Hoppa till innehåll

Månad: augusti 2007

Skostart eller skolstart

Idag började det där vanliga livet när väckarklockan ringer och duschen är upptagen av femtonåringen när sjuåringen ska borsta tänderna och trettonåringen inte hittar sin hjälm för att den har hamnat på tioåringens plats och fyraåringen sjunger sin frukostsång.

Vi har i år

  • ett barn på dagis
  • ett barn på lågstadiet
  • ett barn i på mellanstadiet
  • ett barn i på högstadiet
  • ett barn på gymnasiet.

De fem är utspridda på fem platser. Ett kilo informationspapper. Underskrifter och fylleriövningar. Bekymmer?

Nej, inte än. (Denna bild visar det enda ställe i huset som vi har fått ordning på. Nycklar på krok, upphängd brandsläckare och brandfilt, pärmsnäppen på vägg.) Jag kan därför i lugn och ro koncentrera mig på skomodet den 20 augusti 2007.

Att stoppa in jeansen i strumporna och sedan stoppa fötterna i foppatollan tycker jag andas 1981. Fast dojjan hette ”cykelsko” och påminde om en banan.

Vart jag mig i världen vänder … Kommer mina barn att känna sig utanför i sina sandaler med karborrknäppning?

Vår hall. Än så länge har ingen av de fem saknat crocs, själv är jag alltid så sist med det senaste att det senaste har hunnit bli ute.

En sak är säker: dagens scheman är snyggare än de var på min tid. (Schema, schemat, scheman … men bestämd form plural då? Schematarna? Schemisarna?)

Detta är mitt schema från slutet av sexan, när vi de facto inte hade något schema. Vi fick bestämma själva vilket ämne vi ville ha. Hullerombullerundervisning. (Rekommenderas inte.)

——
Nämen. Nu kom den lillgamle Tioåringen, som absolut inte någonsin har sett Apocalypse Now. Men han har fått den djefla mannens leksaksgevär från anno dazumal.

– Åh. Jag älskar doften av knallpulver på blanka förmiddagen! Ljuvligt!

Share
37 kommentarer

Wikipedia och NE i kökets mörker

Lyft blicken, titta ut genom fönstret eller in i närmsta vägg och gissa vad rubriken anspelar på.

Ok?

Läs nu vidare.

Det surrar om censur i Wikipedia. DN berättar att till och med artikeln om Oprah är petad i. SvD skriver att folk är upprörda för att CIA, FBI och Vatikanen ändrat ofördelaktiga uppgifter och ”många” ställer sig tydligen frågan om huruvida det faktiskt går att lita på Wikipedia.

(Liten förklarande parentes. Jag kan räkna upp åtminstone en av mina läsare som inte någonsin har stött på Wikipedia. Snabbförklaring: det är ett uppslagsverk som skrivs på nätet av … vem som helst. Nu tillbaka till den upprörda massan.)

Va? Kan man inte lita på Wikipedia? Vem ska man då lita på?

Jag har en liknelse. Man kan lita på Wikipedia på samma sätt som Dr. House litar på sina svettiga, prickiga, yrande patienter: de kanske talar sanning men de kanske ljuger eftersom alla förr eller senare ljuger och därför ska jag nog gå och höra med mina dumma kolleger vad de än tycker.

Om vi bortser från tramsputtar och löjlpottor som med flit går in i Wikipedia-artiklar och stoppar in felaktigheter på samma sätt som när de nästa dag skapar ett datorvirus eller sätter fram ett fälleben för den gamla tanten på Ica, lovar jag att det alltid blir fel i stora textmassor. Hur man än bär sig åt, uppstår faktafel. (Nu talar jag alltså inte om tillrättalagda fakta och PK-putsade fakta, vilket det också kryllar av överallt – jag menar rena faktafel.)

I tio år jobbade jag på Nationalencyklopedin. Pressade under ett tryckschema skapat av hin håle, kollade vi allt trippla gånger, fjuppla och ibland till och med fem gånger. Tio gånger vred och vände jag på ett gäng kanotister från 1800-talet, bara för att sedan stryka hela artikeln. Sju gånger talade jag med en regissörs f.d. hustru för att få ihop alla årtal på barnen hon födde. Ändå rinner floder åt fel håll i NE, folk både föds och dödförklaras fel år i NE och Tjörn och Orust sitter ihop på kartan i NE. (Vi på redaktionen skämdes, men döpte om platsen till Tjorust.)

Detta handlar förstås om den eminenta, tryckta versionen av Nationalencyklopedin [nathtscho naaahl änsyklo pehdiin]. Vi var tjugonånting redaktörer, nästan lika många assistenter, tusentalet experter och tusentals skribenter för att inte tala om alla granskare. Ändå blev det fel.

Ett av de bästa felen är professor dittendatten som inte alls heter ”Lars” – men som plötsligt kallas just Lars i sin artikel. Det var en av inskrivarna som hade tolkat en redaktörs handstil fel. Det skulle ha stått ”hans”.

Det allra bästa felet (förlåt, men fel kan vara både bra, roliga och nyttiga) är enligt min mening ändå boktiteln i Ebba Witt-Brattströms artikel. I den tryckta versionen av NE står det: ”År 1993 kom essäsamlingen Ur kökets mörker.”

Logiskt, va? Kvinnan som står vid spisen i kökets mörker och föder barn? Men det heter den ju inte, essäsamlingen. Den heter Ur könets mörker.


Intressant läsning i NY Times om hur Wikipedia faktiskt är helt fantastiskt.
Projekt Runeberg är en svensk (som har en wiki) slår mig med häpnad nästan dagligen. (Korrekturläsningen kan vem som helst göra, det är det som är wikipedialikt.)

(Verken här i kanten är i tur och ordning Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok, Bonniers Lexikon och NE. Alla fulla av fel förstås.)

Bilduppdatering
Skannern sparkade bakut, knäckte nacken och gav upp sin sista suck när den betungande NE lades att uppfläkt förevisas med alla fel och brister. Jag fick till slut fotografera Tjorust.

På pärmens bakre insida i band 1–5 ser kommunindelningen i Göteborgs och Bohus län ut så här. Nummer 82 är Orust, 88 Tjörn. Ergo: Tjorust.

Inte förrän i band 6 upptäcktes felet. Med lupp, kan man förmoda. Tjorust is no more.

(I Nationalencyklopedin på nätet är allt, allt, allt rättat förstås.)

Share
21 kommentarer

Total förvirring

1. Jag ska bara sätta upp den där brandspr… nej, skumsläck… Man sprutar ju inte eld och man släcker inte skum. Men den är röd. Då passar den bra dääär, jag ska bara hämta skruvdr…

2. Kolla, där ligger ju boken om Dave Allen, den ska jag läsa. Men först måste jag köpa ett dammsugarmunstycke ity det gamla har tatt slut. Materialtrötthet tror jag att det heter. Jag känner mig som ett dammsugarmunstycke.

3. Alla fem barnen har plötsligt växtvärk. Båda mina cykelnycklar har rymt hemifrån. Tur att det inte är tvärtom.

4. Ingen vet var allting ligger och äpplena drösslar hela gräsmattan full.

5. Jag har fått ett nytt uppdrag: jag ska vara spökskrivare åt en spökskrivare. Vänta, jag måste ju köpa en ny skolväska åt någon, men vem?

6. Se här hur man kan ställa upp ett innehåll i punktform för att ge en falsk känsla av ordning och reda samt trygghet. Inget hänger ihop med något och allt är en röd tråd som snirklar sig fram. Nu måste jag bara fästa tråden i någon ände så att jag kan dra till och räta ut. Annars kommer jag att falla som när jag står på en lång matta som någon drar i. Se, inte ens den bilden håller: en icke fastsatt matta är i alla fall inte snirklig.

Share
21 kommentarer

Sängar, handtag, bilder och annat

Jag skulle vilja överklaga sommarns beslut att kliva av. Jag är inte färdig med bad och sol och hösten skulle nog egentligen vilja ge förlängt vikariat för herr augusti. Bara ett par månader till.

Inte det?

Då gör jag som jag brukar. Nedsänker mig själv i ett bad av minnen – från USA-resan. Bästisgrannen gör likadant – vi säger ”kommer du ihåg när vi …” mest hela dagarna.

Vi var ju tvungna att under två veckor sova i samma säng. Vart vi än kom, fanns det alltid ett färdigbäddat gästrum med en 120 cm-säng. Ibland lite bredare – men eftersom vi har olika sovteknik funkade det bra för åtminstone hälften av oss.

Så här somnar jag i de få fall när jag somnar först.

Raklång på rygg med datorn så nära som möjligt.

Bästisgrannen stökar och bökar och flänger och far, grumsar med fötterna och slåss med armarna.
OBS! Bilden är arrangerad. Det är jag som låtsas vara Bästisgrannen och bilden är tagen med kameran uppställd på en tv ovanpå ett par sladdriga böcker. Hon kommer att skrika FÖRTAL, men jag är ett sanningsvittne.

En natt vaknade jag av att Bästisgrannen gick omkring i sömnen och muttrade. Och åt jordnötter. Och tände lampor. Och snusade. (Detta är ingen överraskning, hon brukar äta på nätterna.) Då tutade tåget som varje natt åkte genom Sioux Falls. Tio tuuuhuuuut på varandra eftersom alla järnvägsövergångar var öppna och obevakade. Tuuuhuuuut. Tutututhuuuuut. TUUUUUUTBRÖÖÖÖÖÖÖÖLTUUUUUT. Bästisgrannen vaknade och sade sömnigt med jordnötter i hela munnen:

– Bah. Du är ju precis som min man.

En annan skillnad oss emellan är hur vi fotograferar.

När Bästisgrannen tar sådana här vackra foton som skulle kunna vinna tävlingar …

… står jag inne på toa och fascineras över de olika toalettlåsen och tillhörande handtag och kan inte ens få fokus på rätt ställe. Det här var ett bra handtag – man bara tryckte in knappen så var dörren låst. Värre var det med en rund knopp till handtag. För att öppna dörren vred man handtaget medsols. För att låsa ett knopphandtag tryckte man in hela handtaget hårt och vred motsols. Vad var det jag sade: fascinerande!

Kommer ni ihåg att vi hamnade på en skjutbana? Well, vi fnittrade så våldsamt åt det absurda i situationen att våra värdar hämtade fram vapen så ofta de någonsin kunde. Här kommer en stilstudie från lerduveskyttet:

Lotten:
– Jag lutar mig bakåt lite och blundar och skjuter lite på måfå rakt fram. HJÄLP! Oj, vänta, det kliar bakom vänster öra. Ska jag ropa ”release”? Usch.
Bästisgrannen:
– Jag tar stöd mot muren här, står stadigt och rakt och följer lerduvan med siktet. Release! Yes. Träff. Det här måste vi göra fler gånger.

Häften av alla mina bilder från resan är … från mataffärerna. Varför tog jag denna bild, tror ni?

Oreoprovsmakarpojke.

——–
Uppdatering
Javisst var det slipsen. Man anade inte denna vurm bakom den pojkiga ytan. Men det finns mer!
Ja! Handskarna och gesten! Man undrar ju: får han inte ta av sig dem ens när han inte rör kakor? Inte ens när han poserar för en bild? (Men det finns mer!)

Ja! Frisyren! Tänk vilket arbete! Mattfrans-lugg. Nej, jag utövar inte lyteskomik och jag är inte elak. Jag är fascinerad och skarpögd. Detta var inte av en slump placerade hårstrån. Detta krävde koncentration och klister.

Share
21 kommentarer

Apropå investeringar

Jag har investerat i något. Summan var hisnande och svindlande och gav mig hjärtklappning. Objektet i fråga skulle inte kosta så mycket – man köper helt enkelt inte så dyra saker om det inte handlar om basketskor eller balklänningar.

Att köpa hus är inte alls lika fullt av själsvånda. Man skriver på några papper, man stirrar på många nollor och plötsligt tar det längre tid att dammsuga hemmet. Apropå dammsugare, så köpte vi ju en dyr sådan – men den har ju både motor och ljuddämpare – vilket ju är dyrt. Apropå motorer och ljuddämpare, så har jag aldrig varit med om att köpa en dyr bil. Våra båda sekruttbilar är myndiga och de enda investeringar vi gör när det gäller dem, är bromsklossar och spackel. Vilket påminner mig om en gammal släkting. Som inte alls har med detta att göra.

En gång köpte jag ett ylle-klädes-set. Jag tror att det var 1990 och det var designade tights med en långkofta i samma färg. De två plaggen kostade dryga tusenlappen och var så fina att jag inte nändes använda dem och vips hade åren gått och varken tights eller långkofta var något man hade på sig. Särskilt inte med tusentals malhål överallt.

Apropå kläder, så köpte jag en gång i en fin dambutik en svart yllekappa. Med puffärmar! Men jag använder ju inte kappor annat än som gardiner, så vad tog det egentligen åt mig? Nej, jag är helt enkelt inte så bra på att göra stora investeringar i dyra prylar och kläder – jag är mycket bättre på att köpa många billiga saker som håller i femton minuter. Vilket påminner mig om Andy Warhol, som inte alls har med detta att göra.

Här har vi då kommit till den sekund då jag drar täckelset av underverket:

The bin.

I säkert femton år har jag svurit över soppåsen, den ständigt överfulla soppåsen och krånglet med barn som dyker som Ulrika Knape ner bland potatisskal och små möss som liksom bockarna Bruse söker upp avfallssätern för att äta sig feta. Varje år har jag köpt en ny, en med pedal, en utan lock, en med dubbla lock och doftkuddar – den ena fulare och smäckigare än den andra.

Den nya funkar som skrattspeglarna på Gröna Lund och rymmer 45 liter skrot och plastpåsarna har fantastiska draihophandtag och locket klickar lätt när man trycker på det så att det öppnas med ett långsamt ssssccccchhhh. Eftersom idén kommer från min engelska kusin, heter soptunnan ”the bin”, bestämd form ”binnen”.

Den kostade nästan 1 000 kronor. Nu ska jag gå och snyta mig och slänga snorpapperet i the bin. Klick.

Share
34 kommentarer

Min barndoms somrar: 1975

Plåster på stortårna och getingstick i armhålan. Piggelin Päronsplitt med bilder i och myggbett på smalbenen. Påssjuka och gräl med mormor.

Sommaren 1975 var varm och lyckad. Anders Gärderud var i världsrekordslag, Björn Borg vann inte Wimbledon och Greta Garbo var på besök i Sverige. Mina föräldrar hyrde min mormors kusins stora hus på Ljusterö (Laggarsvik) och där låg jag med påssjuka och åt glass. Mormor kom på långbesök och var arg som ett bi. Mamma grät och mormor blev ännu mer irriterad. I ett försök att kommunicera med barn, sa hon till den då nioårige Broder Jakob:

– Jahaja, vad ska du bli när du blir stor, då?
– Jag ska bli kemist – precis som pappa! sa Jakob stolt.
– Nämen, ha, det har du då inga förutsättningar för!

Inte trodde jag att Broder Jakob skulle förstå ”inga förutsättningar för”, men det gjorde han. Och började gråta. Mamma blev skogstokig och skällde ut mormor, packade hennes prylar i femton väskor och påsar (vi packar så i denna del av släkten), föste ner henne till båten och sade att nu fick det vara nog. Och så grät hon. Jag grät inte, det gjorde ju så himla ont att röra käkarna.

Mormor hämnades förstås. När den underbara skärgårdssommaren var slut (mamma och pappa var båda lärare med tio veckors semester), åkte vi tillbaka till Luleå och bestämde oss för att Ljusterö, det var himmelriket på jorden och där skulle vi tillbringa somrarna resten av livet. Mormors kusin kontaktade på hösten mormor och sade:

– Jag hörde att de trivdes i huset. Nu inser jag att jag börjar bli till åren kommen, och vill sälja det. Jag hade tänkt mig 110 000 kronor, tror du att din dotter skulle vara intresserad?
– Nej, sa mormor.

Sedan talade hon förstås om detta för oss när huset hade sålts till någon annan.

Ibland gör vi sådant som jag misstänker blir ett minne för livet. När min engelska kusin och min pappa var på besök häromdagen, bestämde vi oss för att gå ner till badsjön fastän regnet hängde i luften. Vi kunde vid samma tidpunkt ha åkt för att se Stefan Holm hoppa höjd i SM, vilket också hade varit ett minne för livet. Vad varken vi eller Stefan Holm anade, var att regnet som hängde i luften var ett skyfall.

Min pappa badar. (Bra titel på en bok?)

Regnet öste ner och vi badade och badade. Himlen blev nattsvart och regnet slog mot vattenytan. Sjön kokade. Jag ville stoppa en jättestor tepåse och göra te av hela havet som stormade. Alla skrattade och skrek. Det var sommaren 2007.

—–
(Broder Jakob blev inte kemist, men vinkännare. Lite kemi i alla fall?)

Share
41 kommentarer

Testing, testing — fast nu med produkter

Jag är väldigt glad i att testa och jämföra. Man köper ju alltid två olika chipsfabrikat med smaken ”sour cream och onion” (som jag säger på ren svenska). Sedan gör man blindtest. Senast igår testade vi två olika påsar med cashewnötter (kasjunötter) – där Icas vann över Parrots.

När jag var i USA kunde man i ölförvirring få en gratisbricka med ölprover för att lära sig vad det är för öl man gillar. (Kan man få det här hemma också?)

En öltestarbricka för fyra personer. Som inte led av OCD eller bacillskräck. Resultat: jag gillar tjeckisk öl. Vilket jag redan visste.

På väg hem från puben den allra sista kvällen i Sioux Falls, beklagade jag mig över min dåliga junk food-bildning. Jag hade aldrig ens hållit i en ”Twinkies”, jag hade bara sett ”Cup Cakes” på film och undrade vad de egentligen smakade. Bilföraren tvärnitade, vände bilen och körde med skrikande däck in på en mack. Kleggmatsutbildning nästa!

Det var den mest spritfyllda mack jag någonsin har varit inne i. En bråkdel av lokalen hade junk food, chips och kex samt lite bensindunkar och torkarblad, resten var en mycket, mycket välsorterad alkoholbutik med alla storlekar och smaker.

– I know my junk food! sa den stolte amerikanen och lade dessa på bilsätet bredvid mig.

På bilden ser ni att det vetenskapliga testet har inletts på papperstallrikar (förstås) och smakbitar till alla fyra närvarande.

I övre raden: 1. Twinkies (fast om det bara är en, heter den Twinky då?) och 2. HoHo samt 3. Sno Ball.
I nedre raden: 4. Cup Cake (Hostess) och 5. Chocolate Cup Cake (Little Debbie) samt 6. Ding Dong.

Alla innehöll det vita äggskummet som finns i Mums-Mums, fast lite mindre segt. Twinkies hade sockerkaksutsida och var så mjuk att den bara försvann som ett litet moln i munnen. Schlåwåpp, svälj. Borta.

Ho Ho hade en trevlig, lite segare utsida, kladdkakeliknande – och den liknade Ding Dong. De två olika märkena med Cup Cakes var väldigt lika varandra och dööötrista.

Sno Ball var bland det läbbigaste jag någonsin har stoppat i munnen. (Fast jag har ju inte ätit sniglar. Ok, trippa var lite värre, förresten.) Kärnan var det vita skumklegget, sedan kom ett tunt lager chokladkaka, omslutet av ett segt skumlager med rosa kokos fastsatt ovanpå. Det sega skummet var blott och enbart ett diskunderlägg med wettextrasefeeling. Efter ett bra tags tuggande svalde jag i alla fall. Det var som om en bläckfisk hade lagts i sockerlag med kokos.

Här är alla saker (inte kläder) jag släpade med mig hem. Vi testar för fullt!

Share
26 kommentarer

Ser man på

Jag kan alltså numera (se förra inlägget) inte skriva långt. Mn krt. Och utan bilder.

Då får jag väl skriva många funderingar istället. Som Stationsvakt:

Jag undrar vad som finns i hålen i öronen. I hålet där örhängena pressas in alltså. Talg? Kroppsfett? Hudavlagringar? Hur som helst är det trångt där, som om någon flyttar in och tar hålet i besittning om inget örhänge är där och utropar hålet till sitt.

Eller kanske en kort åsikt, som Sandra:

Men vem uppfann persiljeglass?
Giljotin hitåt.

Ojoj, måste sluta skriva, har räknat ut att 570 tecken är gränsen fö

Share
9 kommentarer

Early bird som en poet

Morning has broken. Någon borde använda mig till att mjölka kossorna. Jag borde jobba skift på akuten eller dela ut morgontidningar.

Hjälp, jag är pigg.

Jag kan ju också använda min morgontid till att skriva en dikt om hur att somna är att dö en smula. Igår sneglade jag kl. 21:57 på klockradion och kände hur hjärnan bäddades in i kolasås och hur jag långsamt seglade iväg på ett moln som om Per Gessle skrev mitt livs manus. Jag hann släcka och lägga kudden rätt och sov som en klubbad säl tills telefonen väckte mig.

Klockan 22:06!

Sedan kunde jag inte på några villkor somna om. Till slut satte jag på tv:n och tittade tills programmen blev för dåliga runt ettsnåret. Då somnade jag, för att klockan 04:30 vakna av att Fyraåringen skrattade i sömnen.

En Lundellsk dikt

Sömnens tid är här
Solen lysen röd
Mina ögon tynger samvetet
Såsom sömnbristen sänker tanken
Vila
Ta vara på timmarna
Ingen väntar på rimmarna
I skuggorna av sömnens tid

Denna diktformel lyder:
naturfenomen + kroppsdel + underlig liknelse + ensamt ord + ett allmänt hållet råd + plötsligt rim + obegriplig position.

Författare som följer formeln brukar få mycket beröm. Häpp!

—–
Uppdatering
Det pågår något mycket intressant i kommentatorsbåset!

Share
47 kommentarer