– Mamma, nu är det en sån där som vill prata med ”Charlotte” igen!
Elvaåringen räckte trådlösa telefonen till mig. Eftersom ingen utom Broder Jakob kallar mig Charlotte, vet vi alltid meddetsamma när det är en telefonförsäljare som har sluppit genom nix-nätet.
– Jaaa? sa jag, avmätt, ouppfostrat, slött, slappt och överdrivet likgiltigt eftersom jag visste vad som komma skulle.
– Ja, hejsan Charlotte, jag heter Mats och jag ringer från Stooora Daaaagstidniiingeeen …
(Han sade förstås namnet på tidningen när han pratade med mig, men jag vill inte göra reklam just nu.)
– … och här …
Iiiiiiih, de vill ha mig!
– … sitter vi och …
Iiiiiih, de vill att jag åker till OS och rapporterar sådär som kåsörer och tecknare fick göra förr i tiden – de skrev roliga betraktelser som de ringde in precis på deadline och som alla prenumeranter uppskattade!
– … gläder …
Iiiiih, ja, jag är jätteglad, tack, tack, jag gör det gärna gratis, ni tycker att jag är en ovanligt begåvad skribent och att jag har fem barn och inte bor i Stockholm gör alls ingenting, Sverige är runt och alla får precis lika stor chans, bara de är kompetenta och lydiga!
– … er med ett extra fint erbjudande …
Ii… ih… hi… erbjudande, nä, så trevligt, jag känner mig hedr… Er …? Erbjudande?
– … på en tremånadersprenumeration till extra förmånligt pris.
– Jaha, men vi prenumererar redan på Stora Dagstidningen.
– Jaså, Charlotte, det måste stå i din mans namn då, ja. Så är det ju ibland.
– Jaa du, Mats. Så är det nog ibland.
Lite senare:
– Mamma, telefonen ligger på golvet och alla batterierna har trillat ut!
10 kommentarer