Igår körde jag 40 mil. Till Motala – spela basketmatch – hem igen med en vinst i bagaget. Helt normalt.
I Motala visade det sig dock att jag hade fått motståndarna att starta sitt lag i våras. Detta är helt onormalt, jag startar sällan basketlag 20 mil hemifrån.
Förklaringen är att jag i våras skrev ett mejl till alla basketklubbar jag kom på. Av dem gick säkert 98 % vilse i sajbern – men i Motala kom det till rätt person. Jag skrev ungefär så här:
”Man kan trots trasiga knän, söndervrickade fötter, påsar under ögonen ha vansinnigt roligt tillsammans. Vad vinner man då på att ha ett sådant här div 3-lag? Jo, chans till fler ledare. Alla föreningar har problem med ledarrekryteringen, men med ett motionslag samlar man ihop de avdankade som trots alla smärtor fortfarande älskar sporten. Vips, vill de förutom att spela själva även ta hand om ett litet flick- eller pojklag. Vips, har man fått in gamlingarnas barn i nystartade lag. Vips, har man fått en kontinuitet och slipper besvärliga generationsväxlingar. Dessutom: all denna kunskap ifråga om domare, sekretariat och ledare slösas bort om de som en gång lagt av inte kan slussas in i sporten igen.”
Nu sprider jag denna erfarenhet vidare till alla andra: ni måste inte sluta med er passion – om ni har någon – för att tiden går, det gör ont i knäna eller ögonen blir sämre. Starta gubbvolleyboll, kärringhandboll, stofilmountainbike och rollatorbasket. Pingisen och orienteringen föregår med gott exempel; där dör man knall och fall med en kompass eller ett racket i handen. Men man dör rätt glad.
Fotnot: i mitt lag är vi födda 1960–1985. Alla är alltså inte skumögda och rynkiga eller nära döden.
