När jag stod i baskethallen denna måndagskväll och försökte bära fem bollar på en gång, kom en av mina lagkompisar långsamt gående. Hon stirrade ner i mobilen när hon sa:
– Notre Dame … är det den där … jag måste goo… den brinner.
– Notre Dame brinner? sa jag och en annan basketspelare i korus.
Det är ju förunderligt – att vi blir så påverkade av sådant här. Jag har sedan jag var liten tvingats beundra kyrkor i hela Europa, vilket naturligtvis var hemskt under tonåren. Det handlade aldrig om religiositet, bara om arkitektur och konsthistoria. Åh, så uttråkad jag var – otacksamma unge.
Men nu uppskattar jag det; jag har ju (förvisso ibland mot min vilja) varit i den 900 år gamla Notre Dame i Paris flera gånger.
Jag har nu förstått att i början av 1800-talet var katedralen smutsig, trasig och allmänt nedgången både på in- och utsidan. Sedan renoverades den rejält och de satte då upp spiran som idag föll så att hela Paris drog efter andan.
Om en minut faller spiran. (CC BY-SA 4.0)
Under befrielsen av Paris i augusti 1944 fick den fantastiska byggnaden småskador av förlupna kulor, och vissa blyinfattade fönster från medeltiden splittrades. Då ersattes de av (här drog jag efter andan) fönster i modern, abstrakt design. (Hu!)
Nu flyter den här bilden upp och det finns de som påstår att det är ”Notre Dame, som bombas under andra världskriget”, men det stämmer inte.
Just nu när jag skriver detta får jag höra att 400 brandmän kämpar för att släcka … nehej, nu säger de att de måste fokusera på att se till att elden inte sprids till närliggande byggnader.
När elden upptäcktes, var kyrkopersonal och räddningsarbetare snabba med att få fram flera lastbilar och sedan kämpade alla med att få ut så mycket vacker konst som möjligt. Vilket kommer att bli en bra scen i den framtida dokumentären om denna tragedi.
Men de här har inte brunnit upp!
Det fanns 16 sådana här på taket – men de hade tagits ner för att renoveras och skulle ha satts upp igen år 2022.
Ack.
Uppdatering med bild på hur det kan se ut i en kyrka längst upp under taket.Bilden kommer från en fantastiskt informativ brandman på Twitter.
Uppdatering morgonen efter!
Trevliga nyheter mitt i bedrövelsen: branden är under kontroll och alla är överens om att kyrkan ska byggas upp igen med stöd av det som fortfarande finns kvar.
Taket före branden. (Carlos Delgado; CC-BY-SA)De två tornen till vänster klarade sig tydligen förvånansvärt väl! (CC BY-SA 4.0)Kyrkor brukar brinna. (Riddarholmskyrkans brand 1835.)
En av sönerna gifter sig om två veckor, vilket är fullständigt absurt eftersom han ju är blott 7 år gammal (sedan 1999). Jag vet inte hur mina föräldrar såg på mig när i samma ålder (27, inte 7) gifte mig, men mina barn är fan inte vuxna.
(Feel free to analysera denna min rubbning.)
Här är den äldste sonen Erik 1993. Man ser det inte bara på honom, utan även på min seglarsko. I bakgrunden syns min djefla mans av orientering sönderskurna lår.
Eftersom jag redan som barn var nostalgisk på gränsen till galenskap, förstår ni att det snart är dags för ättestupan eftersom jag inte på några villkor kan sluta dra paralleller till dåtiden. Som 12-åring pratade jag om det ljuva livet man lever i nioårsåldern. När jag fyllde 18 fick jag min hittills djupaste livskris eftersom jag inte längre hade livet framför mig. När våra fem barn gick i sexårs, trean, sexan, nian och tvåan på gymnasiet kunde jag alls inte njuta av att ockupera hela utbildningssystemet, utan tänkte bara:
– Hur ska Skolverket i framtiden klara sig utan oss?
Idag pratar jag om Björn Skifs när Måns Zelmerlöw dyker upp, och jag jämför Lady Gagas djup med Madonnas eventuella … eh, talang. Jag tar ibland fram mina dagböcker från 1970-talet och läser samtidigt som jag blundar med högerögat (jämför uppslagsordet >skämskudde).
– Kära lilla krumelur, jag vill aldrig blifva stur!
(Eller sur för den delen.)
Fast jag måste säga att just Pippis krumelurpiller var intill förväxling lika gula ärtor.
Tillbaka till den snart gifte sonen Erik (som stoppar in brudens väldigt ovanliga efternamn nånstans i mitten) och middagen med alla roliga tal. Jag måste gubevars också hålla tal, eller hur? Så då gräver jag i källaren efter inspiration. Och som jag gräver. Jag sliter mitt hår, undrar över tidens flykt och banaliserar och övertolkar så att stickorna yr och virknålarna rullar. Och så hittar jag bara andra saker.
Se här en skoluppgift för helt fel son. Den nuvarande Tjugoettåringen Oskar (som utbildar sig till speldesigner på Gotland) fick i skolan 2008 i uppgift att öva på att skriva en dialog.
Och då lämnar han in detta mästerstycke.
Tioårige Oskar skriver om en kontrovers med den 15-årige Erik.
Snyft, så fint.
Gah. Nu ska jag dra nåt gammalt över mig. Ååååh, Tjugofyraåringens snuttefilt! Perfekt!
Jag vet nu varför det luktade lite unket hemma hos farmor och farfar runt 1974. De var gubevars över 80, ”och kunde kanske inte komma åt på alla ställen”, tänkte den tioåriga Lotten och menade med ställen inte nödvändigtvis lägenhetshörnen, utan mer kroppsliga kaviteter. När det inte luktade unket, luktade det inkokta päron – som farmor tillagade varenda dag.
Hemma hos mormor luktade det inte alls likadant, för hon tog insulinsprutor D-vitaminsprutor och de luktade minsann kemi, sjukhus och trolldeg.
Stank säljer damkläder.
Den här gammel-lukten beror enligt vetenskapliga rön på att hyn åldras och avger nonenal, som luktar ”härsket fett”. (Det är inte mina ord, det är vetenskapen som påstår detta.) Jag tycker att lukten mer påminner om gamla kartonger. Det fullständiga nonenalnamnet är trans-2-nonenal, som är en aldehyd som produceras av bakterier i svettkörtlarna, och som vi får mer av ju äldre vi blir. Det känns som om jag börjar ruttna inifrån bara jag skriver detta.
Doft säljer tandborstar.En som tydligen luktade illa var Anna av Kleve.Och en som luktade etter värre, var tydligen Claire-Clémence de Maillé-Brézé.Pudrettkärringarna släpade latrintunnor och luktade illa och var dessutom, för att stå ut med jobbet, hela tiden på pickalurven.När pudrettkärringarnas yrke övertogs av illaluktande, mer muskulösa män, kallades dessa budare … men även de var lika fulla som kärlen de bar på.
Men inget luktade lika illa som sjön Fatburen i Stockholm, som låg här och helt enkelt var en stinkande soptipp. (CC BY-SA 3.0)
Då är det kanske en tröst i den ruttnande verklighet som vi närmar oss, att om vi är lyckliga, kan det också kännas på lukten. Och hejsan, alla ni som vill starta eget: företagsnamnet Lukt är ledigt och alla domäner obokade!
Fotnot
Lukt ≈ förnimmelse i näsborrarna
Stank = förnimmelse i näsborrarna, inte behaglig
Doft = förnimmelse i näsborrarna, oftast behaglig
– Skaru lukta p… sa biträdet bakom disken.
– … glöggen? avbröt jag.
– Nej, jag tänkte mer på kardemumman.
Tänk vad man får lära sig, hörni. I flera år har jag blivit tillsagd att i Stockholm knata in på Wallingatan, där inget annat finns. (Eller jo, Scalateatern.)
Exakt så här har det sett ut sedan 1889!
På nummer 14 har en och samma krydd- och essensbutik legat sedan 1889, samma år som (och nu tar jag bara några milstolpar på måfå)
Eiffeltornet invigs
Carl Bildts farfars farfar avgår som statsminister
När jag nu äntligen lydde och gick in i Essencefabriken, blev jag sådär ååååå:ande och ooooohooo:ande som får folk att rygga lite bakåt.
– Vad är kvar från 1889?
– Allt.
– Allt?
– Allt.
– Den här?
– Ja.
– Men den här?
– Japp.
– Och alla blandningar tillverkas här på ovanvåningen?
– Mhm.
– Varför är det fönster här?
– Eh. De kanske hade mjölkrum där inne …?
– I kryddbutiken? Hm.
Allt är gammalt utom innehållet i alla burkar, flaskor och lådor!– Men ååååå vilken fin ställning för presentpapperet!– Undra sa flundra om de gillade koriander på 1800-talet.– Man blir ju helt nipprig av utbudet! Och kolla på den gamla lampan!– Men kolla, sådär mycket kostar ju teet på Ica.
Ser ni flaskan med 4711? Jomenvisst, här säljs inte bara bull-, nubbe- och spagettikryddor. Här kan man köpa parfymer och blått hårvatten också!
Ännu mer koriander. Intressant.
Numera drivs denna pärla av femte generationen Lilieblad. Och tror ni inte att jag trampade i klaveret igen när jag frågade om han hade tryggat återväxten med en sjätte generation och han mumlade eeneääeee, medan jag snabbt vände fokuset mot en fiskkrydda.
Kryddblandningen Strindberg ska tydligen ha komponerats på Augusts order, och har sett likadan ut sedan han använde den till sitt brännvin. Snacka om att kliva in och känna historiens vingslag så att man nästan blåser omkull.
Den 12 april 1935 satte grundarens son in denna annons i SvD.
Och hur var det nu med kardemumman? Jo den bor i en av de allra största, röda burkarna och när locket öppnas kastar sig kardemummaångorna över en som en brutal teaterridå och ett lätt sommarregn på en gång. Jag har då aldrig varit med om kardemumma[s]maken.
Så: ni som bor i Korpilombolo eller Eslöv kan köpa per postorder eller be någon som bor i Stockholm att gå in och köpa kryddor. Jag har länge köpt alldeles för dåliga, dammiga och fadda örtkryddor i storpack. Nu ska det bli andra bullar av. (Och kardemummabullar.)
– National Kassaregister AB! Jättegammal kassaapparat! (Men här måste jag faktisk påstå att den nog inte är från 1889. Då borde den väl ha haft massa krusiduller och inte varit grön?)
Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:
Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)
Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.
Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)
På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.
Lyssna här på Lennart Hyland 1954!
Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.
Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!
Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:
”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”
Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:
Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
Packa pappas kappsäck.
Sex laxar i en laxask
Kvistfritt kvastskaft.
Typiskt västkustskt.
Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.
Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.
Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!
Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.
Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:
Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varendaord, huroviktigt eller onaturligt detänlåter.
(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)
Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!
”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”
Det roligaste aprilskämtet är faktiskt inte den där om nylonstrumpan som man ska trä över tv:n för att få färg-tv. Nej, det allra roligaste är den där om Clark Olofssons nedgrävda byte i Måttsundsbacken. Vi kan ta en paus här så att ni alla läser om det.
Den nitiske tv-reportern Sven Ekberg berättar här iförd säkerhetshjälm om hur en av Ölandsbrons 50 meter höga pelare helt enkelt har vittrat sönder.
Eftersom detta filmades 1997 och man då på SVT:s lokalredaktioner näppeligen hade tillgång till CGI eller andra finurliga specialeffekter, blir man ju storligen imponerad. Och förundrad över nyss nämnda hjälm.
Det ser ju jättetrasigt ut!
– Polisen stänger av för både bilar och sjöfart.
– Vägverket och länsstyrelsen kommer att sätta in bilfärjor. – Kommunikationsminister Ines Uusman är på väg hit i helikopter.
En professor i armerad betong som dessutom är projektledare för Öresundsbro-projektet säger att han är bekymrad:
– När bron byggdes 1972 användes saltvatten vid betonggjutningen, vilket orsakade korrosion i armeringsjärnen. Betongen behöver kunna andas!
– En kolloidpartikel har uppstått som klättrar uppåt i pelarna … det är en svävande partikel som håller sig ovanför vattenytan …
”Nu mäter vi med hjälp av ljudinstrument som visar hur porös betongen är.”Denna oerhört skärrade Norrköpingsbo var mitt på bron när det började ”gunge, riste, och skake” och han fick trycka gasen i botten ”innan hela skiten kollapsa”.
Som den skjutjärnsjournalist jag ju är, har jag nu letat upp den där Sven Ekberg – numera pyntad med de grå tinningarnas charm.
– HUUUR fixade ni så att det såg ut som om bropelaren faktiskt var trasig?
– Vi satte en stor glasskiva framför kameran. På glasskivan täckte vi en bit av bropelaren så att den i bild såg ut att ha rasat. Med dagens teknik hade det nog varit mycket enklare.
– Och jag är oerhört förtjust i detaljen den där betongklumpen som någon släpar bort …
– Äsch, betongklumpen hittade vi i närheten av brofästet, bara.
– Men det är så himla bra gjort!
– Ja, men egentligen blev det lite för bra och trovärdigt. Polisen som ställde upp höll på att få sparken, jag blev utskälld av en hotellägare på Öland eftersom hans gäster bokade av sina rum, Ölandsbladets chefredaktör skrev en ilsken ledare om det olämpliga skämtet som skrämde bort turisterna.
– Wow. (Jag är väldigt verbal.)
– Inslaget sändes i Rapport och SVT:s växel höll på att braka ihop. Därför tvingades Aktuellt senare på kvällen förklara för tittarna att allt var just ett skämt och att bron stod kvar på sina bastanta cementfötter.
Jag tackar härmed redaktör Ekberg – och tittar på klippet än en gång.
Sven Ekberg till höger, med sin son Svante till vänster.
Själv har jag lyckats lura barnen genom att på den tiden som vi hade dagstidningar lägga en ett år gammal tidning i lådan (jag planerade alltså för detta i ett år!) och genom att i radio påstå att man har hittat ägg med glasbitar i. Av skämten år 2019 tror jag att jag gillade detta mycket enkla från SOS Alarm bäst:
Avslutningsvis ett aprilskämt från 1957: spagettiskörden hotas!
Uppdatering!
Sven Ekberg vände uppåner på hela Youtube för att leta fram snutten med brodebaclet – och se på tusan. Här finns det – gömt bland massa annan aprilskämtsbråte!
(Jag har ställt in så att ni hamnar direkt på 2,56 min och bara behöver klicka på playpilen.)
– Varför säger man gå i lås när det går bra, fastän det inte är bra när läget är helt låst?
– Varför säger man på stubben, framgent, mölja, godemän och grodmän?
– Vad är teleskopord?
– Vad är kamelnotationer?
– Vem hittade på halskaka?
– Raffig helg på er!
Det där är från i morse, när jag som många andra fredagsmorgnar var på Sveriges Radio för att i direktsändning prata om ord och etymologier samt svara på frågor från lyssnarna. Ibland händer det magiska: att jag får en fråga som jag inte kan svara på.
– Sådärja sa kärringen, pissade på syltan.
– Han har skägget i brevlådan.
– Jag erkänner, rakt av slips!
Syltan lyckades jag utreda; den är så trist att lite urin gör den bättre, och man säger så när man förbättrar något lite grann. Varifrån skägget i brevlådan och rakt av slips kommer, har jag än så länge bara teorier om; idag fokuserade vi på ”kattens potatis”.
Min radiokollega Svante Ekberg satt i flera timmar och letade i i Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal för att hitta stället där kattens potatis nämns. Schyffert berättar efter 1 timme, 15 minuter och 37 sekunder om hur han inte var cool, men tyckte att han var det – och avslutar med:
… tycker man är kattens potatis, liksom.
Publiken skrattar, men har förmodligen inte en susning om varifrån potatisen kom. För det heter ju egentligen ”kattens pyjamas”.
Som jag inte heller är bekant med.
Nu hoppas jag att inte heller ni har hört något om kattens pyjamas, så att jag får en anledning att berätta lite om uttrycket. Det blev ursprungligen poppis i USA på 1920-talet när skämttecknaren Tad Dorgan drog upp det ur dyn. Det betyder ”något som är bra, eftersträvansvärt, gärna elegant”.
Gott så. Men jag kan inte riktigt se ett mönster. Katter har inte pyjamas, men de kan jama. Ormar har inte höfter, men många hundar har pungkulor. Ah well.
Men nu ska vi se vad som hände i New York en novemberdag 1922! Ta fram luppen och läs! (Eller halka ner till min tolkning av texten lite längre ner.)
Pyjamaskvinnan och hennes katter
Folkmassa samlas på 5th Avenue, men polisen anar reklamjippo.
Under söndagseftermiddagen möttes flanörer på 5th Aveny av en ovanlig syn – en ung kvinna ute på promenad iklädd genomskinlig, gul sidenpyjamas, eskorterad av fyra katter … även de iklädda pyjamas.
De nyfikna åskådarna framförde snabbt teorier om afasi, sömngång och till och med ren galenskap, när en polis kom till platsen. Han tittade roat på den unga kvinnans klädsel och anropade sedan sina kolleger. Han var uppenbarligen ännu inte helt säker på om han borde arrestera henne för förargelseväckande beteende, för att hon hade brutit sabbaten eller för att hon med sitt tilltag störde ordningen och samlade en stor skara nyfikna New York-bor.
Plötsligt skyndade fem andra poliser och tre väktare till platsen. De tittade på pyjamaskvinnan, konfererade med varandra, sneglade åt kvinnans håll igen, och konfererade lite mer. De verkade ha fattat ett beslut, när någon viskade att den unga kvinnan såg ut att ”verkligen vilja bli arresterad”. Direkt fattade alla misstankar om hennes avsikt.
— Kattens pyjamas … mumlade en av poliserna. Vänta lite, jag tror att det här är något slags reklamjippo!
Trots den unga kvinnans vädjanden och de pyjamasklädda katternas jamande, vägrade poliserna att arrestera dem – och nöjde sig med att se till att åskådarna skingrades. Detta fortgick tills den kyliga hösten övertygade pyjamaskvinnan om att hennes flortunna klädsel inte passade årstiden, och så gick hon hem.
Men … varifrån kommer egentligen uttrycket ”rakt av slips”?
Av ingen anledning alls snubblade jag över en annons om nybyggda lägenheter i Stockholm år 1919. Alltså för 100 år sedan.
(Ingen anledning här ovan kan läsas som ”djup och innerlig fascination inför dåtidens lyxboende”.)
I vad som ser ut som två lägenheter, men som kanske ändå bara är en, kan man breda ut sig på detta vis i boudoir, fruns sovrum, herrns sovrum (dörr emellan för nattliga eskapader, kan man tänka sig), andra sovrum, kapprum, gästrum, herrum (inpyrt, misstänker jag), bibliotek, salong, matsal, vardagsrum, kök, tjänar-rum (?) samt ett sovrum som jag dristar mig att kalla pigkammare. Jag anar hur serveringsgången såg ut med de förmodat vackra högskåpen och entrérummet med sitt käpp- och paraplyställ.
Men är det inte väldigt ont om toaletter?
Annonsen vet att berätta att arkitektfirman heter Östlihn & Stark, som bara existerade under ett decennium innan de mycket väl ansedda arkitekterna allihop startade egna firmor. Det står att det är ovanligt stora rum och utrymmen, att det ligger på en ”öppen plats mellan Narvavägen och Diplomatkvarteret” (huh?) och att september ska skrivas med versal. (Där höll jag förstås helt på att tappa koncepterna och gjorde en miniutredning om månadernas gemener, men fann mig och återvände till våningen.)
Men var är det? Finns huset idag? Hallå, hur ska jag googla?
Jag gav upp, och kontaktade de Östermalmsboende, arkitektinsatta mästerdetektiverna Blomquist & Blomquist. Som visste besked omedelbart: Linnégatan 86.
Mästerdetektiverna konstaterar: ”Det färdiga huset byggdes dock så att sovrummen mot gården inte fick redovisade fönster eftersom granntomten bebyggdes i vägen.”
Snabbt såg jag att en tvåa på just Linnégatan 86 var till salu för nätta 6,3 miljoner kronor – kanske kan man kika in i ett herrum eller en serveringsgång?
Åh, så vackert.Ack. Bara öppen planlösning och vitt å fräscht. Men underliga, mystiska prång finns där ju. Och alla har vi väl tjocka månadstidningar i meterhöga staplar på parketten, ja.
Säljhistoriken visar att sedan 2015 har bara två lägenheter av sexton sålts i huset. Och att den största våningen är på 253 m² – det är bombis där serveringsgången bor. Men vips, var tvåan såld och nu kan jag inte spana in elementen, som ju såg ut att vara gamla.
Suck. Fly mig en serveringsgång pronto! [google, google …]
Men si vad Stockholmskällan har åt mig! Bilder från ”generaldirektör Hugo Landelius våning på Linnégatan 86” – massa bilder! Foto: Lennart af Petersens (1913–2004)!
Tack, Lennart!Hm. Kan detta rum passa in nånstans på planritningen? Jävla stor matta.Tre rum i fil. Landelius gillade tydligen att ha draperier istället för dörrar.Titta! Intressant prång därborta i vänstra hörnet!Men det där burspråket … kan det vara … vardagsrummet …?
Nu är jag nästan nöjd. Fly mig en bild på en serveringsgång på Linnégatan 86 så lovar jag att hejda mig i googlingsgalenskaperna och göra vettigare ting!
Bilderna togs 1967, och det visar sig att det nog har att göra med att Hugo själv dog det året. (Gissa om jag gillar SvD:s arkiv.)
Men hur var det nu med versalerna 1919? Här är en annons som ligger kloss intill planritningen på tidningssidan.
Den är ju lika galet full med versaler som någonsin tyskan! Och både livrem och hängslen (punkter och mellanslag) i förkortningen för eftermiddag samt en divis mellan klockslagen.
Nope, det var inte bättre förr även om de eleganta lägenheterna var förtjusande – mina älskade skrivregler följdes inte ens då.
Näe, det är tydligen så att fullmånen inte alls påverkar oss människor. Jag sover dåligt såpass ofta att fullmånen förr eller senare sammanfaller med en dålig natt – men ändå står jag där och ylar mot fullmånen att den ska ta på sig all skuld.
Fullmåne.
Men nu har jag upptäckt nåt intressant. När det är fullmåne tappar jag bort saker! Jag tappar förvisso bort saker såpass ofta att fullmånen förr eller senare sammanfaller med något borttappat, men det är i alla fall månens fel. Tror jag.
Däremot är det vetenskapligt bevisat att jag får oerhört kassa bokstäver i Wordfeud när det är fullmåne. Men gah, jag påstår ju att jag lägger dåliga ord pga. dåliga bokstäver såpass ofta att fullmånen förr eller senare sammanfaller med Dr. Feuds ogina och påstått slumpade bokstäver. Som nu mot hakke: IIIUUZE. Vabaha?
Här på bilden står Tage Danielsson och läser ”Andersson i nedan”, som sedan blev skol-tv. Så här lät det:
”Ni skulle bara kunna titta in på expeditionen för bortglömda effekter här nere. Där ligger det t.ex. 30 000 satsdelar som vi har glömt när vi slutade skolan, och 70 000 stycken 1718 som vi har glömt att Karl XII dog då, och 7 miljoner vallöften som har kommit bort, och en biljon flickor som folk har lovat att aldrig glömma, och åtta biljarder ifyllda blanketter som de har glömt att ha någon glädje av – och så en liten flaska konjak, fast den kan de inte förstå hur den har hamnat där. Det måste vara någon utlänning som har glömt.”
Och allt detta dravel drog jag alltså till med för att få anledning att berätta att högtiderna avlöser varandra på löpande band just nu: fullmåne, vårdagjämning och Världspoesidagen. Det var faktiskt UNESCO som 1999 beslutade att en poesidag behövdes för att främja, tja, språket, läsningen och bokstävlarna.
Viktor Rydberg skrev att månen vandrar sin tysta ban, men även att kossorna står och drömmer om sommaren när månen lyser på dem, muuuu. Ferlin skrev att den bussiga månen var hygglig som lyste, medan min absoluta favorit Anna Maria Lenngren skrev att hon minsann hade sett solen och månen prata med varandra.
Oj, vad jag här borde illustrera min aversion mot fullmånen med en kristallklar och ung Ted Gärdestad som vill ha en egen måne, men si jag hittar ingen sådan där han sjunger live. Så ni får något helt annat med honom – och Tommy Körberg som grädde på moset.
Glad poesidag på er alla! Båset håller extra öppet för alla poesianalfabeter, alla rimmare, haikuister och rappare!
I Sverige är ju möhippe- och svensexedatumen hemliga tills den blivande bruden och brudgummen plötsligt överraskas, kidnappas, får åka cabriolet på motorvägen, äta lunch med en Cary Grant-man, sy sina egna kläder, sjunga och strippa lite på gågatan i Malmö för att sedan äta och dansa halva natten lång. (Japp, det där var min möhippa 1991.)
Här i England är datumet inskrivet i almanackan av alla – även brudparet – redan ett halvår före bröllopet. Men det (och att alla pratar lite mer engelska här) är också den enda skillnaden. Ja, och en och annan brittisk egenhet.
Här kommer nu en liten bildrapport från denna möhippedag!
Brittiskt sågspån till frukost: Weetabix. (Fastän jag inte måste; jag skulle kunna välja rostade mackor med Marmite istället.)Trekantiga dubbelmackor till lunch. (Fast numera finns de ju t.ex. på Pressbyrån hemma och är inte ett dugg exotiska.)I detta hotells foajé samlades vi för att sedan glida iväg och dansa burlesk dans. Vad tror ni om stilen … 1987 kanske?
Brighton är en sommarstad med evighetslång strand och en nästan outhärdligt trist pir med spelarkad (Palace Pier) och en annan pir (West Pier) som har varit stängd sedan 1975.
West Pier runt år 1900.West Pier idag. Den skulle upprustas, men brann och gick sönder och brann igen och gick ännu mer sönder.
Det enorma möhippegänget (drygt 20 tjejer och två tanter, där jag var en) fick under flera timmar dans ”burlesk dans” som går ut på att wiggle the bum, being seductive and pop up the boobs. (Hej alla spammare, nu slängde jag verkligen ut bete.)
Där i mitten med det stora leendet ser ni den blivande bruden, tillika mitt kusinbarn. Den lilla dansläraren sa att jag var bra på att wiggla med bummen i en avancerad halvmåne, så nu vet ni det.
Jag har hört förfärliga svensexehistorier som jag hoppas är osanna och överdrivna. Killen som söps full, ikläddes konstiga kläder, lades ensam på nattåget till Malmö och som sedan lämnades åt sitt öde. Eller killen som söps redlös och sedan när han hade smullit av fick ena benet gipsat.
Världens bästa bartender fotograferade alla tjejer hela kvällen samtidigt som han pep ”I just love this hen do, I really do”.
Visserligen flödade alkoholen på brittiskt manér under denna möhippa, men allt var verkligen bara oskyldigt och roligt. (Utom, och detta tar jag i en diskret parentes, när stripparen kom. Och näckade totalt och helt – komplett humorlöst. Gah, fnys och blä.)
Vi dansade så att jag dagen efter knappt kom ur sängen pga. huvud- och träningsvärk.
Prosecco, vin, piña colada, roliga människor, vackra kläder, intressanta diskussioner, YMCA-dans, Saturday Night Fever-dans, burleskdans och världens ostigaste pizza gjorde möhippan alldeles perfekt.
Men vad var det egentligen finaste på hela dagen?
Har ni nånsin sett något så brittiskt fulländat konstverk?
Bilden kommer från en fantastiskt informativ brandman på Twitter.
