Hoppa till innehåll

Etikett: borttappad

Borttappad

Om blickar hade kunnat döda, hade jag fallit död ner inne på akuten igår kväll vid halvtiosnåret.

Men vi börjar i en annan ände – som inte alls har med död att göra. För som jag har berättat flera gånger tidigare, är jag fullständigt suverän på att tappa bort saker. Jag glömmer, jag slarvar, jag letar och jag begriper inte hur jag bär mig åt för att utan att veta det lägger örhängena i besticklådan. Min slarvabortlista ser ut så här om man friserar den lite och inte tar med trivialiteter:

  • vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
  • cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
  • två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
  • grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
  • filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
  • kamera på Philadelphias flygplats (på toa, 2007)
  • kamera hemma i huset (tjuvgäster på besök, 2007)
  • hela jävla ryggsäcken med dator, kamera, plånbok, mobil (rån, 2008).

Just nu ser det ut så här i köket:

Sådana här efterlysningar brukar jag göra, särskilt med biblioteksböcker som liksom drunknar i omgivningarna.
Sådana här efterlysningar brukar jag göra, särskilt med biblioteksböcker som liksom drunknar i omgivningarna.

Igår var jag i Stockholm och fick ett synnerligen trevligt uppdrag, men passade på att träffa min svåger för att överlämna en ryggsäck som han glömt hemma hos oss, samtidigt som han överräckte ett paket till mig som lillasyster Orangeluvan hade förberett. (Har jag nämnt att jag fyller år på lördag?)

Eftersom jag skulle åka tåg med paketet, och jag har misslyckats med sådant förut (rullväska & julklappspåse), hade hon preparerat paketet, som var inslaget i en Ica-kasse och snören.

Först kom "den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!”
Först kom “den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!”
Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].
Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].
Åh, man tackar.
Åh, man tackar.

Men hon är inte den enda. PK och Pysseliten (de som startade båsmetern häromdagen) har fixat en rulle med adressetiketter till mig så att jag kan fylla världen med mitt namn. Jag har märkt alla sladdar, alla väskor, alla glasögon, alla …

… plommonstop …
… plommonstop …
… nycklar …
… nycklar …
… domarpipor …
… domarpipor …
… tandborstar …
… tandborstar …
… och alla glasögonfodral.
… och alla glasögonfodral.

På träningen igår försökte jag namnmärka ”min” dusch, de bästa bollarna och min plats på avbytarbänken, men klistret är helt klart inte basketanpassat.

Medan jag roade mig med straffskytte i ena hallen, tränade Artonåringen med A-laget i andra hallen. Där fick hon en vass armbåge rakt på struphuvudet och föll ihop i en liten rosslande, pipande, hyperventilerande hög. Jag ringde efter 45 minuter utan bättring till sjukvårdsupplysningen som sa ”kör omedelbart till akuten”. (Déjà vu.)

Och det var där den mördande blicken spändes i min riktning.

Vi kom in, tog en nummerlapp, satte oss ner för att vänta och sneglade in bakom skjutdörrarna där en tjej i receptionen satt och … och … och surfade runt på modesajter och klädreor! Istället för att plinga fram oss, satt hon och surfade! Å ja ba:

– Hej, jag ser att du sitter och surfar på klädrea, men jag tänkte, min dotter här har andningssvårigheter, så skulle vi kunna …

Stiiirr. Blääääng. Laserstrålar sköt ur ögonen.

Men eftersom jag överlevde attacken, kom vi in till läkaren väldigt snabbt.

Artonåringen tutade, rosslade och pep och hade en syresättningsnivå på 0 % – tills de bytte till en apparat som funkade. Då kom hon snabbt upp i 100 %.
Artonåringen tutade, rosslade och pep och hade en syresättningsnivå på 0 % – tills de bytte till en apparat som funkade. Då kom hon snabbt upp i 100 %.
Öron-näsa-hals-specialisten kom med en lång orm till kamera och stoppade in i näsan och ner i halsen så att Artonåringen sa huääärk.
Öron-näsa-hals-specialisten kom med en lång orm till kamera och stoppade in i näsan och ner i halsen så att Artonåringen sa huääärk.

Nu är vi hemma igen med strikta order om vila och lugn – inget är trasigt på henne. Det fanns bara en sak till att göra innan dagen var slut:

Jag satte mitt bomärke på halsen som sitter på Artonåringen, men som jag anser är min. I alla fall lite.
Jag satte mitt bomärke på halsen som sitter på Artonåringen, men som jag anser är min. I alla fall lite.
Share
63 kommentarer

Vilse i London

Det gnager i mig. Det är en irritation som karvar hål i mig. Jag har gjort något klantigt som jag inte vill berätta om, men som jag inte kan hålla inne i hjärnan. Det läcker ut genom fingrarna ner på tangentbordet och ut på skärmen och om en liten stund kommer jag säkert att klicka på ”publicera” utan att jag egentligen vill det.

Min måndag var full av London. Och det ska gudarna veta att i London, där hittar jag inte. I och för sig hittar inte ens britterna i London, men jag är verkligen vilse oavsett var jag hamnar. Särskilt när jag inte har karta, vilket jag inte hade igår eftersom jag hade min fina Iphone med jättefina ”applikationer” som skulle leda mig rätt, men som inte funkade. (Det var min djefla man som av omtanke hade stängt av funktionerna.) Först investerade jag i ett ”Capital Card” som tog mig från Brighton till London och runt på alla tunnelbanor hela dagen och sedan från London till Brighton igen. Eller. Hm. Det var i alla fall tanken.

Nu kommer det. Jag … jag … tappade bort kortet. Och det är det som gnager i mig. För när jag hade tappat bort det träffade jag en massa otrevliga människor som inte var riktigt kloka – och när jag nu tänker efter kanske de var knäppa och otrevliga bara för att jag var konstig mot dem eftersom jag var irriterad över att jag hade kastat en massa capitalkortspengar i Themsen. (Themsen symboliserar ”sjön” – var kortet de facto tog vägen har jag ingen aning om för hade jag haft det, hade jag ju inte tappat bort det.)

När jag en stund senare skulle försöka köpa ett nytt kort, sa killen i kassan att det inte fanns ett ”Capital Card” och så tjafsade vi om det tills jag sa ”don’t be snippy”, (varifrån det ordet kom, vet jag inte riktigt). Då tvingade han mig att köpa en engångresa. Och jag lydde! Så irriterande! Med blixtar i ögonen och rösten dryyyyypande av ironi sa jag när jag gick:

– Well. Have a really nice day, sir.

Naturligtvis letade jag i detta läge upp en av pubarna som Cruella i kommentatorsbåset beordrade mig att besöka: The Red Lion.

Lägg gärna märke till mitt frysande huvud.

Men då visade det sig att det var lunchtid och då var jag ju tvungen att köpa en riktigt läskig portion kyckling. (Fast ölen var den godaste jag någonsin har druckit, tack Cruella!)

Kokt kyckling utan kryddor och halvrå, men brun potatis.

Och när jag åkte till Portobello Road och faktiskt inte hittade till just Portobello Road, så visade alla människor mig åt fel håll! Ungdomar i lila skoluniform fnös åt mig och en karl spottade ut något brunt mitt på trottoaren framför mina fötter. Jag tror helt enkelt att jag spred dåliga vibbar omkring mig.

Najs. Luktade finfint, jorå. (Förmodligen var det mitt fel att sopbilen hade glömt denna gata.)

Dessutom var det skräpigt och sopigt överallt runt Portobello Road, gatan som jag aldrig hittade. Efter drygt en timme gav jag upp Portobelloprojektet, köpte nya tunnelbanekort och gick på en långpromenad längs Themsen istället. (Helt logisk reaktion, ja.)

Efter åtta sekunder filmar jag himlen – där det var ett mystiskt flygplan som omringades av tre helikoptrar. Det syns inte alls på filmen, så ni kan titta på den intressanta karlen i bobby-hatt och balettkjol istället. Och si, vad har jag på huvudet?

Och så köpte jag kaffe med dopp! (Varje gång jag skulle ta en bild, spillde jag kaffe på mig och kameran.)

Dessutom försökte jag tränga mig in på 10 Downing Street, vilket var en upplyftande upplevelse. Not. Inte ens det nyköpta plommonstopet fick poliserna att se på mig som en av seriositet uppfylld människa som vill diskutera det brittiska valsystemet som inte verkar funka så bra.

Det var svårt att ens få en skymt av nummer 10.

Det var poliser och avspärrningar precis överallt – av förklarliga skäl. Man vet ju inte vem som ska bo på 10 Downing Street i dessa röriga valtider med “hung parliament” och måste hålla extra uppsikt över skumma svenskar på dåligt humör. Men så hittade jag in på Tate Modern! Och plötsligt var alla så fantastiskt trevliga – utom Andy Warhol, som gav mig huvudvärk.

Diskret.

Egentligen tog jag inte bild på Andy Warhols verk utan på killen som tar bild på Andy Warhols verk. Det står nämligen helt glasklart överallt att man inte får ta bilder inne på Tate Modern – men alla gör det ändå. De står nästan med armarna runt konstverken och fotograferar sig och sina kompisar. Jag frågade personalen om detta, och fick svaret att det här med ständig fotografering är ett nytt fenomen som de har blivit tvungna att anpassa sig till. Man får alltså fotografera, men inte med blixt. Wow, liksom.

Men innan jag hann fara omkring och fotografera alla nakenfoton och en konstig film med en kvinna som häller blod över hela sig och sedan rullar sig i fjädrar, stängde museet.

Får man fotografera inne på svenska museer?

Share
27 kommentarer

Men vars är dom?

I somras lade jag ifrån mig (och blev bestulen på) min fina, gamla systemkamera på en toa i Philadelphia.

[försvunnen bild: Strax innan kameran försvann, hann jag både ta och ladda ner denna bild på USA:s tunnaste toapapper. ”Så symboliskt”, tänkte jag då. Nu förstår jag inte alls hur jag tänkte.]

Utmärkt, så fick jag då köpa ett nytt vidunder till kamera och se till att spara ordentligt på kvittot så att kameran kunde köpas till företaget eftersom jag faktiskt tar bilder i tjänsten.

Naturligtvis tappade jag bort kvittot.

För att kunna blogga från biografer, styrelsemöten, Londons tunnelbana och mystiska föreläsningar fixade vi ett finfint ”jagkanbloggaöverallt-modem”. Det funkade bra tills jag för en dryg vecka sedan inte kunde hitta det. Samtidigt förlade jag den nya kameran, som verkar ha sprungit iväg och gömt sig med min nya Pippi Långstrump-nyckelknippa.

Hjälp mig, Saida! Vars är dom? [norrbottniskt uttal]

Men nu får det vara slut på detta slarv. Jag ska knyta fast allt som måste hållas ordning på och dessutom klistra fast tut- eller visselmojjor på allt så att de svarar när jag ropar på dem.
Mitt liv kommer att se ut som Londons tunnelbanetak.

Jag ska åka till Stockholm och jobba i dagarna två … men nu kan jag förstås inte hitta mina föreläsarskor. Jag kan heller inte hitta anteckningen om vad det var jag skulle komma ihåg i morgon och nu när jag tänker efter glömde jag nog seglarstövlarna på träningen nu ikväll och jovisst, ser man på, åkte jag hem med basketskorna på fötterna. (Jag har dem fortfarande på mig fastän jag ligger i sängen. Dekadens och förfall, ditt namn är Lotten.)

Fast mitt i allt som bara försvinner och tappas bort, hittade jag en skatt i skafferiet! En antik burk med päron och en ask med billiga After Eight-kopior. Skjuts, in i ugnen!

Vilken tidsmaskin! Smaskandes på detta mindes jag hur det var att lyssna på Magnus Uggla på fritidsgårn och tugga Hubbabubba samt vara nervös för morgondagens biologiprov.
Share
27 kommentarer

Joggingrunda i shoppingcenter (lååång text)

Jag tror att det började med att jag tog på mig ett par byxor som var för små. Byxor ska inte plötsligt bli för små, nämligen. Det finns ingen anledning i världen att fullständigt korrekta byxor plötsligt krymper. Ett dåligt omen alltså.

Det fortsatte med att födelsedagsbarnet kom ner i köket precis när vi förberedde presentutdelning och skönsång. Hon hade blivit väckt av en vilsen väckarklocka som sedan den inköptes alltid har ringt en halvtimme senare än den ställts in att ringa. Och nej, vi har inte vant oss.

På förmiddagen skulle jag bara snabbt in och köpa en viktig bok (återkommer till den senare) och byta batteri i en klocka, och svängde med treåringen och den nyblivna sexåringen in på Tuna Park, ett ovanligt trevligt shoppingcenter, som det heter på ren svenska.

När jag betalade batteriet, sprang treåringen helt utan förvarning ut ur butiken. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju inomhus. Tre sekunder senare kom jag på att en treåring springer rätt fort, och sade till sexåringen att springa efter honom och bara vara med honom, inte slita och dra och få tillbaka honom utan bara liksom vakta lite. Hon sprang. Ytterligare fem sekunder senare lämnade jag min plånbok och betalkort och nyckelknippa på affärsdisken och sa ”vänta, jag måste bara kolla så att de inte springer för långt”.

Borta. Puts väck. Snabb action: i vinterkängor, tjockejacka och för små brallor lufsade jag runt hela affärskomplexet ett varv, stack in näsan i alla roliga affärer och ropade ”jag har tappat en sexåring och en treåring, håll kvar dem här om de dyker upp”.

På andra varvet reste sig en småbarnsmamma på ett café och sa att hon skulle springa ett varv åt andra hållet.

På tredje varvet började affärspersonalen ställa sig i dörröppningarna och se bekymrade ut.

På fjärde varvet bad någon på Stadium om mitt mobilnummer om han skulle hitta något barn.

På femte varvet kom tre uniformerade poliser emot mig. Jag delade snabbt och säkert helt olämpligt ut order:

— Jag har tappat mina barn! En på sex, en på tre! Flickan i prinsessklänning, killen med blåa kläder och rufsig frisyr. Kolla utomhus är ni snälla!

På sjätte varvet började jag få ont i hälsenorna. Det var bara jag som rörde mig. Alla andra människor hade slutat handla. Mammor hade slutat amma. Personal hade slutat personala sig. Jag hade själv tappat känslan för vad som såg lämpligt ut eller lät rätt och vrålade barnens namn och hörde hur rösten gång på gång vek sig och tänkte på alla filmer om försvunna barn som jag har sett. Halva Lotten ville sätta sig ner och bara gråta, andra halvan ville vara käck och rolig och säga ”ah, ett visst svinn får man räkna med”.

Hur kunde de försvinna på bara ett fåtal sekunder? Hur kunde jag prioritera batteribetalningen framför treåringens rymning? Hur …? Långt borta såg jag plötsligt en prinsessklänning med ryggen mot mig. Ja! Hurra!

(I en amerikansk film hade jag när jag vände barnet mot mig fått en chock och sett ett helt främmande barn i en identisk klänning. Men denna historia slutar lyckligt.)

Sexåringen hade gjort precis som jag sagt: bara följt med treåringen, som hade valt att springa in på tråkiga Lindex, där vi aldrig ens tittat in förut. Där hade han satt sig tillrätta vid ett legobord och byggt ett högt torn. När sexåringen tröttnade på detta, hade hon klokt nog ställt sig alldeles utanför affären som en signal för att visa var de var. De hade inte saknat mig alls. Jag presenterade barnen för ena polisen, som ropade i walkie talkien att barnen var funna. De skulle bara patrullera lite, och hade nästan fått göra en riktig utryckning och var nog nöjda.

Svettig tog jag och barnen sedan ett ärevarv, hämtade plånboken och tackade publiken. Segermiddagen (pannkakslunch med extra grädde) intogs på ”Basilica”, som hade följt racet och gratulerade mig genom att bjuda mig på en cappuccino.

På väg hem mötte jag en bil som utan anledning körde rakt mot mig på fel sida av vägen. Jag körde ut på vägrenen och stannade där i ett par minuter. Andades. Svetten rann i armhålorna. Håll humöret uppe för barnens skull! “En sån tokig bil, den körde ju fel!”.

Nu håller jag oss inne resten av dagen. Omen hit, omen dit, inte vet jag. Nu slänger jag byxorna i soptunnan.

Share
17 kommentarer