Hoppa till innehåll

Etikett: plurr

Plurr!

Denna strålande majdag inleddes med att jag blev arg på vädret eftersom jag inte på några villkor tänkte jobba i trädgården som alla grannar eller gå på promenad som alla övernattningsgäster krävde. Tsssst, jag ville sitta inomhus och kura bredvid kakelugnen medan regnet smattrade och åskan dundrade. Vilket är ruskigt svårt när det varken regnar eller åskar.

Sjuåringen, trädet och bäcken.

En någorlunda rolig promenad här i trakten är den till bäverbäcken, så dit travade vi – efter långa diskussioner – med gigantisk matsäck och stora stövlar. Vi satte oss i solskenet och åt, och började sedan klättra omkring i bäverfällda träd och bara mysa.

(Ni som är bekymrade över bävrarna: var inte det. Vi är väldigt hänsynsfulla och bäcken är lång.)

Kommen så här långt blev jag uttråkad och tog fram den magiska lilla apparaten som t.ex. kan tala om vad Artonåringen har för sig i London just nu. Och såg till att min skrytstatus på Facebook visade hur idylliskt livet kan vara ibland:

Ungefär en timme senare fick jag uppdatera min status:

Sjuåringen klarade av all trädklättring med glans — det var när han skulle gå över en av människohand snickrad och förankrad spång, som han tog ett extra ninjasteg och plurrade ända ner till pannan.

Sjuåringen, lite blek i mormors kappa.

Omedelbart dök (höhö) det upp plurrhistorier ur forntiden, varför vi förstod att vi just hade fått vara med om ett minne för livet. Min mamma fick än en gång berätta om sina äventyrliga syskon:

Systern gick 1941 ner sig i Stadshusträdgårdens lilla bassäng, men blev snabbt upplockad av sin pappa (alltså min morfar – han med plommonstopet). Mamma minns tydligt vad systern hade på sig och att allt kändes som en dröm.

Brodern föll 1945 i Klara sjö såpass illa att han av en anonym man fick återupplivas och direktforslas till Serafimerlasarettet. En polis gick hem till min mormor och berättade att ”det har hänt en liten malör”. I Svenska Dagbladet stod det dagen efter att en liten gosse vid namn Karl Sebastian Englund hade ”räddats av en okänd”. Mammas starkaste minne är att det var ju fel: han heter faktiskt Karl Jakob Sebastian Englund.

Och så har vi då Broder Jakob och jag, som 1980 nästan drunknade utan att någon märkte det. Eftersom ingen såg vad som höll på att hända, finns det inga bevis för att det som hände verkligen hände. Dessutom är det ett väldigt suddigt minne för livet.

Nu är Sjuåringen stolt vinnare av den årliga tävlingen i vem som badar utomhus först. Tioåringen har på fullt allvar föreslagit att vi ska åka till badsjön för att hon också ska ha något att berätta i skolan i morgon. Beach 2010 väntar alltså runt hörnet. Själv rabblar jag mitt mantra inför bikinishoppingen som stundar:

”Whatever doesn’t kill me, makes me stronger” (Runaway Train, 1985).

Share
31 kommentarer