För 40 år sedan showade jag loss i ett karnevalstält tillsammans med bl.a. ett roligt band som heter ”Nisses stuga”.
Denna helg är jag på Lundakarneval igen, och har liksom alla andra köpt en plåtpapperskorg med årets tema på. Köerna till just papperskorgsförsäljningen påminner om biljettköerna till Prince-konserterna på den tiden när internet inte fanns. När man väl har lyckats köpa sin papperskorg, är det ett himla åbäke att släpa på. Mina – och alla andras – tankar går sålunda i dessa fem steg:
– Hurra, jag äger en papperskorg! Igen! Det var SÅ värt köandet!
– Tusan hakar, vad jag har många papperskorgar hemma.
– De borde ha en papperskorgsparkering här inne på karnevalsområdet.
– Vad tusan skulle jag köpa en papperskorg för?
– Hallå! Nån som vill köpa min papperskorg?
Men det allra första jag gör numera när jag besöker Lund, är att åka till Köpenhamn. Jag kliver av på Hovebanegården och känner doften av cigarettrök, piss och pølse – och tror att jag är i Sydeuropa. Jag går och går och går och äter något med øl till, och sedan är jag nöjd och återvänder till Lund.
Det coolaste med Köpenhamn var att där går de med stormsteg mot en ”mjukare stad” (Soft City), vilket är vad min gamle vän David Sim brinner för. Halva gatan som går mellan järnvägsstationen och Strøget var helt övertäckt av en flera hundra meter lång veranda, och ytterst få bilar får köra på den smala sträng som är kvar. Bussar och cyklar far ljudlöst fram och det är helt ljuvligt.
Och hur är det på karnevalen, då? Jodå, fullt med folk, fullt med mat och fullt med öl. Massa spex, kabaréer, fester, småattraktioner och musik. Jag träffar gamla bekantingar i varje gathörn och har så infernaliskt kul.
David Sim lever som han lär, och använder sin lilla entré ut mot Bredgatan som matrum, umgängeslokal och allmän veranda; han blir glad över alla främlingar som spontant tar kontakt med honom. Idag satt vi där och pratade med en av hans kompisar, när en polis plötsligt dök upp från gränden intill. Det är en smal, oansenlig gränd, så vi ryckte till och pekade ogenerat på polisen och sa:
– POLIS!
– MOTORCYKEL!
– COOLT!
Polisen stängde genast av motorn och fällde upp visiret.
– Och ni har det bra? sa han.
Jag pepprade polisen med frågor om motorcykelns kubik (1 200: jättestor) och hur han kunde hantera den i de smala gränderna; tydligen är den jättesmidig och funkar bra även när han letar efter försvunna personer i skogen. Han har massa olika ”vapen”, så han känner sig aldrig rädd.
– Pepparsprej, sa han och klappade sig på ena låret.
I kvällningen satte vi oss på trappan och åt fisksoppa. Alla som gick förbi häpnade och kommenterade mysigheten. När någon som vi faktiskt kände kom förbi, fick de slå sig ner och delta i mysigheten.
Vi reste oss sedan upp, gäspade och konstaterade att två offer hade gjorts under den drygt fem timmar långa sittningen:
Och hur har ni det?
Nu sitter jag på ett tåg mot Stockholm, som pga. banarbeten är nästan sju timmar lång. När jag klev på låg en främmande väska som ingen känner igen på platsen bredvid min. Jag skojade om att det kanske var en bomb i, men ingen verkade tycka att det var särskilt kul. Personalen ropade och tjoade om väskan på alla upptänkliga vis, men ingen kändes vid den.
Nu står väskan ovanför mitt huvud, och om det är en bomb kommer jag i alla fall att dö snabbt!
Oh, spex!
Jag har varit med i ett spex en gång för futtitre år sen.
Det hette ’På Kant med världen’ och jag var en av typ åtta kantibaler. Jag var omvänt nervös mot betydelsen av min rollprestation.
Emmanuel Kant var på någon vänster inblandad liksom en kubisk modell av jorden. Vad övrigt är, är glömska.
Jag var med i spexet Gutenberg, där huvudpersonen inte kom in på scen förrän efter allra sista repliken:
– Men GUTENBERG! Står du här och trycker i kulisserna?
Gutenberg-fniss!
Mina spexerfarenheter handlar bara om kulissmåleri till en spex-föreställning på V-Dala nation i Uppsala: ”Gustav den Adolf”. Fast det kan vara rätt kul det också.
Rader som fastnat: ”Och Wallenstein och Pappenheim och fule lille Tilly … ” Vilket sammanfattar ett dramatiskt skede i trettioåriga kriget. Och sedan, när Tilly, m fl dött, medan Gustav den Adolf (spelad av Hans Dahlborg från Hedemora, f d Nordeachef, mm) fortfarande lever, konstaterar han sorgset (på dalmål): ”Bort gå de, stumma skrida de, men de blir jag som tillrätta får vrida det.”
Jag har åtminstone sett Gustav den Adolf. Främsta minne är nog ”Pa, pa, pa, papapapapapaPappenheim”, på melodi från arian i Trollflöjten. Samt ”Ack, kungen är mördad på påviskt maner! Det är skam, det är fläck på väggens faner!” vilket ju bara är roligt om man kan sin Heidenstam, men se det kan jag.
Annars har vi idag inköpt ett parasoll till föräldrarnas trädgård, för att ge lite skugga, även om det är en klen ersättning för den stora kastanjen som föll i höstas. Parasollfoten har två sandsäckar som tyngd. Sanden inköptes separat, och jag har personligen öst i tjugo kilo i den ena och tjugo kilo i den andra medelst fiskbulleburk, vilket var det kärl vi hittade som var lagom litet för att det skulle gå att pricka öppningen i sandsäckarna. Sen öste mamma i några kilo till, men alla de trettio kilona per säck som rekommenderades gick inte i. Men de kanske inte blåser bort ändå, om man fäller ihop parasollet när det inte används.
Ooooh, parasolltrubbel är jag bekant med. De blir gamla och går sönder och blytyngderna pajar. Ideligen!
Jag har för övrigt även verandatrubbel eftersom den som jag – under står vånda med två basketkillar – byggde 2001 numera går i vågor. Ska jag prioritera den framför dränering?
Och var är alla spex om sådana vardagsvåndor?
Är mest förundrad över påhittigheten hos spexskrivarna.
(Har endast åsett, aldrig medverkat på någotsomhelst vis.)
Vyssa lilla kilen
som jag fann i Nilen
Liten Moses rar och söt
mor din hon var allt ett nöt
när hon i ett piltråg
sköt dig ut i nilvåg….
Ungefär så.
Är det någon som missat att läsa Sinuhe Egyptiern av Mika Waltari?
Rekommenderas
JA, Brid, så var det ju! .”.. fläck på väggens faner.” Och dessutom har mitt minne hunnit ifatt mig och rättar följande: det målades alls icke kulisser till Gustav den Adolf. Det var till studentteatern i Uppsala och den gemensamma nämnaren är Hans Dalborg, som för övrigt inte spelade Gustav den Adolf, för det gjorde Olle Andersson, som skulle ha blivit en framstående operasångare om han inte dött så ung. Vad Dalborg spelade har jag glömt, men med var han, på båda hållen.
Hyttis, hade boken i hyllan i evighet men kom aldrig till att läsa. Den blev bortgallrad inför flytten förra året. Ett misstag alltså? Får väl leta efter den igen.
”Ditt tal är som flugors surr i mina öron” var ett stående uttryck hos min fader. Så läsning av Sinuhe propagerade han hårt för, och det var ju bra.
Heidenstam däremot är det sämre med.
Hörru Lotten veranda och dränering alltså. Jag känner inte till konstruktionen av ditt hus, men kan det inte vara så att prioriteringsordningen sköter sig själv? Där jag har bott har man måstat riva verandan för att kunna dränera. Om det är runt husgrunden det ska dräneras dårå. Då är det ju mindre listigt att renovera verandan först.
Hans Dalborg, han som skrev ”Mera brännvin i glasen”? Han hade en syster som var lärarkollega till mina föräldrar, fast hon hade gift sig till ett vanligare namn.
Magganini: Helt rätt tänkt! Men (ssschhhhh, säg inget till mitt hus) det visade sig att förra sommarens översvämning inte berodde på allmänt dräneringsdax, utan på att jag hade staplat alldeles förfärligt många tunga betongplintar längs just den sidan som började läcka. Mittåt, alltså!
När jag nyligen hade en hummande och mumlande dräneringsman här, konstaterade han att husgrunden mår jättebra och att miljön i källaren är toppen. Häpp!
Sinuhe Egyptiern av Mika Waltari? Den har jag här hemma – men har aldrig ens TÄNKT läsa den! Det ska bli ändring av!
Sinuhe läste jag i tidiga tonåren och älskade den. Har den fortfarande i en hylla.
Tuuuuuut!
Tuuuut
Tutet avnjöt vi medan vi släpade oss hem från Kungsholmen, där vi hade varit hos polisen. Lugn; för att skaffa nya pass och leg. Där satt sjuttioelva människor och väntade i en lokal med ytterst lite syre. Alla damer hade långbyxor och gympadojor utom jag som hade klänning (jeanstyg men ändå) och läderskor (blå-vita golfskor med broguemönster och frans) samt en ung dam som hade en kortkort kjol och svarta stövlar med hög klack (hon uppmärksammades särskilt av alla herrar) och så en dam i blommig klänning och foppatofflor.
Jodå! Jag kände mej som en fossil.
Jag och lilla barnbarnet M. hörde tutet och var hur nöjda som helst! Hurra!
Din rapport från passexpeditionen var som tagen ur ett Bang-kåseri, Ökenråttan!
(Jag vet hur Ökenråttans jeansklänning ser ut, för den såg jag för tusen år sedan. Den är ursnygg.)
Tack, Lotten!
Vi är på kortbesök i stugan. Här tutade det icke. Vi är också lite missnöjda med hur den yngre generationen lämnade stugan i september.
Även Ökenråttans skor brukar vara ursnygga och jag tror att jag har sett de blå-vita broguemönstrade med frans. Så chict!
Om man vill komma till en passexpedition där man knappt hinner ta en nummerlapp innan det är ens tur, ska man åka till Farsta. Visserligen en halvtimmes resa från Slussen, men när man väl är där går det fort. Bilden är från häromveckan när jag hämtade mitt nya pass.
Jeansklänningar är tidlösa!
Karin, bra att veta för framtiden men nu hjälpte jag dottern att fixa tid i Globen. Någon som vet om det går snabbt där också?
Och så är jag väldigt avis på Lotten och de andra som är på arbetsläger. Låter jättekul att repa upp gamla golv.
Ni skulle ju ha varit där, Dina, och brutit upp golv, knuffat omkull träd med flera kreativa sysselsättningar. Well, next time!
Tjoho. Nu fick jag mejl från polisen! Pass och leg är redan färdiga. Nu gick det undan, minsann. Vi går dit i morgon och tar med matsäck och schackspel.
Vad bra att ni hänger här och rapporterar om skor, klänningar, pass och trädfällning! Men nu finns det ett nytt blogginlägg där jag på slutet ber om åsikter och synpunkter!