En mig närstående treåring beter sig som om han vore tre år.
För er som inte minns eller som inte har upplevt en treåring: det är som att älska en tiger som är en ål som är full och lätt dement.
Han vattnar blommor med en leksakshink som har ett roligt hål i sidan. Det är tack vare hans omsorg som våra plantor överlever och trägolvet inte torkar ut och spricker i den torra vinterluften.
Han klipper sönder barbiekammar, räkningar och små provpaket med hudkräm som pruttar ur sig intressanta korvar som man kan smaka på och sedan smörja tröga tangentbord med.
Han slingrar sig över hallgolvet – bort från ytterkläderna – tills man berättar sagan om när dinosaurieflickan träffade traktorpojken och de snubblade på ett monsterspöke.
Han mal sönder hushållspapper, mandariner, suddgummin, plastdinosaurier och tulpaner i en vacker mandelkvarn som vi har framme bara som ett estetiskt föremål som ju aldrig egentligen skulle användas eftersom vi aldrig mal mandlar eller ens bakar.
Mamma, du glömde att skriva om när han tog hela toalettpapersrullen, och rev ner den i små, små bitar och sedan lade hälften på golvet och den andra hälften i toan. Stopp i toan i 3 timmar…
Det händer ibland att filerna på datorns skrivbord har bytt namn till ”jjjjjfjjjjmmmcadfadadfadfkn” eller ”adfökmdfdkkmmmmmmmfasdv dvasövkmmvmamvm”.
Ja, då och då upptäcker jag att texten som står öppen i ordbehandlaren avslutas med ett stycke som lyder ”lkkkk nna äadfjkpjgiioikikij gadfnmmmmmmm dfammmmmcaadlgk gammmmmmmmmadflk gadmmmmadfm”.
Vems små fingrar kan det vara som har hoppat hage på tangentbordet?
I snart fjorton år har vi levt med småbarn vilket naturligtvis har berikat vårt privatliv något alldeles kolossalt (hör och häpna, Natalia!).
Men det intressanta är att det också har betytt så mycket för vårt fria yrkesliv. I den här omgivningen saknas aldrig originella vinklingar, udda uppslag eller okonventionella förebilder. Vardagens vänliga familjekaos är helt enkelt ett ymnighetshorn för idéer!
Shit då.
Vi verkar känna samma treåring.
”som pruttar ur sig intressanta korvar som man kan smaka på och sedan smörja tröga tangentbord med.”
HA HA HA HA!
Verkar vara spännande att ha en klåfingrig treåring…Vad säger de äldre syskonen?
I stora familjer blir de små barnen en kollektiv angelägenhet. Något överdrivet kan man säga att Sigge har sex föräldrar som lär ut, förmanar och vaktar.
Vi vuxna måste naturligtvis vara noga med att inte delegera för mycket av vårt föräldraansvar till Sigges syskon. Men det är sällan någon som knotar; även de yngsta storasyskonen (sex och åtta år) tycker det är kul att leva med en kaosgenerator i hushållet. Och hela familjen består av små folkbildare som älskar att lära ut och se andra utvecklas.
Treåringen heter alltså Sigge. Vilket inte ska förväxlas med andra Siggar i bloggvärlden.
Ja, vad säger man? Natalia verkar ha fått det hela om bakfoten. Men med den inställningen kan ju erfarenheten att skaffa barn för henne bara bli en dans på rosor, då hon redan har identifierat i stort sett alla negativa sidor med avlandeskapet.
Nu finns ju bara godbitarna kvar!
Dessutom har jag en utmaning till dig på min blogg, take it or leave it.
/Herr R
Jag tycker värre om Natalia än om all världens telefonförsäljare TILLSAMMANS. Vilken text … Orkar inte ens börja räkna upp alla roliga och positiva saker med att ha barn, kan bara stillsamt undra hur kul hon kommer att ha på Stureplanshaken i 53-årsåldern, och hur mycket en och annan sovmorgon egentligen kan uppväga. Personlig utveckling … not.
Halloj!
Brukar inte var mycket för kedjebrev och liknande, men detta är lite kul och har spridit sig som en löpeld på passagens bloggar. Så, consider yourself challenged!
Instruktioner finns i min blogg!
http://blogg.passagen.se/veronip
Lycka till!
Hm… var ju tvungen att skaffa ett konto här också, bara för att få kommentera. Hur ska jag hinna blogga på två ställen! Jag får nog ta tjänstledigt…
Natalia behöver inte gilla barn om hon inte vill. Men att hon skriver så himla tråkigt och så ointressanta texter, det får hon nog bära på sitt samvete.
I motsats till Lotten, som är rolig och verkligen har lyckats fånga in all världens treåringar och har fäst dom på papper (skärm/blogg).
Bokmalen Mim ->
Haha, jag slog dig med ganska exakt en timme. Löpeld var ordet.
Nejö! Nåja, men nu hittar jag ju för 17 ingen mer att utmana. Så fort jag letat upp en intressant blogg, så nog är han/hon redan utmanad. Det är orättvist…
jag har en kusin, som hade en annan kusin, vi var väl alla 3-5 årsåldern, vi hade fått saft och bullar av faster och den yngsta kissade av bara farten på golvet och doppade bullen i kisset och fortsatte att äta av bullen. Det här hände i början av 40-talet men jag minns än hur hon doppade bullen…
Välkommen Ida till ”bloggfamiljen”. Nu representerar vi åtminstone 7 decenniers klokskap och savoir vivre (franska ung= levnadsvett).
Jag har tillbringat närmare 1 (en) timme med att läsa igenom och begrunda Inspiration 1 och 2.
Det klokaste som sades på Sigges (20++!) blogg tyckte jag var
” Jag sitter i ett rum med fem andra ingenjörer och konstruerar kärnkraftsimulatormodeller. Istället för att utföra mitt jobb sitter jag med ansiktet rakt in i monitorn med tårar nedför kinden och längtar efter mina barn när jag läser din underbara barnskildring.
februari 1, 2006 | neokonservativ ”
På 70-talet i 68-revoltens spår, talades det om ALIENATION:
” Alienation, förfrämligande, sociologiskt fenomen. —–
Den tyske filosofen Karl Marx menade att proletariatet alienerades från produkten av sitt arbete, och därmed från själva arbetet. Och eftersom Marx ansåg att arbetet var uttrycket för mänsklighetens samverkande natur när den utspelade sig inom ramen för ett bristsamhälle, ansåg han att denna alienation också ledde till att människor alieneras från sin egen mänsklighet och därmed alla andra människor. …”
Jag är långt ifrån marxist, men det moderna samhällets avarter blir lätt inhumana:
”ALIENATION leder till att människor alieneras från sin egen mänsklighet och därmed alla andra människor.
Låten ER (Jag talar till Er i fertil ålder!) inte gå i FÄLLAN att SJÄLVFÖRVERKLIGANDE är LIVETS MENING
” Den väg Du går allena den förer Dig blott bort!”
Pär Lagerkvist
Alla (nåja – de flesta) som har barn pratar om hur underbart och roligt det är. Men hur ska man någonsin våga ta beslutet? Hur ska man någonsin känna sig vuxen nog och mogen nog att axla ansvaret inte bara för en annan människa, men för själva beslutet att ge dem liv?
Ingrid: Vilken HÄRLIG ilska!
Margareta: Verkligheten överträffar alla dikter!
Villervalla: Jag skruvar mig och skrapar med foten sådär som Blyger i den tecknade ”Snövit” från 1937.
Aequinoxia: Nu talar jag bara av mina egna erfarenheter. Fundera inte. Man fattar inte ett beslut.
Plötsligt kommer det bara en dag när man ser rött och blir dödligt avundsjuk på alla som går med magen i vädret. Plötsligt blir det helt oviktigt med krogbesök, utlandsresor, städning, frisyrer och senaste jeansmodellen. Plötsligt sker det bara.
Så var det i alla fall för mig. När jag fyllde 26 år var barn något som låg långt bort i framtiden. När jag fyllde 27 såg jag mig som blivande tiobarnsmamma.
Med risk för att inleda mig i debatt… Är det verkligen så enkelt? Jag *är* dödligt avundsjuk på alla magar, och det var länge sedan krogbesök och jeansmodeller var viktiga. Men därifrån till att ta Beslutet känns steget långt. Det handlar inte så mycket om vad man får ge upp, utan snarare om vi kan erbjuda ett bra liv och en bra uppväxtmiljö. Och det är ju inte så självklart.
”Fatta inte ett beslut!” ”Fundera inte!” Hur i all världen skulle det gå till?!
Aequinoxia:
Det var enklare förr – För mycket och för litet skämmer allt här i världen!
Ja, jag menar under tidigare sekler var det bara att ta emot vad Herren gav!
Sigrid Undset kunde ju i Kristin Lavransdattir verkligen åskådliggöra kvinnans lott på gott och ont- det är därför jag tycker om den!
”…den kanske mest kända sentensen från Undsets penna: ”Ti sed og skikk forandres meget, alt som tidene lider, og menneskenes tir forandres og de tenker annerledes om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres alldeles intet i alle dager.”
Den fria viljan är svår att hantera!
Men att AKTIVT säga nej till familj och föräldraskap menar jag är ett misstag.
När ”frihetsdebatten” rasade som värst under 70-talet minns jag ett inlägg av Lars Gustafsson: ” Jag var för den personliga friheten, ända tills jag upptäckte, att den frihet jag tar mig, tar jag alltid från någon annan!”
I förarbetet till socialtjänstlagen 1974 stod det apropos att Barnavårdslagen avskaffades och blev en liten passus i Socialtjänstlagen ”Det FÖREKOMMER att barnens och föräldrarnas intressen kommer i konflikt med varandra”
Tala om understatement.
Som en mentor till mig sa´om föräldraskapet: Man måste ha mod att vara rädd!
Treåringar har sina sidor. Men de är ändå behändigara än 16-åringar som trotsar.
RS
kulturbloggen.com
Aequinoxia – eller så ställs man en dag inför fullbordat faktum, och inser att det är helt rätt. Då har man varken haft tid eller tillfälle att fundera och det finns bara ett beslut att fatta och det är helt underbart. Det också.
Om att våga skaffa barn: Det är ju bra att du känner respekt för uppgiften. Det räcker säkert så!
Barn verkar bli jättenöjda med sina föräldrar nästan hur de än är. Till och med barn som har föräldrar som slår på dem och ringaktar dem, älskar sina föräldrar – orimligt och orättvist va?
Det är nog som Lotten sa, besluta inte, låt det bli. Det kommer att bli hur bra som helst, och dina barn kommer att vara nöjda med dig (mogen eller inte).
Tack för svaren, kommentarerna och all uppmuntran. Jag har fortsatt spåna lite på min egen blogg (som Emi redan har hittat 🙂 ) Tyvärr är det inte så enkelt som att bara låta det ske. Ett beslut måste till.