Mustascher, kaffe, gamla bilar, kaffegök, fryntliga kvinnor, kaffekask och snus. Fast inga gyllene dosor och aldrig moderna påfund som latte eller mjölvisp. Bara förgyllt kaffe. Björkklabbar. Och länsman som dricker kaffe på fat.
Min äskade lilla fästmö vill inte skilja sig. Må så vara att jag stal hennes rasskändande makes ridstövlar och två kameror, men att hon inte förstår sitt bästa? Jag sålde klabbet och förtjänsten är min, han har sitt på det torra. Han är en orm, hon tog honom endast för pengarna.
Jag såg honom på kaffet igår. Han hade en stortröja på sig, som han fått av handlarn, och felet med detta plagg är bara, att det går närmare två pultroner i den, och till råga på allt hade han stoppat ner tröjan i mollskinnsbyxorna, med en påföljd att han närmast liknade en ballong av ylle, som när som helst skulle ge sig till väders.
— Koka kaffi! Fly hit lite socker ock, för dä ä bara smuler här, sade han.
— Joo, si då lassa vi på dressinen ma tomkaggar å väsker å annat, sade jag för jag ville inte ge honom sött. Du talar um å plumbera i käften, mään ja ska tala um för en da te frugan å va oppsvullen um. Käften sum en nybakad vetebulle å ho ojade säj å pep å ba um en ny snus, å så sväljde hun nåra gångur så adamsäpple guppadä.
— Nää, dä va länsman sum gjorde dä. Häää, stämmer i matimateska räknengar, å int ha kvinnfölk adamsäpplen. Dä hade vari saker dä, sa Knobulten i Hult.
— Häää, jo, sir du, dä va enkla aggrimanger.
Det var då han klappade sin äkta hälft lite vänskapligt där bak och grinade upp sig. Stackars honom, om jag finge resonera svenska med honom i tio minuter. Nu är det — aus och fertig — och nu tar jag hand om henne.
Kan det vara Albert Engström. Det enda bevis som jag har att framföra är att han ligger begravd i Hult.
Du är inte dum du, Pelle G.
Eftersom jag utnyttjade andras gissningar igår tänkte jag i rättvisans namn gå ut tidigt idag..
Jag tror på någon av alla dessa svenska författare som vältrar sig i mustiga skildringar av sin skogiga hembygd och dialoger på bygdemål som Torgny Lindgren, Göran Tunström och Sara Lidman.
Knobulten i Hult låter typiskt Småland för mig, men dialekten hör hemma på betydligt nordligare breddgrader, tycker jag. Antingen är det Lottens egna västerbottniska rötter som spökar eller så är det helt enkelt en imitation av Sara Lidman.
Hursomhelst så gissar jag på Sara Lidman idag.
Åh! (Jag tar mig åt hjärtat.) Gustav! ”Västerbottniska rötter som spökar”! Hela min Luleå-själ ryyyyyser. Norrbotten, Gustav, Norrbotten!
(Det är som om jag skulle placera till exempel Hjärup i Finnmarken.)
Men gissningarna gillade jag!
Detta är ingen norrländsk författare för där heter alla orter något med träsk! Nej Småland är det – för där heter dom något med hult – men frågan är om det är Engström eller Moberg… Eftersom Engström redan har blivit föreslagen så drar jag till med Vilhelm Moberg.
Förlåt,
glömde att det var Luleå du bodde i. Fick för mig att det var Umeå.
(Som om du fick för dig att jag bodde i Skurup.)
”Alla klagar över sitt dåliga minne men ingen klagar över sina dåliga geografikunskaper.” – (vem anspelade jag på där?)
😉
Gustav: ”(vem anspelade jag på där?)”
Jo, La Roche Foucauld …? Som påpekade att alla klagar på minnet men inte förståndet?
Gustav: ”Tout le monde se plaint de sa mémoire, et personne ne se plaint de son jugement.”
François de la Rochefoucauld (1613–80)
”Rochefoucauld” — kan det vara en förfranskning av ”Knobulten i Hult”? Mystiken tätnar!
Rätt!
(Tyvärr har jag inget pris.)
Nu ser jag fram emot att se vem som dolde sig bakom bloggen idag. (Jag håller med Charlott att Hult hör hemma i Småland, men hur jag än läser dialogen kan jag inte få det låta som småländska.)
Ledtråd eller villospår: Kanske har den som har skrivit dialogen inte någon vidare koll på dialekten?
Självklart är det Åsa-Nisse. Klabbarparns kompis. Hult är ju hemmatrakter för honom. Vilket påminner mig om att Micke Hult som gissat några dagar är identisk med den för några år sedan vikarierande keyboardspelaren i vårt 21-åriga coverband. Hej Micke! Har hört att du och Olle är gamla klasskamrate, Joyeux Noël!
F’låt. Knohult heter det ju där Å. bor. Men är säkert en ledtråd, liksom den allerstädes närvarande länsman.
Vän av ordning.
Tackar för klargörandet i gårdagens facit! Känner mig mycket klokare nu.
Dagens gissning blir Verner von Heidenstam.
Uppvuxen och senare bosatt i Småland om än inte i Hult. Död 1940 och kunde alltså hypotetiskt ha träffat Anne Frank. Hade nog inte heller alltför bra koll på dialekten.
Om jag istället utgår från att det där med dialekten var ett villospår och lägger tyngdpunkten på den obegripligt intressanta bakgrunden så blir gissningen istället Moa Martinsson.
Gamla vänner finner varandra, nya vänner finner varandra. Julkalendern är världens centrum och världen är lika liten som bloggen. När finner det första kärleksparet varandra i Julkalendervärlden?
Kvällstidningarna vet inte vad de missar!
Jag tycker förstås att det piss e´
att en karl får ett namn som en miss e´
Men tecknarens flit
blev en hermafrodit
med ett knasnamn som är Åsa-Nisse
Jag vill gissa på Fritiof Nilsson-Piraten, så nu gör jag det:
Min gissning = F Nilsson-Piraten.
Sven Delblanc är min gissning, dock minns jag inte om Åminne och de andra böckerna utspelade sig just i Småland vilket nämnandet av Hult antyder. Men en länsman (oftast full) och en handelsman figurerade, tillika en syfilitisk greve som gärna blandade utländska glosor i sitt tal. Ack vad allt lär man sig icke i böckernas värld (när man är typ elva och läser allt man hittar på föräldrarnas nattygsbord=intressantaste fyndplatsen).
Putäll på er, syfilitiska grevar och smålänningar!
Någon eller några här har nu mer rätt än några andra. (Nej, den ledtråden gav verkligen inte mycket ledning.)
Här kom en blyg Margareta med en mailgissning:
Jag citerar:
”Jag gissar på Albert Engström, som skrev om Åsa-Nisse och Klabb-Harparn. När jag var barn, såg jag nog en del av de filmerna. Jag tyckte gubbarna var äckligt larviga, inte var handlarn bättre han heller. Då var handlarn jag kände, när jag vid 3-4 års ålder gick och köpte lakritspipa, mycket trevligare. (Handlade på krita, pappa blev jättearg, både på mej och handlarn.) Sådana minnen du kan framkalla med en julkalender!”
Slut citat.
Hjalmar Söderberg. Doktor Glas. Slut.
Om jag inte visste bättre, skulle jag gissa att aliaset ”Kungen” ovan är Broder Jakob, som alltid i all evighet gissar på sagde Hjalmar. Ungefär så här:
— Vad är det som går och går och aldrig kommer fram till dörren?
— Hjalmar Söderberg. Doktor Glas.
Men där hade jag allt fel!
Apropå Herr R:s gissning. Så här skrev jag i en uppsats på Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund en gång:
Fritiof Nilsson, piraten
Falstaff Fakir
(Ni som inte förstår hur icke-litterat jag var, simmar i samma båt som jag. Och där simmar vi bra, eller hur?)
Extragåta: vems förvirrade idiom fick jag till alldeles nyss?
Refaaaaat!! Och den gravade hunden skäller inte långt frånn kaffegöken, n’est pas?
Fast snusbloggaren är klart rustik och liknar ganska mycket en person ur Piratens digra produktion av skrönor. Fast namnet undflyr mig just nu.
om det där är en imitation av Sara Lidman så heter jag Karl-Oskar och herre vilken förvirring det skulle bli då.
Åsa-Nisse är jag med på (det måste vara Småland) så Albert Engström låter inte alldeles fel.
Och nog är det typiskt att man stavar fel när det ska svängas till på utrikiska? N’est-ce pas, ska det förstås stå. I den händelse någon orkar bry sig.
Ja, eftersom jag då var först med rätt svar igår (inte så konstigt en sömnig söndag iofs) så tänker jag dra uppåt väggarna idag. Hur hör kursiveringen till egentligen? För den känns Sara Lidman. Som smålänning man är tycker jag däremot att resten av texten hör dit. Hult, som jag fritt översätter till liten byhåla, finns väl i majoritet i Småland? Och eftersom jag själv är uppvuxen i ett Hult som liten fanns det inte mycket annat att göra än att läsa mammas Allerstidningar. Så jag gissar på Kronblom. Haha
Helena: jag gör som du — vrider mig i ångestkval vid felstavade inlägg och vill idka botgörning och bättring.
Ny ledtråd: Kristina/Karl-Oskar har i ett och samma inlägg både fel och rätt …
(Ser ni mig framför er? Jag skrattar ett isande he-he:igt skratt och vrider mina händer sådär lustfyllt som man gör när man är riktigt nöjd med en luddig ledtråd.)
Ja just det, Ica frågade ju om kursiveringen!
Den ingår inte i själva fiktiva bloggarens blogg, utan är mer en programförklaring till fiktiva bloggarens livsgärning, alltså hela produktionen fjöntligt sammanfattad på några rader. Men inte nödvändigtvis skriven i bloggarens egen stil utan kanske mer min egen.
(Jag är alltså egentligen Lotten, även om jag börjar tveka nu, personlighetsklyvning is my middle name.)
Men då får man väl peka på Moberg i alla fall. Kändes inte som honom från början.. men men
Jamän, självklart. Dä ä ju Rasken själv som skriver. Han ä väl befryndad med Åsa-Nisse, dialekten är ju skrämmande lik i alla fall.
(Odödliggjord av Sven Wollter i TV-versionen, med Gurli Norwall som den lidande Ida, hans fru. Såg ni förresten Sven Wollter i ”100 höjdare” där hans fortplantningsorgan var en av 10 fantastiska debuter i rutan? Scenen var klippt ur mästerverket ”Mannen på taket” komplett med 60-talistiska bruna lakan och Eva Remaeus, salig i åminne som trängtande hustru i halmen.)
gosh vad mycket klokare jag blev nu… eller inte.
Nej, det var väl en klart oluddig ledtråd!
Antingen är det Sara Lidman, vilket betyder bakläxa och skamvrån för mig, eller så är det Småland men inte Albert Engström.
Eftersom det som sagt bara är första stycket som känns det allra minsta Lidmanskt och dialogen inte ett dugg måste det vara nån annan småländsk fyr. Eller åtminstone om Småland, mitt hjärtas fröjd och glädje.
Början fick mig att tänka Strindberg. Men sen kom det där med dialektdialogen… *funderar* Albert Engström?
App lapp sa att du slapp…
Strindberg.
Raskens. Ah. Ny ledtråd: Raskens och dagens bloggförfattare hade ungefär samma yrke under en tid.
Jag gillar verkligen bilden på tröjan och plommonstopet med Lotten inuti i Malcolm McDowell-pose à la A Clockwork Orange.
Får man extra poäng och förtur i dragningen för rättvänd accent??
Raskens?
Det betyder att bloggaren var antingen bonddräng eller soldat under en tid?
(Sara Lidman verkar inte vara ett möjligt alternativ längre..)
Ingrid: Den där rättvända accenten heter ju grav, och skulle faktiskt i och med detta kunna vara en ledtråd. Fast en krystad sådan.
Och varför är det ingen som jämför mig med Lena Olin i plommonstop? Malcolm var ju inte alls lika läcker. *snyft*
Jag tänkte också Strindberg först men dialekten tog kål på alla såna tankar och lämnade mig helt blank. Jag har förresten också en julkalender, kom och läs!
Ultimately: Janne Vängman. Spiksäkert.
Han var ju torpare. Men jag har ju redan en t-shirt…
Carin: ja! Den där dialekten är effektiv som en snöplog. Skooooop, bara, så suger den energimusten ur en och så orkar man nästan inte ens sucka. Jag hade hellre ätit leverpaté än skrivit på dialekt.
Men så var h*n också annorlunda, bloggaren. Mycket annorlunda.
Lite smakprov:
Va va de för märkvärdigt me han då? frågade Vängman och tog en klunk ur koppen.
– Jo, vänta ska du få höre, gosse! Ja geck en kväll å spatsere på en stor gata, å så fick ja si en stor skylt, å på skylten stod de med stora bokstäver: Bier-Hall. Då ja visste, att Bier nog räkne å rätt uttytt bety kask på svenska språket, gick ja in för att få en magskrapare. Ja gick å spankulere över golve fram å tillbake å titte mej omkring. Så fick ja se en liten torr gubbe, som stod innanför disken å såg allvarsam ut alldeles förfärligt. Han va brun som en glödstekt strömming å mager som en benget. Ja gick fram till’n, buga mej tre gånger å beställde på engelska språket en kask. Han rörde inte en fena utan stod stille som ett avgudabeläte. Då kom en kypare fram till mej å tala om att de inte va lönt att tala me den där gubben, för han hade vari dö i fyrti år. Gubben ha-de vare Bier-Hallens skapare å chef, å då han dog, grävde dom inte neren i körkgårn, utan ställde’n bakom disken. De va en hedersbevisning, förstår I. Å nu hade han, som sagt va, stått här I fyrti år men va fresk i kötte som en nyskjuten älgoxe, å de berodde på att gästerna, då dom hade bleve lite i pikalurven, bjudden på super, men då han naturligtvis inte kunde drecke, så kaste dom supa pån, så att de rann nedför hela kroppen. De va en rektig balsamering, kan I förstå.
Förleds icke av Rosmans iver, han har tagit bokstäverna från http://www.jannevangman.nu och tjoflöjt, Rosman vad fel du har!
Hej … nu är jag tillbaka efter helguppehållet. Enid Blyton hade jag klarat (säkert!) — men Anna Frank bloggeriet var det tur att jag missade.
Hur som helst — dagens blogg är Gustav Fröding (snus & gyllene dosor i den kursiva texten).
Hur det passar in i övriga mer eller mindre luddiga ledtrådar (för att inte nämna bloggtexten) — det har jag ingen aning om 🙂
PS: Appropå Blyton — jag slukade böckerna någon gång när jag var liten … ända tills min mamma i ett anfall av upplysning förklarade för mig att alla böckerna skrevs enligt samma upplägg — abrupt slut på det roliga och en första separation av kropp och själ. /DS
Men det är alltid bra med lite helt onödig litterär lärdom i såna här sammanhang väl?
Jag erkänner att dialekten inte verkar helt mitt i prick. Av ditt senaste inlägg att döma kan bloggaren vara en kvinna.
Det vore väl själva f-n om jag skulle gå bet på en smålänning, särskilt om han är soldat/bonddräng!
Men jag måste medge att jag är nollställd.
Fröding har jag redan rationaliserat bort, även om de gyllene dosorna var det första jag reagerade på. Men nu står det juh INGA gyllene dosor och vore det inte lite väl, annars? Skänka bort det sådär.
Däremot går jag och tänker på Torgny Lindgren, en västerbottnisk hembygdsskildrare a la Gustavs förslag som faktiskt flyttade till Småland. Men skam sägandes har jag ingen vidare koll på honom.
Och så allt det där kaffet.
Jag tänkte mer på Kim Basinger i 9½ vecka än på Clockwork Orange.
Med bloggtröja istället för negligé. Bloggtröjan är mycket läckrare ju…..
Min nya gissning blir Hälje ur Albert Engströms Naket osv.
Det gäller att variera sig litet!
Kaffet! Just det — kaffet! Kristina påpekar mycket riktigt att det i denna text är väldigt viktigt med ideligt kaffeintag. Med länsman. Och snus. Och kask.
Hjälp, Tiila hystar in pluspoäng med grävskopa: jag och Kim Basinger!
Nu kom ännu ett mailsvar från en blyg en, denna gång en Gunilla:
Citat:
”Jag tror väl att det är Åsa-Nisse – men vi skall inte skylla Albert Engström för det!! (Även om länsman & handlarn får en att tänka på Sven Delblanc.) Stig Cederholm heter ju författaren till Åsa-Nisse.”
Slut citat.
Min tredje och sista gissning blir helt klart på Stig Cederholm. Tack Gunilla för det!
Soldat i Waffen-SS, förklarar även den ”rasskändande maken”.
Eftersom Lotten den 1/12 tyckte att det var smart att gissa många gånger, skäms jag inte alls!
Jag har dock missat att skriva snärtig, men jag tycker nog inte att Stig Cederholm är det.
Åh! Okunnig som jag är trodde jag att eftersom andra före mig sagt Engström tillsammans med Åsa-Nisse så var det han och ingen som stod för kalaset.
Varpå Lottens luddiga ledtråd angående mitt första inlägg blir pin marigare!
Stig Cederhom då. (nu litar jag på er gott folk)
Pinsamt pinsamt, med ett förflutet
inom bibliotek! Jag har svarat Åsa-Nisse, då är ju författaren Cederholm, naturligtvis. Engström skrev om andra skäggiga gubbar som man hörde talas om i barndomen.
Oj…nu känns det som jag härmar alla igen.Men nog var det Åsa-Nisse alltid!!
En minut till midnatt enligt min klocka. Snart kommer facit!