Senast jag utsatte mig för något prov- eller tentamensliknande måste ha varit på någon omtenta i början av 90-talet. Det är nästan så att jag lite nostalgiskt kan längta tillbaka till nervöst kalla fingrar, raggsockor i gympadojorna, tofs i håret, russin, apelsiner och kexchoklad.
Men det här med Högskoleprovet? Hur är det att göra det? Stämmer det att alla resultat finns tillgängliga för all framtid och kan skrikas ut på löpsedlar om man skulle råka få Nobelpriset? Så:
Nobelpristagaren är dum i huvudet!
Trodde att ”wallraffare” var en biff.
Jag skulle vilja göra Högskoleprovet ungefär som jag fyller i alla enkäter, IQ-test och knäcker tidningarnas julnötter … lite på en höft, så där lagom engagerat. Lite tjoho när jag har rätt och lite struntar väl jag i när jag inte vet.
———–
Nä, nu ska jag inleda denna veckas höstlov – som vi har utnämnt till S-lov – med ett besök på Sssjukhuset med Femåringen. Vi fortsätter sedan dag för dag med
- skola (läxor, ja, det har de fått med sig hem)
- sssse på film
- ssssspela basket
- ssssstäda (fast bara lite)
- Ssstockholmsbesök
- sssimma
- ssstanna hemma
- ssshoppa sssäng till Trettonåringen
- ssspotta-längst-tävling.
Fler förslag?
—–
Wahoo!
Kolla, när man kommenterar kan man numera klicka för en ruta så att man får mejl när jag eller någon annan har skrivit en fantastiskt välformulerad och tankeväckande kommentar! (Ja, för om kommentaren inte är en fantastiskt välformulerad och tankeväckande sådan, tror jag att Blogger lägger armarna i kors och surar. Så då måste man nog ändå klicka sig in i kommentatorsfältet ”på riktigt” och kolla vad alla andra har skrivit för roligheter. Om man räknar antalet besökare/läsare per dag, tror jag att sådant är viktigt. Not that I’m counting.)
