Jag kan föreläsa en hel dag och sedan utan problem skutta hem och laga en trerättersmiddag och därefter spela basketmatch, gå på händerna och städa källaren.
Men när jag en hel dag är moderator på en konferens, faller jag en minut efter slutsignalen ihop i en sorglig liten skräphög som knappt kan hasa sig till järnvägsstationen. Som moderator står jag upp och
- hälsar alla deltagare välkomna
- berättar om nästa föreläsare och hälsar denna välkommen
- ställer ett par förhoppningsvis givande frågor
- lyssnar på föredraget (sittande)
- säger tack och ställer några förhoppningsvis givande frågor
- sammanfattar om det går
- hälsar nästa talare välkommen.
Under en dag handlar det bara om 5–6 intron och sammanfattningar, vilket ju är en fis i rymden egentligen, me … jag blir helt slut i rutan.
Fast jag lär mig väldigt mycket. Och får bo på hotell och äta äggröra!
Igår vaknade jag i dock i ett hotellrum som faktiskt var irriterande fult inrett. Det är förstås ingen fara – jag tar bara ett par bilder och får ju blogga lite om det.
Toan var så liten att kaklet inte var mer än ett schackbräde (faktiskt 8×8 svart-vita kakelplattor) och blott en handduk fick jag. (Man vill ju ha en på kroppen och en virad runt det nytvättade håret, eller hur tjejer?)
Efter föreläsningarna tog jag tåget hem och blev åthutad av en kvinna som ansåg att min ryggsäck hade nuddat och därmed smutsat ner hennes säte. Jag bad om ursäkt och somnade (på ett nästan medvetslöst sätt med läsglasögonen fortfarande på näsan) för att samla krafter inför kvällens begivenhet: Mia Skäringers föreställning ”No More Fucks to Give”. Som varmt rekommenderas!
Nu ska jag strax sätta mig på ett miljöförstörande flygplan och ta mig till England för att gå på möhippa. Kan ni gissa vad som försiggick när denna bild togs i morse?
Pssst, förresten. Knävelrapport.
Jag har kommit på hur man går normalt. Jag har gått fel sedan knäna började värka 2012, och nu går jag sådär som alla andra går: med hjälp av musklerna. Detta gör att jag får en ryslig träningsvärk i lår, rumpa, vader och tår, så nu går jag inte alls normalt (igen) utan mer som en korsning mellan en känguru och en pingvin.
Ja, träningsvärk! Härligt! Och den kommer strax att gå över och du blir jättestark i benmusklerna och kommer att studsa fram som en guttaperkaboll. Bra jobbat!
Jag anar att det finns någon äggstra fyndig ordvits, kanske nått om gatuvärpning och … nej, det funkar inte. Det blir bara en hårdkokt röra i skalet idag.
Men jag tror att du syftar på en deckare som utspelar sig i Tyrolen. Nått av Dan Brown kanske?
En kvinna i sin bästa ålder kryper ner på knä och kvittrar: ”Iiih! Det här kan jag blogga om!” när hon tar bilder med sin telefon. Samtidigt som hon inte riktigt har tid för hon ska med tåget.
En liten stund innan har en dragkedja gett sig på en liten ryggsäck och när den sattes på en böjd bana fortsatte äggpaketet i tangentens riktning, men även påverkad av gravitationen.
Reskosten höll på att gå åt fanders! Lyckligtvis var den hårdkokt!
Vanlig äggstas.
Så här var det med äggen!
Jag skulle iväg och visste att det skulle bli ont om tid att äta lunch. Jag kokade därför två ägg medan jag sprang omkring med tandborsten i munnen och letade efter ett försvunnet minneskort till fina, gamla kameran. När äggen var löskokta, var det dags att gå ut till busshållplatsen – och jag vill definitivt ha hårdkokta ägg när jag är på resa. (För nytillkomna läsare: bussen stannar tre meter utanför vår tomtgräns.)
Jag ropade därför till min djefla man att han skulle komma ut med äggen till busshållplatsen när äggklockan ljöd.
[spänningen är olidlig]
Jag stod och hoppade på busshållplatsen medan den djefla mannen stod och stirrade äggen i vitögat. Plötsligt rycktes dörren upp och han kom springande med två ägg.
– Äggleverans!
– Tack!
– De är ju skållheta!
– Skulle jag ha spolat dem?
– Nä, vi lägger dem här i snön så kyls de ner.
Så nu väntar Bergmans på bussen i äggkylen! Det är ju tack vare dina hårdkokta ägg i handväskan (och handskfacket) som jag faktiskt tog tag i jobbet att lära mig äta ägg, efter att min äggallergi växt bort (tonats ner.) Otroligt praktisk matsäck!
Ägglossning i snödrivan.
Hotellfrüschtückrapport aus Hansestadt Bremen, erste teil:
Här finns en tevattenautomat, eller samovar kanske, och personliga tekannor. Buffeten (Heter det så i bestämd form?) innehåller allt av bröd och pålägg, fil och müssli, grönt och frukt man kan begära och lite extra bremisk specialitet som ”butterküche” (kanske bild i morgon).
Hotellfrüschtückrapport aus Hansestadt Bremen, zweite teil:
Bacon, småkorvar och äggröra (aningen för hård kanske) och en bit varmrökt lax!
Plus för minicroissanten.
PS.
Ni har väl inte missat bomben som jag la ut sent i förra båset? Nu med skärmdump!
Har köpt ägg. Hoppas dock slippa äta dem kokta. Siktar på äggstanning i paj.
Tur att ögonen ska vara stängda när man sover för med de där tapeterna i kombination med det övriga hade jag aldig kunnat somna!
En liten äggväska! En tysk ägg-bh-llare!
Hellooooo, sorry att jag är frånvarande – är fullt upptagen med möhippa och ett litet kusinbarnbarn och allt går i ett, i ett. Hör ni vad det piper i mina öron?
Och jösses vad vi diskuterar Brexit. Ujujuj. Återkommer med en rapport!
Nu när Lotten är borta kan Ökenråttan dansa lite extra på bordet. I förrgår var Lille Maken och jag på Systemet för att köpa nåt trevligt till en italiensk middag som vi hade inviterat min mellansyster och rolige svåger till. Jag satt på bänken, som vanligt. Lille M är ju med i den där märkvärdiga vin- och matklubben, ni vet, och kan nog sköta inköpen utan att jag far omkring där och har idéer.
Bäst som jag satt där tyckte jag att en liten kund borta i kassan verkade bekant. Vemärdetvemärdetvemärdet, grubblade jag. Det kan ju inte …? Jamen, nu pratar kassörskan med honom. När kunden gått iväg med sin lille flaska smög jag fram till kassörskan. ’Vem var det där?’ ’Niklas Ek’, sa hon och tindrade med ögonen. Hon var balettoman, visade det sej.
Jag har sett Niklas Ek på scen. Han dansade huvudrollen i ’Sankt Göran och draken’ (hette den väl) på Dramaten. Jag var där med vännerna Ulla och William. Detta var hur länge sen som helst, men jag glömmer det aldrig: Hans entré var makalös: han flög in på scenen i ett JÄTTESPRÅNG (från höger). Och hela publiken drog andan.
Nu såg jag en liten man (Dansörer och folk som ska stå på scen får inte vara långa och skrangliga, då ser det bara roligt ut; tänk Martin Ljung, om ni är lite äldre.), spretigt grårött hår, coola långbyxor, ena foten i ett sånt där plaststöd som man får när man har brutit nåt och så näsan, förstås. Han är 75 år. Men utstrålningen. Det var faktiskt inget i hans apparition som antydde premiördansör och ändå – både kassörskan och jag kände att … oj.
Lite fascinerande att hon berättade vem det var, tänker jag.
Hade det varit på apoteket hade du inte fått den hjälpen ens om han bara hade köpt plåster.
Så raaaasaaaaande trevligt att få läsa om Niklas Ek! Men inte kan han vara en liten man? Han var ju en gigant!