Det sägs att barn inte förstår ironi förrän de blir uppåt tio år. Jag vet inte, men den allra enklaste formen har mina barn i alla fall hängt med på för fullt.
– Det var en stooooor sko! (Jag håller upp en pytteliten sko.)
– Näää, toookigt! (Det lilla barnet skrattar och fattar inte att jag med min ironiska sidomanöver fick koncentrationen att hamna på ett helt annat plan än ”jag vill inte har skor på mig uuuhuu”.)
Enligt vanliga definitioner, är ironi när man säger något tvärt om, meeeeeen: avsikten är att den som lyssnar ska förstå det.
Alltså: ironi som misstas för allvar är misslyckad ironi. Vad som dock brukar hända, är att den klantige som var ironisk blir förtörnad och säger ”vaffan, fattarunte att det är ironiii” och så känner sig helt fel person generad.
Ordet ironi kommer från grekiskans eiraneia, som betyder ’förställning’ och är intressant nog närbesläktat med ordet för ’hycklare’ (eiran).
Enligt NE kallas det ironi numera även när en författare har en åsikt, men i en text låter en berättare eller romanfigur framföra en helt annan. Ni vet … när Guillou, Boije af Gennäs, Rydberg och för all del Brown måste skriva försvarstal eller motivera sina romanfigurers uttalanden. (Brown var så dum, så dum, som sa att det låg fakta bakom Da Vinci-koden. Om han bara hade sagt ”nä jag har hittat på allthopa ba”, så hade han sluppit skäll. Å andra sidan fick han ju uppmärksamhet, vilket kanske var det viktigaste?)
Det finns även ett par andra ironier:
Den romantiska ironin – när en författaren plötsligt vänder sig till läsaren och kommentererar vad h*n har skrivit. Detta gillar jag – som när serietecknare plötsligt bryter serieillusionen och påpekar att ”nä, det här fick inte plats i den här lilla serierutan”. Häpp!
Den sokratiska ironin – när man framställer sig som okunnig och låtsas vilja lära sig för att med list och (förmodligen) bildning sedan totalt nedgöra den man diskuterar med. Duktiga politiker kan använda sig av detta knep. Ärligt? Näeh. Effektivt? Jaa.
Den tragiska (eller dramatiska) ironin – när ett till synes enkelt uttalande ser ut att stämma, men i själva verket visar sig kunna tolkas på ett helt annat sätt. Eller om vi som åskådare vet vad som kommer att hända med karaktären, som är helt ovetande. Om man använder detta i en film, blir det en bra film. I alla fall om Spielberg får förstatjing. (Ett enkelt exempel: varje gång vi skriker ”öppna inte garderoben, det står en mördare där inne!”.) Det kan också vara lite enklare – lite som Emil i Lönneberga. Han ville väl, men det blev så fel.
Ding dong, det var dagens första lektion. Och vad ville jag säga? Jo, alla som vrålar ut sin ironi och slår sig för bröstet och säger ”haru ingen humor eller?” till dem som inte förstår, kanske skulle dämpa sig lite. Det är inne att vara snäll nu.
(Ser ni – och njuter ni lika mycket av det som jag – att jag helt korrekt har skrivit fyra skiljetecken i rad på ett ställe i denna text?)
19 kommentarer