Hoppa till innehåll

Etikett: kaos

Skogsbrand och soppatorsk i Grekland

Man hyr väl en bil i Grekland precis som man hyr en i Sverige? Och Spanien? Och som i Storbritannien – där man till och med måste fokusera baklänges och tvärtom?

Yup. Men det är lite annorlunda här, det är det. Uthyrargubben och jag:

– You get yellow big car. Not diesel. Noooo diesel. Yellow car.
– Okay …? (En postbil?)
– But it has many crashes.
– It’s been in many crashes? (Hjälp, jag ångrar mig.)
– Nononono. It has many scratches.
– Oh, I don’t mind scratches … as long as it has four wheels. (Och en ratt.)
– No diesel.

Brum, brum, puttrade vi iväg för att undersöka Zakynthos. Amis rullstol skramlade i baksätet (som fick fällas, för även om bilen var gul, var den jädrar i min låda inte stor) och plåtkänslan var verkligen påtaglig. Dörrarna sa inte THUD som på moderna bildar utan mera PLÅNK.

Och vägarna såg verkligen ut som Shirley Temples hår 1936.

Efter en mil började motorvarningslampan lysa. Ibland pryddes varningslampan även av tre bokstäver: EPS.

WTF??? Servostyrningstrubbel eller katastrof?

Sedan körde vi vilse och fick vända om. Fem gånger. Fniss och fnitter. En kvinna stoppade oss mitt i vägen och vi stannade pronto och tänkte

  1. vägpirater?
  2. rånare?
  3. hon har inte heller nån aning om var hon är?

– Excuse me, you come buy things in my shop. Carpet, bag, drink soda? sa hon medan hon lutade sig in i vår lilla gula bil.

Aha. Bara en driftig affärsägare. Vi sa nejtack och puttrade vidare.

Då började bensinvarningslampan att lysa och indikatorvisaren närmade sig E med en imponerande hastighet. En trevlig skylt dök upp:– Där på bensinmacken kan de säkert kolla motorn. Vi får inte tanka diesel förresten.
– Om det inte är som i Sverige, där ingen kan kolla motorn för att bensinmackarna inte är till för bilmotorer utan för korvförsäljning.
– Ska vi inte öppna motorhuven i alla fall?
– Ptja, om inte annat blir det ju en bra bild.
– Vi kör en bit till.
– Sedan tankar vi inte diesel.

Så körde vi med vår annalkande soppatorsk och vårt motorfel, samtidigt som det började låta mysko när jag bromsade.

– Hör du hur det rasslar i bromsen.
– Eeeeh … näää …?
– Bra, då är det bara en hallucination.

Då dök en ny skylt upp:Nämen jaha. Okej. Fortsätt köra, fortsätt köra.

Då kom plötsligt en väg som kombinerade hårnålskurva med tvärt brant uppåt och skymd sikt samt en lastbil i vägen. Jag blev tvungen att stanna i vad som kändes som en liten störtloppsbacke (brant som fan) och dra i handbromsen som vore det envist ogräs. Så här:

Ni får tänka er att vi har kört i zig-zag uppför Cary Grants hand 1943, och precis kommit över knogarna med sikte på ögonbrynen. Och DÄR fastnat med handbromsen som enda stöd.

Jag bööööörnade så det skrek i motor och däck och med all säkerhet lämnade vi massa däckspår efter oss på Carys lillfinger. Men vi överlevde och rullade inte baklänges ner i en ravin i Carys skjortärm.

En liten stund senare körde vi in i en skogsbrand. Det har brunnit som attan på ön och flera byar är jämnade med marken.

Så här ser det ut efter en brand i juni.

Brandbilar for som små myror omkring på vägarna, tutelitut, och vi lyckades med att inte krocka med dem allihop. Jag fick säga de för mig ovana orden till en brandbekämpare:

– Excuse me, is it okay to drive through the fire?

Det var det. Då kom en ny skylt:

När vi äntligen kom till en mack och tankade, råkade vi tanka för 500 kr istället för de kanske 150 som egentligen hade krävts, men å andra sidan kändes det ungefär som att komma i tid till ett viktigt möte; vi slapp oroa oss och kunde åka till en strand och slänga oss i det pissljumma vattnet och leka i de roliga vågorna.

Tittut, lilla motorn, här kommer mamma Lotten. Vill du ha lite diesel?

Mackägaren – som hjälpte oss att inte tanka diesel – sa att så länge varningslampan är orange och inte röd, kan man köra vidare genom skogsbränderna. Tänk ändå.

Här kommer en liten filmsammanfattning där man ser lite skogsbrandsrök, men inte mycket mer. (Slösa inte tid på filmen, för kvalitén är inte hög).

Share
44 kommentarer

Morgonkaos

Hallsystemet. (Reprisbild från 2006.)

Genom åren har jag då och då beskrivit hall- och frukostkaoset i vårt hus. Men nu har det under flera år varit kolugnt. Alla sköter sig själva och har egna väckarklockor och tar bussar kors och tvärs. Ingen behöver längre blöjor eller vantar som sitter ihop med overallen och nästan alla kan knyta sina skor själva. Ofta kan jag sova ända till åtta! (Förlåt alla ni som inte är egenföretagare och som dessutom har små barn. Förlåt. Men jag lovar att jag lider när jag sitter uppe till två på natten och jobbar.)

Fast i morse var det som på den gamla goda tiden. Förutsättningarna är dessa:

  • Jag ska ta nattåget till Umeå ikväll och är vanligtvis spindeln som äter upp alla i nätet.
  • Artonåringen har två prov, en redovisning och inlämning av gigantisk uppsats idag.
  • Femtonåringen måste ta ledigt från den sista jätteviktiga lektionen idag för att springa och spela match i stadens EEM-cup som pågår hela helgen.
  • Tolvåringen måste springa från skolan för att kasta sig på en buss och hinna till sin första match i samma cup.
  • Tioåringens busskort är försvunnet och hennes cykel har trillat i småbitar, varför hon måste ta en annan, alldeles för stor cykel.
  • Sjuåringen är just sju år och tycker att klockslag är lika nödvändiga som tandborstning, klädpåtagning och läxor – dvs. inte alls.
  • Min djefla man är mer förvirrad än professor Kalkyl.

(Själv är jag förstås alltid ett under av skönhet, begåvning och ordning.) Och detta var vad som hände under 45 minuter:

  • Jag väcktes av Tolvåringen som viskade ”jag hittar bara en basketsko”.
  • Jag sprangs in i en vägg av Artonåringen som inte kunde hitta rätt adapter till sin dator och tydligen hängde hela hans framtid på just denna adapter.
  • Upp från källaren kom en kalsongklädd djefla man med en bukett adaptrar som han slängde ner som konfetti i Artonåringens absurt stora ryggsäck. (Den unge mannen kanske hade packat för en vecka i London och har rymt hemifrån nu?)
  • Tioåringens cyklatillskolankompis ringde från sin mobil två meter utanför vårt hus och tjoade ”jag har väntat i en kvart nu!” och gjorde Tioåringen stressad, nervös och förvirrad eftersom det var fem minuter kvar tills de skulle åka.
  • Sjuåringen dansade sin egen Michael Jackson-dans (inklusive skrevgrepp och falsettpip) för sin grötskål och hade inte en tanke på klocka, läxor, kalsonger eller tandborste.

Sedan ringde Bästisgrannen och bad mig följa med hennes trettonåring till ryggröntgen nu på förmiddagen (nytupptäckt skolios) och så ringde Tolvåringen från skolan och hade glömt sin skåpnyckel och så ringde en karl som vill att jag ska delta i ett jättemegaskumt projekt och så ringde någon från Finland och ville ha en föreläsning om svenska skrivregler, fast helst på finska.

Nåväl. Vi hittade ett annat par basketskor, Bästisgrannen körde skåpnyckeln till Tolvåringen på väg till sitt jobb, jag tillrättavisade cyklatillskolankompisen, Sjuåringen blev klädd före sin far, basketspelarna lyckades få med sig sina matsäckar och alla hann med sina bussar.

Men hoho, vem har tagit min tågbiljett?

Tillägg: Jadå, Bästisgrannens trettonåring fick sällskap. Jag bara glömde att rapportera det. Vill ni se röntgenbilden på ryggraden?

Bästisgrannens dotters skolios.
Share
41 kommentarer

Joggingrunda i shoppingcenter (lååång text)

Jag tror att det började med att jag tog på mig ett par byxor som var för små. Byxor ska inte plötsligt bli för små, nämligen. Det finns ingen anledning i världen att fullständigt korrekta byxor plötsligt krymper. Ett dåligt omen alltså.

Det fortsatte med att födelsedagsbarnet kom ner i köket precis när vi förberedde presentutdelning och skönsång. Hon hade blivit väckt av en vilsen väckarklocka som sedan den inköptes alltid har ringt en halvtimme senare än den ställts in att ringa. Och nej, vi har inte vant oss.

På förmiddagen skulle jag bara snabbt in och köpa en viktig bok (återkommer till den senare) och byta batteri i en klocka, och svängde med treåringen och den nyblivna sexåringen in på Tuna Park, ett ovanligt trevligt shoppingcenter, som det heter på ren svenska.

När jag betalade batteriet, sprang treåringen helt utan förvarning ut ur butiken. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju inomhus. Tre sekunder senare kom jag på att en treåring springer rätt fort, och sade till sexåringen att springa efter honom och bara vara med honom, inte slita och dra och få tillbaka honom utan bara liksom vakta lite. Hon sprang. Ytterligare fem sekunder senare lämnade jag min plånbok och betalkort och nyckelknippa på affärsdisken och sa ”vänta, jag måste bara kolla så att de inte springer för långt”.

Borta. Puts väck. Snabb action: i vinterkängor, tjockejacka och för små brallor lufsade jag runt hela affärskomplexet ett varv, stack in näsan i alla roliga affärer och ropade ”jag har tappat en sexåring och en treåring, håll kvar dem här om de dyker upp”.

På andra varvet reste sig en småbarnsmamma på ett café och sa att hon skulle springa ett varv åt andra hållet.

På tredje varvet började affärspersonalen ställa sig i dörröppningarna och se bekymrade ut.

På fjärde varvet bad någon på Stadium om mitt mobilnummer om han skulle hitta något barn.

På femte varvet kom tre uniformerade poliser emot mig. Jag delade snabbt och säkert helt olämpligt ut order:

— Jag har tappat mina barn! En på sex, en på tre! Flickan i prinsessklänning, killen med blåa kläder och rufsig frisyr. Kolla utomhus är ni snälla!

På sjätte varvet började jag få ont i hälsenorna. Det var bara jag som rörde mig. Alla andra människor hade slutat handla. Mammor hade slutat amma. Personal hade slutat personala sig. Jag hade själv tappat känslan för vad som såg lämpligt ut eller lät rätt och vrålade barnens namn och hörde hur rösten gång på gång vek sig och tänkte på alla filmer om försvunna barn som jag har sett. Halva Lotten ville sätta sig ner och bara gråta, andra halvan ville vara käck och rolig och säga ”ah, ett visst svinn får man räkna med”.

Hur kunde de försvinna på bara ett fåtal sekunder? Hur kunde jag prioritera batteribetalningen framför treåringens rymning? Hur …? Långt borta såg jag plötsligt en prinsessklänning med ryggen mot mig. Ja! Hurra!

(I en amerikansk film hade jag när jag vände barnet mot mig fått en chock och sett ett helt främmande barn i en identisk klänning. Men denna historia slutar lyckligt.)

Sexåringen hade gjort precis som jag sagt: bara följt med treåringen, som hade valt att springa in på tråkiga Lindex, där vi aldrig ens tittat in förut. Där hade han satt sig tillrätta vid ett legobord och byggt ett högt torn. När sexåringen tröttnade på detta, hade hon klokt nog ställt sig alldeles utanför affären som en signal för att visa var de var. De hade inte saknat mig alls. Jag presenterade barnen för ena polisen, som ropade i walkie talkien att barnen var funna. De skulle bara patrullera lite, och hade nästan fått göra en riktig utryckning och var nog nöjda.

Svettig tog jag och barnen sedan ett ärevarv, hämtade plånboken och tackade publiken. Segermiddagen (pannkakslunch med extra grädde) intogs på ”Basilica”, som hade följt racet och gratulerade mig genom att bjuda mig på en cappuccino.

På väg hem mötte jag en bil som utan anledning körde rakt mot mig på fel sida av vägen. Jag körde ut på vägrenen och stannade där i ett par minuter. Andades. Svetten rann i armhålorna. Håll humöret uppe för barnens skull! “En sån tokig bil, den körde ju fel!”.

Nu håller jag oss inne resten av dagen. Omen hit, omen dit, inte vet jag. Nu slänger jag byxorna i soptunnan.

Share
17 kommentarer