Hoppa till innehåll

32 kommentarer

  1. Det kanske inte är chef man vill vara? Det kanske bara är en bieffekt, liksom. Så var det nog för mig. Men jag tycker det är rätt ok, och jag upplever nog att jag är kompis med mina (två) undersåtar.
    Och så länge jag inte har någon annan över mig, så tycker jag det är toppen.

  2. Ibland tänker jag att jag nog hade blivit en bra chef eftersom jag i olika ideella sammanhang (ordna läger, sitta i styrelser och sånt) är bra på att få folk att göra saker utan minsta knot. Sen jobbar jag visserligen häcken av mig själv också. Men nej, det hela faller nog på att jag inte är överdrivet förtjust i att jobba ihop med andra människor.

  3. Det finns många chefer men få ledare.

  4. Jag är åt Stellan-hållet men inte riktigt: man kan bli chef som en bieffekt för att man är först med en bra idé och absolut vill genomföra den. Man kanske får iden till en ny tidning till exempel, eller man vill driva ett café eller en hjälporganisation. Då behöver man anställa folk, och hux flux är man chef. Fast om man vill vara helt säker på att det blir som man vill MÅSTE man ju vara på någon slags chefsnivå – om man vore helt säker på att alla tänkte precis som man själv skulle det ju inte behövas några chefer!

    Jag har varit chef nästan lika ofta som jag har haft en. Många av mina chefer har varit dåliga och/eller konstiga, så det har varit en verklig utmaning att själv vara chef och inte falla i någon av de många chefgropar som uppenbarligen finns.

    Det tråkigaste med att chefa är just att man måste ställa sig utanför ganska ofta. Det roligaste är förstås när ens medarbetare trivs samtidigt som det går bra.

  5. För att utveckla det jag sa ovan vill jag berätta om hur det var på en arbetsplats som jag var på för några år sedan.
    Vi var ett väl sammansvetsat gäng där alla hade sin roll och där alla trivdes. En anledning till att det fungerade så bra var att vi hade en chef som klarade av att vara både chef och ledare. Han var kompis med oss alla men samtidigt så fanns det inga tvivel om vem som var chefen. Vi var också det teamet som presterade överlägset bäst.
    Givetvis kunde inte det hålla i längden. Andra teamchefer, som just bara var chefer och inget annat, klagade på att vårt team var för “starkt”. Längre upp i hierarkin fanns en chef, som väl också kände sig hotad.
    Alltså blev det en omorganisation, och sedan gick månader åt att få de nya grupperna att fungera hjälpligt med stort tapp i produktiviteten samt ett par uppsägningar som resultat.
    Det kallas att söndra och härska, och används alltför ofta för att dölja dåligt ledarskap.

  6. Inte för att uppröra kommentatorsbåset men med något undantag har jag, som sen tjugoåring, tidig trettioåring, jobbat på kvinnligt dominerade arbetsplatser där genomsnittsåldern varit 50plus. Där visst missnöje har rått och där genomsnittsanställde har jobbat i typ 30 år. Och när missnöje växer i sådana led så blir kvinnor gnäliga kärringar som gör rätt mycket man förvånas av i längden. Och så ska vi ha demokratiskt medinflytande men ingen kommer att vara helt nöjd för nu sitter Ingegerd på den platsen jag ville sitta på för tjugo år sedan och har tio cm mer fönsterutrymme och närmare till kaffekokaren än jag!
    Efter ett sånt jobb så satt jag på en anställningsintervju och blev tillfrågad vilken sorts chef jag föredrar och då sa jag, och det vidhåller jag, att jag tar hellre en stram diktatur där alla gör någonting framför en halstarrigt vimsig demokrati där ingen gör någonting annat än pratar om hur eländigt det är med allt.

    Detta sagt, jag trivs på små arbetsplatser. Inte jättesmå heller, men rätt små. Jag hade favoritjobb förut som nu måste omvärderas men jag gillar en lyhörd chef som ändå inte låter sig ta över av andra som tycker att hon/han gör fel.

  7. Rapport från radiovärlden:

    Ingen lyssnare upprördes det minsta lilla av allt som jag sade om chefer!

    (Jag skulle kanske ha läst upp Jessikas kommentar? Särskilt “gnällig” i kombination med “kärring” brukar reta upp … just dem.)

  8. Orangeluvan

    Tänk dig en medarbetare på sin plats, hansyns eller märks inte, gör ett mediokert eller rentav dåligt jobb, men du förstår plötsligt att hanär en oförlöst entertainer. Du ger henne en ny utbildarroll i företaget och hon växer som människa och gör ett fantastiskt jobb, som både hon och företaget tjänar på.

    Tänkt dig att ditt hus är nedstökat till bristningsgränsen, men du har bara två händer. Vips står det tre fullfjädrade städare framför dig som städar tillsammans med dig. Ensam hade det tagit en vecka, nu gör ni huset rent på två timmar.

    Tänk dig att du besöker en mataffär där kaos råder. Bönburkar bland mjölken, glassen smälter bland flingorna, det är för lite personal på lördagar och för mycket på onsdagar, och alla skyller de på stackars Berit, som inte gjort någon något ont. Och så kommer du på ett nytt sätt att organisera maten efter lämplig förvaring, gör ett fiffigt schema som är anpassat efter antalet besökare, gör Berit ansvarig för kyldisken så att alla får en helt ny syn på henne, och plötsligt säger alla kunder att affären har blivit så himla trevlig.

    Där har du mina skäl.

  9. Orangeluvan

    Förlåt mina förvirrade genus i första punkten.

  10. Det här ordet har ofta fått folk att anmärka på mitt uttal. Jag säger chef med e, och blir ofta rättad av folk som säger att det skall vara chäf. Hur säger ni andra?

  11. PGW

    Chef med eee tycker jag. Det tycker min chef också.

    /avdelningen personlighetsklyvning i det egna enpersonsföretaget

  12. Inte för att panga din verklighetsbild, orangeluvan, men vad gör du åt kaffeapparaten och fönsterutrymmet när allt i stil med att lös det själva sedan länge är uttömda och hela saken nu står på gränsen till världskrig?

  13. Orangeluvan

    Jessika: förtydliga vad problemet är! Vad är det med kaffeapparaten och fönsterutrymmet som inte är bra? Tycker vem? Challenge me!

  14. Att möblera om så att enternainern hamnar rätt, man får livsmedelsbutiken på fötter och sätter Berit i mejeridisken, det fattar jag måste vara sådär wowser. Men när det gäller ja, gnällande kärringar om ett fönsterutrymme ohc kaffemaskinen som känns som intet nytt på västfronten (sinnebilden är en, låt oss säga, myndighet) eller där det träts om fåniga saker. Vari skulle utmaningen ligga då? Mellanchefen på mitt sista jobb – mycket kunnig, mycket duktig hade att göra.

  15. Orangeluvan

    Gnällandet kanske handlar om något helt annat? Jag skulle kolla om det i själva verket är något annat som gnager.

    Ett annat alternativ har med typen av arbete att göra. Ofta är det så att människor som har starkt styrda roller är av den typen att de trivs med att inte ha så mycket förändring. Praktiskt, annars skulle de tycka att det är väldigt trist att jobba med repetitiva uppgifter. Men dessa trygghetssökande människor tycker samtidigt att t ex att byta skrivbord eller att telefonen är trasig en morgon är oerhört störande. Då kan det kännas bra att chefen lyssnar och försöker fixa det där som är så störande och som orsakar gnäll – för att känslan är äkta kan man utgå ifrån. Men är gnället något som samtidigt förpestar hela arbetsplatsen så måste det också finnas ett ansvarstagande från gnälltyperna. Att man är överens om att de kommer till chefen och gnäller – inte hela gruppen – så att man vi kan göra något åt det. Har vi gemensamt kommit fram till att det faktiskt inte går att göra något åt problemet (det går inte att knacka ut ett till fönster i lokalen) så måste man också vara överens om att man inte kan fortsätta att gnälla om det. Att sluta gnälla kan vara svårt om man väl har lagt sig till med den ventilen. Då skulle jag ha den som en utvecklingspunkt vid ett medarbetarsamtal.

  16. Vajan — tack för presentlänken! Jag tar upp just detta när jag yrar om svenska skrivregler — att vi ju oftast tar citattecknet som en signal till ironisk tolkning.

    (Ursäkta avbrottet. Varsågod och fortsätt nu, Jessika och Orangeluvan.)

  17. båthuspernilla

    Det orangeluvan skriver förstärker bara min längtan att få axla chefsrollen formellt. 🙂

    Lotten: Coachar du något basketlag? Vad är den stora skillnaden mellan detta och att vara chef (mer än att basketlaget kanske består av 8-åringar eller så)?

  18. Aha, Båthuspernilla, du sätter ju fingret på den springande pudeln.

    Javisst är det underbart att coacha basketlag = att vara chef över ett basketlag. Men varför det?

    För att jag förstås behärskar basket.

    Av detta kan man kanske dra slutsatsen att det enda jag behöver, är kunskap om hur man chefar.

    Och så slöts cirkeln: jag skrev ju detta blogginlägg för att jag ville lära mig!

    (Bakom kulisserna: Lotten står och skakar på huvudet och kniper med ögonen och håller händerna för öronen, mässandes jag vill i alla fall inte bli chef, jag vill verkligen inte vara chef ….)

  19. Varför vill man vara chef?
    Det finns säkert många svar på den frågan – liksom varför man INTE vill vara chef.
    Så här 9 år efter pensioneringen tänker jag efter:
    Om det något man vill UTRÄTTA – inte bara för egen vinning utan har ett MÅL – så gör man det bäst genom att vara rorsman!
    Det är ju ingen sinekur (särskilt för en fem50+) som du mycket riktigt har påpekat – och i den offentliga sektorn EJ förknippat med ekonomisk vinning.

  20. Jag skrev mitt inlägg INNAN jag hade läst de övrigas.
    Flera av er bekräftar hur min eufemism fem50+ (=gammal kärring) som regel provocerar fram det sämsta hos den yngre generationen.

    Så tänk på det unga FEMINISTER, när ni själv blir en.
    Äldre män får de grå tinningarnas charm man suckar över deras pekande med hela handen men man förlöjligar och ifrågasätter dem ej på samma sätt!

  21. Haha, jag skrev precis ett inlägg om min nya chef. Han charmade mig med handgjorda chokladpraliner idag. 🙂

    Annars har jag också rätt mycket erfarenhet av bra och dåliga chefer, men lockas lite av ledarskapet ändå. Jag tycker ofta att gnälliga medarbetare är värre än dåliga chefer. Och tanken på att leda gnälliga medarbetare skrämmer lite …

  22. Jag SKREV att det inte var min avsikt att initiera ruelser i kommentatorsbåset, den blyga. Jag har haft unga gåshjärnor som kollegor också. Det här är sin egen lilla ja, sort och jag vet inte hur annat beskriva dem. De har varit på sagda arbetsplats i evigheter, på gott och ont. Jag hade gått på universitetet för länge och använde explicit och implicit så mycket att någon borde ha slagit mig, jag hade rest en massa och hade haft sju eller åtta jobb innan jag fick det där och det kändes som om jag hade gjort allt förutom att varit handelsresande i ja, borstar. Det här blev mitt första fasta. De anställde ett gäng högskoleutbildade, UNGA och det blev en kulturkrock utan guds like. Förut var hela galoppen att man anställdes på biträdande biträde till biträdet och sedan jobbade man sig uppåt de kommande tjugo åren.
    Att nyanställas till tjänster som man förut måste jobba sig blå för att få, det var inte poppis. Ja, det var mycket som inte var poppis.

    Jag ska nog jobba på ett mindre företag för jag är en jävel på att organisera. Jag hyser respekt för de som vill vara chefer och det är inte chefens fel om någon är systemiskt missnöjd på jobbet och ibland fick jag känslan av att man kunde komma med bra förslag från Ledningen och det var i varje fall inte bra. Själv skulle jag inte klara att vara chef, alls, men det har många olika förklaringar.

    Det fanns så få män på den här kvinnodominerade arbetsplatsen att det var rätt konstigt men det fanns en del som inte var särskilt världsvana trots att de var plus50, jag vet bara inte hur jag ska frammana bilden av människor som aldrig är riktigt nöjda med någonting. Man behöver ju inte vara nöjd med allt men ingenting är bra liksom. När jag nämnde någongång att jag gillar att baka, helt av egen maskin, så var det nån som fräste att ja, det slutar du snart med! Öh näe, jag tycker det är rätt kul… Jag tycker det där missnöjet, manligt eller kvinnligt, och kanske för att jag är kvinna själv har jag stött på just det mest, är sorgligt. Man får bara så mycket liv och oavsett hur man tillbringar det så blir det varken längre eller roligare. Min sista chef var verkligen fantastisk, hon försökte alltid göra så att alla var så nöjda som möjligt.

  23. Kan ingen säga nåt mer?! känns som jag lägger sordi på hela kommentatorsbåsverksamheten.

  24. beslag mer än sordin skulle jag säga, om jag bara tittar på utrymmet, men det spelar väl ingen roll? alla kan väl få ha sin kvartslånga berömmelse som gökungekommenterare? idag var det din dag… eller? 🙂

  25. Åh, känn inte så, Jessika — ibland är det bara ingen som kommenterar. På flera timmar!

    Ingen sordin här inte!

    Och jag vet att alla i detta kommentatorsbås vet att man inte kan dra alla över en kam. I alla ålders-, yrkes- och könskategorier finns det gnölkärringar och gnällgubbar. Och det ska man banne få skriva … och gnälla lite på.

    Tänk om alla hade varit lika glada som jag hela tiden. Fyattansfan vad trist.

  26. båthuspernilla

    Apropå jämförelsen mellan basketcoaching och chefsskap (ledarskap): Kan det vara så att det inte alltid är viktigast att behärska frågan, utan passionen för uppgiften borde i viss mån kunna ersätta kunskap?

    Kunskapen lär man väl förvärva längs vägen 🙂

  27. Ooh, jag vill bli chef! Jag gillar att ha makt, att åstadkomma något, att organisera, att lyssna och hjälpa människor att lösa sina uppgifter, att lösa problem och att fatta beslut …

    Så det blir nog så. Så snart jag har intalat mig själv att jag är kvalificerad.

    Jessika: Visst är det skönt att skriva av sig ibland!

  28. Jag läste inlägget igår och några kommentarer, men sen hann jag inte vara med längre.

    Jag vill inte bli chef, behöva ta budgetansvar och handha personalfrågor och sånt svårt.

    Men jag vill gärna vara med och bestämma.
    Och kom på att i både det yrke jag lämnat och det jag strävar mot passar mig i det avseendet.

    Där är man “situationschef”: just nu i det här rummet är det jag som bestämmer, eller leder iaf.
    Helt utan att behöva tänka på att spräcka budgetar och sånt.

    Budget- och “personal”-ansvar har jag som mamma. Det får räcka.

  29. Värsta chefsjobbet tror jag min schäf (nä, så säger inte jag heller) har. 24 stenografkufer i en fridinglande avdelning. Alla jobbar för och med sig själva, resultatet är kollektivt. *psst* Och alla utom typ sju är fem50+.

    Han schäfar för lite och på fel sätt. Skulle han börja schäfa på allvar skulle det bli ett himla liv – för alla vill ju sköta sig själva ändå.

    Jag är för ovanlighetens skull tyst.

  30. Orangeluvan

    Haha, det där var en rolig mening:

    “24 stenografkufer i en fridinglande avdelning”

    Det känns som om det skulle kunna vara namnet på en efterrätt, eller en åttarättersmiddag.

    Jessika, ledsen att jag lämnade dig vind för våg, men jobbet kallade.

    Ska jag tala klartext så är chefsrollen rolig för att jag har ansvar att identifiera problem och möjlighet att påverka dem, och det med större resurser än om jag hade varit solokvist. Personalansvar är också en sorts problemlösning – i min värld finns det inga omöjliga medarbetare. Man måste bara hitta rätt väg för att nå fram.

  31. Orangeluvan

    Cruella – i en mogen grupp (då menar jag inte åldern på medlemmarna utan hur länge gruppen har arbetat tillsammans) behöver inte chefen chefa särskilt mycket. Alla vet sitt ansvar och har rätt kompetens (får man hoppas)- Chefens uppgift är att sätta och följa upp målen samt att lösa problem som inte kan lösas av individerna eller gruppen själv/a. Din chef kanske har helt rätt ledarskapsstil…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.