– Det här var ju inte meningen. Se upp! Akta, ja, man måste gå in under stegen där.
Anti-skrockklubben utmanar ödet på så många sätt.
– Förlåt, kliv på, men jag trodde att ombyggnationen skulle vara färdig innan nyårskalaset började. Mat finns i köket och kolla, en plats är ledig bredvid Greta borta i hörnet!
Hick.
– Toan där saknar lås och just nu har vi inga lampor i hallen. Men känn er som hemma! Vardagsrummet har vi röjt och alla tre sofforna står på högkant i arbetsrummet så nu kan ni dansa hur mycket ni vill! Klackar? INGA PROBLEM! Det ska synas att vi har haft fest!
Får vi lov?
– Neeej, vaddå, Tony och Jack larvar sig inte. De är genuscertifierade och hyllar bara den fantastiska svartrumpsm… äh, kolla här jag har en instruktionsfilm på den gamla VHS:en inne i gästrummet!
– Såja. Är alla installerade nu? Namnskyltar? Va, jaha, okej, papper och penna finns där. Roliga hattlådan står i trappan. Haklapparna i skoputslådan. Ja. Ni som har nyårslöften som ni vill dela med er av kan tala om dem för Audrey inne i stora barnrummet, för hon har inget annat för sig och lyssnar säkert.
– NEJ, akta min verktygslåda, champagnen kommer att sabba … too late. Gott nytt år!
Men. Jag ångrar mig, och tänker att det väl kunde ha fått vara som det var. Som de gamla inrökta lägenheterna som säljs ”i befintligt skick” eller gamla skådespelare som idag vandrar omkring uppsminkade som vore det fortfarande 1966.
Vissel, vissel. Rent och snyggt. Tiden står stilla. Humdidum.
Sent igår kväll kom kommentatösen Béatrice till min hjälp, och nu sitter istället hon och sliter sitt hår med kod som hoppar omkring och oförklarliga mystifikationer som dyker upp.
[insert: bild på hur man sliter sitt hår med en kod, tihi]
Med andra ord är det precis som i verkligheten när man bygger om. En treåring går iväg med min hammare, jag tappar vattenpasset i hinken med vatten, jag sväljer en spik och hela tiden tänker jag ”VARFÖR SATTE JAG IGÅNG MED DET HÄR?”
Om Prinsessan Leia dör en dag och hennes mamma från Singin’ in the rain dör dagen därpå, så måste man vända blad, tänkte jag. Ta på sig blåkläderna, spotta i nävarna och lägga in en snus.
Eller trycka på en knapp.
Nu kommer jag att installera ett nytt tema här som heter Enfold – framför allt kommer nog mobilläsarkretsen att bli gladare.
Ni bloggkramare får gärna ha åsikter och hjälpa mig i största allmänhet med feedback! Eller bara länka till roliga saker kanske?
Tills vidare:
Gene Kelly, Debbie Reynolds och Donald O’Connor 1952.
– Jag blir så förbannad!
– Ska det här vara ett ord?
– Vad ääär det här för trams?
Tänk att språket – orden– engagerar lika mycket som en missad straff i fotbolls-VM 1974 eller Beatles splittring. (Nej, jag överdriver aldrig.)
Detta är inte en pokemon.
Nyordslistan 2016 publicerades kl 07:00 den 27 december och banne mig satt jag inte där beredd för att under en timme läsa allt jag kunde om orden. Kl 08 var det nämligen dags att prata om dem i radio – med den årliga brasklappen om att det inte inte inte handlar om SAOL. För det är där den stora upprördheten kommer in:
– HUR kan man ”sätta in” såna här ord i SAOL?
– Det är inte SAOL. Det är nyordsl…
– Sak samma! Lista som lista!
– Oh dear.
– Nu pratar du engelska igen.
– Förlåt.
Nyordslistan är när den är nyfödd intressant som … ptja, kuriosa. Den speglar det gångna årets företeelser och blir kanske inte riktigt utforskningsrolig förrän efter ett par år. Jag delar omedebart upp den i olika delar och förutspår vilka som strax dör, vilka som kanske överlever och vilka som bara är med som ”tecken i tiden”.
blippbetalning (dör, är svårt att uttala och vi kommer bara att säga ”betala”)
blåljuspersonal (överlever, för det är redan jättegammalt)
ghosta (dör, ser ut som en hosta)
grindsamhälle, trumpifiering, filterbubbla, fomo – that’s 2016 for you
Men något väldigt intressant är ju att jämföra vår nyordslista med den danska, norska och ”engelska” (de har ingen officiell):
Heja Språkrådet – vår lista är ett under av pedagogisk layout och lättlästhet! Informationsteknik, yeeeah!
Svenska.Danska.Engelska.Norska.
Man kan grotta ner sig och jämföra listorna i en evighet. Vi hade brexit redan 2013, Norge, Danmark och Oxford har det nu, de har pokestop i år medan vi tar det ett steg längre med pokenad, Norge har med burkini vilket Sverige hade med redan på 2008 års lista.
Nya ord för mig var
äggkonto – anonymt sociala medier-konto
skamma – ge skuldgänslor
poke – sushisallad
mukbang – att prata med mat i munnen
lånegarderob – klädbibliotek.
När jag hade jämfört med andan i halsen i 57 minuter, hittade jag två intressanta ord att jämföra, nämligen
det svenska läslov
det danska smykkelov.
Det svenska lovet kom sig av att de som bestämmer kom på att om man kallar det gamla höstlovet för läslov så börjar ungdomarna nog att läsa istället för att … hösta. Det danska lovet är inte alls ett lov där man smyckar sig själv eller omgivningarna, utan helt enkelt den omstridda smyckelagen – att beslagta asylsökandes smycken och pengar.
Att ”terja” – ett av de gamla nyordsorden som dog. (Fototgrafen Terje Hellesø klippte och klistrade in djur i sina naturbilder.)
Den röda tråden är som en avfälling till Julkalendern. Styvmoderligt behandlad och under lång tid ignorerad. Fem i tolv kommer en massa diskreta mejl till mig och så lägger hakke upp sina teorier i kommentarerna och så tar PK och Pysseliten fram blädderblock medan Zkop och Flygbengan slår sina kloka huvuden ihop så att det säger tjong i hela Skåne.
Och så har vi ju Rosman, som idag skrev:
”Jag tror att den röda tråden är Jocke Berg och Kent.”
Eller Döda poeters sällskap. Eller Kent (the very popular rockband som inte alla har hört talas om), som åkte på sin avskedsturné med dödstema, vilket jag inte alls hade något emot. Braska på bara, sug ut märgen ur de skallrande benen! Vi ska alla nån gång dö!
Däremot sades dessa ord på Kent-scenen (jag var ju där, förstår ni):
– För oss är inte det här slutet på någon sorts karriär. För oss är det här bara slutet på en period i vårt liv.
Ser ni? Man går vidare. Det är positivt. Jahapp, säger man och dammar av händerna från magnesiumkarbonat som vore man en gymnast i OS 1976, och så tar man på sig sjumilastövlarna och ställer in kompassen. Men tidningsjournalisterna framställde det som om det vore slut på Kentgrabbarnas liv, vilket ju var en helknäpp feltolkning.
Och detta skriver jag för att jag redan den 1 december bestämde mig för att detta det tolfte året med Julkalendern skulle bli det sista.
Det har varit så vansinnigt roligt att skapa den med er, det har varit så vansinnigt roligt med er spiritualitet och era oerhört smarta samt roliga gissningar. Om ingen har gissat rätt har jag varit nöjd, om alla har gissat rätt har jag varit nöjd – och när ni i kommentarerna redan i oktober har börjat mumla ”snart är det Julkalender” har jag varit mer än nöjd.
Men sedan den satans knäoperationen den 10 januari 2013, får jag inte sova mer än tre timmar i stöten eftersom någon då skjuter in knivar och häller salt i ett sår som inte finns. Och då blir december en enda stor klump knäck i hjärnan.
Jag har tänkt ”nämen om ett år har knäet läkt, då kommer jag att vara frisk”, men nu ser det ut som om jag kommer att ha den här fantomsmärtan på en centimeterstor plats i vänster knä tills jag dör. Och att inte få glida ner i rejäl djupsömn en enda gång på snart fyra år funkar som att ha spädbarn fyra år i sträck: man blir rätt trött.
Till er alla: ett oerhört stort tack för de tolv roligaste decembermånaderna någonsin!
Julkalendern (2005–16) är död.
Länge leve påsarna under ögonen!
2016 års vinsttröja med embryo-text och en bild som Orangeluvan har gjort. (Montage: Pip-Petter.)
Flygbengan har gjort en finfin bild till minne av oss alla:
Förlåt, alla ni som läser i mobilen – något har blitt fel så ni måste sitta och bängla. Jag försöker fixa! Se t.ex. så himla små bokstäverna är i gårdagens facit, som handlar om skrivprocessen.
Lucka 14
– Sätt er nu i ringen! Vi ska idag prata om vad som definierar jaget. Men vi inleder förstås med den sedvanliga associationsleken! Vem vill börja?
Alla i den lilla församlingen skruvade på sig av förväntan.
– Jag! Kallt som palt! – Eeeh … Annas blodpalt? – Alfred lilla, Alfred lilla …?
– SA HON AVLED? STILLA? – Nej, Alfred lilla, hon sa Alfred li…
– VAFALLS, JAG ÄR INTE ALFRED? KALLA MEJ MISS HAAG! VA? HURSA?
Ibland var det roande att Miss Haag inte riktigt hängde med utan hörapparaten, men oftast var det bara förbryllande och irriterande. Särskilt när hennes kortvuxne make var med och de båda tog över tillställningen. Hon hörde inget alls, medan han nästan inte alls hördes.
– Monseigneur, vill ni …? sa samtalsledaren och pekade på den kortvuxne. – Mumml… en tändstickas trottoarer … den bästa båren … de onödiga munnarna … och det andra köket … för att Inge är jättedöd. – VAD I HELA TIDEN SÄGER DU? TALA UR GNÄGGET!
Alla log; ibland satt inte lösgommen som den borde. Den haltande dialogen utan kommunikation fortsatte en stund, men var just denna eftermiddag ovanligt spirituellt förvirrad.
– Hhhhfffn … de ludna … De ludna … Apelsinerna, viskade den kortvuxne med en lite skrämd blick på sin fru, som dock hade förlorat fokus och stirrade på en tavla på väggen.
– KAN JU INGEN MÄNNISKA HÖRA VAD HAN SÄGER FÖR ORD!
– Åh … fy fan för … folderbommen … sa den lille, men ingen hörde förstås vad han sa.
– Planetsystemet! sa miss Haag plötsligt utan att höja rösten. Att schackra med bilderna på det där viset. Jag skulle ha bott på den där om jag inte hade gått vilse, liksom.
Jag är damen med hyacint i knapphålet och plommonstop på skulten. Jag är båsmor och dito -madame. Jag är dessutom trött.
Men serni, det ingår ju i Julkalenderpaketet. Alla ska vara trötta och dessutom få påpeka det. Nu kan ni alla lägga ner era decembervapen, ropa hej när ni far över säcken och helt enkelt bo i kommentatorsbåset tills Den Röda Tråden kommer på besök den 25 december.
Programförklaringen – tolfte året i rad!
Jag publicerar en till synes obegriplig text eller bild på lotten.se.
Ni tänker näääääää. Eller så fattar ni allt och drabbas av hybris.
Ni går in i kommentatorsbåsetoch skriver näääääää. För ni låtsas att ni intekan även om ni förstod allt och ju har drabbats av hybris.
Dagen går, och de som har listat ut vad det var jag lade ut – en författare t.ex. – börjar ge tips och ledtrådar till de fåvitska.
Midnatt råder, och si då ramlar det in ett facit på facitsajten.
Alla 24 luckorna hänger ihop i en röd tråd och den är jättelångsökt. Ibland.
En sak är viktigare än alla andra saker, och det är att inte ropa ut svaret utan att vara diskret.
Om man inte tycker om att läsa, kan man glädja sig åt att gåtan ibland är en liten handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Det är inte alltid (men oftast) en författare; det kan även vara ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats. De som kliver in i båset och sedan lägger sig att dö, snyftande och sjungande en klagosång över sin bristfälliga, litterära bildning ska inte misströsta. Kanske är svaret Eminem? Muhammad Ali? Barbapapa? Johnny Depp? Povel Ramel och Gunde Svan för bövelen!
Kommentatorsbåsets egen terminologi
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel. HB: bara förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter. Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret. Att sitta på läktaren: att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker. Skebokvarnsvägen: bara en adress, men lite viktig – tydligen har Orlando Bloom bott där.
Eftersom min spamfångare är övernitisk, ska ni inte ge upp om ni hamnar i spamlådan. Mejla mig! Och prova att kommentera redan idag …
Nu går vi in i min hjärna. Klafs och klet, kliv på bara! Nej, ta inte av skorna.
Jag har inte städat på ett tag.
Det är en salig röra med ickemärkta lådor här inne – lite som i amerikanska filmer när vår hjälte hamnar i den presumtive mördarens hus tar sig upp på vinden för att vi alla anar att lösningen finns där.
Men i vilken låda?
Fortsätt nu in i röran och försök hitta rätt i hjärnvindlingarna. Åh! Så intressant! En kartong med MELODIFESTIVALER på i blockbokstäver. Inget lock, jaha, här har vi tydligen något som ska vara lättillgängligt. Fina pärmar, märkta med årtal. Det finns flera lådor med etiketter och tydliga bokstäver, t.ex. BASKET 1979; de borde ju egentligen ställas oåtkomligt under en stor, tydlig världskarta.
Men gå vidare nu – in i dimman! Ja, för nu är det dimmigt. Vi har nämligen hamnat i ett hörn som heter ”gör i morgon”. Där ser det ut så här:
Jätteviktigt papper. Det finns tydligen böcker (!) på biblo. Eller så ska de dit. Och så behöver vi ägg. Böna och Humla är två snickarkunniga personer, men vad var det jag skulle fråga dem?
Det där är alltså min kom-ihåg-lapp för måndagen den 28 november 2016. Och den funkar jättebra – hur analogt som allra helst. Under dagen kommer jag att stryka det som jag blir klar med och dessutom fylla på med sådant som jag kommer på efter hand. När dagen är slut, tar jag en ny lapp och för över sådant som jag inte hann med, och knölar ihop gammel-lappen ordentligt – den får inte flyta upp till ytan igen och misstagas för att vara en för framtiden viktig lapp.
Oviktigt papper.
Gå vidare nu. Lite längre in. Sparka bort alla knöliga papper. Men vad är det här för konstig avdelning i hjärnan?
Nej, nu överdriver jag allt. Jag har ju inte kammat mig sedan 1800 kallt.
Eller förmodligen runt 1972.
Men nu ska jag faktiskt jobba ”på riktigt” och inte bara som egenföretagare med svenska skrivregler som specialitet. Egentligen vill jag förstås bara prata om det svenska språket eight days a week, men jag ska jobba på Eskilstuna Baskets kansli tills de hittar en vettig person att anställa istället. Allmänheten undrar förstås hur det här ska gå.
– Klarar du att gå upp i ottan på vardagarna?
– Javisst. Men det behöver jag inte, för det är ju på kvällen som folk är i Bollhuset.
– Bollhuset?
– Mitt andra hem.
– Aha. Och vad är dina arbetsuppgifter?
– Hittills har jag hållit protokollkurser, brutit mig in i låsta skåp, skrivit små lappar, skrivit stora skyltar, sparkat omkull en tavla, ringt 297 samtal och skrivit 93 mejl och dessutom skrivit 15 bruksanvisningar.
– Med andra ord har du skrivit ganska mycket?
– Hm. Är det inte det man gör på ”riktiga jobb”?
Jättebra liten lappInbrott i skåp. (Fast egentligen bröt jag mig inte in eftersom jag faktiskt hittade en bortglömd nyckel.)Kurs i konsten att skriva digitala protokoll.Torkning av översvämningsläckage.
– Får du semester?
– Va?
– Får du semesterersättning?
– Va?
– Får du ersättning av Försäkringskassan om du blir sjuk?
– Va?
– Har du roligt?
– JA!
Och så finns det fullständigt hiskliga tillbyggnader på befintliga hus i Malmö.
Jag tänker på hur jag för att få bygglov för att sätta in ett fönster i huset – på samma plats där det för 40 år sedan faktiskt satt ett fönster – fick ansöka och betala massa pengar och vika mig dubbel för att få ett ja. Men den där tillbyggnaden i Malmö … det ser ju ut som om en jätte har gått förbi med en hög kartonger och ställt dem lutade mot det röda tegelhuset.
– Jag ställer dem här så länge ba, sa jätten och gick och slängde glasinsamlingen först.
Nu är jag ju inte arkitekt. Men precis som handbollsspelare kan ha åsikter om basket och historiker inte måste vara nazister för att beskriva nazismen, kan jag tycka till.
Det moderna huset i bakgrunden har smällts upp i Umeå.
– Men Lotten. Man måste ”bryta av” med moderna byggnader. Kontraster livar upp. Det är som att en platt vägg är fulare än en lite skrovlig.
– Men Arkitekten. Varför bryter man aldrig av med ett gammalt, vackert hus mitt i hypermoderna höghusområden?
Men det finns även modern arkitektur som slår alla möjliga olika rekord i dumhet. Som t.ex. på Fenchurch Street i London – The Walkie Talkie Building.
Den ser faktiskt lite cool ut, byggnaden.
Beskrivningen av huset är perfekt, engelsk mumbo jumbo:
”The building was designed to meet the requirements for a BREEAM “Excellent” rating incorporating low-carbon technologies including a natural gas fuel cell and photo-voltaic cells on the façade. The building’s exterior features double- and triple-glazed glass and aluminum cladding, allowing the building a greater opportunity to blend into its surroundings by reflecting the sky and seasonal light changes within its glazing.”
Men … surprise! Huset skjuter dödsstrålar och bränner sönder cyklar, mattor, bilar och annat nere på gatan!
Kolla i högra hörnet!Och här är förklaringen.
Faktum är att 2015 vann huset priset som det allra sämsta exemplet på modern arkitektur. Neeej, jag är inte bakåtsträvare och en stelbent, gammal get – jag bara trivs bättre i mysiga miljöer.
Kolla, Kristianstad kan konstruera kalasfina hus!
Med modern byggtenik borde det ju till och med vara ganska enkelt att trolla fram krusiduller, prång och torn?
