Det fanns en tid när jag rusade till doktorer (ergo mina svärföräldrar) och bad om antibiotika så fort jag blev sjuk, för si det hade jag verkligen inte tid att vara.
På ingen tid alls rotade de fram sitt receptblock och krafsade ner kåvepenin … och så var det inte mer med det. Odling? Nope, så länge snoret var läbbigt gult var antibiotikan motiverad. Funkade jättebra!
Idag vet vi att alla borde ha varit mer restriktiva. Dessutom käkade vi på den tiden massa fläskfilé från Danmark, och fick säkert i oss en lagom dos penicillin åtminstone en gång i veckan.
Nu är jag inne på femte dagen med gult snor, slemmigt hostslem i samma nyans, feber och en förlamande trötthet. Men si detta har jag sannerligen inte tid till! I mitt huvud snackas det:
– Här kommer Stålkvinnan eller Plåtkärringen eller nåt annat coolt! deklarerar jag med självförtroende. Jag klarar allt fastän något i mig verkar insinuera att jag ska ligga ner och göra ingenting! Huka er, alla basilusker, här ska inte vilas!
– Gomorron. Detta är ditt förnuft som talar. Lägg dig ner och sov en stund till.
– Pfffft. Sova och sova. Jag tänker sortera foton och skruva fast en käpphållare i silver i hallen! Och en ursnygg klädhängare!
– Ursäkta, felåt, får jag avbryta.? Det är jag som är ditt närminne. Om du inte lyssnar på förnuftet, tänker jag sabotera för dig lite här och där.
Diskussionen pågick ett tag, men jag gick vinnande ur fajten och stod plötsligt i köket och skar gurkskivor till en Dagobertmacka. När jag hade skurit lagom många skivor, bestämde jag mig för att istället hyvla ost. Men bytte inte aktivitet. Jag tittade en liten stund senare synnerligen förvånat på en till 100 % uppskuren gurka – och en helt orörd ost.
Detta var ju oroande, så jag lade mig att sova middag. När jag vaknade fem timmar senare var jag förstås oerhört pigg och satte igång en tvättmaskin. Som jag inte hängde på tre dagar och fick tvätta om. (Hängningen lejde jag då ut till den hemmavarande 28-åringen.)
Och så har det fortsatt! Förnuftet och minnet samarbetar numera i sin sabotageverksamhet och jag kan inte påstå att någon av dem gör nån vidare nytta. Jag har hittat en trådrulle i en massakrerad dill, slängt en kompostpåse i glasåtervinningen och ätit pasta direkt ur stekpannan.
Men si, detta trams har jag verkligen inte tid med. Så nu har jag dragit för alla gardiner, bäddat ner mig, gurglat saltvatten och druckit mängder med honungsvatten.
Eller … kanske drack jag upp saltvattnet och gurglade honungsvatten?
Krya på dig!
Och tack för påminnelsen att hänga tvätten som väntat sedan morgontimmarna.
Tack och varsågod, Dina!
(Om andan faller på: berätta gärna hur ni har det i Jerusalem … )
Krya på dig!
Sjuklingsrapport: jag är inne i ett nytt skede av febersjukan from hell! Jag bara nyser, nyser och nyser!
Aha … kom på att det ju är pollentider. Satana perkele!
Jag har varit lite harsklig ett par veckor, men inte så jag lider nämnvärt. Inte märkt av pollen heller. Ännu. Peppar, peppar.
Jag har alltså vähäldigt mycket sympati över för Båsmor och andra sjuklingar.
Krya på dig! Och prosit!
Själv har jag just bokat en akuttid hos okänd tandläkare imorgon på grund av obegriplig värk. Avskyr tandläkarbesök men det går inte att avvakta längre.
Brid: Det finns tandläkare som använder lustgas för de extremrädda patienterna. (Jag vet ju inte om du är en av dem eller om du bara avskyr skrået sådär som man ju kan.)
Lotten: det är ju typiskt att ha pollennysningar kombinerat med förkylningssådana. Extra av allt är ju bara gott när det gäller ost på pizza och liknande.
Just nu är det någon sorts vapenvila så det är ”bara” norra Israel som blir raketbeskjutna från hizbolla i Libanon. Alla passar på att göra allt (storhandla, restaurangbesök, födelsedagsfirande i parker, köra mer än 20 min, mm) som inte gjordes när man försökte hålla sig nära skyddsrum samt skakar på huvudet och undrar vad som kommer hända 22 april då vapenvilan är över. Ungefär.
Vi som sitter och nyser i Sverige och klagar på feberdimmor kan förstås inte förstå er situation, Dina. Världens grymheter är obegripliga [här ingriper mitt haltande förnuft och påtalar att ”det där var väl lite väl banalt”], men med upplevelsebeskrivningar kan vi i alla fall inbilla oss att vi fattar.
Man får försöka förstå ny proxy. Jag har varit och handlat och tog vägen hem via lekparken. Jag tog mig en liten fika där bland barn, gungor, föräldrar, morföräldrar och lite hundar i utkanten.
Ingen är rädd, ingen tittar mot himlen eller ser sig om ideligen.
Ingen har stora bandage, det står inga utbrända bilar nånstans, inte heller bombade hus runt parken.
Det är inte svårt att förstå hur bra vi har det.
Precis så, Ninja!
För tusen år sedan när jag var redaktör på NE, hade vi en gammal rättsmedicinare som var ansvarig för bl.a. medicin. Vi ungdomar stånkade och stönade över än det ena, än det andra. Basketförluster och skav- samt magsår var refrängen i mina klagosånger. Han var helt fantastisk – och vi citerar honom fortfarande, nu när vi är lika gamla som han var då.
Då och då drog han till med minnen från WWII, och en gång sa han lugnt när vi gnällde över nån orättvisa i deadline-dalen:
– Jajaja. Men det är sannerligen inte som att bli överkörd av en stridsvagn.
Käre tid Lotten! Nu gäller det att du sköter om dej och tar det lugnt ett tag.
En ljusning ute i världen: Skruttgubben i Ungern åkte ut!
Haha Trodde medicinaren skulle dra till med ”dö i pesten” eller nåt.
Sekruttgubbar ute i världen – må ni röstas bort!
De flesta av dina uppräknade virrigheter verkar för mig inte särskilt märkliga eller oroande utan tämligen normala. Det skulle vara trådrullen i dillen då, den gör mig lite nyfiken.
Sjuklingsrapport!
Jag hostade lungorna ur mig halva natten, vilket verkar ha gjort susen. Jag vaknade nämligen fräsch som en – om än lite sömnig – nyponros. Jag skrev snabbt en lapp om sådant jag borde göra direkt när jag om en stund skulle gå upp, nämligen
• ta hand om dahlior
• bygga en ny veranda
• laga släpet
• be om offerter till dränering och fasadmålning
• tvätta handledaren till färgglada trappan
• pussa lite på hibiskusen som jag glömde utomhus förra veckan och som säkerligen är stendöd
• köpa målarfärg till köksgolvet
• plugga lite dräkthistoria
• förbereda tre föreläsningar och nästa veckas radioprat
• äta jättegod frukost.
Sedan somnade jag om, och hittills har jag bara kunnat bocka av sista punkten. Jaja, jag lyder ju bara Ökenråttan och tar hand om mig, eller hur?
Bakom dillen ligger dessutom en konservburk som jag inte lade märke till då. Detta måste vara ett tecken på tillfrisknande! JAG KAN SE!
Trolig rotfyllning imorgon bitti. Inte glad. Men det är marginellt bättre än om det inte hade funnits någon rimlig orsak till smärtan.
Tills vidare knaprar jag smärtstillande och försöker arbeta.
Må alla sjuklingar krya på sig!
Må alla bomber smidas om till jordbruksredskap!
Må alla sekruttgubbar avlägsna sig från makt!
Amen.
Så talar en sann präst. Nu har du din söndagspredikan färdig, Cecilia N!
Amen, Cecilia!
Hur går det? Är du på benen, Lotten.
På lördag har vi dop i familjen, synd att Cecilia bor så långt borta! Du hade gärna fått välkomna vår lilla parvel till församlingen.
Grattis igen, mormor Pysseliten!
JAG ÄR FRISK! (I alla fall nästan. Snor och kvardallrande skrällhosta räknas inte.)
Och nu är jag ute på stolleprov. Återkommer med rapport!
Underbart! Stolleprov är det vi gillar bäst.