Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2007

Mån om varumärket?

Att ha ett eget företag kan vara besvärligt och vi småföretagare försitter inte en chans att få berätta om hur vi sliter för småsmulor och hur hemskt vidrig momsredovisningen är. Dessutom måste man vara snyggt klädd och uppträda propert och inte sitta och fisa i restaurangvagnen på X2000 om företagsloggan syns på tröjan.

Jag har fått brev från ett aningen större företag än vårt: Skandia. (Tur att man ”skriver dagbok på internet” så att förvåningen kan redovisas någonstans.) I ett eminent uppslagsverk läser jag:

Under 2005 hade Skandia i medeltal 5 800 anställda. Den sammanlagda försäljningen uppgick till 128 miljarder kr.

Betänk då hur Skandias avdelning för kopiering och kodkortsutskick sitter på rangliga pallar, i trasiga kläder, knaprandes på torra brödkanter. Allt för att spara på resurserna.

Klicka gärna på bilden ett par gånger för att se de vingliga raderna, färgen som inte är och de försvinnande bokstäverna. (Men det är jag som har suddat på kodkortet.)

Nu är jag ju inte särskilt bra på estetik utan mer koncentrerad på bokstävernas kombination och relationer till varandra. Men, hörni, ni andra med varumärkesjobb och AD-talanger samt ordnings- och färgsinne … ser det här bra ut?

Lite så här förstorat kan man ju i alla fall läsa’t.
Share
27 kommentarer

Förlovningsminne

Eftersom jag och min djefla man träffades redan när vi var 20 år och snabbt som ögat bytte ringar, har vi snart varit förlovade i 21 år. Ok, om förlovningen annuleras i och med giftermål är vi ju inte förlovade längre, men så vaddå. (”Så vaddå” ska uttalas på skånska, det vet ni väl? [seuh vhädde’åh] Det betyder ungefär samma sak som det nutida ”orka!”.)

Den 21 (eller 22?) november 1986 kunde man i Sydsvenska Dagbladet läsa att vi förlovade oss i Gökrummet på Akademiska Föreningen i Lund. Detta rum är ett berömt krypin där man skriver odödliga spex tillsammans med Hasse Alfredson och på det hela taget är det väldigt coolt att ha tillgång till Gökrummet.

Problemet var bara att vi for med osanning i tidningen. För annonsen lämnades in i förväg – och vi visste ju inte vad som hända skulle.

Min djefla man gick på kryckor efter en orienteringsvrickning och jag var ful i håret eftersom jag är det i november. Men vi hade på oss våra allra finaste, lappade jeans och tog oss in i AF-borgen med guldringarna brännande i innerfickan. För att komma in i Gökrummet måste man gå över Stora scenen … och det var just det vi inte fick. För där stod en Anders J. med armarna i kors. Han var boss över Lundaspexdekoren och gillade tydligen makt.

– Förlåt, vi vill bara komma in i Gökrummet.
– Vi ska förlova oss där.
– Det ska ni inte alls.
– Men vi … jag är Jesperspexare …
– Tänk om alla som ville skulle få klampa omkring här på scenen.
– Vi ska inte klampa, vi ska bara gå här i kanten, sa min djefla man och pekade med sin ena krycka.
– Nej.
– Kan vi komma tillbaka senare? sa jag och tänkte att om jag hade fått skriva det hade jag skojat till det och skrivit ”scenare” och då hade kanske Anders J. skrattat och släppt fram oss.
– Nej.
– Men …
– Nej.

Vi tog oss därför hem till Michael Hansens Kollegium och förlovningen fick ske över te och källarfranskor i en kökssoffa som sedan den dagen kallas ”Gökrummet”.

——-
Ännu mer värdelöst vetande
Jag är numera Facebookad. Nu är frågan … är det blott och enbart skoj eller kan man ha nytta av något? Kan man skapa opinion för mataffärer över nätet eller ordna bättre basket för alla?

Share
28 kommentarer

De sju!

Jag är stolt som vore Stellan mitt barn!

Gör som Stellan!

Ni som inte vet hur man klickar på länkar kan få en snabbversion här. Fyll i:

Min mamma …
Min mormor …
Min morfar …
Min pappa …
Min farmor …
Min farfar …
Jag …

Jag hittadepå detta förra sommaren eftersom jag inte bara är intresserad av min egen dåtid, mina gamla släktingar samt alla gamla tidningar och böcker utan även fascineras av okända människors släktträd. Min egen version såg ut så här (ovanligt fåordigt, den talangen har jag sedan dess förlagt):

1. Min mamma kan prata en vansinnig massa språk men inte kommentera i en blogg.
2. Min mormor födde min mamma utom äktenskapet och var alltid arg på mig.
3. Min morfar var tydligen i sin stora mustasch godheten personifierad, men dog innan jag föddes eftersom han föddes redan 1878.
4. Min pappa kan vifta på öronen och har vunnit SM i pingis.
5. Min farmor födde min pappa när hon var 42 år och var aldrig någonsin arg på mig.
6. Min farfar såg ut som Clark Gable och var längst på kompaniet.
7. Jag har aldrig velat sluta med basketen.

Min farmor och farfar gifter sig 1918.
Share
28 kommentarer

Inte längre oskuld – på flera områden

Igår var det ju kanelbullens dag.

Bullar.

Hrnf. Jag ska införa basketbollens dag så att jag slipper sånt här krångel. Men igår var i alla fall första gången sedan dagen infördes 1999 som jag lydde och verkligen serverade bullar till barnen. Stackars min kanelbullsutsvultna familj! (Vilka temadagar brukar ni högtidlighålla?)

Glassar.

Men det tog inte slut där! Igår premiäråt jag nämligen Ben & Jerry-glass. (Detta är väl lika pinsamt att erkänna som att jag aldrig har varit på Gotland eller att jag har generande hårväxt i näsan, men nu är det i alla fall sagt.)

Resultat: Chocolate Fudge Brownie längst upp var sagolikt god i smaken och ljuvlig i konsistensen, medan Peace of Cake och Caramel Chew Chew smakade som … vanlig glass. De jätteroliga namnen och det faktum att bägarna var liksom överfulla så att glassen inte fick plats i paketet var en lyckad affärsidé eftersom jag gillade det och skriver om det här. (Om Ben & Jerry kunde ge mig lite provision för denna gratisreklam så skulle jag kunna tänka mig att testa även de andra smakerna.)

Intressant formulering ur Wikipedias artikel om detta glassmärke:

”Ben & Jerry AKA Anders & Jocke har ökat försäljningen ordentligt 2007. Så de två glasskungarna ska glassa hela 2008 med sina respektive.”

 

In the eye of the mus.

Premiär nummer tre: vittjande av musfälla. (Kom nu inte och säg att jag är en mördare och en okänslig diktator och att Djurens Vänner kommer att slå mig på truten för detta. Vi kan bara inte ha mössen omkringspringandes i hela huset varje höst utan måste faktiskt minska på beståndet. Han behövde dessutom inte lida. Betänk att jag låter fåglarna bo kvar i skorstenen.)

Som den pälsdjursallergiker jag är, låter jag alltså alltid min make och husbonde tömma fällorna – men si, igår var han inte här. Kretsloppet och survival of the fittest fick ta hand om den döde. Hans kompisar under kakelugnen, under diskbänken och i skafferiet kommer att sammanstråla med honom under de närmaste dagarna.

Premiär nummer fyra: jag äger en handväska! (Den är visserligen en ryggsäck och rymmer en dator, men i alla fall.)

Rätt ska vara rätt: Inspirationen till handväskan kom ifrån Översättarhelena som ridderligt lånade ut sin allra minsta datorväska när jag behövde gå på förlagsparty och vara finklädd men inte ville lämna snuttetrasan datorn hemma. Den heter The Monte, men jag kallar den Kurt.

Va? Jaså? Ropen skalla: utzoomad bild på bullarna till alla?

Bullarna igen. I USA heter de Chicago Bulls.

Ok. (Jag är så bullobevandrad att jag lade ett bakplåtspapper på plåten innan jag hällde ut dem – redan det avslöjade mig väl?)

Share
25 kommentarer

Denna morgon – ett liv

Irritationsmoment är knivigare att hantera på morgonkvisten än i kvällningen, eller hur?

Först klev jag med nya, varma, torra strumpor i en blöt klädhög framför spisen.

– Pppbbbbrrrfffffjttt!

De blöta kläderna hade sitt ursprung i gårdagens mycket underliga vattenövningar när Tioåringen undrade över kulverten som leder från munhålan upp till näsan. Plötsligt stod vi alla på gräsmattan och försökte spruta vatten ur … näsan. Min djefla man tappade koncentrationen och koncepterna och lekte vattensprutande drake tills vi allihop behövde klädombyte. Kanske lade någon i en logisk kullerbytta allt det blöta vid spisen, som ju brukar vara varm. Kanske lade någon allt där med tanken ”äh, det här får någon annan ta hand om”.

Hur som helst fick jag blöta strumpor. Tur i oturen var ju att det då inte var jag som öppnade kylskåpet med en sådan kraft att Corn Flakespaketet föll mot en snabb död.

– Krask. (”Kameran, ta hit kameran!”)

Ljudet av en dammsugare som äter frukostflingor? Jahadå:

– Host.

Sedan följde vild läxjakt där Trettonåringen inte kunde begripa hur man i ackusativ böjer verben efter pronomenet ”man” i tyska, där Sjuåringen lyckades göra alla fem sidorna matte och Tioåringen hade rättstavningsläxa med ord som ”mamma”. (Samma tioåring som varje dag vill diskutera periodiska systemet.)

Men vad gör väl allt detta när man hittar ett nytt konstverk i köket?

Smile! (Kreatör: Trettonåringen.)
Share
26 kommentarer

Läs mina tankar

Igår pratade jag med skruhundrafnuttjon människor som jag inte hade träffat förut. Alla talar vi med varandra med baktanken:

”Ah. Den här människan kan jag kanske ha nytta av.”

Då kan det ju förstås ha med olika nyttor att göra. Jag läser era baktankar:

  1. hon kanske kan bjuda mig på lunch så att vi kan jobba ihop senare så blir jag rik
  2. han kanske kan anlita mig till sitt enorma företag så blir jag rik
  3. lysande, en potentiell barnvakt – så att jag kan jobba mer så blir jag rik
  4. underlig människa, men framgångsrik … jag håller med så tycker han om mig och ger mig jobb så blir jag rik
  5. men så imponerande, hon kan ju allt och här får jag ta del av kunskaperna som jag kan använda i mitt jobb så blir jag rik

Men hur framstår jag där jag skakar hand och ler och försöker framhålla mig själv och mina fantastiska fördelar? Jag fastnar ofelbart på skryt som verkligen inte imponerar på någon som skulle kunna göra mig rik eftersom jag snabbt som en ödla i en flottpanna klämmer fram att jag

  • har fem barn
  • bloggar överallt
  • är beredd att skippa jobb för att inte missa en basketträning.

Skicka mig på säljdigsjälvträning!

Fast jag har i alla fall lärt mig att räkna till tio och hålla tand för tunga. (Tand för tunga? Låter som en spansk läspning. Nåväl.) Dessa repliker lät jag under gårdagen passera utan att bli ironisk:

– Jag flyttade till Tensta bara för att visa alla att man faktiskt kan bo i Tensta.
– Jag läser inte bloggar. För de är illa skrivna.
– Det var bättre förr.
– Man måste tänka mer på de svaga i samhället, de starka är för starka och bara förstör.
Barnen måste få större inflytande på dagisverksamheten.
– Man borde faktiskt sänka myndighetsåldern, det är kränkande att … (hörde inte resten av den meningen eftersom alla mina i tankarna formulerade, ironiska meningar blockerade hörselnerverna).
– Sverige är ett språkfascistiskt land.

”Mhm, jag flyttade till Eskilstuna bara för att visa att man faktiskt kan bo i Eskilstuna och nu ska jag flytta till Åmål av samma anledning. Just det, jag har aldrig sett en film men jag vet att de är dåliga allihop. Visst, jag längtar tillbaka till när vi inte hade internet. Ja, vi borde alla vara lite svagare till mans. Barnen – de förtryckta baaarnen – borde få bestämma allt själva, ja, särskilt borde de få skapa en ny kostcirkel, den gamla är så trist med fibrer å så. Sure, jag tycker att vi skippar myndighetsåldern och alla andra myndigheter. Låt mig få berätta om fascism …”

Pfuh. En inblick i min hjärna var det, ja.

Share
26 kommentarer

På konferens

Jag är på Norra Latin! Här har Carl Larsson, Bruno Liljefors och Prins Eugen klottrat jättemycket på väggarna.

Nu är det ju inte längre en skola utan ett en konferenslokal. Spektaklet (i positiv bemärkelse) heter ”Ordens magi”.

Göran ”Jag är ingen talare” Hägg ska prata, Magnus ”Jävlar” Ljung ska svära, Olle Josephson ska språkråda och till och med Carl Jan Granqvist ska taahla. Alla ska de stå bakom en talarstol som är stor som en flyttcontainer.

Talarstolen, Erik Blix och en liten, liten föreläsare.

Man hade lika gärna kunnat ställa en skokartong med endast ett pratande huvud på ett bord där framme, mer än så ser vi ju inte. Kroppsspråk? Kanske, men inte vad vi ser. Gester? Nej, alla håller krampaktigt i talarstolens handtag för att inte falla omkull. Men vi hör bra!

Skådespelaren (som jag då i min enfald skulle ha kallat skådespelerskan) Pia Johansson inledde med en kvarts prat om ord. Plötsligt kommer det en övning: hälsa på någon annan.

Usch.

När jag sitter i publiken vill jag sitta i publiken och bara ta emot allt som en liten fågelunge. Jag vill inte tala med eller klämma på okända människor. Om jag däremot skulle bli uppkallad på scen, skulle jag med små glada skutt hoppa dit för att ta emot åhörarnas jubel.

– Nu ska ni hälsa på den person som sitter bakom er och berätta vad ni är bra på och dessutom ge den personen beröm för något! säger Pia Johansson på fullt allvar.

Ser ni nu framför er hur alla människor i en stor lokal vänder sig om och … hälsar på … den som sitter bakom ..?

Share
39 kommentarer

Onomatopoesi

Ljudhärmande ord gillar jag. Igår skulle jag i en kommentar försöka stava till en kvävd nysning, och kom fram till:

– Kntjho!

Om man sitter på en teaterföreställning och drabbas av nervös rethosta, tror jag att den stavas så här:

– Hrrfh. Huff. Hhffg.

Min pappa nyser helt ohämmat så att kristallglasen klirrar och spädbarn skräms till gråt:

– HARAFFFSCHOOHOO!

Min mamma har ett knep för att med ljud klia sig längst bak i gommen, nästan nere i halsen där man ju inte kan krafsa utan att kräkas:

– Krr! Krrirkkk!

Ett av de allra mest svårstavade ljuden är det inåtandande sucksuget, oftast kombinerat med ett beklagande, nästan nekande, skak på huvudet. Det låter som en puss, men tillverkas som en implosiv, koronal klusiv. (Say what?) T på inandning alltså:

– Thsth.

Egentligen kan man ju få alla ord att vara ljudhärmande, inte bara de gamla vanliga exemplen susa, knarra, rissla och kvittra. Slå med handflatan på en tom kartong och lyss till lådans svar:

– Kadong.

Nu ska jag skriva mig ett onomatopoetiskt brödrecept.

Share
21 kommentarer