Hoppa till innehåll

Dag: 3 februari, 2006

Ojulkalender den 3 februari 2006

(Ojulkalender är ett ännu inofficiellt namn på f.d. Julkalendern.)

Ber om ursäkt för att Hemlisbloggarfestligheterna inte har fått ett eget hem än. Innan vi tar tag i samma gamla bruksanvisning som förr, skulle jag vilja mana alla som inte vågar gissa att … göra just det. (Man kan skriva det i sitt CV sedan: ”Har gissat på hemlisbloggare ett flertal gånger.”)

De som skrollar förbi alla gissningar och vågar komma med en helt egen idé får extrapoäng i min anteckningsbok med änglasidan och bänglasidan. De som ljuger, läser allt noggrant och säger att de minsann inte alls har läst de andras gissningar – fast de har det – kommer … kommer … aldrig att avslöjas. Roliga, finurliga och speciellt välformulerade gissningar premieras med ett extrapris idag. Men som alltid lottar jag ut det egentliga priset: en av de tre bloggtröjorna.

Alltså, here we go:

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill!

 

Jag hann inte avsluta igår. Så här fortsatte det hela:

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Samma procedur upprepades två gånger inför de förstummade kamraterna. När Kalle sista gången hoppat, låg han fortfarande i luften när hans skugga var på väg uppåt. Hans tunnband föll klingande ner i den absoluta tystnaden.

”Det där telefonnumret du gav oss gick alltså till en nedlagd bourréebutik på Bergerettevägen på Östermalm. Vad gör vi åt det?” frågade den ene medan han omedvetet såg mot det sovjetiska tunnbandet som Kalle förpassat tillbaks till sin plastpåse.

Kalle ansträngde sig till det yttersta att svara med utslätat ansiktsuttryck, såg det ut som. Han ångrade sig kanske redan.

”Men då kör vi väl med allemande och fem piruetter i stället för femton i en serie kan jag tro. Jag är ganska säker på att ni kan få ett positivt svar inom 48 timmar.”

Kamraterna nickade att de instämde i tankegången. I bilen tillbaks in mot stan var till en början tankfull tystnad. Jag kände mig tom, men tänkte att det här skulle jag kanske kunna använda senare.


Facit kommer runt midnatt om jag är tillräckligt … eh … hemma då.

Share
34 kommentarer