Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2007

Arbetsmiljön är skadad

Pang! Tadada dada tata dada tatattat. Tadadada tata tatatadatatadatat. Pang! Tatadatt!

– Lotten! Synonym till fördelaktig?
– Förträffl…? Äh – www.synonymer.se!

Tatata pang tadadatadadatatata pang tada!

Den djefla mannen utövar ljudterror på sin ljuva, väna, snälla och tystlåtna hustru. Han snarkar på nätterna, snackar under frukosten och skriver på skrivmaskin hela dagarna.

En installation i vår källare.

Tangenterna slår mot valsen som vore han en ilsken insändarskribent som klagade på ungdomars förfall och hundars överalltbajsande eller på illaluktande pantställen.

För en tid sedan läste han nämligen en artikel om att det faktiskt finns människor som störs av att dagens tangentbord är så tysta.

Ack, den så förfärliga tystnaden.

Ja, kanske det även finns folk som längtar tillbaka till bilar utan ljuddämpare eller dammsugare som köps med tillhörande hörselkåpor. Tydligen saknar många arbetare av idag tydliga tangentljud som hjälper dem att hålla fokus på texten. Skrivmaskinens knatter var ett stöd till koncentrationen; artiklar skrevs mer effektivt med tydliga tangentnedslag eller höga blupp- och klickljud. Hur som helst, finns det ju hjälp mot nästan alla lidanden numera.

För att kunna ”sjunka in i rollen som råkoncentrerad skriftställare” har min djefla man alltså installerat Keyclick – ett program som ger ljud. Plupp- eller bloppljud eller de AK 4-smällar som härmar skrivmaskiner från 1923 hörs vid varje tangenttryckning. Under den glada OS 9-tiden installerade han ett systemtillägg som gav alla olika tangenttryckningar en rad olika hysteriska ljud som ”skrik på hjälp”, ”fallande man”, ”jagad kvinna” och ”glaskross”. När han inte skriver, står han i duschen och sjunger ironiska sånger om Alva Myrdal och spänner elgitarrsträngar som liksom knoppar brista. Fast med mer volym. Ibland övar han magstödsmuskeln genom att skratta som ett monster.

Jag? Hur jag jobbar? Tackar som frågar. Så långt bort som möjligt.

Share
25 kommentarer

Språktidningen har landat (uppdat.)

På Södra Teaterns balkong sitter jag i solskenet och försöker att se väldigt avslappnad och cool ut. Sanningen är ju att mingel ger mig hackitänder och i bästa fall ett glas att hålla i foten.

Där sitter en man och monterar sin filmkamera som när de övade på att sätta ihop sina vapen i Full Metal Jacket. Där kommer folk och tar varandra i hand. Där sitter en kille som ser lika svårmodig ut som jag. Fem killar har Lilla My-frisyr, det var länge sedan jag såg det senast.

Releasepartyt för Språktidningen börjar strax. Det blåser styv kuling i Stockholm … vilken himla tur att det är varmt ute och att jag inte har någon frisyr värd att nämnas.

Uppdatering
Jag häpnade. Jag tappade hakan. Tänk att dagens språkintresserade människor och svensknördar är så coola. Förutom Lilla My-frisyrerna (långt hår i hästsvans uppe på huvudet, men hästsvansen är inte helt igenomdragen utan går i en ögla) såg jag djuuhuuupa urringningar och höga klackar samt två elgitarrer.

– Men för fan, tarej en tallrik, du hajunte ätit! sa en halvklädd kille med tatueringar till mig.

Jomen. Jag hade ju gått vilse och befann mig på en felaktig releasebalkong. Tre trappor upp hittade jag rätt och omedelbart en f.d. NE-kollega.

Känner ni er också hemma i sådana här skomiljöer?
Drinkpinnarna. (Äggulan i bakgrunden är ett värmeljus.)

Jag har inte särskilt stor erfarenhet av drinkpinnar, så vem är väl jag att recensera? Men champagnen bleknade när jag hittade dessa … trekantiga, vassa med glaskänsla … de var så … stilrena. (Se där, ett ord som jag mycket sällan använder mig av.) Jag rekommenderade alla att ta ett par drinkpinnar med sig hem, pratade till höger och vänster och diskuterade stavningen av ”smileys” (smilis? smajlis?) och busvisslade några balkongmänniskor till lomhördhet.

Alla berömmer både innehåll och utseende. På tidningen alltså. Säkerligen tar det ett tag innan f.d. Språkrådsprenumeranter vänjer sig vid blanka, färgfyllda sidor och artikelförfattarnas ansikten överallt. (Vad ska man annars illustrera? Dubbel supinum?) Hur som helst rekommenderar jag en provprenumeration.

—-
Kort intervju med Patrik Hadenius, den ytterst trevlige chefredaktörn som har tusen bollar i luften:

– Har ni fått mycket beröm idag?
– Ja, det är inte kl… Jag … Hej, ja hej, var var jag? Jo, vi trodde ju att … Hej, ja, just det, hejdå … Vi todde att vi sku … Hej då! Nej men välkommen! Vad sa jag?
– Beröm? Har ni få…
– Vi trodde att … HEEEEEEEEJ! Nej, inga njugga kommentarer, alla bara … F’låt, oj, hej. Nej, javisst, tag den bara. Hejdå. Va?

Share
15 kommentarer

Jag är Humpty Dumpty

Humpty Dumpty satt ju högt uppe på en mur och så trillade han ner och gick sönder och tyvärr kunde varken förbipasserande män eller hästar sätta ihop honom.

Humpty Dumpty sat on a wall.
Humpty Dumpty had a great fall.
All the king’s horses and all the king’s men
Couldn’’t put Humpty together again.

Själv hoppas jag inte på händiga hästar emedan jag då hade drabbats av astma. Men jag är en Humpty Dumpty (som sitter på mina höga hästar) och jag nu ska berätta om hur jag kommer att trilla ner och gå i tusen bitar eftersom jag är splittrad redan före fallet. Se så viktig jag är:

  • Snar deadline för tre roliga texter som kommer att publiceras i obskyra publikationer som ingen läser.
  • Inläsning på Sveriges Radio av kåserier som ännu inte är skrivna.
  • Idag releaseparty för Språktidningen (som ni ju måste prenumerera på eftersom jag skriver i den). Hjälp, en ny deadline där också!
  • Föreläsning för förstakluttare på Mälardalens Högskola. (Jag ska läsa högt ur dåliga böcker som jag själv får välja ut! Gissa vilka jag väljer …)
  • Genomläsning av Sveriges alla nättidningar eftersom jag ingår i juryn som ska besluta om den allra, allra bästa. (Jag är väldigt omutbar för tillfället men tar gärna emot tips.)
  • Förberedelser inför skrivregelsföreläsning som INGEN har anmält sig till.
  • Förberedelser inför skrivregelsföreläsning på stort företag … som för många har anmält sig till.
  • Spökskriverier för en spökskrivare som inte spökskrev som det var tänkt.
  • Planering av Bokmässebesök, där mitt juryuppdrag ovan kolliderar med bloggträffen.

Varför håller jag på att trilla ner och gå sönder? Det här var välan inte så farligt? Jo för att jag vill egentligen spela basket och samtidigt se på fotbollslandskamp i morgon.

———-
Lille Trille låg på hyllan,
Lille Trille trilla ner.
Ingen man i detta land
Lille Trille rädda kan.

Apropå ”all the king’s men”, så är All the President’s Men en film man kan se om och om igen.

– Jävlar. Du stavade fel där uppe.
– Mäh. Den som ändå hade en dator.
Share
36 kommentarer

Skostart eller skolstart

Idag började det där vanliga livet när väckarklockan ringer och duschen är upptagen av femtonåringen när sjuåringen ska borsta tänderna och trettonåringen inte hittar sin hjälm för att den har hamnat på tioåringens plats och fyraåringen sjunger sin frukostsång.

Vi har i år

  • ett barn på dagis
  • ett barn på lågstadiet
  • ett barn i på mellanstadiet
  • ett barn i på högstadiet
  • ett barn på gymnasiet.

De fem är utspridda på fem platser. Ett kilo informationspapper. Underskrifter och fylleriövningar. Bekymmer?

Nej, inte än. (Denna bild visar det enda ställe i huset som vi har fått ordning på. Nycklar på krok, upphängd brandsläckare och brandfilt, pärmsnäppen på vägg.) Jag kan därför i lugn och ro koncentrera mig på skomodet den 20 augusti 2007.

Att stoppa in jeansen i strumporna och sedan stoppa fötterna i foppatollan tycker jag andas 1981. Fast dojjan hette ”cykelsko” och påminde om en banan.

Vart jag mig i världen vänder … Kommer mina barn att känna sig utanför i sina sandaler med karborrknäppning?

Vår hall. Än så länge har ingen av de fem saknat crocs, själv är jag alltid så sist med det senaste att det senaste har hunnit bli ute.

En sak är säker: dagens scheman är snyggare än de var på min tid. (Schema, schemat, scheman … men bestämd form plural då? Schematarna? Schemisarna?)

Detta är mitt schema från slutet av sexan, när vi de facto inte hade något schema. Vi fick bestämma själva vilket ämne vi ville ha. Hullerombullerundervisning. (Rekommenderas inte.)

——
Nämen. Nu kom den lillgamle Tioåringen, som absolut inte någonsin har sett Apocalypse Now. Men han har fått den djefla mannens leksaksgevär från anno dazumal.

– Åh. Jag älskar doften av knallpulver på blanka förmiddagen! Ljuvligt!

Share
37 kommentarer

Wikipedia och NE i kökets mörker

Lyft blicken, titta ut genom fönstret eller in i närmsta vägg och gissa vad rubriken anspelar på.

Ok?

Läs nu vidare.

Det surrar om censur i Wikipedia. DN berättar att till och med artikeln om Oprah är petad i. SvD skriver att folk är upprörda för att CIA, FBI och Vatikanen ändrat ofördelaktiga uppgifter och ”många” ställer sig tydligen frågan om huruvida det faktiskt går att lita på Wikipedia.

(Liten förklarande parentes. Jag kan räkna upp åtminstone en av mina läsare som inte någonsin har stött på Wikipedia. Snabbförklaring: det är ett uppslagsverk som skrivs på nätet av … vem som helst. Nu tillbaka till den upprörda massan.)

Va? Kan man inte lita på Wikipedia? Vem ska man då lita på?

Jag har en liknelse. Man kan lita på Wikipedia på samma sätt som Dr. House litar på sina svettiga, prickiga, yrande patienter: de kanske talar sanning men de kanske ljuger eftersom alla förr eller senare ljuger och därför ska jag nog gå och höra med mina dumma kolleger vad de än tycker.

Om vi bortser från tramsputtar och löjlpottor som med flit går in i Wikipedia-artiklar och stoppar in felaktigheter på samma sätt som när de nästa dag skapar ett datorvirus eller sätter fram ett fälleben för den gamla tanten på Ica, lovar jag att det alltid blir fel i stora textmassor. Hur man än bär sig åt, uppstår faktafel. (Nu talar jag alltså inte om tillrättalagda fakta och PK-putsade fakta, vilket det också kryllar av överallt – jag menar rena faktafel.)

I tio år jobbade jag på Nationalencyklopedin. Pressade under ett tryckschema skapat av hin håle, kollade vi allt trippla gånger, fjuppla och ibland till och med fem gånger. Tio gånger vred och vände jag på ett gäng kanotister från 1800-talet, bara för att sedan stryka hela artikeln. Sju gånger talade jag med en regissörs f.d. hustru för att få ihop alla årtal på barnen hon födde. Ändå rinner floder åt fel håll i NE, folk både föds och dödförklaras fel år i NE och Tjörn och Orust sitter ihop på kartan i NE. (Vi på redaktionen skämdes, men döpte om platsen till Tjorust.)

Detta handlar förstås om den eminenta, tryckta versionen av Nationalencyklopedin [nathtscho naaahl änsyklo pehdiin]. Vi var tjugonånting redaktörer, nästan lika många assistenter, tusentalet experter och tusentals skribenter för att inte tala om alla granskare. Ändå blev det fel.

Ett av de bästa felen är professor dittendatten som inte alls heter ”Lars” – men som plötsligt kallas just Lars i sin artikel. Det var en av inskrivarna som hade tolkat en redaktörs handstil fel. Det skulle ha stått ”hans”.

Det allra bästa felet (förlåt, men fel kan vara både bra, roliga och nyttiga) är enligt min mening ändå boktiteln i Ebba Witt-Brattströms artikel. I den tryckta versionen av NE står det: ”År 1993 kom essäsamlingen Ur kökets mörker.”

Logiskt, va? Kvinnan som står vid spisen i kökets mörker och föder barn? Men det heter den ju inte, essäsamlingen. Den heter Ur könets mörker.


Intressant läsning i NY Times om hur Wikipedia faktiskt är helt fantastiskt.
Projekt Runeberg är en svensk (som har en wiki) slår mig med häpnad nästan dagligen. (Korrekturläsningen kan vem som helst göra, det är det som är wikipedialikt.)

(Verken här i kanten är i tur och ordning Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok, Bonniers Lexikon och NE. Alla fulla av fel förstås.)

Bilduppdatering
Skannern sparkade bakut, knäckte nacken och gav upp sin sista suck när den betungande NE lades att uppfläkt förevisas med alla fel och brister. Jag fick till slut fotografera Tjorust.

På pärmens bakre insida i band 1–5 ser kommunindelningen i Göteborgs och Bohus län ut så här. Nummer 82 är Orust, 88 Tjörn. Ergo: Tjorust.

Inte förrän i band 6 upptäcktes felet. Med lupp, kan man förmoda. Tjorust is no more.

(I Nationalencyklopedin på nätet är allt, allt, allt rättat förstås.)

Share
21 kommentarer

Total förvirring

1. Jag ska bara sätta upp den där brandspr… nej, skumsläck… Man sprutar ju inte eld och man släcker inte skum. Men den är röd. Då passar den bra dääär, jag ska bara hämta skruvdr…

2. Kolla, där ligger ju boken om Dave Allen, den ska jag läsa. Men först måste jag köpa ett dammsugarmunstycke ity det gamla har tatt slut. Materialtrötthet tror jag att det heter. Jag känner mig som ett dammsugarmunstycke.

3. Alla fem barnen har plötsligt växtvärk. Båda mina cykelnycklar har rymt hemifrån. Tur att det inte är tvärtom.

4. Ingen vet var allting ligger och äpplena drösslar hela gräsmattan full.

5. Jag har fått ett nytt uppdrag: jag ska vara spökskrivare åt en spökskrivare. Vänta, jag måste ju köpa en ny skolväska åt någon, men vem?

6. Se här hur man kan ställa upp ett innehåll i punktform för att ge en falsk känsla av ordning och reda samt trygghet. Inget hänger ihop med något och allt är en röd tråd som snirklar sig fram. Nu måste jag bara fästa tråden i någon ände så att jag kan dra till och räta ut. Annars kommer jag att falla som när jag står på en lång matta som någon drar i. Se, inte ens den bilden håller: en icke fastsatt matta är i alla fall inte snirklig.

Share
21 kommentarer

Sängar, handtag, bilder och annat

Jag skulle vilja överklaga sommarns beslut att kliva av. Jag är inte färdig med bad och sol och hösten skulle nog egentligen vilja ge förlängt vikariat för herr augusti. Bara ett par månader till.

Inte det?

Då gör jag som jag brukar. Nedsänker mig själv i ett bad av minnen – från USA-resan. Bästisgrannen gör likadant – vi säger ”kommer du ihåg när vi …” mest hela dagarna.

Vi var ju tvungna att under två veckor sova i samma säng. Vart vi än kom, fanns det alltid ett färdigbäddat gästrum med en 120 cm-säng. Ibland lite bredare – men eftersom vi har olika sovteknik funkade det bra för åtminstone hälften av oss.

Så här somnar jag i de få fall när jag somnar först.

Raklång på rygg med datorn så nära som möjligt.

Bästisgrannen stökar och bökar och flänger och far, grumsar med fötterna och slåss med armarna.
OBS! Bilden är arrangerad. Det är jag som låtsas vara Bästisgrannen och bilden är tagen med kameran uppställd på en tv ovanpå ett par sladdriga böcker. Hon kommer att skrika FÖRTAL, men jag är ett sanningsvittne.

En natt vaknade jag av att Bästisgrannen gick omkring i sömnen och muttrade. Och åt jordnötter. Och tände lampor. Och snusade. (Detta är ingen överraskning, hon brukar äta på nätterna.) Då tutade tåget som varje natt åkte genom Sioux Falls. Tio tuuuhuuuut på varandra eftersom alla järnvägsövergångar var öppna och obevakade. Tuuuhuuuut. Tutututhuuuuut. TUUUUUUTBRÖÖÖÖÖÖÖÖLTUUUUUT. Bästisgrannen vaknade och sade sömnigt med jordnötter i hela munnen:

– Bah. Du är ju precis som min man.

En annan skillnad oss emellan är hur vi fotograferar.

När Bästisgrannen tar sådana här vackra foton som skulle kunna vinna tävlingar …

… står jag inne på toa och fascineras över de olika toalettlåsen och tillhörande handtag och kan inte ens få fokus på rätt ställe. Det här var ett bra handtag – man bara tryckte in knappen så var dörren låst. Värre var det med en rund knopp till handtag. För att öppna dörren vred man handtaget medsols. För att låsa ett knopphandtag tryckte man in hela handtaget hårt och vred motsols. Vad var det jag sade: fascinerande!

Kommer ni ihåg att vi hamnade på en skjutbana? Well, vi fnittrade så våldsamt åt det absurda i situationen att våra värdar hämtade fram vapen så ofta de någonsin kunde. Här kommer en stilstudie från lerduveskyttet:

Lotten:
– Jag lutar mig bakåt lite och blundar och skjuter lite på måfå rakt fram. HJÄLP! Oj, vänta, det kliar bakom vänster öra. Ska jag ropa ”release”? Usch.
Bästisgrannen:
– Jag tar stöd mot muren här, står stadigt och rakt och följer lerduvan med siktet. Release! Yes. Träff. Det här måste vi göra fler gånger.

Häften av alla mina bilder från resan är … från mataffärerna. Varför tog jag denna bild, tror ni?

Oreoprovsmakarpojke.

——–
Uppdatering
Javisst var det slipsen. Man anade inte denna vurm bakom den pojkiga ytan. Men det finns mer!
Ja! Handskarna och gesten! Man undrar ju: får han inte ta av sig dem ens när han inte rör kakor? Inte ens när han poserar för en bild? (Men det finns mer!)

Ja! Frisyren! Tänk vilket arbete! Mattfrans-lugg. Nej, jag utövar inte lyteskomik och jag är inte elak. Jag är fascinerad och skarpögd. Detta var inte av en slump placerade hårstrån. Detta krävde koncentration och klister.

Share
21 kommentarer

Apropå investeringar

Jag har investerat i något. Summan var hisnande och svindlande och gav mig hjärtklappning. Objektet i fråga skulle inte kosta så mycket – man köper helt enkelt inte så dyra saker om det inte handlar om basketskor eller balklänningar.

Att köpa hus är inte alls lika fullt av själsvånda. Man skriver på några papper, man stirrar på många nollor och plötsligt tar det längre tid att dammsuga hemmet. Apropå dammsugare, så köpte vi ju en dyr sådan – men den har ju både motor och ljuddämpare – vilket ju är dyrt. Apropå motorer och ljuddämpare, så har jag aldrig varit med om att köpa en dyr bil. Våra båda sekruttbilar är myndiga och de enda investeringar vi gör när det gäller dem, är bromsklossar och spackel. Vilket påminner mig om en gammal släkting. Som inte alls har med detta att göra.

En gång köpte jag ett ylle-klädes-set. Jag tror att det var 1990 och det var designade tights med en långkofta i samma färg. De två plaggen kostade dryga tusenlappen och var så fina att jag inte nändes använda dem och vips hade åren gått och varken tights eller långkofta var något man hade på sig. Särskilt inte med tusentals malhål överallt.

Apropå kläder, så köpte jag en gång i en fin dambutik en svart yllekappa. Med puffärmar! Men jag använder ju inte kappor annat än som gardiner, så vad tog det egentligen åt mig? Nej, jag är helt enkelt inte så bra på att göra stora investeringar i dyra prylar och kläder – jag är mycket bättre på att köpa många billiga saker som håller i femton minuter. Vilket påminner mig om Andy Warhol, som inte alls har med detta att göra.

Här har vi då kommit till den sekund då jag drar täckelset av underverket:

The bin.

I säkert femton år har jag svurit över soppåsen, den ständigt överfulla soppåsen och krånglet med barn som dyker som Ulrika Knape ner bland potatisskal och små möss som liksom bockarna Bruse söker upp avfallssätern för att äta sig feta. Varje år har jag köpt en ny, en med pedal, en utan lock, en med dubbla lock och doftkuddar – den ena fulare och smäckigare än den andra.

Den nya funkar som skrattspeglarna på Gröna Lund och rymmer 45 liter skrot och plastpåsarna har fantastiska draihophandtag och locket klickar lätt när man trycker på det så att det öppnas med ett långsamt ssssccccchhhh. Eftersom idén kommer från min engelska kusin, heter soptunnan ”the bin”, bestämd form ”binnen”.

Den kostade nästan 1 000 kronor. Nu ska jag gå och snyta mig och slänga snorpapperet i the bin. Klick.

Share
34 kommentarer

Min barndoms somrar: 1975

Plåster på stortårna och getingstick i armhålan. Piggelin Päronsplitt med bilder i och myggbett på smalbenen. Påssjuka och gräl med mormor.

Sommaren 1975 var varm och lyckad. Anders Gärderud var i världsrekordslag, Björn Borg vann inte Wimbledon och Greta Garbo var på besök i Sverige. Mina föräldrar hyrde min mormors kusins stora hus på Ljusterö (Laggarsvik) och där låg jag med påssjuka och åt glass. Mormor kom på långbesök och var arg som ett bi. Mamma grät och mormor blev ännu mer irriterad. I ett försök att kommunicera med barn, sa hon till den då nioårige Broder Jakob:

– Jahaja, vad ska du bli när du blir stor, då?
– Jag ska bli kemist – precis som pappa! sa Jakob stolt.
– Nämen, ha, det har du då inga förutsättningar för!

Inte trodde jag att Broder Jakob skulle förstå ”inga förutsättningar för”, men det gjorde han. Och började gråta. Mamma blev skogstokig och skällde ut mormor, packade hennes prylar i femton väskor och påsar (vi packar så i denna del av släkten), föste ner henne till båten och sade att nu fick det vara nog. Och så grät hon. Jag grät inte, det gjorde ju så himla ont att röra käkarna.

Mormor hämnades förstås. När den underbara skärgårdssommaren var slut (mamma och pappa var båda lärare med tio veckors semester), åkte vi tillbaka till Luleå och bestämde oss för att Ljusterö, det var himmelriket på jorden och där skulle vi tillbringa somrarna resten av livet. Mormors kusin kontaktade på hösten mormor och sade:

– Jag hörde att de trivdes i huset. Nu inser jag att jag börjar bli till åren kommen, och vill sälja det. Jag hade tänkt mig 110 000 kronor, tror du att din dotter skulle vara intresserad?
– Nej, sa mormor.

Sedan talade hon förstås om detta för oss när huset hade sålts till någon annan.

Ibland gör vi sådant som jag misstänker blir ett minne för livet. När min engelska kusin och min pappa var på besök häromdagen, bestämde vi oss för att gå ner till badsjön fastän regnet hängde i luften. Vi kunde vid samma tidpunkt ha åkt för att se Stefan Holm hoppa höjd i SM, vilket också hade varit ett minne för livet. Vad varken vi eller Stefan Holm anade, var att regnet som hängde i luften var ett skyfall.

Min pappa badar. (Bra titel på en bok?)

Regnet öste ner och vi badade och badade. Himlen blev nattsvart och regnet slog mot vattenytan. Sjön kokade. Jag ville stoppa en jättestor tepåse och göra te av hela havet som stormade. Alla skrattade och skrek. Det var sommaren 2007.

—–
(Broder Jakob blev inte kemist, men vinkännare. Lite kemi i alla fall?)

Share
41 kommentarer