Jag har förut skrivit om när min svåger inte gav mig en gammal NK-katalog från 1973.
Nu tar jag fram den igen. (Konstigt, va, jag har den fortfarande, hur kan detta ha gått till?) Häromdagen mindes Stationsvakt bokserien Kalla kårar. Nu tänkte jag att vi ska minnas några ungdomsböcker.
Eftersom jag är pälsdjursallergiker läste jag aldrig hästböckerna, men plöjde Tvillingdeckarna av Sivar Ahlrud och Bigglesböckerna av W E Johns. Lotta identifierade jag mig med, för hon snubblade, trillade, tappade, föll, försade sig och var allmänt störig. Biggles var så underbart manlig på alla sätt, det insåg jag redan i tioårsåldern. Att Lottas författarinna när andan föll på kallade sig Beril Björk, Kaj Ringnér, Lotta Vik och Merri Vik istället för Ester Ringnér-Lundgren brydde jag mig inte nämnvärt om.
Nu kommer vi till det hemska. Sivar Ahlrud finns inte – och har aldrig funnits. Författaren till Tvillingdeckarna var egentligen två farbröder som hette Ivar Ahlstedt (1916–67) och Sid Roland Rommerud (1915–77). Nu blir det ännu hemskare, för enligt NE skrevs Tvillingdeckarna efter 1981 ”av andra författare under samma pseudonym”.
Men nånting! (Så sa vi i Luleå 1981 när något var särskilt upprörande.)
Folk blir irriterade på att allt i alla självbiografiska böcker inte är helt sant, att politiker ljuger, att det säljs fula skor, att det är ett himla sjå att vara egenföretagare. Vad vi egentligen borde kämpa för är att ge Tvillingdeckarnas skapares upprättelse! Och – okej då – fred i världen.
Var det inte så med flera av de här serierna? Att de påbörjades av en författare (med eller utan pseudonym) och sen fortsattes av andra. Typ Kitty och Tre Deckare. Och till och med Fem-böckerna, har jag för mig…
Jovisst! Det har (enligt NE) kommit ut över 350 böcker med ”Nancy Drew”, av en hel hoper icke namngivna författare. Vet inte riktigt varför jag glömde att nämna Kitty, hon var väl alldeles för självklar — eller så var det det faktum att jag aldrig riktigt kom överens med henne. Hon hade ju handväska, gubevars, och det har jag då aldrig haft.
Femböckerna, däremot, det var grejjer det. Men de skrevs absolut enbart av Enid Blyton (som jag i många, många år trodde var en man). Om jag nu har fel, lovar jag att äta upp mitt plommonstop. Nej förresten, den vill jag ha kvar. Jag äter upp någons handväska.
Okej. Jag hade mest fel, men lite rätt. ”Även gavs det ut med tillstånd av Enid Blytons dödsbo två nya böcker i serien som dök upp i Sverige, Fem på spionbal och Fem och slottsmysteriet i fransmannen Claude Voiliers tappning.” (http://www.blaskan.nu/blaskan/Nummer24/Kaserier/enid_blytons_fem-bocker.html)
Jag var inte heller så himla förtjust i Kitty, men visst hade hon en side-kick som även hon hette George. De var tre – Kitty som bestämde, Bess som bara åt och tänkte på pojkar, och så George då (eller om hon hette något annat) som verkade göra lite vettiga saker och alla försök att klä henne i klänning och ge henne en pojkvän kändes bara påklistrade. Det finns för övrigt en queerläsning av just George och Kitty som är både rolig och tragisk på samma gång.
Ät inte upp plommonstopet, Lotten!
Hoho. Vilken tur att jag slutade läsa tvillingdeckarna före 1981 då! Annars hade jag känt mig bedraaagen av dubbel-Sivar. För övrigt, Lotten med det udda stenografintresset, blev jag just precis i detta nu erbjuden anställning som debattstenograf i riksdagen. Inte för att jag kan stenografera som sagt men jag är en jävel på att… ja, övertyga folk. Tycks det. Vi får se vilken utbildning som är effektivast, min på kontorstid eller din per korre.
Aequinoxia: Så förfärligt, vilket hemskt dödsbo som låter Claude Voiliers skriva Fem-böcker på franska med tecknade serier insprängda! Fast jag är glad att jag har lärt mig något nytt idag, och måste tyvärr leta upp någons gamla handväska nu.
Cruella: jag tror minsann att det blir du som får lära mig att stenografera. Korrespondenskursen har anlänt. Men inte packats upp.
oh. gamla wahlströmsböcker. det är som knark. jag fick genast en impuls att rusa till närmaste antikvariat och köpa upp mig på ett gäng. som litteraturvetare (och som då och då arbetande på barnens bokklubb) känns det lite genant att min ungdomstid mest bestod av att jag läste typ Tvillingarna i Sweet Valley och sådant (och Hans Eric Hellbergs gamla mjukporrungdomsböcker, Virginia Andrews-snusk samt Vilhelm Mobergs Utvandrarserie – det är viktigt med variation!). Men när jag min mammas gamla wahlströmsböcker från femtiotalet var faktiskt helt förtjusande. Den stackars fula flickan som alla retade och som var duktig på fiol men inte fick spela. Men så fick hon en lärare och spelade i smyg och sen blev de kära i varandra och så spelade hon på skolavslutningen och sen var hon populärast i klassen och mamman var SÅ stolt över henne.
Nu ska jag sluta på den här romanen i kommentarform. Lite svårt att få överblick. 🙂
Sivar Ahlrud –
Det var ju ett lite småpåhittigt namn iallafall.
Jag köpte en gammal ungdoms-bok på en loppis i Aspudden här om året.
Anita Flygvärdinna hette den. Den är fantastisk.
Jag läste inte heller hästböcker vad jag kan minnas, men det berodde inte på pälsdjursallergi utan på att jag inte tyckte om hästar.Annars plöjde jag nog igenom det mesta som du nämner här, samt Kulla-Gulla serien och i princip allt läsbart jag kom över.
Jag kan inte låta bli att notera att du bytt från Reflexioner till Reflektioner här vad gäller bloggkommentarerna.
Vad föranledde detta? Själv begagnar jag det senare, men båda är väl att betrakta som korrekt?
R Skriverier: har jag verkligen bytt? Jag trodde att jag hade haft så hela tiden. Skumt.
Men visst är båda korrekta. När man pratar om ljusreflexioner, använder man nästan uteslutande x-varianten, medan bruket vacklar när det gäller djupa, noggranna eftertankar. Varför det blev t vet jag faktiskt inte. Med andra ord är jag sällan eftertänksam.
Förresten R: kan du inte blogga om Anita Flygvärdinna? Jag anar storheten i den …
Yvonne: Kulla-Gulla var bra ända tills någon klåpare runt 1986 gjorde tv-serie av henne. Hu och irrk.
Stina! De där gammaldags wahlströmsböckerna är toppen! Jag ska rota fram mina … för att inte tala om Lisa Tetzner-generationen. (Får nog återkomma till det.)
Åhhhh. Sotarpojken! Som jag älskade den boken när jag gick i sexan! Det är nästan så man borde gräva fram den och läsa om den. 🙂
När jag gick i småskolan fanns inga barnbibliotek.
Men B.Wahlströms ungdomsböcker fanns (ända från 1914 enl.Google!)
Böckerna kostade ”bara” 1-1,50 men betraktades ändå som klenoder – både jag och min man ärvde böcker från föräldrarna. Det var mest Indianböcker Hjortfot av Edward Ellis, Old Shatterhand av Karl May ( som var tysk fick jag reda på sedan och aldrig satt sin fot i USA.)
Flickböcker med röda baksidor dök upp ex Louise Alcotts. Vår tids Kitty hette fröken Sprakfåle.
Mitt livs första själsliga trauma orsakades av att jag har födelsedag på sommaren. Seden var att man bjöd sina klasskamrater ( på vår tid fanns det flickklasser och pojkklasser!) när man fyllde år. Standardpresenten var en B Wahlströmbok. Efter födelsedagen lånade man varandras böcker.
På sommaren när jag fyllde år fanns inga barn hemma – jag hade inget kalas och hade inga böcker att byta med… Min pappas indianböcker var mindre attraktiva som bytesföremål.
oh. jag tror minsann att jag på något vis är släkt med hon som spelade kulla gulla i den där tv-serien. jag måste genast kolla upp det där.
förresten läste jag massor av hästböcker. jag var en väldigt engagerad hästtjej, i teorin. jag kunde allt om hästar, fast just själva ridningen i sig tyckte jag inte var så rolig. bara böckerna.
Jag säger som Thåström: Fanfanfan att man inte har kvar sina gamla klassiska wahlströmare! Efter ett oräknat antal flyttar, separationer och skilsmässor har vi kommit ifrån varandra, ungdomsböckerna och jag. Men Kitty var en klar favorit. Och Bengt Linder-böckerna om Bonnie och Dante & Tvärsan. Kved av skratt och hade andaktsfull högläsning för väninnan. Och favoriten alla kategorier, som något yngre, var Gummiguttas nya hus. DEN skulle jag vilja läsa för min treåring… Nå’n som vet var man kan uppbringa den?
Och glömde… Någon nämnde Hans Eric Hellberg och hans ”Puss” och ”Kram”. Böcker man smygläste på toa och som gjorde att konstiga känslor dök upp i kroppen… (sa hon och fick en word verification som blev ”nquuk”…)
Släktforskningen får förbli outredd en stund till eftersom det är för sent att ringa mamma… men däremot jobbar tydligen Kulla Gulla från teveserien (lisa jarenskog hette hon visst) på svt numera.
Internet är fina saker. Nu vill jag bara veta vad som hände alla i The Pinks, Isac i Dårfinkar och dönickar, och tjejen jag träffade på något familjefriidrottsläger i Vålådalen sådär 1984, hon var systerdotter till bröderna Herrey och jag var dödligt imponerad.
(Eh. Jag gick visst lite off-topic här.)
Gummiguttaböckerna har jag aldrig läst men jag gjorde en snabb sökning:
• Inget napp på http://www.bokborsen.se eller http://www.antikvariat.net.
• Såg m.h.a. http://www.libris.se att den finns vid några svenska bibliotek (förutom KB); bör gå att fjärrlåna.
• Minst två titlar finns på norska, se http://www.frifant.no.
Är Carsten Ström norrmann eller svensk? Namnet skrivs med svenskt ”ö”.
Olle! Vilken service! Tack!
Jo, Lotten, du har rätt. Anita Flygvärdinna förtjänar att lyftas upp i rampljuset lite. Vi har visserligen inte fått ordning på alla böcker sedan flytten än, men jag skall göra mitt bästa för att gräva fram Anita så fort det går.
Det var egentligen en nonsensfråga angående reflektioner/reflexioner, men jag blev nyfiken av någon anledning.
Ja, Gummigutta! Hur kan de böckerna inte vara mer kända? Själv har jag i och för sig bara läst Gummiguttas sällsamma resa, men den är riktigt skojig. Jag känner att jag genast måste titta igenom den igen. Som tur är har jag den i min bokhylla tack vare att min pappa gärna ”deponerar” saker hos mig.
Okej, ifall någon överhuvudtaget intresserar sig så kan jag ju berätta att det inte var 80-tals Kulla Gulla jag var släkt med, utan 50-talsvarianten. Malou Fredén hette hon och är visst kusinbarn till min far.
🙂
Man blir ju skönt nostalgisk bara av att läsa titlarna på gamla undomsböcker. I tio- tolv- årsåldern (hur gör man eg med bindestrecken där…)kom jag över en hög med böcker om Cherry Ames (sjuksköterska under andra världskriget i USA). Gosse, så mycket underliga saker en sköterska kunde råka ut för!
Stina: Jag bryr mig jättemycket om konstiga släktförhållanden. Jag är inte släkt med någon som är någon. Men jag har många konstiga släktingar.
Aku: Så här gör man med strecken i just det där exemplet:
”I tio–tolv-årsåldern …”
De två första symboliserar ett tankstreck som betyder ”till”, medan det andra är ett helt vanligt bindestreck. Inga mellanslag någonstans. (Här i kommentarerna kan man inte tillverka lååånga tankstreck.)
Word verification blev för just denna reflektion ”gonutz”. Är det en uppmaning?
Hej!
För den som vill veta mer om Tvillingdetektiverna finns denna hemsida som förhoppningsvis länkas. Roligt att du nämnde dem!
Nu har jag kollat Jonny — hjälp, vad ambitiöst! Jättekul!
Vad kul att läsa era kommentarer om B. Wahlsröms ungdomsböcker! Själv läste jag aldrig några av flickböckerna (har två storebröder som ledde in mig på Biggles, Bill-böckerna m fl), men jag var ändå i ständigt nära kontakt med omslagen!!
Min yngsta morbror Bertil Hegland (1925-2002) målade omslagen på väldigt många av förlagets böcker mellan 1948 och 1967. Titta på hemsidan jag gjorde 1997, som jag inte kan uppdatera men ändå låter vara – ska göra en ny…
http://home4.swipnet.se/~w-44175/
Det var därför t.ex. Kitty-böckerna såg så annorlunda ut efter 1967. Min morbror krossade då sin högerhand, målarhanden, under ett bilbatteri när han halkade inne i Stockholm på väg till sin bil. OLYCKA! 1991 fick han en revival när Galago-konstnärerna upptäckte honom tack vare Urban Nilmander, som beundrade hans konst och ville skriva en bok om honom. Så skedde och Bertil var förtjust. Sedan ställdes hans konst ut, varav många av originalen till Kitty, Lillemor, Biggles, etc etc på bl.a. Sigtuna Museum (!), Krogen Prinsen i Sthlm, Galleri Aùgëli i Sthlm. Den 22 april ska jag upp till Luleå och Norrbottens Museum för att hålla ett föredrag om Bertil Hegland i samband med öppnandet av en utställning av omslagen till flera av bokserierna, som Hegland målade för B. Wahlströms förlag.
Här är länken till mer info:
http://www.nll.se/threesection.aspx?id=47151
Visste ni att Bertil brorson Lelle Hegland startade Hep Stars och spelade bas samt dansade på högtalarna med Svenne Hedlund på sina vilda folkparksturneer? Var det någon som såg dom?
Men Britt-Marie! Vad roligt att du hittade hit! Och vilken släkt! Din sajt hade jag redan trillat in på tidigare. Däremot var jag inte med på folkparksturnéerna, då låg jag i en vagga och jollrade …
Oj, Lotten! Satt du vid tangenterna och läste live?! Kul. Jo, släkten är värst, säger man. Men min är både värst och bäst! Hep Stars vilda, härliga folkparkstid var min bästa ungdomstid – jag minns den trots det som igår! Känner mig privligierad att ha fått insupa popens födelse med HepStars, Beatles, Stones och hela Liverpool-soundet. När brorsan tog studenten 1965 blev han hemdragen med handkraft sittande i en förhöjd solstol i en liten bil bara för att finna Hep Stars i vardagsrummet dra lite låtar som lät sig beundras av fans och gäster, t.ex. mina morföräldrar. Fansen fyllde gräsmattorna. Heö Stars husbil var ju känd genom turneer och skivomslag och stod parkerad på vår tomt i den lilla staden. Ja, ryktet gick och klassen under brukade komma till studentfesterna i hemmen för att frestas inför sin egen student – hos oss stannade dom länge! Inklusive blivande kungen, som gjorde mamma mäkta stolt, särskilt när han berömde mammas hembakta franskabröd och skrev i gästboken – Svenne Hedlund skrev intill!
Några av Hepparna var ju ofta hos oss i villan: Svenne (senare med Lotta), som kom i en nercabbad kritvit Ford Thunderbird – obs! inte en Cadillac! Lelle kom med sin pappa cykelfantasten och spänstfenomenet, min äldre morbror Sture, som är 90 idag och dalkullan till mamma samt ävenledes popgruppsspelande bror Bengt(kallades Brors), som var sambo med Py Bäckman i flera år, den underbara människan, en av Hegland-modellerna, som fortfarande umgås med familjen, tillsammans med enda dottern, som hon har med min kusin Bengt: Helena, som är känd dockmakare, bl.a. har hon gjort Allram!. Så konstnärsskapet är spritt i släkten… och ja, kanske släkten är värst i alla fall. Kul att ha hittat din trevliga blogg. Jag bara googlade ”B. Wahlströms”.