Hoppa till innehåll

Etikett: panik

Hamstring förvånar på alla plan

Vart jag mig i världen vänder, står det om Corona och efterföljande panik, katastrof, inställda basketmatcher, tvättråd – och tomma butikshyllor. Här i Eskilstuna märks ingenting.

Men tänk att allt rostebröd i Lund tog slut igår!

Idag drabbades jag av en underlig oroskänsla när jag läste om hur folk i Stockholm slogs om toapapper i Coronaspåren. Som handlade det om en diarré. Jag konstaterade att vi hade slut på toapapper hemma, och nöjd cyklade jag iväg och köpte ett paket. Plättlätt. Oron borta.

Men tänk att allt toapapper i Lund är slut!

Från Stockholm fick jag nyss jag oroliga meddelanden om att det är närapå slagsmål inne på Systemet när vissa lådviner börjar ta slut. (Vilka lådviner? undrar man ju då.) Som den undersökande bloggare jag är, begav jag mig ut i vimlet här i Eskilstuna för att

  • köpa en flaska bubbel på Systemet
  • köpa avokado, te, fänkål och kasjunötter på Coop
  • köpa tandtrådsbyglar på Apoteket
  • fixa nytt BankID till min nya mobil
  • köpa två paket jongleringsbollar på Teknikmagasinet.

Resultatet blev en nästan hundraprocentig succé för att

  • det inte ens var kö på Systemet
  • det var avokadorea inne på Coop
  • tandtrådshyllan var full
  • banken inte kunde ge mig nytt BankID utan “dosan”, som jag mig veterligen aldrig har ägt
  • jag fick köpa Teknikmagasinets allra sista jongleringsbollar – måste därför ringa runt till andra butiker.

Jag frågade all personal jag mötte om de hade märkt av någon hamstring. De tittade på mig som om jag hade hostat lite torrt på dem.

– Va?
– Asså, säljer ni mer av nån vara just nu?
– Öh, näe. Hurså?

Vi vandrar vidare i Sverige.

Så här såg det ut på pastahyllan i Göteborg!
Dock verkar inte gräddtopparna vara åtråvärda. Än.

Men köerna i Lund, hörni!

Och de tomma hyllorna!

Så, nu låter jag barnen rapportera!

Erik i Lund:

”Vi gick för att handla lite till de kommande dagarna men blev alldeles nervösa när vi såg att det var helt smockfullt av folk som sprang runt och ryckte åt sig det som fanns kvar. Så vi kom hem med massa mjöl, havregryn och ris.

Slut i butiken var 80 % av osten, 90 % av pastan, 80 % av riset, 100 % av köttfärsen, 90 % av smöret, 100 % av jästen och 100 % av toapappret. Ah. Kom just på att vi har 6 liter handsprit kvar sedan bröllopet.”

Moa i Lund:

”När jag handlade var allt bröd slut förutom hamburgerbröd och *trumvirvel* bröd med lång hållbarhet! Asså wtf? Kompakta rågbröd med bäst före i augusti, inplastade baguetter och knäckebröd ligger kvar på hyllorna. Ett par köpte 3 kg fullkornspasta fastän den tjejen sa ‘fullkornspasta är det VÄRSTA jag vet, men all annan pasta är slut’.

Jag läste förresten en artikel om varför alla vill köpa toapapper. Det är för att alla andra vill köpa toapapper.”

”Strykande åtgång på tvål!”
”Plötsligt var alla väldigt förtjusta i vitkål och morötter.”
”Men inte ananas och päron.”

Oskar i Visby:

”Allt är precis som vanligt i affärerna! Men det snöar jättemycket, vilket ju är otroligt konstigt.”

Ida i Eskilstuna:

”Tydligen har folk börjat stjäla handspriten från köken och toaletterna på arbetsplatserna; nåt annat har jag inte märkt.”

Sigge i Eskilstuna: 

”Gah. Mina pingismatcher imorrn är inställda.”

Såja. Luuugn nu. Låtom oss alla sansa oss. Och göra bättre grafik än det här som presenterades i Aktuellt igår.

Diarrén saknar dessutom fnutt.

Men det allra mest förvånande måste ju faktiskt vara att det är slut på jongleringsbollar i alla jongleringsbollsaffärer i hela Eskilstuna.

Det allra sista paketet.

Berätta gärna i kommentarerna om ni märker av hamstring! (Eller om det bara snöar kanske.)

Också en hamstring.

Uppdatering två dagar senare …

  1. Hamstringen har nått Eskilstuna, där alla idag enligt rapport köpte 25  kg mjöl var.
  2. Och till Gotland, där fullkornspastan ligger kvar på hyllorna i ensamt majestät.
  3. Febertermometer har vi inte haft hemma sedan 1999 eller nåt. Och nu är de tydligen slut på alla apotek.

En video från Ökenråttans kompis i Venedig:

 

Share
108 kommentarer

Lågkonjunktursvirus

– Har du sålt dina fonder tappat smöret?
– Har du lagt alla aktier i en korg?
– Har du slutat nysa inför dina barn?
– Var är tvålen, broder?

[paus]

– Vad pratade vi egentligen om före Coronaviruset?

NEJ! I armvecket sa vi ju!

Vi är än så länge inte virusbekymrade för oss själva eftersom vi

  • inte bor i Kina
  • inte har några aktier och har klarat forna lågkonjunkturer utan blessyrer
  • är i 50-årsåldern om vi avrundar neråt
  • av hävd och gammal vana bara snyter oss i händerna ute i skogen
  • jobbade på sjukhus senast 1988
  • vet att min farfar ju överlevde spanska sjukan 1918.

Däremot lider vi med alla våra till åldern komna föräldrar och  kompisar samt våra polare med halva hjärtan, inplantererade släktnjurar, förkylningar som aldrig går över och bedrövliga nervsjukdomar. Men de är å andra sidan väluppfostrade och nyser på rätta ställen och hamstrar inte tvål som tokar. Nu ser vi fram emot ett lagarbete av sällan skådat slag! I kristallkulan:

TEAMWORK MED CORONATWIST!

  1. Alla stödköper Coronaöl för pengarna som de fick när de sålde sina fonder.
  2. De som kan, ser till att vara utomhus mycket mer än vanligt, vilket ger klädsamma rosor på kind och solsken i blick.
  3. Grannar som inte umgås börjar dela med sig av konservburkar och barkbrödsrecept.
  4. Ordet ”kaffesurr” stoppas in i SAOL igen eftersom bönimporten dröjernär flyget lägger ner och surrogaten står som spön i backen.


Och så funderar vi lite på vad man kan göra med T-spriten.

Share
47 kommentarer

BOB – om kriget kommer

BOB är inte bara en syltfabrik eller en Nobelpristagare. Det är även en förkortning för ”Bug Out Bag” – liksom en ”flyväska” som står packad om man behöver rymma för att det bor ett spöke i källaren, om huset börjar brinna eller om en atombomb smäller i närheten. Då ska man först gömma sig under ett bord i minst en minut, sedan ska man ta sin väska och sticka.atombomb

Nejdå. Jag är faktiskt inte orolig, även om det kan verka så. Jag tycker bara att det är spännande att tänka ut vad vi idag packar ner – och om vi ens kan föreställa oss vad vi behöver nu när vi aldrig saknar något eftersom allt ju finns i telefonen.

atombomb2
Det här är 1960-talsversionen av vad vi behöver när vi ska fly hemifrån. Sex stycken vikta näsdukar, tex.
omkrigetk1952
Om kriget däremot hade kommit 1952, hade vi kunnat njuta av hur väldesignade anvisningarna var när vi stod där och kliade oss i huvudet eller letade efter näsdukarna.
kriget_omdetkommer
På 1970-talet fanns det tankar på skyddsmask, men idag nämns en sådan nästan aldrig i BOB-tipslistor.

Vi har ju Krisinformation, som jag ju brukar rapportera till när jag inte hör larmet kl 15 första måndagen i månaden en gång i kvartalet. Vad ska jag söka på? Hmmmm …

krisinfo

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (Msb) har en sajt där man får råd om kälkåkning om man söker på BOB, men man kanske kan få träff på ”överlevnadsväska”?msb_vaska

Nää. Men hallå, det finns en sajt som heter 72 timmar som handlar om detta! Oh, så spännande; man ska packa ner kondomer! Men är det inte lite svårläst?

”Vad är då sannolikt att vi råkar ut för, vad är realistiskt? Vi kan se vad som redan hänt, naturkatastrofer, el och vatten bortfall och kraftiga störningar i eldistributionen och fall där vatten inte är tjänligt som föda. Det kan också handla om evakuering på grund av naturkatastrofer som skogsbrand, översvämning och orkanstormar. Har du då en väska, eller ’BOB’, färdigpackad med mat och kläder Första Hjälpen materiel och mediciner samt en i förväg gjord plan för evakuering kommer du vara och känna dig tryggare för hur du ska klara dig och din familj de närmsta dagarna. En evakuering behöver inte betyda att man tillbringar den närmsta tiden i tält eller vindskydd, det är mer sannolikt att du kan ta dig till vänner eller släktingar eller rent utav ett landställe.”

Kan vatten vara föda och innehåller inte Första-hjälpen-lådan förutom några bindestreck även material?

Så nu är egentligen frågan: hur i hela friden ska vi om kriget kommer klara oss utan Google Maps och Twitter samt en välsittande gasmask?

omkriget_61
Hela denna folder från 1961 går att läsa hääär.

Uppdatering
Anna i kommentatorsbåset tipsade om Krisinfos systersida Din säkerhet där man kan roa sig kungligt med listor och filmer – och se på tusan: man bör naturligtvis ha kontanter hemma! (Men inte gasmask.)

Share
69 kommentarer

– Och hur är det i New York just nu, Katarina?

Jag har förut berättat att jag gillar panik, katastrof, undantagstillstånd och bensinransonering. Förmodligen för att jag aldrig i mitt liv har upplevt riktig panik, katastrof och undantagstillstånd. Småproblem som skavsår, biljettköpstrubbel och inställda tåg roar mig mindre.

Bensinransoneringsköerna i december 1973 minns jag dock med värme!

Just nu är det som bekant lite stökigt i New York, staden dit jag längtar innerligt. Det är visserligen ännu stökigare i Cuba, Jamaica, Haiti, Dominikanska Republiken, Bahamas och Puerto Rico – men det är N.Y. som figurerar mer i rapporterna. Och vad passar bättre än att prata med en av dem som befinner sig mitt i kaoset?

– Hallå, hallå, Katarina Bergman Gustafson!
– Va?
– Katarina! Hallåååå hallåååå!
– Lotten! Jag hör bara att du säger ALLÅ!
– Berätta hur ni har det!

Katarina är mor till tre av mina barns kusiner, och hon är i New York på kortbesök. Som blev ett lite längre besök eftersom SAS inte kunde flyga hem alla som planerat häromdagen.

N.Y. måndag förmiddag. Absurt.

När vi pratar, sitter hon med sin dotter och äter frukost på ett café någonstans norr om 26:e gatan, för där finns det el. Under hela samtalet rabblar hon gatunummer och kända platser för att beskriva hur långt förödelsen har nått. Det är som att prata partikelfysik med mig – jag svarar bara jaha och jaså för jag kan inte orientera mig över huvud taget.

– Vi sitter på 7:e avenyn eftersom det finns ström här. Vi är säkert 200 personer och alla sitter med varsin dator eller mobil.
– Har du en bild på sladdhärvor? Jag är lite förtjust i sladdhärvor …
– Jadå.

Samtalet bryts där och jag skriker neeeeeej och skakar telefonen som ett filpaket. Synnerligen kreativt – för det funkar: Katarina ringer upp igen!

– På ett shoppingcenter uppe vid Trump Tower är allt som vanligt, eller ptja, som efter en höststorm när det regnar på tvärsan. Men det är ju precis som i Skåne, så vi tyckte inte att det var något speciellt. Den enda skillnaden är att det vid varje pelare i shoppinggångarna sitter fullt med människor eftersom de använder eluttagen.
– Som flugor runt en sockerbit! Luktar ni illa och är skitiga och blöta om fötterna?
– På vandrarhemmet där vi bor, har det inte har funnits el sedan Sandy drog in. Det är svinkallt! I morse sköljde jag ändå av mig och tvättade håret i vasken. I iskallt vatten, endast upplyst av ett halvmeterlångt gravljus som vi köpte eftersom alla ficklampor var slut i affärerna. En av tanterna som jag pratade med nyss i kön här på fiket, sa att jag var en riktig hårding som hade tvätt… Oh, are you all right? What happend?

Sladdar!

Det visar sig att just den tanten som Katarina pratade med tidigare, hade kollapsat och i detta nu förts iväg till en väntande ambulans.

– Katarina! Hallå! Får ni i er mat som ni ska? (Jag prioriterar andra ting än tanter just nu.)
– Jadå, alltså där vi är nu, är det inte stökigare än efter en Lundakarneval. Hela Manhattan är som vanligt – fullt med folk, fullt med bilar, el och kommers. I New Jersey finns det ingenting som funkar. Jag såg en liten förskrämd affärsinnehavare som hade öppnat och försökte hålla verksamheten igång i skenet av stearinljus, bara. Men en av barerna som vi gick förbi igår hade rajtantajtan med full partystämning utan el – den enda ljuskällan var ett hundratal såna där gröna lysrör som man liksom knäcker och har på konserter.

Samtalet bryts precis när jag ska fråga om mer trivialiteter som ”har ni hunnit turista?” och ”regnar det fortfarande?”.

Flugorna runt sockerbitarna.

Katarina ringer upp igen.

– Vi har gasspisar på vandrarhemmet och igår såg jag i köket hur två små flickor stod och rörde i en gryta. Eller – en rörde, den andra lyste upp maten med ett stort, självlysande lasersvärd från Star Wars-butiken.
– Så när solen går ner blir det … svart?
– Becksvart. Inga gatuljus eller trafikljus funkar, det är svartare än svart. Bussarna går bara till 23:e gatan, sedan får man helt enkelt gå för att ta sig dit man ska. Igår när vi klev av bussen hade tur att få sällskap av en kille med ficklampa. Annars hade vi gått i beckmörker …
– Oj. (Jag har nu insett att det bästa är att vara tyst eftersom samtalet bryts så fort jag stället dumma frågor.)
– Idag träffade vi en tjej som hade fått gå i tre timmar från Wall Street för att komma till sin buss. Men alla tar det med jämnmod.

Det fåniga är att under hela samtalet tänker jag: ”Åååååh, jag vill vara där, jag vill också klampa omkring i beckmörker med okända karlar och sitta på proppfulla caféer och dela sladd med likasinnade!”

Paraplylik.

– Är amerikanarna sådär amerikanska som i filmer och bara hugger i och ler vita leenden och säger att det här ska vi klara och så kommer Bruce Willis och räddar alla … ? frågar jag medan jag hör hur Katarina försvinner i ett annalkande telefonknaster.
Skkkrffffäääääs. Ja, absolut! Det kom en brandbil körande, proppad med testosteronstinna brandmän, och baktill vajade en enorm, amerikansk flagga. Frrrrxxxxxxzzzzz. Undrar vad som hade krävts för att något liknande skulle ske i Sverige. Phkrffs … krssttnn … lghfrtk.

Union Squares trasiga träd.
Union Squares trasiga träd.

Förmodligen fortsatte Katarina att berätta om hur brandmännen såg ut, fantiserar jag. Men nu är linjen död, så jag får inte veta mer om varken testosteronet eller de svällande musklerna, hängslena och stora stövlarna.

Katarina och hennes dotter Lina kommer troligtvis att få åka hemåt ikväll, för flygbolagen försöker skicka hem alla så snabbt det någonsin är möjligt; det är ju de som betalar för mat och uppehälle under de påtvingade extradagarna. Å ja ba:

– Jaja. Vi har det rätt bra här i höstrusket vid kakelugnen. Mer te hitåt!

 (Alla bilder är tagna av Katarina Bergman Gustafson – utom den översta förstås.) 

Share
56 kommentarer

Panik, undantagstillstånd, storm och blixt samt dunder och en Irene

Som jag har berättat förut är jag fånigt förtjust i undantagstillstånd. Jag har inledningsvis inte en tanke på mänskligt lidande utan funderar mer på mys vid kakelugnen, spritkök, ficklampor och rejäla kläder. Snöstorm? Javisst, vad kul! Översvämning, jomenvisst!

Sedan får jag ju hejda mig när det inte bara är lite mysigt utan faktiskt katastrof. När Katrina anföll Louisiana 2005, hittade jag denna bild och fokuserade inte alls på människornas misär utan på att tanten bär hundfan istället för att hålla koll på sin son där bakom ryggen. (Min egen tolkning förstås.)

– Dra inte i tröjan, jag kanske tappar hunden!
– Dra inte i tröjan, jag kanske tappar hunden!

Klockan 04 inatt vaknade alla i huset av att ett stroboskop blinkade i trädgården. Fast det var egentligen hundratals blixtnedslag i skogen utanför stan. Vi rusade ut och fixade stuprör och hängrännor som är för gamla och av fel dimension och som inte kan lagas med moderna rörbitar och plockade in kökssoffan som hamnade på verandan när jag skurade golvet igår och så sa vi oooooo och aaaaaa och jösses åt spektaklet som vore det på nyårsafton.

Men hur har de det i New York, där det ju inte bara blixtrar lite utan där alla inväntar den stora stormen som heter Irene? Jag surfade runt och kan berätta följande:

Många vill bli evakuerade – men visst ser det ut som en brödkö 1929?

En av de evakuerade berättar om upplevelsen på Twitter:

Några kan inte riktigt ta varningarna på fullt allvar:

Tssst, vaddå avstängd tunnelbana? Kom, vi kollar!
– Tssst, vaddå avstängd tunnelbana? Kom, vi kollar!
Vaddå farligt att surfa, jag är ju Stålmannen.
– Tsst, vaddå farligt att surfa, jag är ju Stålmannen.

Men hur ser Irene ut egentligen?

Uppdatering!
Tydligen ser Irene ut ungefär sådär, men bilden visar inte alls Irene – trots den till synes korrekta bildtexten. Enligt Béatrice Karjalainen (som tipsade mig om misstaget), litade jag bara på vad jag läste och tyckte liksom många andra att det var såååå coolt. Men det här molnet är tydligen ett som hängde över Pensacola, Florida, för flera veckor sedan. (Den informationen har jag förvisso inte heller kontrollerat …) Slut på uppdatering.

En av de mer kreativa lösningarna när det gäller att få behålla sina prylar, är att helt enkelt samt prydligt ställa allt under vatten redan i förväg:

Men än så länge (söndag förmiddag) är nog detta det som grep mig mest:

Basketkorgen! It is no more!
Basketkorgen! It is no more!
Share
29 kommentarer

Lite vulkanmoln och dagens outfit

Vulkanmoln. Askmoln. Isländsk katastrof som kostar SAS all världens pengar. Åh så spännande! (Ser ni framför er hur jag slår ihop händerna sådär alldeles överförtjust?)

I vintras skällde alla på SJ för att SJ inte kunde hantera lite snö och vi luttrade tågpassagerare drömde om forna tiders tåg som gick i ur och skur eftersom de gick så högt över rälsen. Nu ställs alla flyg in och då ska vi tycka synd om SAS? Å nä, den gubben går inte – låtom oss istället fokusera på själva krissituationen! Människorna!

Min syster sms:ade igår eftermiddag: ”Kan du fråga på Twitter om någon vet något om flygen från Helsingfors? Jag sitter fast här!” Tydligen har Helsingfors flygplats en twitterkanal … som så sent som i förmiddags såg ut så här:

Inte ett ljud om flygplanen som ställdes in. Men att det skulle bli strejk. (Nu står det däremot ”Helsinki Airport air traffic is suspended due to volcanic ash.”)

Alla flygpassagerare fick (till min systers stora glädje) åka kryssningsfartyg hem till Sverige. (Jag tror att det var en helt vanlig finlandsfärja, jag.)

Stackars lillasyster Orangeluvan blev tvungen att dricka drinkar på färjan och lyssna på trubadurer som spelade Yesterday och House och of the Rising Sun och dessutom sova under bildäck. Själv blev jag en hel kvart försenad till Sundsvall eftersom tågsättet ”gick sönder”. Japp, så sa de: vi fick byta tåg för att hela tåget brakade ihop. (Jag tror att det tåget åkte iväg med alla flygresenärer, jag.)

Men. Än en gång blir jag alldeles upprymd för att det krisar. Det är ju inte alls rättvist mot alla som faktiskt blir drabbade på riktigt och inte alls bara blir en kvart sena eller tvungna att lyssna på Yesterday på finsk-engelska. Håll med om att vi behöver lite kriser då och då! Här kommer det roligaste twittret om Islands vulkanutbrott:

Och så tar vi då dagens outfit. Förutom att jag lyssnade på intressanta föredrag, hann jag idag gå på cowboyparty och dessutom partaja med Catharina Grünbaum och Patrik Hadenius i Jonas Hallbergs svit. Jag hade plommonstop som en westernsk tidningstryckare och … och … och … eh … bara jeans. Ingen vidare utstyrsel, jag vet.

Men ser ni den lilla stjärnan ovanför divisen? Tada!

Enligt Språktidningens chefredaktör förstod 0,4 ‰ av den samlade församlingen hur roligt detta var. (Tipstack till Thomas!)

____
Uppdatering!
Luleå-Anna kommer med ett nytt bidrag i kommentatorsbåset:

Källa.

Share
37 kommentarer

Joggingrunda i shoppingcenter (lååång text)

Jag tror att det började med att jag tog på mig ett par byxor som var för små. Byxor ska inte plötsligt bli för små, nämligen. Det finns ingen anledning i världen att fullständigt korrekta byxor plötsligt krymper. Ett dåligt omen alltså.

Det fortsatte med att födelsedagsbarnet kom ner i köket precis när vi förberedde presentutdelning och skönsång. Hon hade blivit väckt av en vilsen väckarklocka som sedan den inköptes alltid har ringt en halvtimme senare än den ställts in att ringa. Och nej, vi har inte vant oss.

På förmiddagen skulle jag bara snabbt in och köpa en viktig bok (återkommer till den senare) och byta batteri i en klocka, och svängde med treåringen och den nyblivna sexåringen in på Tuna Park, ett ovanligt trevligt shoppingcenter, som det heter på ren svenska.

När jag betalade batteriet, sprang treåringen helt utan förvarning ut ur butiken. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju inomhus. Tre sekunder senare kom jag på att en treåring springer rätt fort, och sade till sexåringen att springa efter honom och bara vara med honom, inte slita och dra och få tillbaka honom utan bara liksom vakta lite. Hon sprang. Ytterligare fem sekunder senare lämnade jag min plånbok och betalkort och nyckelknippa på affärsdisken och sa ”vänta, jag måste bara kolla så att de inte springer för långt”.

Borta. Puts väck. Snabb action: i vinterkängor, tjockejacka och för små brallor lufsade jag runt hela affärskomplexet ett varv, stack in näsan i alla roliga affärer och ropade ”jag har tappat en sexåring och en treåring, håll kvar dem här om de dyker upp”.

På andra varvet reste sig en småbarnsmamma på ett café och sa att hon skulle springa ett varv åt andra hållet.

På tredje varvet började affärspersonalen ställa sig i dörröppningarna och se bekymrade ut.

På fjärde varvet bad någon på Stadium om mitt mobilnummer om han skulle hitta något barn.

På femte varvet kom tre uniformerade poliser emot mig. Jag delade snabbt och säkert helt olämpligt ut order:

— Jag har tappat mina barn! En på sex, en på tre! Flickan i prinsessklänning, killen med blåa kläder och rufsig frisyr. Kolla utomhus är ni snälla!

På sjätte varvet började jag få ont i hälsenorna. Det var bara jag som rörde mig. Alla andra människor hade slutat handla. Mammor hade slutat amma. Personal hade slutat personala sig. Jag hade själv tappat känslan för vad som såg lämpligt ut eller lät rätt och vrålade barnens namn och hörde hur rösten gång på gång vek sig och tänkte på alla filmer om försvunna barn som jag har sett. Halva Lotten ville sätta sig ner och bara gråta, andra halvan ville vara käck och rolig och säga ”ah, ett visst svinn får man räkna med”.

Hur kunde de försvinna på bara ett fåtal sekunder? Hur kunde jag prioritera batteribetalningen framför treåringens rymning? Hur …? Långt borta såg jag plötsligt en prinsessklänning med ryggen mot mig. Ja! Hurra!

(I en amerikansk film hade jag när jag vände barnet mot mig fått en chock och sett ett helt främmande barn i en identisk klänning. Men denna historia slutar lyckligt.)

Sexåringen hade gjort precis som jag sagt: bara följt med treåringen, som hade valt att springa in på tråkiga Lindex, där vi aldrig ens tittat in förut. Där hade han satt sig tillrätta vid ett legobord och byggt ett högt torn. När sexåringen tröttnade på detta, hade hon klokt nog ställt sig alldeles utanför affären som en signal för att visa var de var. De hade inte saknat mig alls. Jag presenterade barnen för ena polisen, som ropade i walkie talkien att barnen var funna. De skulle bara patrullera lite, och hade nästan fått göra en riktig utryckning och var nog nöjda.

Svettig tog jag och barnen sedan ett ärevarv, hämtade plånboken och tackade publiken. Segermiddagen (pannkakslunch med extra grädde) intogs på ”Basilica”, som hade följt racet och gratulerade mig genom att bjuda mig på en cappuccino.

På väg hem mötte jag en bil som utan anledning körde rakt mot mig på fel sida av vägen. Jag körde ut på vägrenen och stannade där i ett par minuter. Andades. Svetten rann i armhålorna. Håll humöret uppe för barnens skull! “En sån tokig bil, den körde ju fel!”.

Nu håller jag oss inne resten av dagen. Omen hit, omen dit, inte vet jag. Nu slänger jag byxorna i soptunnan.

Share
17 kommentarer