Facit till 10 december

Låt mig börja med att citera Rosman: ”… att hon ALDRIG NÅNSIN kommer att
få vara med på Nobelmiddagen” och fortsätta med Yvonne: ”… Svenska
Akademien aldrig ens skulle erkänna att de läst hennes böcker”.

För visst var det på det spåret jag försökte ta er när jag igår nämnde
att dagens bloggare passade bra just den 10 december. Det är med till
gräns till säkerhet … säkerhet gränsande till … det är … hrm … väldigt
sällan Jean M Auel kommer upp till diskussion på Svenska Akademiens  Nobelprissammanträden. Med till visshet
gränsande sannolikhet! (Där satt den, jag borde få en av de där tomma
stolarna!)

Men det var ju inte hon som bloggade. Det var ju Ayla, huvudpersonen i
Grottbjörnsböckerna. Här måste jag nu komma med ett erkännande, och det
är att Kristina har slagit mig på fingrarna i Grottbjörnskunskap. Hon
skriver: ” Lite märkligt dock att det finns två ihärdiga gråtare i
texten när neanderthalarna inte grät. Har Ayla fått en
cromagnon-kompis?”

Mittåt! (Som sedan 1932 en militär term, känner jag att jag måste berätta.) En gråtare för mycket! Ayla kunde gråta, prata,
bota alla sjukdomar, uppfinna ridkonsten, nålen, eld och hjul samt
bestämma vilken bergskedja som är jordens näst högsta (sic!). Det kunde inte
Brun, Creb, Aba, Ura och Durc, som de ju heter i originalet. (Någon av
dem hade ju i rimlighetens namn kunnat heta t.ex. Jósef Teodor Konrad
Korzeniowski.)

Ölandstoken var egentligen ”ålandsroten” och de i min version mer än
lovligt Taubeinspirerade örterna heter egentligen ”rölleka, björnbär,
johannesört, jungfruhår och kardborrerötter”.

Något varken ni eller jag har berört tidigare i bloggtexterna är den
eventuella kvaliteten på dem. Visserligen läste jag dreglande alla,
alla, alla Auels böcker med stor aptit i början av 1980-talet, men när
jag numera som en gammal och klok dam i tweedkjol med krusigt grått hår
och plirande ögon … nej, stopp, nu gled jag in i Agathas roll igen …
Rättning i ledet!

När jag nu läser, vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hålla mig för
skratt. Tantsnusket (totem hit, totem dit) är alls inte upphetsande.
Allt teckenspråk utförs med otrolig emfas (häftigt, upprört, hetsigt,
upphetsat och förtvivlat) och formuleringar som

”innan Uras död lade
sordin på de andra”

kryddar ihopkoket. Flera av er påpekade nogsamt att
ni inte hade läst Auel. Nej, hur skulle ni ha kunnat ana att sådan
läsning hade varit finfin allmänbildning i en Julkalender 2005?
(Karl-Erik Eliasson i HD kallade den en ”obarmhärtig blottläggning av
en mansgrisig stenålder”.)

Nåväl: hatten av för Cruella, som var först med att formulera att det
var Ayla som bloggade. Hatten av igen, för nu ska lapparna i. Först en
applåd för allas er fantasi, rim, humor och mod att gissa.
(Klappetiklapp.) Sedan ett trefaldigt hurra för alla som står ut med
verifikationsbokstavskrånglet. (Hurra-hurra-hurra-hu…) Ladda ner
Firefox  gratis, så blir det nog
bättre. Till er som nekas tillträde till att kommentera: skriv

”I’m mad
as hell. Why can’t I post a comment at http://bergman.typepad.com/lottens_julkalender/ ?”

till
contact@sixapart.com.

Var var jag? Ah, plommonstopet. Jag ska dra en vinnare. Oj, förresten
Ica — man kan vinna även om man svarar helt åt pepparn fel. Vilket
passar himla bra eftersom … tadaaa! Det stod Ica på lappen! Grattis!
(Heja Philip, Charlott, Hasse: er och alla andra ickevinnares tur
kommer! Fortsätt att gissa fel!)

Morgondagens bloggare kommer strax till en Julkalender nära er! (Blir
inte facitinläggen längre och längre för var dag?)