Detta är inte längre en mjukisblogg med heltäckningsmattor och vadderade toasitsar, små söta barncitat och slabbig mat. För nu är jag Clintan, Bruce Willis och Calamity Jane på en gång. Jag kommer att vandra runt och slänga citat omkring mig som dessa:
– I’m not gonna take it in the back, and I’m not gonna take it laying down, so you’re just gonna have to shoot me face to face. (MacGyver)
– You shoot to kill, you better hit the heart. (Clintan)
– I tend to shoot first and ask questions later. Little habit I have. (Frank Burns)
– Happiness is a warm gun. (Beatles)
– I’m going ballistic on you! (Lilly Lottstone)
Bästisgrannen är rätt van vid vapen eftersom hon har skjutit prick på friluftsdagar och är bra på bowling som liksom påminner om att skjuta prick. Därför hoppade hon jämfota och klappade händerna när skjutandet kom upp på agendan.
Genom städer som denna åker vi. Eftersom bilen är en sådan där stor med flak baktill, är vi liksom truck drivin’ women.
Plötsligt dyker ett majspalats upp. Hela utsmyckningen på utsidan är gjord av majsdelar. The Corn Palace ligger i Mitchell, Iowa.
Vi åker vidare och stannar för att ta bilder på en typisk utsikt ur t.ex. Familjen Macahan.
Luke blev jagad hit av ilskna sheriffer och ett hillbillygäng, eller hur? Skulle han ta sats med hästen och satsa på ett hopp? Skulle han ge upp? Skulle han skjuta tillbaka och slåss för sitt liv? Nej! För på andra sidan tornar Zeb upp sig, Zeb som skrämmer livet ut alla jagare som därför flyr hals över huvud. Sedan lägger Zeb ut en spång som Luke och hans häst kan trippa över ravinen på. Luke är som Harrison Ford i ”Jagad” och Zeb är Stålmannen och alla andra superhjältar på en gång.
Själv är jag prinsessan på ärten med en kaktus i fotknylan. Taggarnas hullingar grävde sig in i skinnet och när jag med mina vita liljehänder skulle dra ut den, fastande fler taggar i fingrarna. Oskärpan beror förstås på en outhärdliga smärtan jag åsamkades.
När Pistolmannen vände upp bilsätena som vi hade suttit på, avslöjades en stor vapengömma.
I detta ögonblick höll jag en tyst monolog med mig själv.
Jag vill inte. Jag vill inte. Jag tycker inte om pangpang i verkligheten. Jag vill inte. Hallå, hemma på min gata i Sverige har vi faktiskt inte sånt här under bilsätena. Jag tycker att USA ska införa pistolförbud. Ok, lugn. Detta är research. Jag kan låtsas att jag håller på att skriva en deckare och behöver lära mig hur en rekyl känns. Magdalena Forsberg hanterade ju med lätthet vapen hela tiden. Iiiih, det där är ju ett gevär!
Efter geväret plockades pistolerna upp ur en helt normal liten gul nylonväska. Detta är inte en Luger utan en Ruger, 9 mm.
Faktum är att den när den är inpackad i fodralet är mer skrämmande än som den nakna pistol den ju är här.
Detta är också en Ruger, men .22-kalibrig. (Se uppdateringsförklaring nedan.) Det finns nio kulor i varje … kulfodral. (Hittar inte rätta ordet.)
Se där, bakom pricktavlorna ser det så här intressant ut! Det påminner om …? En vävstol? En ryamatta?
– Oh no, she’s doing it again, walking behind things! Why is she doing that? Do you all do that in Sweden?
Recension
Det var ganska enkelt att sittande skjuta med gevär (se bild nedan) som vilar mot axeln. Rekylen var inte svår att hantera och man siktar genom att med ögonmått passa in två pluppar långt fram på pipan i en plupp som sitter nära ens egen näsa. Ibland hoppar tomhylsan ut så att den nuddar handen och man bränner sig och tappar eventuell koncentration.
När man skjuter med pistol siktar man på samma sätt, men står upp med rak arm och välbalanserade ben på stora fötter. Pistolen hålls med en hand på ”handtaget” och den andra handen kupad under handtaget. (Det heter inte handtag, va?) Lite som skott-teknik i basket. Men … armen fladdrar som om man står på ett sjörövarfartyg i full storm och jag tänker att Rambo, han hade nog tränat ett bra tag, han.
Den lilla .22-kalibriga pistolen hade nästan ingen rekyl och var lätt som en fjäder och riktigt jädra obehaglig. Fjutt, kommer ett skott. Fjuttfjutt, kommer två till.
Den där 9-milimeterspistolen var rol… Hm. Får jag tycka att en pistol är rolig? Den var i alla fall intressantare. Den är tung och har en rekyl så att det känns som om man blir sparkad av en häst. Den känns liksom rik
tig och kräver muskler. Den ska jag skjuta med när jag är hjältinna i min egen film, baserad på mitt eget manus.
Här är jag, med en .223-kalibrig Ruger. (Se uppdateringsförklaring nedan.) Sammanlagt sköt jag med de tre olika vapnen runt 60–70 skott på pricktavlor med människosilhuetter. Jag dödade dem alla trots att jag ofrivilligt blundade så fort fingret nuddade avtryckaren, precis som på bilden. Die hard, liksom.
Ställ nu inte frågor om millimetrar och kalibrar, för jag saknar all tänkbar kunskap. Däremot får ni gärna rätta mig om jag har fel. Ja! Ett kommentatorsbås som diskuterar vapen!
—-
Uppdatering 12 dagar senare
En kille som gick i min high school i Dallas för 25 år sedan, har mejlat mig! Han förstår inte svenska över huvud taget, men försöker ändå traggla sig genom det snår som texterna är för honom. Och han har hittat ett fel! Hurra! Jag hade skrivit ”223” istället för ”.223” och ”22” istället för ”.22”. Vilket betyder 0,223 respektive 0,22. Så här skriver han:
One of the few things i could make out in the text was the Aug 1 entry about firearms (guns). [I worked at a sporting goods store between semesters once, I sold guns there].
You mention shooting a 9mm, a 22 & a 223, all of them Rugers. (—) Well, for a 9mm, the mm stands for millimeter. The others are caliber, but you’ve typed them wrong. (Think about it, 22 millimeter would be a small bore CANNON, and 223 millimeter would be a large sized howitzer!) These should be .22 & .223, (about 5.5 millimeter, and exactly 5.56 millimeter, respectively). 9mm in caliber is .38, which would be said thirtyeight.
Thanks, David!
14 kommentarer