Jag var inne i stan och letade efter urklippspärmar stora som hundkojor för allt som jag måste klippa och klistra. Alla affärerna tvekar inför julsprånget som Stefan Holm när han ska över 2,38.
– En liten tomte till? Här i skylten?
– Ok, men bara den lilla.
– Jag lägger några snöflingor vid hans fötter.
– Blir inte det lite för mycket?
– Hm. Ah, vi tar det på lördag.
– Äh, vi struntar i det, ska vi inte lägga fram lite glitter också?
– Ja! Go for it! Hoppa!
Och vad skådar mitt öga där bland gästböcker och almanackor? Julkalendern. Nej, den är ju inte särskilt upphetsande, men jag måste köpa en till barnen varje år, så då är det lika bra att slå till innan de tar slut. (Vilket hände 1997. Jag fick en hemskickad från en tobaksbutik i Göteborg.)
Och vad skådar då det andra ögat? Radiokalendern i år är Teskedsgumman! Kolla på bilden här nere, från 1967. I år är det samma bild, med luckor och allt. Jag tryckte kalendern till mitt bröst och sprang hem till min djefla man och visade upp den för grannar och barn och tjohoade och tänkte att detta lyckorus kanske var så nära en LSD-tripp som jag kommer att komma i mitt liv.
Halvt galen och omgiven av påhejande rådgivare åkte jag till biblioteket för att kunna julkalenderfrossa i ”Teskedsgumman, Pettson, Pelle Svanslös och alla de andra” av Solveig Stenudd. (Kolla även på Wikipedias julkalenderlista.) Minns ni dessa?
Uppdatering:
Läs i kommentatorsbåset om ”Nuska vise omda gensfi gurhitt arsitt stellé!”.
Nå? Drog jag in några pengar till mitt företag igår? Nope, jag var ju julkalendrig. Ahaaa …
(En glödlampa blinkar till och lyser starkt ovanför mitt huvud. )
Jag ska skriva en julkalender och bli miljonär!
—–
Bonus:
- Se min helt otippade julkalenderfavorit. Titta bl.a. på Tor Isedal, Lena Söderblom, Stefan Grybe och Pyttan Med Polyperna.
- Och så ett litet collage. (Lyss till det omisskännliga ljudet av träskor mot istäckt mark. Men visst är klippet med Teskedsgumman fel? Den från 70-talet var väl i färg?)
Uppdatering:
Nehej, där hade jag fel. Den ljuvliga Teskedsgumman som jag minns från 1976 var samma version i svart-vitt från 1967, som jag ju verkligen inte kan minnas. (Hjälp, jag har fastnat i julkalenderns vinkelvolt och kan inte tänka på normala ting!)
Ni som fastnar lätt inne på YouTube: titta inte i spalten till höger. (Sveriges BNP går i putten idag.)
Fastnar lätt? Fastnar svårt?
*borde sova nu*
trolltider var bra, och så en om stjärnbilder som jag har glömt vad den hette. Trolltider finns på DVD.
Jag höll på att fastna men hejdade mig…
Broster, Broster minns jag med rysningar. Men Rulle på Rulseröd minns jag inte alls. Och jag var ju 7 år då så jag borde väl minnas den när jag minns både dom före och efter det?
Min favorit är nog faktiskt 5 myror. Och just ja, Sunes jul. Trots att jag var vuxen när den gick…
Broster, broster (1971) handlade om en familj med adoptivson och adoptivfarfar och Claire Wikholms mages innehåll. En bror eller en syster?
Det här var första året som julkalendern hette julkalendern, förut hade den hetat adventskalendern, vilket hade givit alla obehagliga, evangeliska associationer.
Pappans oro inför att stå utan jobb och bli arbetslös är en central del av handlingen och ooooooo vad jag minns detta med rysningar. Men hör här:
Manuset skrevs efter en idé som levererades av Göran Tunström.
Jag gillade Herkules storverk från 1969. Då det fortfarande hette Adventskalender och det var samma både för radio och TV.
Radioversionen av Teskedsgumman fungerar nog fortfarande, frågan är om TV-versionen gör det. Alla gamla barnprogram/filmer var så långsamma. Eller rättare sagt nutidens går så mycket fortare. Jag försökte få mina barn att sitta och kika på Flåklypa Grand Prix som jag själv gillade mycket. Men tempot var för segt för dem (och för mig också om jag ska vara ärlig).
Sunes jul är helt lysande, den kan man titta på hur många gånger som helst (och det har vi gjort!). Jag gillade Pelle också, kanske mest för scenografin och kostymerna. Annars är det ju en period av livet då man inte tittar eftersom det är för barnsligt – från 14 år kanske? tills man får barn själv eller inte längre bryr sig om att det är barnsligt, kanske 25 år?
Vilket åldersintervall kan man generellt säga är blankt med avseende på julkalendern?
Eftersom jag var 1 år 1970 så kommer jag inte ihåg Regnbågslandet – men visst är det ”Bamse” som gör rösten till pajasen?! Mina cirklar är rubbade!
:O
Däremot kommer jag ihåg klätterställningen på Barnen i höjden från -72, vi hade en hemma på gården, och på ungarnas gamla dagis står det en fortfarande!
Min favorit är utan tvekan Trolltider (-79 & -85).
Jessika, stjärnbildskalendern hette Stjärnhuset. 🙂
Jag visste det! Att någon skulle ha klagat på Broster, broster redan innan jag hann hit! Alltså: Broster, broster är min favorit. Nummer två är nog Herkules Jonssons storverk.
Men inte tog de väl av sig huvudena i Jul i Mumindalen? Jag har för mig att det var i den första tv-serien om mumintrollen, den med Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson, som det förekom dekapitering.
Dekapiteringsmumin har vi ju yrat om tidigare. Titta här!
(Cruellas pappa skickade bilder, hela bloggosfären engagerade sig och Gösta Ekman, han bara nös och nös.)
Ska jag skicka en bild på Broster-kalendern till dig, Översättarhelena?
Jamen, ser man på! Men tog de av sig huvudena i julkalendern? Jag vill hävda att de inte gjorde det!
Jag vill mycket gärna ha en bild från Broster, broster. Jag var lite kär i den mörke adoptivsonen, minns jag. Jag minns också att mina föräldrar var nära att förbjuda oss att titta på den samhällsomstörtande kalendern. Klart man älskade den då!
Herkules!
Jag var treochetthalvt och upplevde min första kärlekshistoria.
Jag kunde titta på bilder av pojken hur länge som helst.
(Om jag kisar lite kan min man ha vissa likheter. Hmm…)
Annars minns jag mest att jag var glad att min pappa var min pappa och att inte Tage D var min, för han var knasig. 🙂
Bilden av Regnbågslandet är väldigt levande, men undrar om jag verkkligen såg kalendern på tv?
Herkules Storverk! Jag var 7 år och det var SÅ spännande. Jag minns också att man klistrade fast figurer på kalendern? Som frimärken, typ? Sunes jul är barnens favorit nu. Men var det inte ett år då kalendern var som ”stillbilder” och handlade om Josef, Maria och Jesus? Eller har jag blandat ihop det med något annat? Kan hända…..
De enda jag minns (svagt) är Rulle på Rullseröd och Långtradarchaufförens berättelse, då var jag 7 resp. 8 år.
På Lång… skulle man klistra dekaler på kalendern, och så var
det någonting med sjungande vindrutetorkare.
Sedan bestämde jag att julkalendrar är barnsligt, och nyss blev jag alldeles till mig över en ungdomsroman.
Well, well.
Lotten: lätt fastnar?
Jag kommer ihåg den första omgången av ”Teskedsgumman” som jag gillade. Likaså ”Herkules storverk” med Tage Danielsson. Av ”Barnen i höjden” kommer jag inte ihåg så mycket av själva teveprogrammen men kalendern var rolig. Den var en modell av ett höghus.
Då hade jag nästan tappat lusten till julkalender efter ”Broster, broster” (sorry Översättarhelena!).
Av mina barns kalendrar var nog ”Jul i Kapernum” och ”Pettson och julmaskinen” bäst.
Men, är det bara jag eller, börjar inte julen väldigt tidigt i år? Jag har för mig att det allhelgonahelg närmast.
Efter Regnbågslandsavsnittet satt hallåan (hon som en gång hade en hamster har jag för mig) och läste en trollformel över klisterlappen så att den hamnade rätt:
”Nuska vise omda gensfi gurhitt arsitt stellé!”
Och PANG så satt lappen på rätt ställe och det var bara att lyda.
Pyttans tröja var fin. Jag har för mig att jag hade en liknande jag med. Tjock och fin.
Tomtemaskinen gillade jag och Sunes jul. Men nu är vi inne på andra generationens kalendrar.
Våra barn är födda 1960, -62 och 64;
För att hålla oss något så när kulturkompetenta fortsatte vi att strötitta även sedan, under 80-talet, de var utflugna.
Den sista kalendern vi följde av intresse var Ture Sventon 1989;
Sedan ”växte vi ifrån”.
JA! Och så Sidney i Jul i Kapernaum! Han som aldrig fick se på filmen på bio. Och lärarn …
Var det tant MÅRD, Cecilia N? I så fall gissar jag på något annat pälsklätt än en hamster…
Rulle på Rulseröd hade intro av Åke Arenhill som var så förbenat skånsk att han skrämde bort tittarna. I övrigt minns jag att Rulle åkte pulka på lutfisken.
Herkules och Broster, broster står i ett slags förklarat ljus som bara kan förklaras med att det var i min tidigaset barndom. Då även tv:n var ung ska tilläggas. Teskedsgumman har väl varit favorit i repris tidigare? Och Trolltider ÄLSKADE mina systrar medan jag var en gäspande tonnis då.
Kaspar i Nudådalen häromåret var en otippad favorit. Vem kan motstå meterdjup snö och en surmulen Per Oscarsson?
Hon! Men vad för sorts djur var det då? En liten guldgul gnagare …
Tant Mård hette Maud Husberg och djuret hette Chico och var alldeles bestämt en hamster! (Avdelningen ”Översättarhelena upplyser sina medmänniskor om allt de någonsin har velat veta – eller inte”.)
Men vad fasiken. Ska man heta tant Mård om man har en hamster? Nu blir jag verkligen besviken. Men tack för upplysningen. Nu går jag och drar något desillusionerat över mig.
Aha! —
”Nuska vise omda gensfi gurhitt arsitt stellé!”
—
Då har jag också sett ”Regnbågslandet”, formeln kommer jag bestämt ihåg (men inget annat) och har använt av och till senare i livet.
Vilken nostalgitripp dagens blogg blev, jag känner minnen bubbla upp som mannagrynsgröt som kokar över!
”… jag känner minnen bubbla upp …”
Åh, nu blev jag glad!
Ninnibeth: Ja, det var Olof Thunberg (som också gjorde Bamse) som gav röst åt många av karaktärerna i Regnbågslandet. (Nu läser jag alltså detta i en bok, jag minns absolut inget!)
Görel: ”Vilket åldersintervall kan man generellt säga är blankt med avseende på julkalendern?” Intressant fråga, jag ville svara kort och konkret men det visar sig att jag tydligen har varit julkalenderslav ungefär vart tredje år.
Envisa Översättarhelena: Nej, i mimartistversionen av Mumin trippade de fram i lätta kostymer med huvudena på plats i 24 avsnitt.
Olof Thunberg jobbade hårt, han var med även i Bengts Flåklypa Grand Prix. Och i ”Matulda och Megasen”, väl?
Rulle på Rulseröd skolstrejkade för att han inte kunde lära sig att läsa. (Nu läser jag i boken igen.) Pappan är bara bekymrad för sin trasiga traktor och mamman tar bara hand om Rulles lillasyster. Farfar är sjuk, men farmor (Gunn Wållgren!) har en spännande handskriven kalender. På julafton gifter sig Sten-Åke Cederhök med Sonya Hedenbratt och Rulle bestämmer sig för att han ska fortsätta gå i skolan i alla fall. Aaaah, the lovely sensmoral.
Åh hjälp, jag har levt i julkalenderslös förskingring i nästan tjugo år, men bara bilden av Mumindalen katapulterar mig med huvudet före ner i en svindlande nostalgivirvel.
Eller nå’t.
Var trollformeln (nusska visse…) verkligen bara 1970? Då var jag bara fyra år, och vi hade väl knappt TV…
By the way, lite jag mötte Lassie …
Trolltiderkalenden. Konstnären var min teckningslärare i högstadiet.
Annette — ack ja, det där med minnet. Man minns alltså saker från fyraårsåldern fastän man inte vet att man minns dem.
Julkalendern (aka adventskalendern dårå) 1968 hette ”Klart spår till Tomteboda” och utspelades i lokstallar med Inga Gill. Som jag minns trots att jag bara var fyra! Jag måste leta upp denna bok för att få läsa om ”Att vara stins är ingen dans på skenor”, ”Ångpanna på er!” och köttätande plantor.
Men nu minns jag inte vad jag gjorde igår. Eller ska göra imorrn.
Är en ett-åring ursäkt nog för att titta på julkalendern som vuxen??? Jag tror jag chansar!!
Tack kära Lotten för att du löst mitt mysterium. Jag har några bokmärken i min samling som jag bara minns att de var från ett barnprogram, nu ser jag ju att de är från Regnbågslandet.
Broster gillade jag. Minns att de skulle sälja Agnes (hette hon så eller?) i en affär. Det var inspelat på Eko-hallen som bara låg halvannan mil hemifrån, och det kändes så märkligt. Claire födde barn i en bilverkstad i Bäckaskog. Där det för övrigt säljs färg numera.
Klart spår till Tomteboda minns jag inte så mycket av, mer än att jag i smyg och i föväg klistarde dit dekalerna där JAG tyckte de skulle vara. (Vilket inte övverensstämde med facit.)
Möjligen att Tor Isedal var stins?
Tor Isedal hittar jag inte i Tomteboda. Däremot Arne Källerud och Inga Gill.
Heureka! Jag har hittat boken i en bokhylla här hemma!
Stora urklippsalbum: Ordning och reda har fotoalbum (fotoalbert, som barnen sa när di voro små) som är perfekta som scrap books.
Advents/julkalendern: Lille Maken och jag har rannsakat våra minnen (man kan nästan säja ’vårt minne’ för vi är så samkörda) och vi kan inte erinra oss vilka kalenderprogram våra älsklingar tittade på. (Själva är vi way too old för att ha några personliga minnen i den genren.)
Vi tror att logistiken i vårt hem inte medgav något kalender-
tittande för barnen. Men vi hade julkalendrar! Nämligen chokladkalendrar. Man öppnar en lucka på morgonen sedan man ätit sin frukost och innanför luckan finns en chokladbit. De stora barnen var moraliskt upprörda över sin lillebror; han öppnade helt fräckt alla luckor och åt upp chokladen direkt. (Vi mesiga föräldrar köpte såna där rullar med choklad och petade in en bit i de tomma utrymmena bakom luckorna i lillibrorens kalender. Var det fel?)
Även hade vi julgransdekorationer i form av änglar, granar, med mera som bestod av chokladfigurer inslagna i staniolpapper. Dessa ätbara dekorationer fick – så klart – inte röras före tjugondaknut då vi hade julgransplundring. Lillibroren har fångats på foto då han pillar fram och äter dekorationerna långt innan det var dags.
Tycker ni att det är fel att vi gav barnen chokladkalendrar och chokladdekorationer? Betänk då att dessa barn aldrig annars fick något godis. ’Lördagsgodis’ tyckte vi var kass; det ger ju barnen intrycket att man MÅSTE äta godis, men att det av något skäl ska koncentreras till lördag. (Själva fick vi då naturligtvis disciplinera oss och helt avstå från godis, som goda exempel. Det gjorde vi.)
Äsch då Godisråttan, chokladkalendrar har vi också haft. Ända tills för några år sen, när barnen enhälligt och utan inblandning av någon vuxen förklarade att de inte längre åt ”skräpchoklad”! Men hur har de blivit såna?
Jag tycker egentligen att adventskalendrar ska vara med glitter och änglar på.
Vi fick chokladkalendrar från släkten i Tyskland. Jag ville alltid äta upp min långt i förväg. Typ första dagen. Det fick jag aldrig.
Jag köper en sån chokladkalender varje år nuförtiden åt mig själv.
Mina ungar brukar inte få chokladkalendrar. Däremot fick jag en själv förra året, av en kollega. Gissa vem som åt upp ALLA bitar redan den andra december? Inte var det min rumskamrat i alla fall.
Våra barn (som är ungefär lika gamla som Översättarhelenas, dvs. tonåringar) bryr sig inte ett dugg om att det är skräpchoklad som kanske framställts av slavarbetande barn. Nej, är det jul ska det vara chokladkalendrar! Men julkalendern på TV var det ett tag sen de brydde sig om.
Tomtemaskinen tyckte vi om också, men är det ingen mer än jag som gillade Pelle Svanslös?
Jag ÄLSKADE Regnbågslandet när jag var sex år. Det var en flicka iklädd tjock olle som hittade ett träd med ett hål i. Hon kröp in i trädet och kom till Regnbågslandet. Till på köpet fick hon plötsligt en finklänning på sig! I Regnbågslandet träffade hon på olika figurer, en hette Simon tror jag, mer minns jag inte.
Ja, det var ju det som var Regnbågslandet, Ullah!
Nu minns jag det, visserligen inte själva kalendern, men jag hade en bok med mängder av stora bilder/foton.
Visst hade hon mörkt och ganska långt hår?
Nu ser jag framför mig hur hon kliver i trädet 🙂
Tack för det Youtube-klippet! Helt underbart! Hade nästan förträngt ”Barnen i höjden”. Men du – Broster, Broster då? Finns nåt klipp på det månne?
Mjaeh, Broster verkar ha flytt ur YouTubes tuber. Men hu och hej, här kommer bonus:
Halva Dramatens ensemble i ett pyjamasaktigt barnprogram.
Och ja, det är en parodi.