… sa min då blifvande djefla man att han ville gifta sig med mig, och vips var vi förlovade.
Eller. Vips och vips.
Akademiska Föreningen i Lundagård i Lund. (Hela byggnaden är impregnerad med öl.)
Så här var det (och förlåt att jag nu upprepar mig) när vi for med osanning i Sydsvenska Dagbladet och påstod att vi förlovade oss i Gökrummet på Akademiska Föreningen den 21/11 1986.
Gökrummet är ett berömt krypin där man skriver odödliga spex tillsammans med Hasse Alfredson medan man dricker gök. Det är väldigt coolt att ha tillgång till Gökrummet.
[Här kommer det att finnas en bild från Gökrummet när jag har lyckats muta en lundensisk arkivarie.]
Problemet var bara att vi for med osanning i tidningen; annonsen lämnades in i förväg – och vi visste ju inte vad som hända skulle.
FÖRLOVADE Lotten Stenson Olof Bergman I Gökrummet den 21/11 1986
Min djefla man gick på kryckor efter en fasansfull orienteringsvrickning och jag hade basketrelaterad träningsvärk. Men vi hade på oss våra allra finaste, lappade jeans och tog oss in i AF-borgen med guldringarna brännande i fickorna.
Mina lappade jeans och mina allra finaste basketskor (Top Ten).
För att komma in i Gökrummet måste man gå över Stora scenen … och det var just det vi inte fick. För där stod en Anders J. med armarna i kors. Han var boss över Lundaspexdekoren och gillade tydligen makt.
– Förlåt, vi vill bara komma in i Gökrummet, sa jag.
– Vi ska förlova oss där, sa Olle.
– Det ska ni inte alls.
– Men vi … jag är Je-sper-spex-are … artikulerade jag, när jag egentligen ville säga ”men ser du inte vem jag är?” …
– Tänk om alla som ville skulle få klampa omkring här på scenen.
– Vi ska inte klampa, vi ska bara gå här i kanten, sa Olle och pekade med sin ena krycka.
– Nej.
– Kan vi komma tillbaka senare? sa jag och tänkte att om jag hade fått skriva det, hade jag skojat till det och skrivit ”scenare” och då hade kanske Anders J. skrattat och släppt fram oss.
– Nej.
– Men …
– Nej.
Vi tog oss därför hem till vår tvåa på Michael Hansens Kollegium och förlovningen fick ske över te och källarfranskor i en kökssoffa, som sedan den dagen kallas ”Gökrummet”.
Dessa tre unga män står på Stora scenens historiska tiljor på nyss nämnda Akademiska föreningen. Yngligen i mitten är vår förstfödde (tillika den nuvarande kökssoffeägaren) som agerar i och sjunger den svåraste av roller. Han är nämligen en pung.
För snart tre veckor sedan läste jag att ett snöoväder var i antågande. Som den sansade och välplanerade människa jag är (eh), såg jag till att få båda bilarnas sammanlagt åtta hjul bytta.
– God hjul! sa jag hurtfriskt till de vansinnigt trötta däckbytarna som tog sig åt ryggen varje gång de reste sig upp.
– De här är olagliga, sa de och pekade på Saabens dubbdäck som de nyss hade satt på.
– Nej god hjuuuul, sa jag och pekade på hjulen.
– Titta, spårdjupet är nästan inte ens ett djup.
– Nääää. Vad trist, sa jag och tänkte på Kalle Ankas börs som det flyger gröna sedlar ur och på det faktum att han har fickor i sin lilla sjömanskostym.
Igår var det så dags att byta bort de relativt nypåsatta dubbdäcken till nya med spårdjup och dubbar som syns. (Märk väl hur jag på ett relativt korrekt sätt varierar mig med både ordet ”hjul” och ordet ”däck”.)
– Oj! Stackars bilen ser ju ut som en människa som har rakat av sig ögonbrynen! utbrast jag.
– Om du fryser kan du sitta i bilen medan jag …
Omtanken var förstås oerhört fin, men inte hade jag kunnat sitta i bilen och njuta av värmen medan däckbytarn (som egentligen var snickare) for omkring som ett jehu med hjul, däck, muttrar och apparater.
Fälgarna var helt okej, så de nya däcken skulle krängas på dem. Och det går till precis som när man lagar en punka på ett cykeldäck. Förutom att bilens hjul
inte har innerslang
är så ini helskotta svårjobbade
fixas med hjälp av brutala maskiner som kostar lika mycket som röntgenapparater.
Först töms däcket på luft och det låter som när man piskar mattor med oerhörd kraft. Sedan läggs hjulet på en fälgavskiljare (heter den nog inte) som bänder loss medelst snurr.
Sedan sätts det nya däcket på och det ser ut så här:
Den skarpögde kan här misstänka att jag bara har vänt på bildordningen. Och det är förstås helt korrekt.
– Hjulet ska fyllas med 4 kg luft* tills det säger pang** när det glider över den här kanten på fälgen. Lite luft släpper jag ut nu … tills det blir lagom.
Luftpysandet var på säkert en miljon dB – och proceduren upprepades sedan på de andra tre hjulen. Aj, sa öronen.
Sedan ska hjulen balanseras, och det är lika viktigt som att inte gå omkring i pumps på ena foten och sockiplast på andra. Den fiffiga maskinen som mäter balansen i gram anger på en skärm hur mycket felbalans det är.
Kolla, den lyser lika fint som mitt tangentbord.På skärmen står det hur många gram fel det är, och här är det brutalfel: 23 på ena sidan och 31 på andra.Däckbytarn knäpper då på små clips som väger olika mycket (se där barn, det är viktigt med matematik i skolan) tills skärmen visar 0 och 0. Den där lådan som pilen pekar på kostar förresten tusen kronor.
Här kom vi att prata om pengar, trasiga ryggar, knävärk och vad saker och ting kostar. Mina fyra nya däck kostade inklusive påsättning (höhö) 4 500 kr, vilket man kan jämföra med t.ex. vad det kostar att klippa håret ett par gånger. Man kan också jämföra med vad en språkföreläsare får för några timmars jobb eller vad nya barnvagnar kostar … så det gjorde vi. Medan däckbytarn lyfte, slet och drog och huffade och puffade och tog sig åt ryggen.
– Vad ska du göra när däckbytarsäsongen är över? sa jag.
– Åka till Maldiverna.
Jahaja.
– Det är bra med värme för min rygg. En kota är förstörd, så de vill steloperera mig. Men jag har svårt att sitta still, så jag jobbar tills det helt enkelt inte går längre.
Jahaja.
Klippetiklips, nu är vi nere i 6 och 5!
När alla fyra fälgarna hade fått nya däck, muttrades de fast på bilen till ett ljud som fick mina trumhinnor att fladdra som en spinnaker i vinden. Men däckbytarn verkade helt obekymrad.
– Hur mår dina öron av det här?
– Va?
Sedan pratade vi återvinning och miljötänk och jag fick höra om när Ove Pettersson (som jag inte har hört talas om förut, men som tydligen är en i stan känd däckgubbe) på 1970-talet ringde till brandkåren och varnade för att han skulle bränna lite skräp.
– Lite skräp? sa brandkåren?
– Japp, bara lite skräp.
– Det går bra. Tack för att du varnade oss.
Sedan följde panik och katastrof eftersom hela Eskilstuna plötsligt försvann i ett svart rökmoln. Ove Pettersson hade nämligen satt igång att elda upp 2 500 gamla däck.
Och på den platsen växer det fortfarande inte ens ett litet grässtrå …
Hejdå alla hjulen, nu ska ni malas ner i asfalt!
*) Det var inte 4 kg luft utan kanske ungefär 2,5 bar som sedan tömdes till 2,2 bar. (Rätta mig gärna!)
**) Panget kallas tydligen även ”ett popp” och det uppstår alltså när kanttråden på däcket, av lufttrycket, trycks på plats mot fälgkanten. (Tack, PK.)
Den 8 augusti 1945 är det blott två dagar sedan Hiroshima utplånades. Ingen vet då att det även är dagen innan detsamma skulle ske med Nagasaki. Svenska Dagbladets förstasida såg ut så här:
Jane Horney sägs här bestämt vara vid liv (det var hon inte), en dykare har dött och ”metamorfos” är fortfarande ett så allmänt känt ord att det till och med får stå i en rubrik. Inne i tidningen finns en liten notis om ett drunkningstillbud.
Först tänker man ju ”vad fick poliskonstapeln som skyndade till att efter sjukhusbesöket tro att den okände mannen skulle stå kvar?” och ”vad trevligt med poliskonstaplar lite här och där” sedan tänker man ”undrar hur det gick för pojken?”.
Men det vet jag! För det är min morbror, som fortfarande lever i högsta välmåga!
Jag letar vidare och finner min morfar (1878–1960) i en bokrecension eftersom han förutom att vara matematiker även var musiker och Bachkännare. Förvånat inser jag att det finns något som heter ”problemet Bach” och att man förr kunde köpa levande braxen och att de minsann var jätteslarviga med versalerna redan då. (De som skrev. Inte braxen.)
Ja, jag kapar obekymrat artikeln om min morfar till vänster för att prioritera fiskannonsen till höger.
Min mormor (1902–91) var arg på Televerket, och fick 14 oktober 1961 in en oerhört lång insändare om tingens beskaffelse eftersom hon var bekymrad över de anställdas situation. Här är sista stycket:
Det är alldeles fantastiskt och underbart. Jag hittade mina föräldrars förlovning och giftemål, min egen födelseannons och pappas alla radioprogram (Vetandets värld) samt en notis om lillasyster Orangeluvans och min enorma sajt om Sveriges alla loppisar – ”Begagnatguiden” – som beskrivs så här 1998:
” …den datorburna Begagnat-sidan på internet …”
Broder Jakobs äventyr som slutade med final i Vi i femman 1978 syns blott på detta vis:
Först efter ett par timmars läsande kom jag på att jag ju borde leta efter mig själv också …
Den 17 mars 2005. Har jag inget som helst minne av.
Däremot minns jag mycket väl när jag skrev och berättade om min synestesi och SvD kallade mig ”Lotta”. Som visste de att jag verkligen hatar att bli kallad just det.
SvD den 19 maj 2004. Grrrrrrr.
Jag ryser, skakar av mig Lotta-obehaget och söker på ”basketboll”. Och si. Den 5 november 1937 inleds en månad med basketartiklar. Den nya sporten är fantastisk, det förstår alla.
”Från Kinas match mot Frankrike i den olympiska turneringen [1936]; kinesernas vänsterforward har överraskat det franska försvaret med ett snabbt bakkast.”Ett par dagar senare:
Så använder vi inte längre ordet ”schablon”. Mycket intressant.
Efter matchen kommer ett referat som hyllar basketen som sport så till den milda grad att jag blir alldeles rörd. Men journalisten kommer även med ett förslag …
”Bör inte handbollspelet för FLICKOR hädanefter försvinna? Ur alla synpunkter är basket att föredra för damer.”
Tempora mutantur nos et mutamur in illis.
Och nu till reklaminslaget: rusa åstad och skaffa abonnemang så att även ni får frossa i gamla gulnade tidningssidor! Det är tyvärr lika BNP-saboterande som en viss Julkalender, men SvD:s arkiv är alltså totalt ljuvligt på alla sätt och vis. (Och någon borde ge mig provision för alla nya abonnenter idag.)
Jag sällskapar ju sedan 1985 med min djefla man, även om han inledningsvis bara var min djefla fiancé. Han kan liksom Strindberg många konster, där jag idag ska fokusera på den senaste konsten som gjorde honom mer allmänbildad vad gäller brott. Inbrott.
Men den här historien börjar redan den 11 maj, när mors lille Olle i skogen sprang, och en skata/iller/björn/tjuv hittade den nogsamt gömda bilnyckeln och helt enkelt gick iväg med den. Här kan man läsa hela den historien.
Och så här slutade det. Då.
Men innan vi går vidare ska vi be Olle (som vi kallar honom i vanliga fall) beskriva sig själv. Hej, dyre make och husbonde. Hur funkar du egentligen?
– Jag har en hjärna som ofta går i 130, men som är svår att få ner till 50.
– Så du kör för fort utanför dagis och skolor?
– Mhfn. Det leder till att oviktigheter har en tendens att bli väldigt oviktiga i förhållande till det som jag för stunden är intresserad av. Jag kan hantera komplexa bråttomsituationer men tycker att det är väldigt svårt med vardagligt och stillastående ordningsskapande.
– Som att du kan måla halva källartrappan, halva utebordet, halva solstolen och halva tvättstugan samt lägga dina fyra glasögon i frysen, bakom Nationalencyklopedin, i din morfars bruna gummistövlar och i lådan med kassettband?
– Exakt. Liksom i ADD-spektrat. Hade jag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter nycklar glasögon och plånbok hade jag varit en Rockefeller.
–Hade jaaaaag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter dina nycklar glasögon och plånbok, hade jag hunnit leta mer efter mina egna saker.
Vår fina bil som heter HEJ, fick häromdagen nog. Eller nåt. Han (det är verkligen en han) ville inte ut i skogen, så han lurade Olle att slänga in nycklarna i bilen, lite nonchalant draperade över växelspaken. När Olle kom på att han hade glömt karta/kompass/telefon/banan/barnen i huset, stängde han bildörren och gick in för att hämta skorna/citronen/glasögonen/hårsnodden/skruvmejseln.
Då låste HEJ om sig.
Plupp, åkte låspinnen ner och där stod den fina bilen och var låst som ett kassaskåp. När Olle ryckte tag i dörren började den blinka med arga lampor. Blink, blink, blink. Alla som väntade på busshållsplatsen vände sig mot oss och fann allt som hände väldigt roande. Men vi känner en kille som är extremt listig när det gäller bilar, så vi ringde till honom och bad honom ta med inbrottsverktygen.
– Ni vet att det här inte ska kunna hända? sa han där han kom med en skåpbil stor som ett radhus i Täby.
– Oj vad du har många saker med dig! sa Olle glatt.
Med en mysko, platt pinne försökte de sedan ta sig in via fönstrets nederkant och dörrens ovansida. Utan resultat.Här har de bänt upp bildörren lite och försöker med en gardinskena komma åt öppningsmekanismen.Här har de rätat ut en stålgalge (tänk att vi äger stålgalgar!) och försöker låsa upp dörren.
När de hade misslyckats med alla upptänkliga inbrottsverktyg, gick den begåvade bilkillen in i sin skåpbil och inventerade.
– Hm. En svets. Hm. Har du en till stålgalge?
– Eh, va, ja? sa Olle, som inte alls var förvånad över att vi äger fler än en stålgalge.
– Vi svetsar ihop två galgar till en längre pinne och fiskar fram nyckeln.
– Jahaja. Det gör vi förstås.
Oerhört imponerande galgsvetsning. För att inte tala om hur vackert det var!
Med den nu lite längre galgpinnen, fiskade de och fiskade och fiskade och lyckades till slut få tag i nyckelbandet (se bild nedan) och dra ut det genom den lite, lite uppbända bildörren.
Nycklarna ligger i fyrkanten, pilen pekar på den svetsade galgkroken. Och jag har köpt en rattmuff!
Med knep och knåp samt tålamod – som inte finns när det gäller att måla golv, trappor och utemöbler – lyckades Olle till slut att med bilkillens hjälp få bilen att sluta sura. HEJ-bilen är alltså upplåst (och bildörren är helt okej trots den omilda behandlingen).
Men … nu ska ni få höra … vet ni vem som har lovat att fixa en bilnyckelskopia? Olle!
– Va? Vaddå? Vem? Kopia till vad? svarar Olle i detta nu.
Tjugofyraåringen – aka civ. ing. Erik Bergman – är den i särklass mest omvärldsintresserade av de fem barnen. Medan jag har frossat i lustifikationer, skämt, absurditeter och floskler under USA:s valkampanj, har han satt sig in i det hela på riktigt.
– Erik! Vill du gästblogga om valet?
– Ja! Jag sätter igång meddetsamma!
Så här kommer han. The stage is yours, son!
Tack! Nu ska vi se …
En narcissistisk, xenofobisk skitstövel har blivit vald till världens mest prestigefyllda post. Vad tänker folk? Det finns faktiskt ett par anledningar till varför det gick som det gjorde, och så här ser jag på det.
Nummer ett.
Hillary Clinton är en svag kandidat mer än Donald Trump är en stark kandidat. Bakom de två större amerikanska partierna ligger varsitt organ: RNC (The Republican National Committee) och DNC (the Democratic National Committee) som ska finansiera sina kandidater när valet närmar sig. Clinton har under sina år som politiker samlat mycket inflytande inom DNC. Och detta är anledningen till att hon lyckades bli demokraternas kandidat trots bristande popularitet.
Bernie Sanders
Bernie Sanders är det närmaste man kan kalla en sosse inom amerikansk politik. Han talar om högre skatter och bredare välfärd – som svensk är detta inte så obekant. Till skillnad från Clinton är Sanders både karismatisk och progressiv och har dessutom rent mjöl i påsen. Detta räckte dock inte; DNC hade bestämt sig sedan länge, och kämpade för att sakta ner Sanders framgångar. WikiLeaks avslöjade att ekonomichefen vid DNC bland annat föreslog att de kunde utnyttja Sanders judiska bakgrund för att avskräcka religiösa röstare.
Så demokraterna lyckades till sist klämma ur sig en kandidat med all politisk erfarenhet man kan önska sig, men utan förmåga att charma det amerikanska folket.
Nummer två.
Den amerikanska rösträkningen är underlig. I USA:s grundlag står specificerat att antalet röster på vardera kandidat inte avgör utfallet. Huh?
Till exempel drog Clinton i delstaten Florida in 4,5 miljoner röster och Trump 4,6 miljoner. Detta utfall presenteras dock i sammanräkningen som att hela Florida röstade på Trump. Av USA:s 50 stater är det 48 som tillämpar detta korkade system, och det görs inte mycket för att ändra på saken. Detta är anledningen till att demokrater aldrig åker på turné i Kalifornien och republikaner aldrig marknadsför sig själva i Texas – dessa stater kommer de att vinna oavsett; med vilken marginal spelar ingen som helst roll.
Historien upprepar sig. De amerikanska presidentvalen har ägt rum tillräckligt många gånger för att man ska ha ett ganska bra statistiskt underlag. Man kan då titta på vilka omständigheter som råder, och med ganska stor säkerhet förutspå valet. En professor i USA har forskat i just detta och lyckats förutspå alla val sedan 1984. Detta trots att de allra flesta år 2016 trodde helt tvärt emot – inklusive opinionsmätningar och till och med vadslagningssajter.
Så. Utfallet är inte alltför konstigt. Men det spelar ingen roll hur det gick till – vad gör vi nu? Är det dags att bygga en ark eller börja investera i guld inför civilisationens kollaps?
Nä.
Att vara president är inte helt enkelt. Obama hade betydligt högre förhoppningar på vad han skulle uträtta under sin tid som president än vad han faktiskt lyckades uppnå, och detta är på grund av att hans förslag måste godkännas av flera olika hörn i den villervalla som är den amerikanska regeringen. Trump är, tro det eller ej, ganska vänstervriden för att vara republikan – han är inte särskilt religiös och har, fram tills han behövde vinna RNC:s förtroende, inte uppgett några starka tankar om till exempel abort- och äktenskapslagar. De galna idéer Trump kan tänkas få under de kommande fyra åren kommer att bekämpas av hundratals vettiga politiker.
Om det är något vi kan tjäna på detta val är det att det skulle kunna vara ett steg mot att amerikanerna inser att de egentligen är ute efter fyra politiska inriktningar istället för två, nämligen
1. klassisk konservatism (George W. Bush)
2. progressiv konservatism (Donald Trump)
3. klassisk liberalism (Hillary Clinton)
4. progressiv liberalism (Bernie Sanders)
Så oroa er inte så mycket. Nu avvaktar vi och ser vi vad som händer.
Har ni hört att Apple nyligen fick emojiskaparna att ta bort pistolen och ersätta den med en vattenpistol?
För även om vapen i the 2nd amendment är en rättighet, är det inte det i sms. Här har ni mina två favorit-emojisar:
Den till höger är en bajshög, men jag trodde länge att det var en glad mums-mums. Med emojisarna kan man uttrycka så mycket finurligt – men ingen ska komma och påstå att det är ett särskilt snabbt eller tydligt sätt att kommunicera. Jag blev t.ex. väldigt bekymrad när spanjoren plötsligt utan förklaring berättade att han satt och grät …
… eftersom det ju är tårar av glädje och han bara var jättejätteglad.
Det fanns faktiskt en tid när mina två äldsta barn inte behärskade chatt-språket utan bara stavade allt korrekt och till och med använde versaler och skiljetecken. Så kunde vi ju inte ha det. Vi satte oss därför ned och pluggade in detta:
Denna lista tillverkade jag nog runt 2001.
De tre yngre barnen hänger nu över axeln på mig och läser och fnyser att listan är omodern och att det syns att en vuxen har gjort den. Och så får jag mig en lektion i sms-språket anno 2016. Så här ser det ut i Kik-appen i deras telefoner. (Anonymiserat.)
1. Kollektivtrafik eller ej
Hallå vilka tar bussen t stan imorgon
Int jaag
Vene om jag kmr ha gäster annars får jag skjuts ovh då kan vi ge dig skjuts
Ahaa,, taaaack
Lungt
Säg t imorgon om ni kan så vet jag om jag ska t bussen oså
Allt för west lorre människor
HAHAHHAHAHAHA
Skit fult asså
Lorre
EYyyyyy ta inte mitt ord
Hahahah oki vad ska jag säga då
Walla venne
Haha
Dåså
Jani ses imån
(Replikskiftet avslutas med fyra emoji-händer som kan betyda hårdrock eller djävulshorn och en emojigubbe som blinkar med ett öga och lyfter andra ögonbrynet, vilket ju fysiskt sett är en bedrift.)
west lorre människor = de som bor i västra L. (ett bostadsområde)
walla = alltså (lite irriterat)
vene/venne/vne = vet inte
jani = kära du
2. Ack, den ljuva ungdomen
Walla längta inte till gymnasiet
Hahah
Dör
Walla vi går i nian och vill sova
Hahah
Abow
Jag går i 8an o vill dränka mig
Lak du har bars börjat
Walla jag längtar tbx till 8an
Habibi
Jag har haft 5 prov denhär veckan [pistolemoji]
(Replikskiftet avslutas med fyra emojigubbar som skrattar så mycket att de gråter, precis som den lite längre upp i inlägget.)
abow = gu vad jobbigt
lak = alltså, lite mindre irriterat än walla
3. En språkpolis i vardande
Välkommen 01or
01:or
Tack vardu var tvungen o lägga kolon haha
Ja
Korrekt svenska tho
tho = det engelska though (ett ord som ju verkligen behöver en stavningsreform)
Det intressanta är att när engelska ord och uttryck slängs in, är de till 98 % rättstavade enligt min egen högst vetenskapliga undersökning. Men så här ser det ut när en av mina engelskspråkiga kompisar skriver:
I wanted to change the all thing uno… so ima still c if I can pull it off. Lemme know if u have any questions. Bcz sometimes u just trynna work with good pple whatever But will c if things can be resolved. What way will be best 4u coz ino u busy.
Det är bara att läsa högt, så blir allt glasklart. Precis som man gör med 1700-talssvenskan, ni vet.
BOB är inte bara en syltfabrik eller en Nobelpristagare. Det är även en förkortning för ”Bug Out Bag” – liksom en ”flyväska” som står packad om man behöver rymma för att det bor ett spöke i källaren, om huset börjar brinna eller om en atombomb smäller i närheten. Då ska man först gömma sig under ett bord i minst en minut, sedan ska man ta sin väska och sticka.
Nejdå. Jag är faktiskt inte orolig, även om det kan verka så. Jag tycker bara att det är spännande att tänka ut vad vi idag packar ner – och om vi ens kan föreställa oss vad vi behöver nu när vi aldrig saknar något eftersom allt ju finns i telefonen.
Det här är 1960-talsversionen av vad vi behöver när vi ska fly hemifrån. Sex stycken vikta näsdukar, tex.Om kriget däremot hade kommit 1952, hade vi kunnat njuta av hur väldesignade anvisningarna var när vi stod där och kliade oss i huvudet eller letade efter näsdukarna.På 1970-talet fanns det tankar på skyddsmask, men idag nämns en sådan nästan aldrig i BOB-tipslistor.
Vi har ju Krisinformation, som jag ju brukar rapportera till när jag inte hör larmet kl 15 första måndagen i månaden en gång i kvartalet. Vad ska jag söka på? Hmmmm …
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (Msb) har en sajt där man får råd om kälkåkning om man söker på BOB, men man kanske kan få träff på ”överlevnadsväska”?
Nää. Men hallå, det finns en sajt som heter 72 timmar som handlar om detta! Oh, så spännande; man ska packa ner kondomer! Men är det inte lite svårläst?
”Vad är då sannolikt att vi råkar ut för, vad är realistiskt? Vi kan se vad som redan hänt, naturkatastrofer, el och vatten bortfall och kraftiga störningar i eldistributionen och fall där vatten inte är tjänligt som föda. Det kan också handla om evakuering på grund av naturkatastrofer som skogsbrand, översvämning och orkanstormar. Har du då en väska, eller ’BOB’, färdigpackad med mat och kläder Första Hjälpen materiel och mediciner samt en i förväg gjord plan för evakuering kommer du vara och känna dig tryggare för hur du ska klara dig och din familj de närmsta dagarna. En evakuering behöver inte betyda att man tillbringar den närmsta tiden i tält eller vindskydd, det är mer sannolikt att du kan ta dig till vänner eller släktingar eller rent utav ett landställe.”
Kan vatten vara föda och innehåller inte Första-hjälpen-lådan förutom några bindestreck även material?
Så nu är egentligen frågan: hur i hela friden ska vi om kriget kommer klara oss utan Google Maps och Twitter samt en välsittande gasmask?
Uppdatering
Anna i kommentatorsbåset tipsade om Krisinfos systersida Din säkerhet där man kan roa sig kungligt med listor och filmer – och se på tusan: man bör naturligtvis ha kontanter hemma! (Men inte gasmask.)
Nittonåringen har under två veckor stånkat lite över ett nageltrång på ett ringfinger. Vi har hällt sprit på, vi har pratat förstånd med fingret och vi har försökt med besvärjelser samt en och annan magisk plåsterlapp med hemliga medikamenter inbyggda.
Ungefär så här.
Vi har förstås också försökt få en tid på vårdcentralen, men det är tammetusan inte lätt i dessa återuppringningstider. Men i slutet av förra veckan fick vi äntligen tid hos en läkare! Heureka!
Läkaren tog av förbandet och sa oj. Den blå-lila svullnaden och det vita fnaset samt allt gult var, var tydligen imponerande. Och så sa han ordagrant:
– Ybladr hufg puss kjnei pfr drään jkrus puss klmcäriy dräään lkori inte drääään lskorp nvpsju allt puss.
Nittonåringen tittade på mig och sa med blicken:
– Det där begrep jag faktiskt inte ett jota av. Mamma, kan du översätta så att jag vet om det handlar om amputation eller nåt annat?
Jag tittade på läkaren och väntade på en förklarande fortsättning som aldrig kom. Jag sa:
– Va? Förlåt … vasaru?
– Puss lskrog kjslirim dräään frer puss oklm drään.
– Menar du att du behöver tömma [dräään] fingret på var [puss]?
– Ja.
– Oj, okej.
– Ett ögonblick.
Läkaren gick iväg och kom strax tillbaka med en snygg, utskriven A4 som han gav till Nittonåringen.
– Då blir det operation på tisdag.
– VAAAAAAAAAA??????
Det som inte hade framgått under vårt lilla samtal, var att läkaren skrev ut antibiotika – men om det inte blev bättre på fyra dagar, skulle han skära upp och tömma fingret på det gula klegget, som ju heter var och inte puss. Jag ringde naturligtvis till chefen för vårdcentralen och berättade om vår upplevelse. Jag fick veta att chefen å det bestämdaste hade rått läkaren att be om språkhjälp vid förbistring.
Well.
Idag var vi där igen. Och när läkaren för tredje gången sa PUSS, fick jag för mig att jag skulle språksplaina lite.
– På svenska säger vi inte puss, vi säger var, sa jag, och tänkte att vi borde uppfinna ett bättre ord för var eftersom var ju i dagens svenska även kan betyda t.ex. ”vart”.
– Nej. Puss är samma sak på svenska som på engelska! sa läkaren (som nu artikulerade så att jag hörde bättre).
– Nej, puss är det här, sa jag och pussade med munnen så att jag såg ut som Angelia Jolie.
– Nej. I mina remisser skriver jag puss. Min handledare säger att det heter puss.
– Men det gör det inte, sa jag och kände att jag ville gnissla tänder (vilket inte är att rekommendera i kombination med artikulation).
– Jo, sa läkaren.
– Nej.
– Jooo, sa läkaren.
– Nej. Du måste lyssna på mig nu. Det här är puss (Angelina Jolie igen), på engelska heter det pus [uttal pass] och jag som har svenska som modersmål vet det.
– Min handledare är också svensk.
– Men om han säger att du ska säga puss till dina patienter, har han fel!
Här råkade jag titta på Nittonåringen som höll på att döden dö. Förmodligen hade han under några minuter försökt fånga min blick med diskreta blinkningar och huvudskakningar. Nu satt han och drog hela handen över sin egen strupe. Jag stängde munnen.
Plåster sattes på finger. Ordination om fortsatt medicinering gavs. Artigheter utbyttes, och sedan åkte vi hem.
Pusset i fingret är på tillbakagång och dränet behöver inte göras. Jag spikar inte längre om spellande och writande utan ska övergå till att drajva andra pipel från vettet genom att starta en motståndsrörelse underground och sedan förmodligen gå i bankrupt.
Läs noggrant – gärna ett par gånger.
Det här är faktiskt som när musikartister gör en cover. Jag planterar bara plötsligt embryos text i min blogg och hävdar att den måste dras upp till ytan från den djupa sankmark som heter kommentatorsbåset för att få ses av så många som möjligt – precis som när Adele sjunger Dylan. (Oj, jag tror minsann att jag fick till den mest haltande jämförelsen i världshistorien utan att ens börja fundera på en ironskt lipande smiley.)
Att embryo egentligen heter något helt annat med inledande versaler som vanligt folk, ja det låtsas jag faktiskt inte om. Här i bloggen dyker han upp då och då som embryo och så är det inte mer med det. Då kan det se ut så här – läs några ur sitt sammanhang ryckta rader:
”jag minsk ett babbliotek i vitryskland”
”det stavras raclette, som i von dy”
”i ortografens värkstad bror det många som är femlingar för varjeandra”
”jag trykcer vare sig antingen eller talfel eller stavfel är någnonting att skrämmas övar”
Jag är erkänt osmidig – både vad gäller snubbeltrill och uttalanden. När det gäller att tappa fulla, varma tekannor och att råka sätta sig i grillen vet alla att det är klanterier och misstag. Men när det gäller klumpiga meningar som hoppar groda ur munnen, tror många att det jag säger har legat och jäst i ett år och att jag i tanken har redigerat mig till dessa fantastiskt dumma repliker.
[tänk er en bild där jag har ett grodlår i mungipan]
Nu tar vi det en gång för alla: jag är ett av yrväder inspirerat fladder som oftast häver ur mig det som faller mig in. Men precis som att jag kan snubbla omkull och sätta foten i en tvättkorg, kan jag haspla ur mig saker som är helt fel eller bara obegripliga och som sedan måste dras tillbaka eller förklaras noggrant och ofta bes om ursäkt för.
(Nej, det har inte hänt något specifikt – sedan jag kom på att livet blir lättare att leva om man inte alltid säger nåt så fort hjärnan sprakar igång och nästan aldrig säger vad man egentligen tycker, har idiotmeningarna inte lika ofta kommit så långt som till stämbanden.)
Idag har jag – i kronologisk ordning – råkat
trampa på en studsboll, stuka foten, trilla omkull och landa på en nu öm armbåge
dra ner en blomvas på min egen näsa
fastna med den spanska stortånageln (som numera hänger på en skör tråd) i min egen jeansfåll så att det påminde om när Emil skulle dra ut Linas tand
klämma lillfingret i en hög med gjutjärnsgrytor
bita mig i tungan.
[tänk er en bild på min stortånagel, som är så läbbig att den faktiskt inte låter sig fotograferas]
Som om inte detta vore nog, bestämde jag mig alldeles nyss när klockan närmar sig midnatt för att smyga in och med kärlek i blicken titta på den sedan några timmar snarkande Fjortonåringen. (Jag överdriver inte: han snarkar som far sin.) Först fick jag leta i ett par olika sängar (barnen flyttar fortfarande omkring och sover än här, än där). Jag tassade till slut fram mot en säng som lät som en skruvdragare.
Tyst, tyst tog jag mina försiktiga steg på de annars knarrande golvplankorna. Fjortonåringen sover inte så tungt, så för säkerhets skull höll jag andan också. Men då …
– KRASCH KRASCH KRASCH RASSEL PANG BOM KRASCH och JÄTTEKNIRRK!
Jag hade klivit rakt in i och vält verktygslådan med säkert 20 kilo skruv och spik. Sorterad skruv och spik, ska tilläggas.
– Vad hääänder? sa min djefla man, som hade studsat upp ur den äktenskapliga sängen i rummet intill.
– Behöver ni hjälp? sa den plötsligt uppdykande Nittonåringen som så här dags ju sitter försjunken i datorspel med hörlurar.
– VAAAAD var det? sa Sextonåringen, insvept i ett badlakan och med schampo i håret.
– Är du okej, mamma? sa Tjugofyraåringen, som idag kom på överraskningsbesök och som ju inte är van vid mina snubblerier längre eftersom han faktiskt inte har bott hemma på sex år.
– Oj! sa Tjugofyraåringens sambo Frida, som är en mycket sansad person som förmodligen sällan sätter sig i grillen.
[tänk er en bild på Sextonåringen med massa fluffigt lödder i håret, även om det i verkligheten nästan inte syntes att hon precis hade hoppat ut ur duschen]
Någon tände lampan, så att alla kunde se mig där jag satt i ett hav och skruv och spik. Det gjorde ont i den stukade foten och i den på sniskan hängande nageln samt i den ömmande armbågen och den lite blåtonade näsan. Lite ont gjorde det nog i ändalykten, men annars mådde jag bra. Fjortonåringen satte sig upp och tittade på församlingen som stod vid sängens fotända.
– Va? Är det morgon? sa den yrvakne unge mannen.
– Japp, sa jag. Nu äter vi frukost!
[tänk er en bild på massa konstiga människor som ser förvånade ut]
#/media/File:PartyVotes-Presidents.png){kind=link}
