Här händer det inte mycket. Eller så är det det det gör. I alla fall vet jag nu varför det är så få snickare och taxichaufförer som bloggar; tangentbordet är liksom inte arbetskompatibelt.
Jag håller på att inreda ett hångelrum i källaren. Egentligen är det inte alls ett hångelrum utan bara en väldigt källarkall plats att övernatta på, men jag tänkte att om jag döper rummet till något mysigt, trevligt, nästan lite förbjudet … så blir det kanske attraktivt? Som när kalhygge kallas föryngringsyta och RUT-avdraget kan göras för parkettkosmetologer.
Därför kör jag kors och tvärs genom staden och köper billiga hyllplan, bits, finurliga, självborrande skruvar och plåster. Och så bär, kånkar, sågar, skruvar och svär jag tills händerna blir så svullna att jag inte på några som helst villkor ens kan sms:a längre.
(Ni som inte har papier-machégrisar som jag, kanske undrar över denna grisdetalj. Den tillverkades för den årliga basketfesten för tre år sedan, och har sedan dess målats om och pysslats med och ska i år förvandlas till sjuksköterska.)
Själv är jag i dagarna bedrövligt dålig på att hångla eftersom hela familjen är snor-, host- och halsontsförkyld och jag inte har tid med sådant trams eftersom jag ska åka till London i morgon. (Säger jag sådär nonchalant i förbigående bara.) Aha! Nu kom jag på en bra produktidé. Jag ska skriva kioskvältaren och generationsromanen ”Hångel jag minns”! Hurra!
Hjälp, har jag ett giltigt pass förresten?
(Splittrad? Vem? Jag?)
57 kommentarer