Hoppa till innehåll

Dag: 10 februari, 2006

OS-invigningen

Människor bildar synkrona backhoppningsgubbar och så dyker spindelmänniskor upp och sedan den olympiska flaggan med Sophia Loren och Susan Sarandon. Så kommer någon med den olympiska elden i näven.

– Jag vet faktiskt inte vem det är! säger kommentatorn Jacob Hård brutalt ärligt och jag skriker:
– Gustavo Thöni! Nej, vaffan säger jag, Alberto Tomba gav facklan till stafettlaget som vann i Lillehammer! Jag menar att …. sedan kom ju Piero Gros, han som snodde guldet från Stenmark 1976!
– Ööööööh … säger alla andra i familjen Bergman som har tvångskommenderats till Storasängenlandet framför tv:n.
– Nej! Deborah Compagnoni, tre OS-guld och ett silver! vrålar jag hatiskt, medan hela familjen diskuterar om elden verkligen tändes i november av solen.
– Det är bara inte sant! Stefania Belmondo! Ska hon? Ska hooon?

Jaadå. Hon fick den stora äran att tända den olympiska elden som ska brinna i mitt hjärta i två veckor framöver.

Visserligen hade jag lika gärna när de gäller de gamla hjältarna i ren förvirring ha kunnat skriva Jean-Claude Killy eller Muhammad Ali … men inte skulle väl Stefania Belmondo ha fått den stora äran? Oh dear. Heja Anja. Eller nåt.

Ni som hatar idrott kommer att lära er mycket under de kommande två veckorna. Jag är envis och vill omvända världen, så är det bara.

Share
4 kommentarer

Hade jag ingen aaaaning om!

Fredagskvällsmat.

Pizza. Läsk. Syndernas högborg. Jag dricker rödtjut. Olle är nykterist, så jag får ha allt för mig själv. De fem barnen tjoar i munnen på varandra. Elvaåringen:
– Var är alla bebisar? Jag längtar efter en liten rödskrynklig bebis och att ni har kräk på axlarna och små, små strumpor. Lukten av äcklig barnmat och att man måste hålla upp nacken.

Treåringen:
– Jag behöver kissa!

Sexåringen:
– Bananer och curry är gott ihop. Och svarta oliver.

Trettonåringen:
– Raaaap. Oj.

Åttaåringen:
– Vita dvärgar lyser mer och mer och sedan kollapsar de helt och blir svarta. Dom slutar lysa. Har liksom brunnit färdigt.

Mamma Lotten rycker till. Han talar om dvärgar. Vita dvärgar som brinner? Va?

– En stjärna som solen, när den får slut på väte sväller den upp och blir en röd jätte.
– Är stjärnorna dvärgar? (Mamman har druckit två glas vin.)
– Nej, jämför med en tändsticka. Den har liksom brunnit slut.

Pappa Olle:
– Oj, vi har kiss på hela hallgolvet!

Jag är stum. Det finns stjärnor som heter dvärgar. Jag visste verkligen inte. Senast jag slogs av denna min okunskap (och vågade berätta för världen om den) var när jag storligen förvånad stötte på uttrycket ”han har inte alla xx hemma”. Jag hade verkligen inte i min lilla glasbubbla stött på det förut! Om det berättade jag här och här.

Men stjärnorna! Och dvärgarna! Mina allmänbildningshål är enormt oväntade. Och stora. För mig i alla fall.

Share
13 kommentarer

Att vara en auktoritet … eller bara larvig

Jag är som bekant dålig på pianospel, jenka, städning, planering och finviner. Däremot är jag en (stolt) auktoritet inom området bokstäver.

Sent igår kväll fann min syster i reflektionerna till Broder Jakobs vintips här nere att hon är en auktoritet endast inom området ”deckarförfattare”.

Detta är en boost för självförtroendet, förstås – att man plötsligt inser att man är en hejare inom ett specifikt område, vara vad det vara månde. David Letterman har ett inslag som heter ”Stupid Human Tricks”, där folk blåser upp ballonger med näsan, pratar grekiska med rumpan och kan vända ut-och-in på ögonlocken för applåder. Min man Olle kan härma en apa hur verklighetstroget som helst, för att utan paus sedan förvandlas till en perfekt ödla eftersom han har överrörliga axelleder och väldigt lång tunga. (Och han tycker att det är helt ok att jag outar honom på detta vis.)

När det gäller ”Larviga människotrick” är jag dock en helt förtappad icke-auktoritet. Jag kan inget konstigt. Om jag koncentrerar mig kan visserligen sjunga nästan alla Melodifestivalbidrag från 1975 och 1986 och rabbla do-re-mi-fa-so-la-ti-do baklänges, men inte mer.

Och här kommer min man och ser ut som en perfekt tekanna! Pfjutt, där hällde han ut te på sin egen haka precis som tekannor plägar göra.

Share
7 kommentarer