Jag är på Norra Latin! Här har Carl Larsson, Bruno Liljefors och Prins Eugen klottrat jättemycket på väggarna.
Nu är det ju inte längre en skola utan ett en konferenslokal. Spektaklet (i positiv bemärkelse) heter ”Ordens magi”.
Göran ”Jag är ingen talare” Hägg ska prata, Magnus ”Jävlar” Ljung ska svära, Olle Josephson ska språkråda och till och med Carl Jan Granqvist ska taahla. Alla ska de stå bakom en talarstol som är stor som en flyttcontainer.
Talarstolen, Erik Blix och en liten, liten föreläsare.Man hade lika gärna kunnat ställa en skokartong med endast ett pratande huvud på ett bord där framme, mer än så ser vi ju inte. Kroppsspråk? Kanske, men inte vad vi ser. Gester? Nej, alla håller krampaktigt i talarstolens handtag för att inte falla omkull. Men vi hör bra!
Skådespelaren (som jag då i min enfald skulle ha kallat skådespelerskan) Pia Johansson inledde med en kvarts prat om ord. Plötsligt kommer det en övning: hälsa på någon annan.
Usch.
När jag sitter i publiken vill jag sitta i publiken och bara ta emot allt som en liten fågelunge. Jag vill inte tala med eller klämma på okända människor. Om jag däremot skulle bli uppkallad på scen, skulle jag med små glada skutt hoppa dit för att ta emot åhörarnas jubel.
– Nu ska ni hälsa på den person som sitter bakom er och berätta vad ni är bra på och dessutom ge den personen beröm för något! säger Pia Johansson på fullt allvar.
Ser ni nu framför er hur alla människor i en stor lokal vänder sig om och … hälsar på … den som sitter bakom ..?
39 kommentarer