Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2007

Älskvärd och fräck

Hur farao kan man vara ”älskvärd och fräck”? Det vore ju ungefär som att vara ”ömsint och skabrös” eller ”lyhörd och brutal”; det går liksom inte ihop. Men enligt Lovefilm är det precis vad Greta Gris är.

Vi blev nyfikna, letade upp originaltexten och konstaterade att ”Peppa Pig is a loveable, cheeky little piggy”. Det förklarar saken!

Share
Lämna en kommentar

Öppet brev till SJ

Tänk om SJ skulle bli lite mer goodwill-inriktade. Bli som en gammal vän som man tycker om och vill hälsa på på ålderdomshemmet? Bli som en ideellt arbetande vän som gör alla glada? Eller … bli som en god vän som man utnyttjar när det passar sig … är kanske en mer träffande beskrivning?

Här har jag nu en idé: sponsra landets idrottsklubbar med något slags lag-pass för resor till bortamatcher. Som det är nu, fylls vägarna från norr till söder med trötta föräldrar som kör mil etter mil med sina avgasbilar.

Själv är jag den störste boven av dem alla; jag kör basketspelare fram och tillbaka genom halva Mellansverige i en bil av 1987 års årgång. (Ja, nittonhundraåttiosju.) Alltid annars åker jag tåg – men med dagens tågpriser kan jag inte tvinga andra människor (och basketspelare) att göra detsamma.

  • Istället för att tvinga bortalaget att köra bil till matcherna skulle man starta traditionen att hemmalaget hämtar det gästande laget på tågstationen.
  • Istället för att slumpen styr matchstart, är det tågens ankomst som bestämmer tiderna.
  • Istället för att tre–fyra–fem föräldrar kör och kör i små pruttande bilar, åker de tåg och umgås med sina idrottande barn.

Vi (jag talar för alla nu, det brukar jag göra) lovar att uppföra oss och inte prata i den tysta vagnen eller förirra oss in i första klass och kommer dessutom att slänga allt skräp i därför avsedd behållare. När man väl har börjat få in vanan att åka i miljövänliga och kraftsparande tåg, kommer man inte att sluta bara för att man sedan blir vuxen och ickeidrottande, är min tanke.

Så här suddiga och glada skulle även seniorlag kunna bli av SJ-passet för idrottsklubbar.

Vafalls? Hör jag klagomål på att det är orättvist att bara idrottare skulle få dessa tågförmåner? Pah och fnys, så är det: livet är orättvist.

Gamle vän.

Bloggers Unite - Blog Action Day

Share
23 kommentarer

Jag har tappat rösten

– Hhhhhhhh!
(Ljungberg gjorde mål.)

– Hhhhhhhhh!
(Femåringen har tatuerat sig över hela kroppen.)

– Hh.
(= Vad sade du? Jag hör så dåligt när jag inte har någon röst.)

– Hhhhhh hhhhh hhhhhh hhhhh hhhhhhhh!
(Bläcket i pennorna tog slut när jag satt och skrev protokoll på en match i Damligan samtidigt som alla gjorde poäng och foul och ingen förstod vad jag menade med min pantomim.)

– Hhh?
(= Vad? Ska jag gå och se på Fredrik Lindström? Nu? Va? På teatern? Här? Men herredujösses, jag ser ju på fotboll!)

Uppdatering
Ja, Fredrik Lindström var mycket bra – trots att han inte kallade upp mig på scenen. Jag är bara heligt förbannad för att han kom före mig och nu använder flanellografen som ju jag skulle slå världen med häpnad med. Dessutom funkade ju videoinspelningen så att jag fick se både 2-0 och 3-0.

Share
8 kommentarer

På bloggparty på Mosebacke

Jag sitter på bloggkalas för att fira att My Markup-Erik och Blind Höna har bloggat i sammanlagt tolv år. Om jag slår ihop mina bloggår med t.ex. hakke, Annika Bryn, Översättarhelena, Trulsa och Ica, kommer vi också upp till dryga dussinet, så det så.

Nu ska vi se här. Coola Morsan bjuder mig på Ramlösa eftersom hakke bjöd henne på en öl. En man som oblygt kallar sig perfekt (hittar inte bloggen!), flirtar med Annika Bryn. Kommentatorsboken vandrar laget runt.

Typiska bloggare.

Servitören försöker hjälpa mig med lösenord, men beklagar eftersom det faktiskt bara är artister som uppträder på Mosebacke som kan få tillgång till internet. För de vill säkert ju bombis blogga strax innan de går på scen. Eh, hrm. Jag pratar med intressanta människor med okända bloggar, jag hinkar öl och hittar trådlöst internet och allt jag kan tänka på är:

Jag åt senast klockan 11:57.

Jag får nötter och choklad av hakke, jag snor tilltugg av alla jag pratar med och jag står snart inte ut. Kvällsmaten.

Jag erkänner. Jag är beroende av mat.

Skoinlägg i 90-talsfärg.

För att distrahera mina yranden om feta kycklinglår och pyttipanna med två ägg samt bakad potatis med massa vitlökssmör, plockade hakke fram sina hålfotsinlägg. Jag beundrade dem och glömde för en stund mina lidanden.

Bloggservietten. Som borde ha stavats lite modernare, kom jag på nu. (Det är inte mina fingrar – Sjuåringen har målat mina med helt förfärligt nagellack.)

Uppdatering 23:21
Jag sitter på Centralen och väntar på tåget hem. Vet ni vad som är öppet på Centralen så här dags? Inget. Jag får åka hem hungrig. Buhu.

Uppdatering 00:39
Uppvärmd pizza. Macka med ost, skinka och tomat. Varm mjölk, åhupp, spill spill inne i jackärmen, usch vad det kommer att lukta. (Nej, jag tog inte av mig jackan i hallen utan rusade med den och skorna på fötterna in i köket för att mata monstret mig.)

Uppdatering 01:16

Ligger i sängen. Med den djefla mannen, raggsockor, pyjamas både uppe och nere samt två täcken. Men ingen röst. Så här låter jag:

– Hhhhhh.

Så här låter den djefla mannen:

– Sxxxxkkkrrrzzzzzz! Kkzzzkkgh! Pfffff.

Share
18 kommentarer

PP-lättja

PP?

Ska jag äntligen skriva om pianoplink och vackra notblad?
Eller handlar PP (ve och dubbelfasa) om tiden efter förlossningen?
Nej, visst måste det vara så att jag idag tänker utgjuta mig över propenplast?

Å nä. PowerPoint! Tadaa!

Fast jag ska faktiskt inte klaga på obegripliga stapeldiagram, löjliga punktlistor eller swoooschljud eller ens de grälla färgerna. Jag måste ställa några frågor till er.

1. Har ni sett en riktigt bra PP-presentation? (Som man ju borde kalla PPP.) Sådär bra så att man tänker ”vilken tur att vi inte längre är fjättrade vid OH-bilder, diabildsvisningar och flanellografer”.

2. Jag delar aldrig ut mina presentationsbilder (Keynote) efter föreläsningarna. Materialet deltagarna eller åhörarna får, är istället tidningsartiklar och krönikor som ger mer kött på de magra utbildningsbenen. Alla får inledningsvis order om att anteckna flitigt eftersom det är … ptja … bra. Vad tycker ni om en sådan despot till föreläsare?


3. Och vad säger ni nu då? Jag som aldrig förut har lagt upp en film så här!

Share
24 kommentarer

Nämen dra på trissor!

Aaaaaaah, Horace smattrar på om Doris Lessing på tyska.

Lika snabba är redaktörerna på NE:

”Lessing, Doris, f. Tayler 1919, brittisk författare, nobelpristagare i litteratur 2007.”

Experterna i SVT:s studio är förtjusta, men nu har de 175 gånger påpekat att hon är kvinna. Hon ”förkroppsligar kvinnohistoria” fastän hon ”lämnar sina barn hos sin man”. Hon har tydligen mycket att säga på ett ”argt tantsätt”. Fick hon inte Nobelpriset för att hon är en hejans författare? Även Horace påpekade i motiveringen att hon var kvinna. Åhå, nu pratar de djupsinnigheter:

”Böckerna finns kvar, man kan läsa dem än idag.”

”Nämen hon har inte velat prata om priset … hon har lagt Nobelpriset i en byrålåda tror jag.”

Framsynt journalist.

Doris Lessing, snart 88 år. Med – precis som jag – en avslagen framtand.
Share
22 kommentarer

Vem som får Nobelpriset i litteratur …

… meddelas idag och här sitter jag och väntar som vore det inför finalen på 100 meter.

För två år sedan satt jag och gapade framför en tv, febrilt antecknandes medan den slappa käken var en rutschkana för spott rakt ner i tangentbordet. Så här skrev jag då:

– Ur krass kommersiell synvinkel är det inte bra … sa PEN-klubbens ordförande på tv.

Den sörjande Dottothea Brokförlag sa att ”det var verkligen inte bra för förlagen” för att hon tyckte att det skulle gå till någon skriver litteratur. Litteratur, schmitteratur.

Detta sa hon för att en dramatiker som Harold Pinter får årets Nobelpris i litteratur.

– Jag vet inte om han har skrivit någon prosa, suckade Penmannen.
– Det är en stor sorg, jag har svårt att förstå, nästan snyftade Brokförlaget.
– Är ni gaaaalna? skrek jag till tv:n.
– Jag kommer att möta enorm besvikelse, vi som svenskar kommer att bli angripna från alla möjliga olika håll, fortsatte Dottothea.

Harold Pinter är ju bra, på riktigt bra! Jag blev glad även när Dario Fo fick priset. Vad tusan, bokstäver som bokstäver! Pinter har skrivit massa prosa! Rusa till biblo meddetsamma, allihopa! (Ni som vill ha psykologhjälp får skynda er, bokförläggarna kommer att fylla pratsofforna den närmaste tiden.)

 

Om något lika upphetsande sker idag, rapporterar jag strax efter ettsnåret.

(Bilden föreställer en väldigt ung Pinter som – innan han blev gammal och med plåster i pannan och käpp i handen tog emot Nobelpriset – liksom väldigt många andra svårmodiga författare på den tiden led av gamnacke.)

Uppdatering
Jag tycker att ni ska använda detta kommentatorsbås till att slänga ur er allehanda möjliga och omöjliga gissningar. Läs i DN om hur överraskande Horace har varit de senaste åren och inse att ni kan gissa på vad som helst. Eller sno en gissning från SvD. Fast allra helst gissar jag på Tranströmer idag, av samma mesiga anledning som att jag gillar Vivaldi mer än Bruckner och The Big Chill mer än Nostalghia: jag är (tyvärr) ingen djup djuping utan bara en grund kappvändare.

Share
21 kommentarer

Vem som får Nobelpriset i litteratur … fel

… meddelas idag och här sitter jag och väntar som vore det inför finalen på 100 meter.

För två år sedan satt jag och gapade framför en tv, febrilt antecknandes medan den slappa käken var en rutschkana för spott rakt ner i tangentbordet. Så här skrev jag då:

– Ur krass kommersiell synvinkel är det inte bra … sa PEN-klubbens ordförande på tv.

Den sörjande Dottothea Brokförlag sa att ”det var verkligen inte bra för förlagen” för att hon tyckte att det skulle gå till någon skriver litteratur. Litteratur, schmitteratur.

Detta sa hon för att en dramatiker som Harold Pinter får årets Nobelpris i litteratur.

– Jag vet inte om han har skrivit någon prosa, suckade Penmannen.
– Det är en stor sorg, jag har svårt att förstå, nästan snyftade Brokförlaget.
– Är ni gaaaalna? skrek jag till tv:n.
– Jag kommer att möta enorm besvikelse, vi som svenskar kommer att bli angripna från alla möjliga olika håll, fortsatte Dottothea.

Harold Pinter är ju bra, på riktigt bra! Jag blev glad även när Dario Fo fick priset. Vad tusan, bokstäver som bokstäver! Pinter har skrivit massa prosa! Rusa till biblo meddetsamma, allihopa! (Ni som vill ha psykologhjälp får skynda er, bokförläggarna kommer att fylla pratsofforna den närmaste tiden.)

 

Om något lika upphetsande sker idag, rapporterar jag strax efter ettsnåret.

(Bilden föreställer en väldigt ung Pinter som – innan han blev gammal och med plåster i pannan och käpp i handen tog emot Nobelpriset – liksom väldigt många andra svårmodiga författare på den tiden led av gamnacke.)

Share
Lämna en kommentar

Jag har nästan inget kvar att avslöja

1. Vad bär du lite i hemlighet omkring på – som du egentligen inte behöver?
Jag har inga hemligheter längre. Men jag bär på minnen i huvudet och komplett onödiga pennor i väskan. När jag igår satt på tåget med alla mina prylar utspridda och förberedde en föreläsning och uppdaterade mina kunskaper om företaget jag skulle till, såg det ut så här på min plats efter att jag hade tömt mina fickor.

Det bruna är en macka i ugnsplåtspapper. Affärslunch, alla? (SAOL fick inte plats i fickan, den bar jag som en baguette eller huvudet under armen.)

Någon ville klämma sig ner framför mig. Jag började med svepande handrörelser samla mina saker för att
1) göra plats
2) signalera ”men hörru, det finns jättemånga andra platser, guvajobbit”.

Då sa den nytillkomna kvinnan snabbt och leende:

– Nej, lilla vän, det gör inget, låt sakerna ligga, fortsätt du att plugga!

Jahoo.

2. Vad är det äldsta du har i ditt badrumsskåp?
Nu har jag ju inget badrumsskåp.
Men ett linneskåp med 50 år gamla, spetsförsedda lakan. Om det nu var meningen att jag skulle erkänna förekomsten av gammalt smink, så … nope.

3. Hur många par skor har du? (Räkna ordentligt!)

Jahapp: 124. Etthundratjugofyra.
Bildbevis som ljuger: här ser man alls inte alla mina skor men däremot många som inte är mina.

4. Hur många handväskor har du? (Räkna ordentligt!)
Hur jag än vänder på den, är den bara en. Och alldeles ny. Och en ryggsäck där datorn får plats.

Dessutom är min handväska tom.

Mycket intressantare är min basketväska, som jag kommer att ha med i min kommande debutdeckare i basketmiljö som den enda orsaken till att jag när jag blir kidnappad faktiskt överlever femton dagar nedgrävd i ett sopschakt.

Väskan innehåller allt man kan behöva. Allt.

5. Vilken är den bästa tiden på dygnet? (Motivera!)
Jag trivs rätt bra hela dygnet. Men den bästa dagen är alla kategorier torsdagar. Allt roligt ligger inom en snar framtid och förväntningar bubblar som champagne i tankarna.

——-
(Det var deep|ed som ville att jag skulle svara på dessa frågor, men mest ville han veta vad jag hade i den där handväskan. Sorry. Ni som känner att ni vill hänga på, gör det. Man får göra om frågorna hur mycket man vill, bestämmer jag här och nu.)

Share
30 kommentarer