(Du befinner dig nu på språkpolissidan. Bloggen hittar du häääär.)
Meningar där man lika gärna kunde ha haft punkt och stor bokstav:
Kirurg vill jag inte på några villkor bli; det verkar vara så himla pilligt.
Strunta i mitt förra mejl till dig; jag var så himla irriterad.
Semikolon mellan olika sorters grupper av saker i uppräkningar:
Jag hade packat ner allt som man behöver i Lund: pennor, sudd, kollegieblock; stövlar, regnrock, sydväst; reflexväst och cykelhjälm.
I presentkorgen låg allsköns läckerheter, t.ex. plommon, fikon, päron; vin, champagne, öl; brie, chèvre och en simpel prästost.
Semikolon mellan mejladresser:
lotten@bergman.com; olle@bergman.com; ingmar@bergman.com
Semikolon mellan olika decimaltal:
Ökningen var faktiskt försumbar – under ett dygn antecknade jag följande värden: 10,2; 10,3; 10,4.
I de fyra olika perioderna gjorde Julian poäng respektive tog returer enligt detta mönster: 7,1; 10,3; 1,2; 17,4.
Semikolon istället för t.ex. utan, men, och, medan, dessutom, alltså, för, så:
Den långe mannen når inte till den översta hyllan; det gör bara giraffer.
Till Azerbajdjan vill jag inte åka; det är så himla svårt att stava.
Semikolon är ett skiljetecken någonstans mellan punkt och kommatecken. Lite diffust kan man säga att semikolon bör användas när kolon och kommatecken känns för svaga och mesiga och punkt känns för starkt och resolut. Man ska ha en fullständig sats på ena sidan om semikolonet och en fullständig sats på andra sidan om det – och de båda satserna ska ha ett samband. Dock måste man inse följande:
Semikolonets användning är tyvärr på utdöende; oftast går det lika bra att använda tankstreck.
(Upprörande nog skriver Språkrådet att man ska ransonera sina semikolon eftersom de är svårtolkade. Tvärtom, säger jag; låtom oss gödsla med dem så att alla lär sig!)
Nu ska jag försöka förstå vad modernism är, och dessutom ge en känga åt alla som kom på det ordet eftersom det som är modernt idag är omodernt imorrn (bildligt talat) och då har ju epoken redan från början fått fel benämning. Perioden borde ha hetat förändringsismen.
(Jag pluggar min konsthistoria och sliter mitt hår, sparkar på stolsben och spiller te i det lilla dekolletaget Kanske är jag inte gjord för att på ålderns höst plugga som en tonåring? Strunt samma, nu ska ni få utbilda er ni också!)
Premodernism gäller konsten under den korta perioden 1880–1900. Men då måste perioden ju ha fått sitt namn efter att modernismen klampade in? Asså va. Okej, några exempel! Aha – jag ser ett mönster!
Cézanne, 1895. Knallröda lökar!Lökar av van-Gogh 1889.Gaugin 1899. Ännu mera lökar.Och så Edvard Munchs lökar från 1894.
NE.se nämner Kandinsky, Picasso, Mondrian och Matisse som stora modernister, så nu ska jag lära mig dem. Hur förändrades deras målningar med tanke på motiv och stil? (OBS: Detta är inte vetenskap. Jag bara googlar och ser vad jag hittar.)
Kandinskys häst 1903.Kandinskys häst 1923.Picassos musiker 1901.Picassos musiker 1921.Mondrians vit-svarta ko 1904.Mondrians blå-röd-gul-vit-svarta ko-mposition 1921.Matisses blåa, nakna tant 1907.Matisses blåa, nakna tant 1952.
Se där vad jag pluggar fint! Nu ska jag läsa på innan jag senare ikväll tittar på föreläsning nummer 2. Blädder, blädder:
”Cubism inspired several Swedish artists, for example, Siri Derkert (1888–1973) and Gösta Adrian-Nilsson, called GAN (1887–1965), but the Expressionism and Fauvism (from the French word ‘fauve,’ meaning ‘wild,’ with reference to the expressive use of colour) of Henri Matisse (1869-1954) was more influential in Swedish avant-garde painting of the 1910s. Next to the influence of Matisse, the dominant expressions of the Swedish avant-garde in painting included a manner of Naïve Art, which has been identified as ‘the belief in primitivity’ and described as having a childish, direct view of reality combined with a liberated, playful way of visual representation (Blomberg 1962: 50). Overlapping the emergence of Swedish Naïve Art, a new approach to realism appeared in the 1920s, described as New Objectivity.”
Ålrajt. Men var är all kuriosa? Jag vet att Matisse och Picasso var kompisar och sedan blev bittra rivaler, att Mondrian var introvert, men dansade som en tok och att Matisse även älskade att måla av damer i hatt! (Damen hade hatt, inte Matisse.) Kandinsky fick problem med censurerande fascister, som snodde 57 av hans tavlor, men å andra sidan samlade Guggenheim ihop 150 av hans verk.
Postmodernismen kommer inte på tentan, vilket förmodligen bara betyder att jag kommer att kunna allt om den. Ojojojoj, nu ramlade jag in på modernistisk arkitektur, vilket jag alls inte ska kunna något om.
Ett tyskt, modernistiskt kök från 1926. Jättespännande!
Om jag skulle lista sådant som mina föräldrar ALDRIG har sagt till mig skulle detta komma överst:
– Har du några läxor?
Men om jag samtidigt skulle lista min vanligaste fråga till mina egna barn är detta en av topp tio:
– Har du några läxor?
Jag hade ALDRIG läxor. Aldrig. Om det berodde på att jag bodde i den ytterst vänstervridna Luleå där allt just 1973–79 skulle vara tvärtemot etablissemanget eller om det bara var ett tidens tecken, vet jag inte. Jag har aldrig valt läxor eller annat skolarbete före basketen, kompisar, väder eller släktkalas. Lottens mantra under hela livet:
Prio 1: det som är kul. Prio 2: det som är trist.
Men under ungefär femton år satt jag och min djefla man hela helgerna med barnen och tragglade läxor med med dem. Eller vaddå femton år … Vi började 1998 och håller fortfarande på … Tjugotvå år!
(Hej alla lärare, nu ber jag om ursäkt. Men det här är min käpphäst.)
Eh … var var jag … jo … bort med läxor, som är idiotiska i sin utformning. Som vi väl inte ska behöva kämpa med för att fatta. Som de här:
Skriv ner allt du vet om Leonardo da Vinci.
Här är en blindkarta över Sverige. (Deluppgift: Måla länen i olika färger. Måla Norrbotten gult. Måla Västerbotten rött. Måla Norrland svart. Var ligger Liverpool?)
Gör fem valfria matteuppgifter som utmanar dig och dina kunskaper.
För träningsdagbok i en månad.
Jag vet i alla fall att runt 1489 målade Leonardo da Vinci en grotesk profil. [CC]Exemplen ovan har jag tagit ur minnet – och de är på intet sätt påhittade. Men varför är de då inte bra?
Den vetgiriga sitter i fem timmar och googlar sig blå för att sedan skriva en tiosidig uppsats om da Vinci med prestationsångesten i nackskinnet. Den obrydda skriver ”jag vet ju inget” och gör nåt annat den kvällen. Föräldrarna sliter sitt hår.
Man kan inte sabba de gula och röda områdena med svart färg! Föräldrarna sliter sitt hår.
Den obrydda räknar ut 5+5, 2+2, 1+1, 4×4 och 3×3 och gör nåt annat den kvällen. En annan elev vill ha en definition på ”utmanar dig” och sover blott två timmar den natten. Föräldrarna sliter sitt hår.
Den som idrottar kopierar basketdagboken (t.ex.) och är färdig på två sekunder. Den som inte tränar förtvivlar och vet inte hur man ska bli godkänd i idrottsämnet. Föräldrarna sliter sitt hår.
Samtidigt som föräldrarna sliter sitt hår, förtvinar idrottsrörelsen för att alla ungdomar måste prioritera (de ofta obegripliga) läxorna framför kroppsliga övningar. (Jag hittar inte på. Av de tjejer som slutar idrotta i gymnasiet anger 84 % att läxorna är orsaken.)
Scarrys gamla bild på skolan.
Så nu tänker jag mig att alla skolor i hela Sverige skippar läxorna under ett år. På försök! Alla lärare fokuserar på att lära ut sitt ämne, inte på att uppfostra och samla in läxor som
eleverna inte har gjort
eleverna har lagt ned för stor möda på
föräldrarna har gjort.
Varje lektionsmål är i min fantasi att eleverna har lärt sig X antal fakta.
x + y = -1, x = -1 -y
3x – y = 5
3(-1 -y) – y = 5
-3 – 3y -y = 5
-4y = 8
y = -2
Eh. Men X är än så länge okänt.
Fem kanske? Och så ställer läraren fem frågor i slutet av lektionen – fem frågor som markerar vilka de fem viktiga parametrarna är, som sedan kommer på provet med de andra X antal fakta som läraren har fokuserat på? Allt är jättetydligt med inget annat mål än att LÄRA UT KUNSKAP.
Av Peter Tillberg 1971–72.
Nejnej, men vem är väl jag att ha åsikter om skolan, jag som höll på att chockdöden dö i höstas när jag vikarierade på högstadiet under blott en dryg månad. Eller vänta.
Jag får visst ha denna åsikt.
Skippa läxorna! Gå med i en idrottsförening! Knyppla mer! Läs en bok! Lös ett roligt mattetal! Hälsa på dina farföräldrar! Gå vilse! Rym hemifrån en liten stund!
Scarrys nya bild på skolan.
Uppdatering
I ekvationen ovan är X tyvärr 1, vilket inte alls stämmer med mina tankar om fem.
Som jag berättade förut, ska jag läsa en liten kurs vid Uppsala Universitet. Nu har jag fått litteraturlistan och lånat tre av böckerna på biblo här i stan.
Tyvärr har någon med darrande hand antecknat och strukit under i praktverken. Tölp!
Eftersom det är en kurs på distans, inrättar man sig framför datorn och klickar på en videolänk istället för att kliva in i en stor föreläsningssal. Så det gjorde jag. Klicketiklick.
Man ser en stor hundbild.
En liten stund senare ser man samma hund.
Aha. Hunden är bakgrundsbilden på lärarens dator. Hej hunden. Voff.
Sedan knäpper det till och en liten, liten, liiiiiten föreläsare med roliga glasögon dyker upp i övre vänstra hörnet. Pytteliten, verkligen pytteliten. Men den stora hunden är kvar.
– He … hej … och … nu ska vi se … jag ser ingen grön ruta … Funkar det …? Jag …
LÅNG paus.
– Den här chatten är … så dum för om ni skriver, ser jag … inte … att ni skriver innan ni har skickat det, så jag måste … vänta … en minut eller så … varje gång jag har frågat er om ni har några … frågor.
Huh? Va? Jaha, okej.
Sedan följer information om tentadatum och skrivuppgifter och föreläsningstider i ett plågsamt långsamt tempo.
– Du som har på micken … stäng av den … säger föreläsaren till någon.
Föreläsaren får en fråga om vad det är för skillnad på en inlämningsuppgift och en tenta. Han förklarar tålmodigt. Och svarar ja på frågan om man måste lämna in tentan på ett speciellt klockslag.
– Du som har på videokameran … stäng av den … äger föreläsaren till någon.
Studenten som har sin videokamera påslagen på datorn vet inte hur man stänger av den, så under lång tid ser vi en panna och lite hår samt en bokhylla med släktfoton. Och den stora hunden. Vänta, jag komponerar en bild med alla tillhörande element så att ni fattar ungefär hur det såg ut.
Fast på riktigt var det inte med His Master’s Voice, Warhol & Morticia.
Plötsligt börjar föreläsaren föreläsa om själva ämnet! Yes! Två påståenden väcker frågor från åhörarna. Läraren säger:
– Man kan säga att den perioden slutar i och med första världskriget.
– En annan period kallas postmodernism och vid murens fall började …
Jag som tittar kan varken se eller höra frågorna. Men jag kan ana. Svaret kommer plötsligt:
– 1914.
– 1989.
Min strategi blir nog att lite von oben i fortsättningen titta på föreläsningen i efterskott och laga mat, byta lakan eller översätta samtidigt som föreläsningen tuggar i bakgrunden.
Vi bor så oerhört bra på krypavstånd från lokalbussen. Det är så lyxigt att husets värde borde öka med fem miljoner eller nåt. Jag kan stå i dörren och höra bussen komma hundra meter bort och då slääääntra ut. Dessutom går bussarna dagtid var tionde minut, så ni fattar: det är så bra.
Igår släntrade jag ut ungefär 35 minuter innan tåget mot Stockholm skulle gå. Då skulle jag ha minst 20 minuters marginal på stationen.
Men ack. Bussen var lite sen. Inte så farligt sen, men jag började ändå snegla på cykeln, fast
var är hjälmen?
var är reflexvästen?
har jag fungerande lampor?
måste man ha mössa under hjälmen?
funkar det där bygellåset som krånglade förra gången?
Sedan började jag fundera på att ta bilen, men se det är ett stolleprov som prövar tålamodet eftersom parkeringsplatserna vid stationen är
Så jag väntade. Kollade bussappen. Väntade. Konstaterade att hjärtat slog nervösa fladderslag. Såg bussen komma, klev raskt på och försökte med en snabb blick på armbandsklockan signalera att jag var lite stressad. (Utan att vara dryg eller dum mot busschauffören som faktiskt inte kan köra som en biltjuv på två hjul i kurvorna.)
Sedan fastnade vi bakom ett litet vägarbete. Hjärtat slog och fladdrade. Skulle jag kanske ringa efter en taxi?
Sedan stannade busschauffören väluppfostrat vid varje övergångsställe. Alla som skulle gå över hade rollator.
Sedan klev fem personer på som alla skulle betala med kort. Två av dem slog in fel kod.
– Hallå, skynda er! Slipper man inte knappa in koden när man köper för bara 26 kronor?
Skrek jag inte.
Sedan skulle en tjej med tvillingvagn fylld med matkassar gå av, men bromsen ville inte släppa. Raskt gick jag fram till henne och drog loss den med mina basketstarka fingrar. Hon ville tacka mig så innerligt, men jag ville inte alls tackas.
– Seså, kliv nu av och se till att bussen kommer iväg!
Sa jag inte.
Slutligen kom jag fram till stationen … för sent. Tåget syntes inte ens i fjärran.
Symbolisk perrongbild. (Så här ser det verkligen inte ut i verkligheten.)
Semlan som jag skulle äta i Stockholm brann inne. Känslan påminde om att missa Gotlandsfärjan eller en tandläkartid eller ett föräldramöte. I tur och ordning: total uppgivenhet, handen för pannan, sms:ade ursäkter och allmän tröttma.
Så då åkte jag hem och drack te och åt kardemummaskorpor så att smulorna yrde.
Efter den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna.
Fågelboet, där jag sitter i sängen och orkar lyfta armarna rakt upp i flera sekunder för att ta bilden.
När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.
– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrad.
Och blev skickad i säng igen för att sova bort yrsliga tankar.
Sedan hann ju verkligheten ifatt mig. I radiosändningen med ”Vi i femman” räknade jag rätt både på tisdagen och torsdagen och lyckades till och med rabbla planeterna i korrekt ordning. Korrekturet på boken som handlar om den röda planeten Mars hade en deadline som jag klarade av, och banne mig om jag inte till och med lyckades närvara på en basketträning.
En tiondels sekund senare får jag den där bollen i huvudet.
Men riktigt frisk blev jag nog inte förrän igår, när jag med febrig iver (men utan feber) bestämde mig för att utreda sättet som de på i den ytterst ovanliga hyllningsdokumentären om Clark Olofsson skrev namn. Med ett galet kommatecken!
Jag skrev till SVT och fick snabbt svar från programmets producent. Med kursivering och allt:
Lotten,
Jag är producent för filmen Clark – en rövarhistoria. Jag fick ditt mail angående det ”galna” kommatecknet i namnskyltarna.
Detta är ett stilgrepp inspirerat av hur man skrev namn i förundersökningsprotokoll förr.
Okej, ”stilgrepp” ursäktar ju alla möjliga olika konstnärliga friheter, men här tar det väl ändå fokus från själva innehållet i dokumentären och det som de intervjuade faktiskt säger?
Maplestream i kommentatorsbåset lyckades hitta ett exempel (inte ett riktigt alltså) på hur ett förundersökningsprotokoll såg ut 1967 – och alla jurister jag känner skakade kollektivt på huvudet och sa vadåååå?
Jamen självklart.
Så hur skrev man namn i förundersökningsprotokoll förr? Jo, på det här självklara sätter som vi alla har sett hur många gånger som helst: efternamn, kommatecken, alla förnamn, men med tilltalsnamnet understruket.
Bergman, Lotten Charlotte Lilly Elisabeth
Men kan man skriva förnamn, kommatecken, efternamn …? Nope. (Snacka om fis i rymden och droppe i Nilen. Vem bryr sig väl om konstiga namnskyltar och tokiga kommatecken? Ja, jag tydligen. Nåväl.)
Och nu – apropå namn å så – ska ni få höra om ett på alla sätt och vis perfekt ord som kommentatören hakke lärde mig idag. Cirkumfilisnärt! Bäst att jag upprepar det så att Google hinner fiska upp det innan det far ner i tidens och glömskans kvicksand. Cirkumfilisnärt!
Så nu vet ni det, alla ni som har en cool handskriven signatur: slängen som kommer allra sist innan ni lyfter pennan från papperet är en … cirkumfilisnärt!
Svenska Akademiens Ordbok, tryckt 1904. Cirkumfilisnärt!
Benjamin Franklins cirkumfilisnärt.
Som 20-åring gick jag en termin på Stockholms universitet innan jag flyttade ner till Lund och fick min examen där. Sedan dess har jag föreläst och jobbat för sju olika universitet och högskolor – och nu har jag blivit helt galen.
För jag ska gå en kurs på Uppsala universitet.
Det är på distans, som egentligen är det väl Hemmahosmiguniversitetet. Hur nu det ska funka med tanke på närhet till kylskåp och den djefla snackande mannen, som kommer att vara jätteavundsjuk på min tillvaro. (Ingen lyx: jag har lika mycket jobb och annat trams att sysselsätta mig med som vanligt.)
Här står jag och funderar över hemtentan.
Jag får 7,5 poäng för kursen, vilket inte säger mig ett enda dugg eftersom det finns ett nytt poängsystem sedan jag kvitterade ut min fil.kand. Men hur kom jag nu fram till att den begränsade fritid jag har ska ägnas åt ”onödig” utbildning där jag kanske tar en plats från någon som behöver den bättre?
Äsch, det bara blev så. Tjugosjuåringen Erik har sedan han fick sin civilingenjörsexamen gått massa humanistiska universitetskurser och Tjugofemåringen/webbredaktören Ida anmäler sig till kurser varje termin, så … äsch, varför inte?
(Sverige ÄR fantastiskt. Detta kan jag göra utan att ruinera mig eftersom jag betalar multum i skatt.)
Först anmälde jag mig till massa skrivkurser. Sedan kom jag på att jag ju kan skriva och att det måste finnas annat att lära sig. Vad kan jag inte? Jo
spela piano
rabbla kungalängder
åka slalom
analysera blodstänk
tidsbestämma tavlor
väva
sminka mig så att jag blir snyggare.
Så då blev det förstås konstvetenskap.
Det moderna livets spegel
”Med det senare 1800-talet uppstod en ny idé i Europas metropoler; livet är inte längre som förr, vi är inte som de människor som levde förr, vi är moderna. I en välkänd essä från 1863 – Le peintre de la vie moderne – framträdde den franske poeten och konstkritikern Charles Baudelaire och frågade varför inget av allt detta nya gick att se i konsten. Varför låtsades man som om inget hade hänt när man levde mitt i en social och kulturell revolution? Under de följande åren skulle idén om konsten som tidsspegel och tidsvittne, tillsammans med idén att samtidsmänniskan levde i en föränderlig värld komma att förändra inte bara konstvärlden utan hela vår föreställning om vad bilder är och kan vara. Vi kommer att följa denna idé fram till 1920-talet och hur den kom att förvaltas och tolkas av olika konstnärer.”
Baudelaire! Jag är jättebra på Baudelaire! ”Fleurs du Mal” 1857! Samma år som Madame Bovary! Yeah!
Jag och mina pluggpolare hinkar te på rasterna. (Mary Cassatt, 1880, Museum of Fine Arts, Boston)
Det handlar alltså om bildkonst 1850–1930. Min expertis kommer att om några veckor vara en karibisk kunskapsö i ett stort hav av okunskap. Jag kommer att säga realism och impressionism samt expressionism med en sällan skådad säkerhet och med en pipa i mungipan (måste ju börja röka pipa förstås) mumla sånt som:
– Ja, det är ju inte som Monet.
– Föga anade Moreau vad som komma skulle med Klimt.
– Matisse alltså. Vilken kille.
Jag labbar med mina studiekompisar. (Maria Bashkirtseva, 1881, Dnipro State Art Museum)
Med stor säkerhet kommer jag att kunna peka på en Picasso, och om jag känner igen den säger jag långsamt:
– Mja … k…u…b…i…s…m…e…n med sina något do…va f…ä…r…g…e…r …
Om jag inte känner igen den, fnyser jag att jag föredrar Picassos kubistiska år.
Jag och mina pluggkompisar leker ringlekar i fyllan och villan. (Margaret Macdonald Mackintosh, 1900)
Men störst fokus ska jag ändå lägga på van Gogh eftersom vi är gamla polare sedan han 2010 hjälpes till nutiden av Doctor Who och då fick se sina egna tavlor på Musée d’Orsay i Paris.
Kurslitteratur, here I come! (Apropå att ruinera sig. Hm.)
Det hände sig en dag i november 1979 att jag av outgrundlig anledning gick på basketmatch med min pappa.
Detta var vanligt runt 1975, när pappas bästis Kari Marklund coachade, och min stora idol var amerikanen Charles Barton (just nu faktiskt coach i Djurgården). Men från 1978 spelade jag ju själv basket, och gick därför på matcherna med mina lagkompisar. Inte med pappa!
Nåväl. Där satt jag bredvid pappa. Lulelaget Plannja lirade mot Södertälje och coacherna Kent Brodin och Kjell ”Korven” Englund var frustrerade eftersom matchen inte spelades enligt deras plan. Eller om de var hungriga och hade skoskav – jag minns inte vad som hände. Efter ett (enligt pappa) idiotiskt domslut vrålskrek han – på ett för honom väldigt ovanligt sätt – ner mot planen:
– Buuuuhuu! Ut med domarn!
Det där brukar man ju komma undan med. Men domarn måste ha haft lyssning på läktarn, fast fått en felhörning. Han blåste omedelbart i sin vissla, vände sig om på en femöring och pekade på den i knähöga näbbstövlar klädde assist-coachen Korven. Och visade tecknet för en teknisk foul.
En teknisk foul vill man verkligen inte få – varken som coach eller som spelare. Den har ”skam” påhängt sig, för den innebär att man har gjort något högst olämpligt. En spelare kan få en teknisk foul av att t.ex. svära och kasta bollen i väggen, en coach av att tjafsa med domaren eller faktiskt bara göra en ilsken gest, slå sig för pannan och himla med ögonen.
Lite så här. Fast svenska domare har inte randiga tröjor och Plannjacoacherna gav inte upp.
Coach Kent Brodin blev förtvivlad och sa va va va va och domaren svarade bla bla bla – och gav även honom en teknisk foul. Korven fortsatte att ifrågasätta sin foul, fast med armarna utslagna och ansiktet högrött. Då reste sig pappa upp och ropade från läktarn:
– HALLÅ! DET VAR JAG! HALLÅÅÅÅ! DU HÖRDE MIG!
Då behövde han inte vrålskrika eftersom det vid det här laget var relativt tyst i Sporthallen. Och nu ska ni komma ihåg att bredvid pappa sitter ju jag – hans 15-åriga dotter som älskar basket men förmodligen aldrig mer någonsin i livet kommer att kunna gå på en basketmatch.
Kent Brodin pekade på pappa, pappa pekade på sig själv, domaren skakade på huvudet och pekade på Korven – som blev ursinnig och riktade en spark mot en stol. Stolen vek sig som ett korthus av bara luftdraget.
Alla inom basketen vet att när man har fått en teknisk foul gäller det att hålla sig i skinnet, för om man får en till, åker man ut till omklädningsrummet. Nu blåste domaren förstås en gång till och gav Korven ännu en teknisk foul, för man får faktiskt inte sparka omkull saker. Det spelar ingen roll att det inte var meningen.
Kanske var reglerna annorlunda på den tiden, för Korven visades inte ut ur hallen, utan upp på läktaren. Min pappa stod fortfarande upp och pekade på sig själv och ropade att det ju hade varit han som var skyldig – när jag lade märke till att Korven närmade sig oss. Jag frös till is. Nejnejnejnejnej sa jag i huvudet och blundade. Jag dör.
Kanske kom Korven på bättre tankar, för till sist satte han sig i trappan en bit bort.
Resten av matchen satt Kjell ”Korven” Englund där, nästan hopkrupen med armarna om knäna. Pappa satt bredvid mig och jag satt bredvid pappa. Han skämdes inte det minsta lilla utan tyckte att det var en riktigt upplyftande incident. Jag var säker på att basketlivet var slut.
NorrbottensKuriren skrev i sitt referat:
Nu tog inte basketlivet slut för den unga Lotten. Plannja vann nämligen matchen med en ynka poäng.
Nä. Så jag stängde kylen, och gick istället in i Tardisskafferiet.
Det är förstås större på insidan.
– Vita bönor? Tonfisk? Pasta? Vin? Nämen! Lemoncurden ska ju inte vara här!
Jag satte mig ner vid köksbordet med en potta te och stirrade på lemoncurden som jag ju borde ha stoppat in i kylen. Men teet smakade förfärligt. Och lemoncurdburken var så tung. Vänta, den har förvandlats till en senapsburk! The end is near! Jag tittade på min djefla man, som satt med näsan i mobilen för att plugga polska med Duolingo och tänkte:
– Polska. Språk. Glosor. Bokstäver. Säng.
Så då gick jag och lade mig en stund. I tre dagar, om man ska vara exakt.
Med datorn i ett fast grepp försökte jag be gardinerna att dra för sig. (Michael Peter Ancher 1882.)
Det gjorde ont. Med muskelvärk, huvudvärk och en molande smärta i magen samt överkänslighet för dagsljus låg jag med en influensa som på latin borde heta nåt i stil med Baccis phyllus.
De hemmavarande barnen som inte var rädda för smitta gav mig små smörgåsbitar med smör och litervis med te och vatten. Ibland fick jag en banan och en alvedon. Någon gav mig en tandborste, och mer än en gång vaknade jag utan att ha den blekaste aning om det var natt eller dag ute.
Så här satt den djefla mannen, fast bara i andanom en våning ner – livrädd för att smittas.
Så mådde jag plötsligt bättre. Raskt avverkade jag några filmer på Netflix, fast låg kvar i sängen för säkerhets skull. Men då kom massa trevliga inbjudningar som ett slag i ansiktet!
– Häng med på sportbar så ser vi Zlatans första match för Milan klockan tre!
– Välkomna på sista glöggslatten!
– Glöm inte världens trevligaste bokklubb där vi diskuterar en bok som ingen har hinnit läsa färdigt!
– Men jag är ju sjuk. SÅ sjuk.
Jag vill ha en semla, och så kommer ni med en jävla ros. (Mikhail Nesterov 1928.)
Och då pajade internet. Det var väl så att jag hade kört routern i botten med alla filmerna. Hårdvarufel, precis som när motorn skär och topplocket flyger. Eskilstuna Energi & Miljö som är vår internetdealer svarade glatt:
– I vanliga fall är det bara att komma hit till oss och hämta en ny router, men de är helt slut. Ni får väl sitta på café och jobba istället. Kan ta tre dagar.
– MEN JAG ÄR JU SJUK!
Så nu lever vi på mobilvågor som inte tillåter några excesser. Men för er som har tid och internet och en eller annan streamingtjänst samt en fungerande router kan jag rekommendera:
Även jag kan ju fatta knasiga beslut och göra tokiga saker. Som att 1986 prioritera en basketmatch i Kristianstad framför en tenta som jag ju (för ovanlighetens skull) hade pluggat inför. Eller som att 1983 åka på med en främmande italienare på en stulen motorcykel. Eller som att i vuxen ålder envist jobba gratis istället för att ”satsa på karriären”.
(Fast som ni väl förstår, anser jag egentligen att alla beslut jag fattade här ovan är självklara och korrekta på alla sätt och vis.)
Här kommer nu ett relativt normalt foto av en president och en kändis. Precis som nu, 50 år senare, är det mången amerikans dröm att få posera på detta vis – men det var inte för fotot som Elvis var där. Han hade en annan sak som han ville be Nixon om.
Richard Nixon och Elvis Presley i The Oval Office i december 1970. (Är det fåglar i bokhyllan?)
Elvis Presley hade enligt hustrun Priscilla dagarna före Nixon-mötet köpt julklappar för 100 000 dollar – bl.a. 32 skjutvapen och 13 bilar. Hon förklarade för honom att det var lite väl överdrivet, resten av familjemedlemmarna kom och höll med, alla grälade, varpå (kan man kanske förstå) Elvis blev förbannad och rusade ut, drämde igen dörren och åkte iväg.
Han hoppade sedan på olika flygplan ungefär som jag hoppar på cykeln och for än hit, än dit. På väg mot Washington bad han en flygvärdinna om brevpapper och började skriva till president Nixon för att erbjuda sina tjänster som hemlig agent.
Jag hittar alltså inte på detta. Det finns filmer gjorda, böcker har skrivits om det. Brevet finns bevarat i Nixonbiblioteket. Läs och häpna.
Klart att man bor i tre rum om man är Elvis. Självklart fjäskar även en världsberömd superstjärna för en president. Och naturligtvis är Elvis emot droger. *host* Men det mest självklara är ju att Elvis Presley borde bli en ”federal agent”. Den där ”personal gift” som han nämner i sitt PS var förresten den perfekta presenten: en fullt fungerande pistol.
Så här ser några sidor av originalet ut. Elvis (”Jon Burrows”) checkade in på sina tre rum, och beställde en vit limousin som körde honom till Vita huset, där han lämnade brevet till vakterna vid grinden. Jag tänker mig att det var så här:
– Hej, jag har ett brev till presidenten.
– Okej … jag ska b…
– Har han tid nu?
– Nej. Jag överlämnar det …
– Bra. Hejdå.
[paus]
– TUT PLING BRÖÖÖL HALLÅ! ELVIS VAR NYSS HÄR OCH LÄMNADE ETT BREV!
På väg tillbaka till hotellet stannade Elvis till vid ”Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs” och gick in för be om ett bevis på att han numera var federal agent. Personalen avslog hans begäran. Jag tänker mig att det var så här:
– Hej. Jag undrar om det är här jag kan hämta något slags id-bricka som visar att Nixon har utnämnt mig till federal agent.
– Say what? Är inte du Elvis?
– Ja, jo, kan jag få prata med chefen för id-avdelningen?
– Eh. Nej. Det går liksom inte till så.
– Okej, jag kommer tillbaka senare.
Det hela gick sedan i en svindlande fart. Nixons assistent Bud Krogh var stort Elvis-fan, och han hade dragit i alla möjliga tåtar, övertalat Nixon, beställt en låtsas-badge som Elvis skulle få och skjutit upp några redan inplanerade möten samt en presidentsk tupplur. Alla trodde ju att det hela var ett skämt från Elvis’ sida.
Plötsligt kallades Elvis tillbaka till Vita huset.
Elvis klädde sig fint i en lila sammetskostym och ett skärp med ett diademliknande spänne, packade ner sina finaste pistoler, beställde en limousin, valde inne i den ut en speciell ”Colt .45” som Nixon skulle få – och var på ett fantastiskt humör.
I Vita Husets entré konfiskerade Secret Service så diskret de kunde alla vapen, och eskorterade sedan Elvis till Nixon. Elvis förklarade sitt krig mot droger och kommunism, Nixon fick en kram, Elvis förklarade att Beatles var antiamerikaner, bilder togs och artigheter utväxlades.
Nixon spelade tyvärr inte in detta samtal. Man kan se en liten låda med ett armband till Priscilla där i Elvis vänstra hand. Det andra han håller i är familjefoton som han – som den naturligaste sak i världen – visade för Nixon.
Efter mötet fick Elvis vänta ett tag i lunchmatsalen på att låtsas-id-badgen som bevisade att han var ”federal agent” skulle levereras, vilket han gjorde helt utan knot. Han åt lite, pratade glatt med personalen och gladdes storligen. Så kom id-märket (om alltså ser ut som en medalj i plånbok som amerikanska poliser har) och sedan körde Secret Service både Elvis och alla vapen tillbaka till de tre hotellrummen. Inte ett dugg konstigt.
Vad som däremot är konstigt, är att jag – som är kuriositetsdrottning – aldrig har hört talas om detta förut.
