Okej, vi tar det igen: följ inte med främmande människor om de så lockar med kattungar och femton kilo godis, all right?
(Alla barnen Bergman stönar. Varför i hela friden skulle man följa med främmande människor?)
Okej, vi tar det igen: man ska inte åka hem till en kompis utan att först fråga eller i alla fall ringa direkt när man kommer hem till kompisen.
(Alla barnen Bergman suckar. Varför i hela friden skulle man inte fråga eller glömma att ringa? SJÄLVKLART ringer man!)
Okej, vi tar det igen: om något går fel så stannar du hemma eller går hem till grannen!
(Alla barnen Bergman gäspar. Det här har man ju hört hundra gånger tidigare. Grannen, grannen, grannen. Jajaja.)
Vänta nu. Ett av barnen Bergman stönar inte. Suckar inte. Gäspar inte. Ett av de fem barnen Bergman glittrar med ögonen och tänker lite extra. ”Nämen hallå vad spännande, tänk om man skulle träffa på någon med stor skåpbil. Full med katter och godis. Som kör till … Jonte! Jonte är en cool kille, där kan man nog ha kul. Mamma och pappa märker nog inget. Jag ringer när jag kommer fram. Kanske. Eller inte. Grannen kan jag strunta i. Jonte är cool.”
Grabben som är 8 år gick idag hem och fann en lapp på dörren (vi bor inte i Stockholm, därför sätter vi en lapp på dörren) om att vi inte var hemma utan på kvartssamtal med Trettonåringen men att han skulle ta nyckeln på det hemliga stället och gå in för vi skulle ju komma om en kvart. Åttaåringen hittade inte nyckeln och gick då helt logiskt hem till grannen och pratade lite … och hoppade sedan på bussen! Hur det stora steget gick till är en gåta, men tydligen hjälpte några vänliga killar honom genom att säga ”han har tappat busskortet” och plötsligt levde Åttaåringen sitt livs glada dagar långt borta från läxor, föräldrar, syskon och jag vet inte allt på andra sidan sjön, där han tydligen åkte skateboard.
Tills verkligheten hann ifatt.
– Hallå! Åttaåringen! Tjoho! ropade Jontes mamma. Det är din mamma i telefon!
Förmodligen hoppade Åttaåringen av skateboarden med rejäl ågren. Förmodligen småsprang han de kanske 50 meterna till telefonen. Förmodligen hann han tänka ”nämen jag glömde ju ringa” och ”mamma kommer att vara jätteorolig” samt ”man måste ju ha busskort eller betala när man åker buss”. För det första han sade till mig i telefon var en ylande ursäkt:
– FÖRLÅÅÅÅÅÅT ATT JAG RYMDE HEMIFRÅN!
Sanning att säga så hade jag och min djefla man inte hunnit vara oroliga innan Jontes mamma (tack och lov!) ringde och sa ”Åttaåringen är här”. Vi är inte den curlande kycklingtypen, liksom. Och har heller inte haft anledning att vara det.
– Ha! Rätt åt dem! tänker kanske någon. Där fick de för att de andra fyra bara sköter sig hela tiden och aldrig knarkar, försvinner eller ens svär. Nu får de känna på hur det är att ha barn på riktigt! Ha!
Må så vara. Åttaåringen hittades innan han ens var saknad. Han kommer förhoppningsvis aldrig att tjuvåka buss igen och han kommer aldrig att glömma att ringa hem.
Och förmodligen har han ett ljuvligt minne för livet.
Jodå, det kommer han att göra. Inte imorgon inte i övermorgon men sen, så småningom. När ni minst anar det.
Tur då att jag har stadiga nerver.
Och är förberedd.
Det är genom sånt som man lär sig som allra bäst. Och utvecklar mod och en känsla av att jag kan, jag klarar. Och det utan att utveckla hybris.
Lyckost som inte hann uppfatta att han var försvunnen. Min 6-åring (för en massa år sen) var försvunnen ett bra tag och polisen larmades och for ut och letade efter att de beordrat mig att sitta kvar vid telefonen och inte springa omkring och vara oanträffbar.
Han återfanns på lekplatsen på torget när det slutade regna spön i backen. Han hade farit dit istället för hem när det hade skurit sig med kompisarna som han hade varit med.
Huruvida det var en halv eller en hel timme han var borta kan jag i nuläget inte rekonstruera. Men det var väldigt förfärliga minutrar.
Lyckost, som sagt …
Det var fint Lotten. Du verkar vara en klok mamma.
Sjuåringen som är mig när och kär kom in och såg konstig ut en kväll i slutet av augusti. Mamman undrade om det var något särskilt i påsen som han hade i handen. Njaeee… svarade sjuåringen. Vid en senare inspektion visade den sig innehålla tre mjukisdjur, några bananer och en morakniv. När sjuåringen sedan skulle nattas återfanns avskedsbrevet vid sängen;
jag rymmer nu för jag ska inte börja skolan imorgon hej då mamma och pappa
Stolt moster konstaterar att stavningen var perfekt. Finns lite att jobba på med interpunktion och stora och små bokstäver, i övrigt hade det nog inte gjort något om han missat första dagen i ettan.
Jag gick hemifrån när jag var fyra, skulle till sjukhuset med min nalle som var … sjuk. Vilket jag nogsamt upplyste min mamma om, men hon tog mig förstås inte på allvar. Big mistake. Blev så småningom hemvallad av snäll tant som anat oråd och lyckats lista ut var jag bodde (jag hade hunnit ganska långt). Jag kommer inte ihåg huruvida min mamma hade upptäckt att jag var borta eller inte, men det här var ju i slutet av det trankila femtiotalet.
Sen har jag haft liknande upplevelser men av en helt annan dignitet med ett av mina barn, upprepade gånger, men det är nu lyckligtvis historia.
Sagda barn var alltså i tonåren.
Oj! Skönt att det gick bra. Det är annars läskigt när de försvinner. Minne för livet, absolut!
Håller nog med Niklas om att se fram mot flera spännande bortkommanden. Ett av mina barn försvann första gången (försökte gå till sjöss) som tvååring. Sen höll h*n oss i ångest i tio timmar som förrymd trettonåring. Utan att ha faktiskt tänkt en enda gång på att vi kunde vara oroliga – h*n trodde att vi skulle bli arga, men det kunde h*n leva med.
Ångest. Jag vet att jag är fånig med mitt ångestparaply, men vill vädra detta bara lite.
Hallå, det går bra!
”jag vet inte allt på andra sidan sjön”
????
Menar du att han åkte med till andra sidan Borsöknasjön?
Det är många hållplatser.
OK han har kanske genetiska (?)orienteringskunskaper via ofta omnänd stigsökande fader, men ändå.
Off topic
Hört att återfunnen då 7-åring med bravur gärna övade på sin målningkunskaper vid er brandrenovering.
(Källa -Edmundson)
Javisst Örjan — bortanför Borsöknasjön! Och ja, samma unge som gärna umgås med målare.
[…] Knyppla mer! Läs en bok! Lös ett roligt mattetal! Hälsa på dina farföräldrar! Gå vilse! Rym hemifrån en liten […]