Hoppa till innehåll

Dag: 23 februari, 2006

Jag – idag en dubbeljobbande gräsänka

Eftersom jag som vanligt var uppe för sent igår kväll (halv två, dumma, dumma människa!), var treåringens plötsliga fot i min tinning klockan halv sex i morse oönskad.

Jag vet inte varför foten placerades i tinningen och jag vet inte varför treåringen låg i min säng. Inte heller vet jag varför plogbilen skrrrrrapade gatorna rena för att sedan placera hela grannskapets avskrap framför vår brevlåda. (Jag är som bekant rädd för brevbärarnas ironi.)

Däremot förstår jag, även om det var förvånande, att vårt dagis under frukosten ringde och bad mig fortsätta hålla barnen hemma eftersom det på dagis gick galopperande magsjuka (raap) och till och med personalen (svälj) mådde illa.

Sedan följde under förmiddagen i tur och ordning: påklädning, tandborstning, tvätthängning, sagoläsning, avbruten skottning, fem arbetsrelaterade telefonsamtal (ja, jag jobbar fastän jag har sjuka barn hemma) och avslutande skottning. Plötsligt var det dags för lunchning, ihoprafsning av kläder och forsling av barn till barnvaktande bästisgrannen som har sportlov och inte är rädd för smitta. Detta följdes av den vilda jakten på nycklar, mobil, plånbok, böcker, OH-bilder, dator, skor (hur kan man förlägga sina skor?) och nycklarna igen.

Puh. Fast på tåget mot Örebro upptäckte jag att jag inte hade sminkat mig. Nu är det ju inte en stor katastrof för en naturlig skönh… nej, jag menar ju: för en som bara använder mascara (ni som inte har koll – det är det där man har på ögonfransarna) till vardags. Jag kände mig lite naken, men ryckte på axlarna – och upptäckte att jag även hade glömt att ta på mig bh. Nu är ju det inte en stor katastrof för en plattbrö… nej, jag menar ju: för en som inte är särskilt kurvig, men ännu lite naknare kände jag mig nog.

Iiih. Byter man i Arboga när man ska till Örebro? Biljetten ger ingen ledning. Tänk om jag sitter på fel tåg. Tänk om konduktören tror att jag är helt bakom flötet när jag frågar var jag ska byta. Jag vill inte skylta med min okunnighet. Nu kommer konduktören. Hjälp, lade jag i parkeringspengar?

– Ursäkta, när är vi framme i Arboga och går tåget mot Örebro därifrån?

Jag kom fram! Jag hittade till rätt föreläsningssal! Jag hade riktigt jädra kul! Jag hann äta en liten lufttorkad parmaskinka till förrätt med kursdeltagarna. Undrar vad de fick för huvudrätt.

På tåget hemåt roades jag av ett grälsjukt par: en mor med vuxen son. De hade precis fått reda på att sonen borde dra ut alla sina tänder eftersom han var amalgamförgiftad sedan födseln och allt var mammans fel som inte hade varit noggrannare med tandborstningen och tandläkaren hade minsann ”disputerat på amalgamförgiftningar”.

Hemma hade bästisgrannen klätt sjuklingarna i pyjamas och ca 30 % sov redan. Teet var varmt och diskmaskinen igångsatt. I kakelugnen brann fem onödiga sängben. Tack.

Men någon #€§%&§#€§%?&%° pappskalle har plogat fram ännu en snövall framför vår brevlåda. Prioriteringsordning:

1. Leka med datorn.
2. Kolla OS-sammandrag.
3. Skotta snö.

Share
13 kommentarer

Några vinterminnen

När jag hade bott i tre år i Luleå utan att en enda gång ha hasat upp på Ormberget eller ens varit i närheten av Måttsundsbacken, fick jag nog av allt skid-tjat. Min farbror Sten Stenson i Älvsbyn lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor. I skinn. Läderpjuck. De slutade alldeles ovanför fotknölarna och var ohyggligt obekväma. Den tolvåriga lilla Lotten sa aj, oj och nej och ångrade sig, men plogade sig nerför backen i alla fall.

Jag föll i liften, jag åkte in i skogen, jag krockade med andra åkare, jag fick astma och ont i knäna. Matsäcken med limpmackor förstördes när termosen med varm choklad gick sönder. Men de tio liftbiljetterna åkte jag upp. Sedan dess har jag försökt åka slalom många gånger, men jag blir bara sjuk och skadad och på uruselt humör. Både i Åre och Dundret har jag varit med 40-gradig feber. Knäknastret går aldrig över.
(Bild ur NK:s Leksakskatalog från 1973.)

Hockey har jag däremot inte spelat, jag hade bara vita prinsess-skridskor med taggar. Vaktmästarn i ishallen hade koppärrig hy, kronisk ögoninflammation och skum i mungiporna, men bjöd oss småflickor på Fox-kolor. Vi fnittrade så där elakt som bara tjejer kan.

Vadan dessa associationer? Är jag månne imponerad av OS-deltagarna? Jaaa. Och – om sanningen ska fram – väldigt avundsjuk.

Share
13 kommentarer