Vi bor förvisso i det vackraste av landskap (Sörmland) i det mest absurt fantastiska gamla hus man kan tänka sig – men ack, Lund är ändå ett hyvens plejs. Och två av barnen bor ju där.
Imorrn gifter sig äldste sonen Erik i en lundensisk scoutstuga. Förutom att skriva våra egna tal och vika sångblad, har vi under våren bara hejat på de unga tu på 60 mils avstånd. De har planerat och fixat allt på egen hand – vi har inte ens behövt komma med goda råd om bekväma skor eller läppstiftsnyans.
Hela släkten är här och alla har de tagit in på hotell lite här och där i Lund. Vi har installerat oss på ett Airbnb 500 meter från brudparets lägenhet på gatan där jag bodde som liten!
Mätaregränden 8 är mitt barndomshem. Mätaregränden 1 är vårt sovplejs just nu.Jag gick en vända i mina gamla hoods sent igår kväll och hittade en finfin basketkorg. Här skulle man ju kunna bo.
Jag pekade på husen och berättade för min djefla man att i ettan bodde professor Wickberg, och där bodde min kompis Anna Svenstam, och där bodde han som var så himla busig, och familjen Larsson som hade en boxer och mamman hette Elsa. Och där är Martin Davidsons hus och Stålhandskes hus glömde jag ju, och där borta på Bygglovsgränd bodde min bästis Lisa och dom hade hängt upp köksverktygen i köksfönstret och det var hennes pappa Yngve som var arkitekt till alla de här husen. Ullis Wilke bodde på Ritaregränden 8 och där var jag jätteofta och Blombergs hus mittemot är dääär och Hägerdals där borta var våra grannar och vi tre hade en gemensam skottkärra som hette Blomhästen för att Blomberg-Hägerdal-Stenson, fattaru?
Hysteriskt nostalgisk, vem? Jag?
Nu är ju frågan om jag ska drista mig till att på känt manér plinga på i mitt gamla hus och tjoa:
– Och här hade vi en blå plastmatta!
– Men har ni tagit bort bardisken!
– Vad var det för fel på den gamla ytterdörren?
En dag 1918 eller 1919 (källorna varierar), fick Helen Keller hälsa på Chaplin, som höll på med antingen A Dog’s Life (1918) eller Sunnyside (1919).
Eftersom Chaplin sedan länge var särskilt intresserad av hörselskadade och deras handalfabet, var han (enligt alla tillgängliga beskrivningar) alldeles till sig i trasorna. Han berättade hur han tänkte sig att filmerna skulle fungera för dem som inte hörde, och Helen Keller fick antingen en tolkning via Anne Sullivans teckenspråk i handen – eller så höll hon sin hand på hans mun för att själv kunna tolka det han sade.
Så här. Förmodligen var mustaschen i vägen. Eller bara lite kittlig.
Kommen så här långt, är det svårt att inte leta vidare efter känt folk som Chaplin träffade och det han sägs ha sagt till dem. Liksom Kar de Mumma kunde han ha gett ut en bok med titeln ”Folk som mött mig”.När Einstein gick på filmpremiär med Chaplin, applåderade hela publiken som tokar. Enligt någon som var där (hur nu denna kunde höra detta, måste man ju fråga sig), gick dialogen så här:
Chaplin:
– De applåderar mig för att alla förstår mig. De applåderar dig för att de inte förstår dig. Einstein:
–Vad betyder det? Chaplin:
–Ingenting, absolut ingenting!
Einstein & Chaplin på premiären av ”City Lights” 1931.
Men via irrfärder på internet hittade jag nyss den allra konstigaste kändis-möter-kändis-bilden. Nancy Reagan måste ju ha träffat alla möjliga celebriteter under sina år först i Hollywood, sedan under åtta år i Vita Huset. Särskilt varm och uppsluppen eller ens rolig lär hon inte ha varit – men man kan ju anstränga sig om situationen kräver det, kanske?
Men att gå så långt att man sätter sig i knät på Mr. T och dessutom pussar honom på huvudet …? Hm.
(Jag lovar att posera exakt sådär om jag får träffa någon av mina favoritidoler.)
OBS: Ni som är rädda för blod ska skrolla försiktigt.
Vi har stått på bryggor och stränder och doppat tårna i vattnet denna varma påskhelg. Vi har sagt ”ja hu” och ”nämen oj” samt ”bara 11–12 grader va?” samtidigt som vi har kisat mot solen och sagt ”nämen om man skulle …”.
Av alla truttifnutton medlemmar av klanen som just nu är utspridda i Sörmland, Göteborgstrakten, Lund och på Gotland, har två personer utmärkt sig.
1. Nittonåringen, som i Göteborgs skärgård låg i vattnet i tio minuter och bara simmade fram och åter.
”Näää, det är klart att det var kallt, men inte så farligt”, sa hon.
När hon så kom upp på land, slog kylan till. Stackarn hackade tänder och var blå om läpparna och kunde inte på några villkor få upp värmen. Gentlemannen i hennes sällskap, som vi kan kalla t.ex. Arvid, svepte in henne i några filtar.
I denna position tvingades hon sedan att svepa en liter varmt te, varefter livsandarna återvände.
2. Den djefla mannen Olle …
Själv har jag bara njutit av min fina påskfrisyr som lillasyster Orangeluvan fixade.
”Påsken infaller som alla vet den första helgen efter den första solförmörkelsen efter vårdagjämningen.”
Kjell Swanberg (1944–2008)
Senapssill på er alla! Och ett ägg! Vem har snott gräslöken? Ge hit lammet! Bääää!
Kan det månne vara så att den i år rekordsena påsken kommer precis i rättan tid? Solen står som spön i backen och alla (utom jag dårå) ligger utomhus och sorterar fjädrar. Eller nåt.
Med andra ord har jag kommit långt från långfredagarna från förr. Långfredagen är sedan länge varken lång och tråkig utan som vilken jädra halvröd dag som helst (sedan 1969). Det enda som är heligt för mig är att jag ska titta på den här bilden varje långfredag.
Ägg-Beppe kan man inte få nog av.
Nu en favorit i repris: en bild på ett halvpocherat, blankt ägg som vilar på en skiva bayonneskinka, som i sin tur simmar i madeirasås.
Gulp. Svälj.
Fotnot:
År 2016 kom påsken rekordtidigt och firades en månad tidigare än 2019.
Jag har fått en faktura från ett företag som dammsuger nätet efter grova brottslingar, nämligen ideellt skrivande bloggare. De påstår att jag har lagt ut en bild på en Stenmarksmössa och att den bilden var copyrajtad och nu måste jag betala 3 000 kr för att TT lider skada av mitt påstådda brott.
”Då TT Nyhetsbyrån upplever ett ökande antal upphovsrättsbrott på sitt material, ser de sig tvungna att hitta överträdelserna och se till att upphovsrätten respekteras, så de också i framtiden kan leverera kvalitetsmaterial till sina kunder.”
Sånt här har jag ju varken tid eller råd med, så min väldigt nervösa djefla man kastade sig på mitt tangentbord och raderade 13 års bloggande. Om det hela visar sig vara ett skrämskott, kommer allt tillbaka. Om inte: ptja, det här var ju kul så länge det varade!
Detta suger helt enkelt hästballe, om jag får säga så.
[här hade jag velat lägga ut en snygg bild på en hästballe, men det kan ju kosta skjortan]
Uppdatering.
Låååångsamt kommer inläggen att dyka upp igen, ett efter ett. Jag måste skriva in licensnummer även på de bilder som är jättetillåtna att låna.
”Hav tålamod” tänkte jag skriva nu, men det är nog mer en order till mig själv!
När jag stod i baskethallen denna måndagskväll och försökte bära fem bollar på en gång, kom en av mina lagkompisar långsamt gående. Hon stirrade ner i mobilen när hon sa:
– Notre Dame … är det den där … jag måste goo… den brinner.
– Notre Dame brinner? sa jag och en annan basketspelare i korus.
Det är ju förunderligt – att vi blir så påverkade av sådant här. Jag har sedan jag var liten tvingats beundra kyrkor i hela Europa, vilket naturligtvis var hemskt under tonåren. Det handlade aldrig om religiositet, bara om arkitektur och konsthistoria. Åh, så uttråkad jag var – otacksamma unge.
Men nu uppskattar jag det; jag har ju (förvisso ibland mot min vilja) varit i den 900 år gamla Notre Dame i Paris flera gånger.
Jag har nu förstått att i början av 1800-talet var katedralen smutsig, trasig och allmänt nedgången både på in- och utsidan. Sedan renoverades den rejält och de satte då upp spiran som idag föll så att hela Paris drog efter andan.
Om en minut faller spiran. (CC BY-SA 4.0)
Under befrielsen av Paris i augusti 1944 fick den fantastiska byggnaden småskador av förlupna kulor, och vissa blyinfattade fönster från medeltiden splittrades. Då ersattes de av (här drog jag efter andan) fönster i modern, abstrakt design. (Hu!)
Nu flyter den här bilden upp och det finns de som påstår att det är ”Notre Dame, som bombas under andra världskriget”, men det stämmer inte.
Just nu när jag skriver detta får jag höra att 400 brandmän kämpar för att släcka … nehej, nu säger de att de måste fokusera på att se till att elden inte sprids till närliggande byggnader.
När elden upptäcktes, var kyrkopersonal och räddningsarbetare snabba med att få fram flera lastbilar och sedan kämpade alla med att få ut så mycket vacker konst som möjligt. Vilket kommer att bli en bra scen i den framtida dokumentären om denna tragedi.
Men de här har inte brunnit upp!
Det fanns 16 sådana här på taket – men de hade tagits ner för att renoveras och skulle ha satts upp igen år 2022.
Ack.
Uppdatering med bild på hur det kan se ut i en kyrka längst upp under taket.Bilden kommer från en fantastiskt informativ brandman på Twitter.
Uppdatering morgonen efter!
Trevliga nyheter mitt i bedrövelsen: branden är under kontroll och alla är överens om att kyrkan ska byggas upp igen med stöd av det som fortfarande finns kvar.
Taket före branden. (Carlos Delgado; CC-BY-SA)De två tornen till vänster klarade sig tydligen förvånansvärt väl! (CC BY-SA 4.0)Kyrkor brukar brinna. (Riddarholmskyrkans brand 1835.)
En av sönerna gifter sig om två veckor, vilket är fullständigt absurt eftersom han ju är blott 7 år gammal (sedan 1999). Jag vet inte hur mina föräldrar såg på mig när i samma ålder (27, inte 7) gifte mig, men mina barn är fan inte vuxna.
(Feel free to analysera denna min rubbning.)
Här är den äldste sonen Erik 1993. Man ser det inte bara på honom, utan även på min seglarsko. I bakgrunden syns min djefla mans av orientering sönderskurna lår.
Eftersom jag redan som barn var nostalgisk på gränsen till galenskap, förstår ni att det snart är dags för ättestupan eftersom jag inte på några villkor kan sluta dra paralleller till dåtiden. Som 12-åring pratade jag om det ljuva livet man lever i nioårsåldern. När jag fyllde 18 fick jag min hittills djupaste livskris eftersom jag inte längre hade livet framför mig. När våra fem barn gick i sexårs, trean, sexan, nian och tvåan på gymnasiet kunde jag alls inte njuta av att ockupera hela utbildningssystemet, utan tänkte bara:
– Hur ska Skolverket i framtiden klara sig utan oss?
Idag pratar jag om Björn Skifs när Måns Zelmerlöw dyker upp, och jag jämför Lady Gagas djup med Madonnas eventuella … eh, talang. Jag tar ibland fram mina dagböcker från 1970-talet och läser samtidigt som jag blundar med högerögat (jämför uppslagsordet >skämskudde).
– Kära lilla krumelur, jag vill aldrig blifva stur!
(Eller sur för den delen.)
Fast jag måste säga att just Pippis krumelurpiller var intill förväxling lika gula ärtor.
Tillbaka till den snart gifte sonen Erik (som stoppar in brudens väldigt ovanliga efternamn nånstans i mitten) och middagen med alla roliga tal. Jag måste gubevars också hålla tal, eller hur? Så då gräver jag i källaren efter inspiration. Och som jag gräver. Jag sliter mitt hår, undrar över tidens flykt och banaliserar och övertolkar så att stickorna yr och virknålarna rullar. Och så hittar jag bara andra saker.
Se här en skoluppgift för helt fel son. Den nuvarande Tjugoettåringen Oskar (som utbildar sig till speldesigner på Gotland) fick i skolan 2008 i uppgift att öva på att skriva en dialog.
Och då lämnar han in detta mästerstycke.
Tioårige Oskar skriver om en kontrovers med den 15-årige Erik.
Snyft, så fint.
Gah. Nu ska jag dra nåt gammalt över mig. Ååååh, Tjugofyraåringens snuttefilt! Perfekt!
Jag vet nu varför det luktade lite unket hemma hos farmor och farfar runt 1974. De var gubevars över 80, ”och kunde kanske inte komma åt på alla ställen”, tänkte den tioåriga Lotten och menade med ställen inte nödvändigtvis lägenhetshörnen, utan mer kroppsliga kaviteter. När det inte luktade unket, luktade det inkokta päron – som farmor tillagade varenda dag.
Hemma hos mormor luktade det inte alls likadant, för hon tog insulinsprutor D-vitaminsprutor och de luktade minsann kemi, sjukhus och trolldeg.
Stank säljer damkläder.
Den här gammel-lukten beror enligt vetenskapliga rön på att hyn åldras och avger nonenal, som luktar ”härsket fett”. (Det är inte mina ord, det är vetenskapen som påstår detta.) Jag tycker att lukten mer påminner om gamla kartonger. Det fullständiga nonenalnamnet är trans-2-nonenal, som är en aldehyd som produceras av bakterier i svettkörtlarna, och som vi får mer av ju äldre vi blir. Det känns som om jag börjar ruttna inifrån bara jag skriver detta.
Doft säljer tandborstar.En som tydligen luktade illa var Anna av Kleve.Och en som luktade etter värre, var tydligen Claire-Clémence de Maillé-Brézé.Pudrettkärringarna släpade latrintunnor och luktade illa och var dessutom, för att stå ut med jobbet, hela tiden på pickalurven.När pudrettkärringarnas yrke övertogs av illaluktande, mer muskulösa män, kallades dessa budare … men även de var lika fulla som kärlen de bar på.
Men inget luktade lika illa som sjön Fatburen i Stockholm, som låg här och helt enkelt var en stinkande soptipp. (CC BY-SA 3.0)
Då är det kanske en tröst i den ruttnande verklighet som vi närmar oss, att om vi är lyckliga, kan det också kännas på lukten. Och hejsan, alla ni som vill starta eget: företagsnamnet Lukt är ledigt och alla domäner obokade!
Fotnot
Lukt ≈ förnimmelse i näsborrarna
Stank = förnimmelse i näsborrarna, inte behaglig
Doft = förnimmelse i näsborrarna, oftast behaglig
– Skaru lukta p… sa biträdet bakom disken.
– … glöggen? avbröt jag.
– Nej, jag tänkte mer på kardemumman.
Tänk vad man får lära sig, hörni. I flera år har jag blivit tillsagd att i Stockholm knata in på Wallingatan, där inget annat finns. (Eller jo, Scalateatern.)
Exakt så här har det sett ut sedan 1889!
På nummer 14 har en och samma krydd- och essensbutik legat sedan 1889, samma år som (och nu tar jag bara några milstolpar på måfå)
Eiffeltornet invigs
Carl Bildts farfars farfar avgår som statsminister
När jag nu äntligen lydde och gick in i Essencefabriken, blev jag sådär ååååå:ande och ooooohooo:ande som får folk att rygga lite bakåt.
– Vad är kvar från 1889?
– Allt.
– Allt?
– Allt.
– Den här?
– Ja.
– Men den här?
– Japp.
– Och alla blandningar tillverkas här på ovanvåningen?
– Mhm.
– Varför är det fönster här?
– Eh. De kanske hade mjölkrum där inne …?
– I kryddbutiken? Hm.
Allt är gammalt utom innehållet i alla burkar, flaskor och lådor!– Men ååååå vilken fin ställning för presentpapperet!– Undra sa flundra om de gillade koriander på 1800-talet.– Man blir ju helt nipprig av utbudet! Och kolla på den gamla lampan!– Men kolla, sådär mycket kostar ju teet på Ica.
Ser ni flaskan med 4711? Jomenvisst, här säljs inte bara bull-, nubbe- och spagettikryddor. Här kan man köpa parfymer och blått hårvatten också!
Ännu mer koriander. Intressant.
Numera drivs denna pärla av femte generationen Lilieblad. Och tror ni inte att jag trampade i klaveret igen när jag frågade om han hade tryggat återväxten med en sjätte generation och han mumlade eeneääeee, medan jag snabbt vände fokuset mot en fiskkrydda.
Kryddblandningen Strindberg ska tydligen ha komponerats på Augusts order, och har sett likadan ut sedan han använde den till sitt brännvin. Snacka om att kliva in och känna historiens vingslag så att man nästan blåser omkull.
Den 12 april 1935 satte grundarens son in denna annons i SvD.
Och hur var det nu med kardemumman? Jo den bor i en av de allra största, röda burkarna och när locket öppnas kastar sig kardemummaångorna över en som en brutal teaterridå och ett lätt sommarregn på en gång. Jag har då aldrig varit med om kardemumma[s]maken.
Så: ni som bor i Korpilombolo eller Eslöv kan köpa per postorder eller be någon som bor i Stockholm att gå in och köpa kryddor. Jag har länge köpt alldeles för dåliga, dammiga och fadda örtkryddor i storpack. Nu ska det bli andra bullar av. (Och kardemummabullar.)
– National Kassaregister AB! Jättegammal kassaapparat! (Men här måste jag faktisk påstå att den nog inte är från 1889. Då borde den väl ha haft massa krusiduller och inte varit grön?)
Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:
Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)
Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.
Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)
På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.
Lyssna här på Lennart Hyland 1954!
Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.
Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!
Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:
”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”
Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:
Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
Packa pappas kappsäck.
Sex laxar i en laxask
Kvistfritt kvastskaft.
Typiskt västkustskt.
Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.
Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.
Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!
Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.
Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:
Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varendaord, huroviktigt eller onaturligt detänlåter.
(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)
Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!
”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”
