Hoppa till innehåll

Dag: 1 oktober 2007

Onomatopoesi

Ljudhärmande ord gillar jag. Igår skulle jag i en kommentar försöka stava till en kvävd nysning, och kom fram till:

– Kntjho!

Om man sitter på en teaterföreställning och drabbas av nervös rethosta, tror jag att den stavas så här:

– Hrrfh. Huff. Hhffg.

Min pappa nyser helt ohämmat så att kristallglasen klirrar och spädbarn skräms till gråt:

– HARAFFFSCHOOHOO!

Min mamma har ett knep för att med ljud klia sig längst bak i gommen, nästan nere i halsen där man ju inte kan krafsa utan att kräkas:

– Krr! Krrirkkk!

Ett av de allra mest svårstavade ljuden är det inåtandande sucksuget, oftast kombinerat med ett beklagande, nästan nekande, skak på huvudet. Det låter som en puss, men tillverkas som en implosiv, koronal klusiv. (Say what?) T på inandning alltså:

– Thsth.

Egentligen kan man ju få alla ord att vara ljudhärmande, inte bara de gamla vanliga exemplen susa, knarra, rissla och kvittra. Slå med handflatan på en tom kartong och lyss till lådans svar:

– Kadong.

Nu ska jag skriva mig ett onomatopoetiskt brödrecept.

Share
21 kommentarer