyreshus, byggt på 1950-talet ungefär.

[Alla sneglar snett uppåt till vänster och tänker till.]

Jag vet inte hur ni föreställer er att det ser ut, luktar, låter och känns, men för mig är det självklart:

    • det är plötsligt 1975
    • jag har träskor och klapprar omkring i stentrapporna
    • hissen är av den skakiga varianten
    • det finns sopnedkast på varje våning
    • bakom några dörrar hör jag röster eftersom det är relativt lyhört.

Idag var vi i ett hyreshus som inte alls stämde in på denna beskrivning – i Hove. Det är en stad som har vuxit ihop med Brighton och som har ypperliga kommunikationer överallt, så där vill alla bo.

Men det såg inte ut som i Sverige.

Detta är trapphuset med en plastig dragspelsdörr till hissen.

Hela trapphuset var klätt i en tjock, jättefluffig och knallbrun heltäckningsmatta, vilket ju dämpade alla ljud och kändes lite gillestugemysigt. Ni ser den fyrkantiga lådan som hänger på väggen till vänster om hissen? Det är en av två monstruöst stora askfat som fanns på varje våningsplan!

På innergården hade alla lägenheter soptunnorna på en liten balkongavsats.

Alla balkonger var förbundna med smala trappor, vilket jag trodde var nödutgångar – lite som amerikanska brandstegar. Men nej … det är trappor för sopgubbarna, som hämtar soporna genom att klättra halvvägs till månen och ner igen.

Just den här balkongens fäste i väggen var lagad med silvertejp.

Väl ”hemma” i Ditchling igen, gick jag på en huppegupptäcktsfärd i omgivningarna. Och vilse, förstås.

Efter 1 km var det (med tanke på de trasslande knäna) meningen att jag skulle gå rakt norrut och hem igen.

Jag gick och gick och såg fantastiska hus, roliga trädgårdar, gamla gubbar, cyklister och …

… bajs.

Alla hus har namn som Melrose, Dunkirk, Flower’s Den, Heathers Heath och …

… Dalarna.
Men för det mesta gick jag i en sådan här miljö, strax bredvid den smala, smala landsvägen där alla kör som biltjuvar på uppåt-tjack.

I byn Westmeston fanns en gammal telefonkiosk.

Men precis som på Doctor Whos Tardis, stod det fel på dörren. Så jag öppnade för att kolla om den kanske var större på insidan.
Näe – men nästan lika bra: ett bokbytarplejs hade ersatt telefonen!

Jag promenerade vidare. På ett ställe stod jag villrådig och funderade på om jag skulle gå igenom en kohage och bli ihjälstampad eller om jag kanske istället skulle gå på vägen och bli ihjälkörd. Strax bredvid mig stannade en bil som nyss körde förbi i 120 knyck. Bilen backade lite zick-zackande mot mig och jag tog mig ängsligt åt mobilfickan. Föraren hojtade till mig:

– Are you all right, love?

Jag förklarade att jag ville gå till Ditchling, men att vägen kändes lite för smal.

– Get in, I’ll give you a lift!
– Well, my parents always said I shouldn’t trust strange men and … inledde jag.
– … certainly not get in a car with one! fyllde mannen i.

Mannen förklarade sedan att han ägde en pub i grannbyn och att han bara skulle köra mig till nästa korsning. Okej, sa jag och hoppade in med mobilen redo.

Så här såg han ut, min räddare i nöden som inte alls planerade att slå ihjäl mig. Han pratade trevligt under två minuters bilfärd och suckade ”tiderna förändras” med andemeningen att det faktiskt var bättre förr.
Precis där jag blev avsläppt av pubägaren, hittade jag en före detta igelkott.

Jag vandrade vidare och hälsade på alla jag mötte. Jag sa Bonjour till en fransk familj och Guten Tag till en tysk familj och alla var så sprittande glada och rödkindade. Om jag skriver en bok om just detta, kan en heta ”En fransk, en tysk och Bergman”.

Share
28 kommentarer

Lite förlamad

Vi bor ju inte i storstan utan lite mer som liksom halvt om halvt på landet. Man kan cykla till centrum på tio minuter och hitta en bäverdamm på blott några minuters avstånd samt ta sig till till T-centralen i Stockholm på 59 minuter och det är faktiskt perfekt på alla sätt och vis.

(Detta tog mig säkert fem minuter att knattra fram. Orsaken får ni reda på strax.)

En väldigt trevlig rundgångspromenad med grusvägar, byskola, skogsstig, villahus, badplats och smultron kan man ta från vårt hus på detta vis:

promenix

Men där vid krysset måste man plöja sig genom en stig som kantas av brännässlor. Fakirer och svärdslukare må gilla’t, men själv känner jag mig mer som prinsessan på ärten där mitt modiga jag och mitt fega jag konverserar med varandra.

– Oh dear. De är ännu högre idag.
– Off you go.
– Det kommer att göra ont.
– Och?
– Det gjorde ont igår.
– Och du överlevde. Everything that doesn’t kill …
– you bla bla blaaaa… pfffffffttttttttt! Tänk om jag dör i en anafylaktisk chock!

Men igår cyklade jag ner till stigen med häcksax och kantklippare samt en sekatör och så klippte jag och röjde och for fram som ett jehu medan jag tänkte:

”Men varför tog jag inte med mig kameran så att jag kunde föreviga och dokumentera min bedrift?”

Så nu får ni tro mig på mina ord: jag har gjort en fantastisk insats och fått en helvetisk träningsvärk. Jag kan knappt borsta tänderna och en enkel snytning kommer inte på frågan. Barnen får ta hushållspapper och nypa till i min näsa och säga ”fräs””, vilket de med tanke på sin fina uppväxt med grönt snor varannan månad borde vara bättre på, om jag får säga det själv.

(Nu har jag försökt att skriva ovanstående i säkert en timme. Det går inte som en löpeld. När jag ska skriva R med vänster långfinger, busar höger pekfinger och lägger sig på J. JJJJJJJJJ betyder alltså R. Delete, delete, delete.)

Idag kom jag iväg för en inspekterande promenad och kunde konstatera att det var en fin insats jag gjorde; de f.d. stolta brännässlorna ligger numera i drivor som döda soldater i Leningrad 1942.

Men naturligtvis glömde jag ju att ta bilder igen, så nu får ni hålla till godo med ett par döda djur från min promenadväg. Som, om man hårdrar det, faktiskt är intressantare än brännässlor.

orm
Orm.
mus
Mus.

Japp. Jag fotograferar bara djur med tre bokstäver.

Share
47 kommentarer

En långpromenad upp på Ditchling Beacon

beaconutsikt
Utsikt. Precis som på Louvren.

Jag är alltså i södra England och hälsar på kusin Ann. Hon har bott här i 29 år och undervisat tusen och en britter i konsten att tala svenska; ni anar inte hur stor andel av världens ambassadpersonal går omkring och kan prata svenska bara för att hon har lärt dem allt hon kan. Dock behöver hon hjälp med att spela svensk musik för stackarna – hon harvar fortfarande med Sven-Bertil Taube och vet då rakt inte att det finns något som heter 999 med Kent (räkneord) eller Jag kommer med VeronIca Maggio (futurum). Så vi måste förstås hjälpa henne med modern musik på svenska, där texten uttalas tydligt och grammatiken är korrekt! Skriv och länka i kommentatorsbåset!

LITEN RESERAPPORT

Idag gjorde vi Brighton osäkert. Jag köpte brallor, hattar, glasögon och en designad klänning.

ny_dress
Nej, det är inte jag på bilden. Men min klänning.
automatspolning
Och så fotograferade jag en spolknapp som är så hygienisk sååå eftersom man inte ens behöver nudda den.

Vi åkte förbi hotellet som sprängdes när Margaret Thatcher bodde där för 30 år sedan (12 oktober 1984).

hiltonfelhotell
Nej, det är inte det hotellet på bilden. Jag fotograferade nämligen fel hotell.
ellensupstairs
Sedan hälsade vi på i ett Herrskap och tjänstefolk-hus, där mitt kusinbarn bor (Upstairs).

Det är alldeles, alldeles förtjusande och fantastiskt och faktiskt helt obegripligt att de boende i huset inte har den blekaste aning om hur stor lägenheten (en tvåa) är eller när huset byggdes.

– Är det 1800-tal?

– Vet inte …

– Är det 1900-tal kanske?
– Vet inte …
– Var det så här små tvårummare från början eller har tolvrummarna renoverats för att möta nutida efterfrågan?
– Vet inte …
– Hur många bor i Brighton?
– Vet inte …
– Hur långt är det mellan Brighton och Ditchling?
– Ingen aning …
– Oj, här ser du ju havet genom fönstret! Hur långt är det till piren härifrån?
– MEN NI SVENSKAR OCH ERA JÄDRA SIFFROR!

Hemma i Ditchling igen, gick jag en ensampromenad upp på The Beacon, vilket tog ungefär två timmar. Jag fotograferade får, hundar, katter, hästar, en koblaffa och en mystisk blomma som verkar vara rönnbär i mikroformat.

xxxblio_footpatch
Jag fotograferade även oläsliga skyltar. Vandringsled till biblo?

För att inte tala om grindar som stängdes för sista gången för bra länge sedan.

stangdgrind1
1953?
stangdgrind2
1998?
sheep_dog
Och information om oroliga får.
anyperson
Samt  skylt om grind som om den inte stängs kan orsaka tumult och böter.

Jag gick och gick och gick och spände mina svaga lårmuskler så mycket som möjligt för att det hela skulle fungera som sjukgymnastik. Ett tag fick jag klättra i vad som kändes som 90-gradig lutning så att jag haffade och puffade och fick torka svett ur pannan. Uppe på en liten platå fick jag krångla mig förbi något skyltliknande av människohand tillverkat och dessutom kravla över irriterande taggtråd som faktiskt inte gjorde saken lättare. Efter krånglet och kravlet vände jag mig om för att titta på branten som jag nyss hade tagit mig uppför, och se om det gick att läsa något på det skyltliknande.

access_brant
Hoppsan.
Share
51 kommentarer

Sommarsysslor och en arg tant

Plötsligt började det regna … och livet kändes lite mer normalt.

Tioåringen och Sjuåringen är rännstensungar. (Obs, bilden är ej arrangerad.)
Tioåringen och Sjuåringen är rännstensungar. (Obs, bilden är inte arrangerad.)

Att krypa ner i sängen, klämma ihjäl en mygga mot den av döda myggor kletiga datorskärmen, titta lite i taket och kanske skriva en rad eller två blev plötsligt naturligt. Annars har jag under de senaste dagarna betett mig ytterst onormalt. Vad jag har sysslat med men inte brukar göra är

  • potatisupplockning (att locka upp potatisar ur jorden, ja)
  • rabarberkapning (jäms jordknölarna)
  • reningsverksinstallation (som krävde inköp av slangklämma och ett IQ på 270)
  • morgonpromenadsföretag (mot min vilja).

Potatisarna sattes i jorden av Tioåringen och min mamma en dag i våras, och har sedan dess glömts bort. Rabarbern planterades för sju år sedan och har aldrig tagits omhand förutom lite vattnande när andan har fallit på. Potatisblasten låg dubbelvikt som bleka sparrisar när vi igår började gräva. Och si!

Vem behöver väl pyssel och gröna fingrar?
Vem behöver väl pyssel och gröna fingrar?

Reningsverket hörde till en stor plastpool som min pappa placerade hos oss för tre år sedan och som jag inte ens har tittat på sedan dess. Men jag fick ihop den så att den till och med funkade! Blubb, blubb, fräs och pyyys sa den.

Lägg gärna märke till den gula färgklumpen med inbakat grus mitt på elsladden.
Lägg gärna märke till den gula färgklumpen med inbakat grus mitt på elsladden.

Promenaderna företas med hjälp av modern teknik eftersom jag inte tycker om att promenera men ändå behöver sparka igång knäna varje dag – och morgonpromenaderna har visat sig vara det mest effektiva sättet. Tekniken består av ”Runkeeper” i Iphonen och Sommarpratarna i podd-öronen. Nu är jag inte alldeles isolerad och stirrar mig inte helt blind på mellantider och rekord, utan ser till att jag tittar alla jag möter i ögonen och säger hej till dem.

I morse mötte jag en arg tant med en synnerligen trött hund. Jag sa hej och hon sa hej och så stoppade hon mig med ett pekfinger i bröstet. Det händer verkligen inte ofta att främmande, arga tanter petar på mig, så jag ryckte ut hörlurarna (och glömde att trycka på stopp mitt i Nicklas Lundblad, samhällspolitisk rådgivare Google) och log mot den arga och den trötta hunden, som såg ut att dö knall och fall där och då vid tantens fötter.

– Vad är det med er som inte kan gå utan hörlurar? sa hon.
– Jag h…
– Jag har länge tänkt fråga, och nu kan jag inte låta bli: vill ni inte höra naturens ljud, fåglarnas sång och skogen? Musiken dödar era intryck!

Ni? Är det jag och alla andra eller niande av respekt? Jag drog efter andan samtidigt som jag tänkte att hon ju måste säga skogens sus. Inte bara skogen. När man går i skogen hör man ju mycket mer av skogens knarr och knäpp än just suset. Och då skulle vi kunna diskutera det: knarr & knäpp kontra sus. Men nej, hon sa bara skogen.

– Jag bru…
– Är det för att ni vill slippa verkligheten? Bara dunka-dunka!
– Nej, jag ly…
– Hör du ens vad jag säger?

Och så gick den arga tanten med sin från döden uppståndna, väldigt trötta hund. I och för sig läser hon säkert inte bloggar, men jag vill verkligen förklara att jag visst tycker om naturens ljud och visst inte alltid går med hörlurar och dessutom fråga henne om det är mer legitimt om man inte lyssnar på dunka-dunka utan på prata-prata. Och berätta att jag faktiskt inte kan lyssna i fred i mer än tre minuter i stöten hemma eftersom jag bor i en familj som pratar med mig hela tiden.

Och varför gå omkring och vara arg på hur andra människor upplever världen bara för att de inte lever som just du, du som är en arg tant med en trött hund? (Sabbade min promenadtidstatistik gjorde hon också.) Aha. Vänta. Jag kan ju jag också:

– Hörnu upp alla som inte spelar basket, promenerar för skojs skull eller som tvättar sin bil mer än en gång per år och som dessutom har mage att använda läppstift: FY SKÄMS!

(Nu stolpar jag snabbt och argt iväg utan att ni får en chans att berätta att ni faktiskt sedan länge … bla bla bla.)

Share
52 kommentarer

Plurr!

Denna strålande majdag inleddes med att jag blev arg på vädret eftersom jag inte på några villkor tänkte jobba i trädgården som alla grannar eller gå på promenad som alla övernattningsgäster krävde. Tsssst, jag ville sitta inomhus och kura bredvid kakelugnen medan regnet smattrade och åskan dundrade. Vilket är ruskigt svårt när det varken regnar eller åskar.

Sjuåringen, trädet och bäcken.

En någorlunda rolig promenad här i trakten är den till bäverbäcken, så dit travade vi – efter långa diskussioner – med gigantisk matsäck och stora stövlar. Vi satte oss i solskenet och åt, och började sedan klättra omkring i bäverfällda träd och bara mysa.

(Ni som är bekymrade över bävrarna: var inte det. Vi är väldigt hänsynsfulla och bäcken är lång.)

Kommen så här långt blev jag uttråkad och tog fram den magiska lilla apparaten som t.ex. kan tala om vad Artonåringen har för sig i London just nu. Och såg till att min skrytstatus på Facebook visade hur idylliskt livet kan vara ibland:

Ungefär en timme senare fick jag uppdatera min status:

Sjuåringen klarade av all trädklättring med glans — det var när han skulle gå över en av människohand snickrad och förankrad spång, som han tog ett extra ninjasteg och plurrade ända ner till pannan.

Sjuåringen, lite blek i mormors kappa.

Omedelbart dök (höhö) det upp plurrhistorier ur forntiden, varför vi förstod att vi just hade fått vara med om ett minne för livet. Min mamma fick än en gång berätta om sina äventyrliga syskon:

Systern gick 1941 ner sig i Stadshusträdgårdens lilla bassäng, men blev snabbt upplockad av sin pappa (alltså min morfar – han med plommonstopet). Mamma minns tydligt vad systern hade på sig och att allt kändes som en dröm.

Brodern föll 1945 i Klara sjö såpass illa att han av en anonym man fick återupplivas och direktforslas till Serafimerlasarettet. En polis gick hem till min mormor och berättade att ”det har hänt en liten malör”. I Svenska Dagbladet stod det dagen efter att en liten gosse vid namn Karl Sebastian Englund hade ”räddats av en okänd”. Mammas starkaste minne är att det var ju fel: han heter faktiskt Karl Jakob Sebastian Englund.

Och så har vi då Broder Jakob och jag, som 1980 nästan drunknade utan att någon märkte det. Eftersom ingen såg vad som höll på att hända, finns det inga bevis för att det som hände verkligen hände. Dessutom är det ett väldigt suddigt minne för livet.

Nu är Sjuåringen stolt vinnare av den årliga tävlingen i vem som badar utomhus först. Tioåringen har på fullt allvar föreslagit att vi ska åka till badsjön för att hon också ska ha något att berätta i skolan i morgon. Beach 2010 väntar alltså runt hörnet. Själv rabblar jag mitt mantra inför bikinishoppingen som stundar:

”Whatever doesn’t kill me, makes me stronger” (Runaway Train, 1985).

Share
31 kommentarer