Det damp ner en födelsedagspeng från farmor och farfar eftersom femåringen i morgon förvandlas tilll en sexåring. Jag visste omedelbart vad vi skulle göra: från och med denna dag ska jag och de fem barnen gå på konditori en gång per år. (Olle gillar inte grädde och ville hellre vara hemma och sova.)
Mina barn kan koppla ihop en dvd-spelare med tv och parabol, men vet inte vad ett ”konditori” vill säga. Är det inte skamligt att de inte kan uttala ”Napoleonbakelse” och inte vet att man på kondis kan sitta hur länge som helst och läsa gamla veckotidningar?
Nä, nu blir det alltså bullar av. De fem barnen valde allt från de där runda, bruna chokladbollarna som ska kallas ”havrebollar” till gigantiska prinsesstårtebitar. Det hela gick på 232 kronor, men när jag satte mig att sippa på min cappuccino blev jag förvånad. För den var, ja, det var underligt — men den var alltså inte varm. Jag provade igen. Nej, inte alls varm. Ljummen, på sin höjd.
— Ska jag klaga? viskade jag till barnen.
— Neeeej, sa elvaåringen som är känslig för pinsamheter.
— Ja! sa trettonåringen som tycker att det är lattjo med liv och rörelse.
Ok.
— Ursäkta, jag skulle vilja ha min cappuccino varm, sa jag till tårt-tjejen bakom disken.
— Va, jaha, då får du väl ta den i mikron där då, svarade hon med en axelryckning och pekade med hela huvudet mot barnmatsugnen som stod bland borden.
Ställde jag till en scen och påtalade de 232 kronornas värde och vikten av att ha oss som nöjda kunder eftersom vi skulle komma tillbaka en gång per år var det tänkt? Nope. Jag värmde kaffet i mikron. Mjölkbubblorna försvann och det liknade inte längre en italiensk kaffekopp. Men hämnden är ljuv. Vi går inte till Janelings Konditori igen.
Tacka vet jag Håkanssons Konditori på Klostergatan i Lund, där jag efter balettlektionerna fick (= mutades med) bakverk 1970–72.
20 kommentarer