Jag skulle vilja överklaga sommarns beslut att kliva av. Jag är inte färdig med bad och sol och hösten skulle nog egentligen vilja ge förlängt vikariat för herr augusti. Bara ett par månader till.
Inte det?
Då gör jag som jag brukar. Nedsänker mig själv i ett bad av minnen – från USA-resan. Bästisgrannen gör likadant – vi säger ”kommer du ihåg när vi …” mest hela dagarna.
Vi var ju tvungna att under två veckor sova i samma säng. Vart vi än kom, fanns det alltid ett färdigbäddat gästrum med en 120 cm-säng. Ibland lite bredare – men eftersom vi har olika sovteknik funkade det bra för åtminstone hälften av oss.
Så här somnar jag i de få fall när jag somnar först.
Raklång på rygg med datorn så nära som möjligt.
Bästisgrannen stökar och bökar och flänger och far, grumsar med fötterna och slåss med armarna.
OBS! Bilden är arrangerad. Det är jag som låtsas vara Bästisgrannen och bilden är tagen med kameran uppställd på en tv ovanpå ett par sladdriga böcker. Hon kommer att skrika FÖRTAL, men jag är ett sanningsvittne.
En natt vaknade jag av att Bästisgrannen gick omkring i sömnen och muttrade. Och åt jordnötter. Och tände lampor. Och snusade. (Detta är ingen överraskning, hon brukar äta på nätterna.) Då tutade tåget som varje natt åkte genom Sioux Falls. Tio tuuuhuuuut på varandra eftersom alla järnvägsövergångar var öppna och obevakade. Tuuuhuuuut. Tutututhuuuuut. TUUUUUUTBRÖÖÖÖÖÖÖÖLTUUUUUT. Bästisgrannen vaknade och sade sömnigt med jordnötter i hela munnen:
– Bah. Du är ju precis som min man.
En annan skillnad oss emellan är hur vi fotograferar.
När Bästisgrannen tar sådana här vackra foton som skulle kunna vinna tävlingar …
… står jag inne på toa och fascineras över de olika toalettlåsen och tillhörande handtag och kan inte ens få fokus på rätt ställe. Det här var ett bra handtag – man bara tryckte in knappen så var dörren låst. Värre var det med en rund knopp till handtag. För att öppna dörren vred man handtaget medsols. För att låsa ett knopphandtag tryckte man in hela handtaget hårt och vred motsols. Vad var det jag sade: fascinerande!
Kommer ni ihåg att vi hamnade på en skjutbana? Well, vi fnittrade så våldsamt åt det absurda i situationen att våra värdar hämtade fram vapen så ofta de någonsin kunde. Här kommer en stilstudie från lerduveskyttet:
Lotten:
– Jag lutar mig bakåt lite och blundar och skjuter lite på måfå rakt fram. HJÄLP! Oj, vänta, det kliar bakom vänster öra. Ska jag ropa ”release”? Usch.
Bästisgrannen:
– Jag tar stöd mot muren här, står stadigt och rakt och följer lerduvan med siktet. Release! Yes. Träff. Det här måste vi göra fler gånger.
Häften av alla mina bilder från resan är … från mataffärerna. Varför tog jag denna bild, tror ni?
Oreoprovsmakarpojke.
——–
Uppdatering
Javisst var det slipsen. Man anade inte denna vurm bakom den pojkiga ytan. Men det finns mer!
Ja! Handskarna och gesten! Man undrar ju: får han inte ta av sig dem ens när han inte rör kakor? Inte ens när han poserar för en bild? (Men det finns mer!)
Ja! Frisyren! Tänk vilket arbete! Mattfrans-lugg. Nej, jag utövar inte lyteskomik och jag är inte elak. Jag är fascinerad och skarpögd. Detta var inte av en slump placerade hårstrån. Detta krävde koncentration och klister.
