Vi bor så oerhört bra på krypavstånd från lokalbussen. Det är så lyxigt att husets värde borde öka med fem miljoner eller nåt. Jag kan stå i dörren och höra bussen komma hundra meter bort och då slääääntra ut. Dessutom går bussarna dagtid var tionde minut, så ni fattar: det är så bra.
Igår släntrade jag ut ungefär 35 minuter innan tåget mot Stockholm skulle gå. Då skulle jag ha minst 20 minuters marginal på stationen.
Men ack. Bussen var lite sen. Inte så farligt sen, men jag började ändå snegla på cykeln, fast
- var är hjälmen?
- var är reflexvästen?
- har jag fungerande lampor?
- måste man ha mössa under hjälmen?
- funkar det där bygellåset som krånglade förra gången?
Sedan började jag fundera på att ta bilen, men se det är ett stolleprov som prövar tålamodet eftersom parkeringsplatserna vid stationen är
- fulla
- dyra
- irriterande långt bort från perrongen.
Dessutom kan det bli bråk med troglodyter.
Så jag väntade. Kollade bussappen. Väntade. Konstaterade att hjärtat slog nervösa fladderslag. Såg bussen komma, klev raskt på och försökte med en snabb blick på armbandsklockan signalera att jag var lite stressad. (Utan att vara dryg eller dum mot busschauffören som faktiskt inte kan köra som en biltjuv på två hjul i kurvorna.)
Sedan fastnade vi bakom ett litet vägarbete. Hjärtat slog och fladdrade. Skulle jag kanske ringa efter en taxi?
Sedan stannade busschauffören väluppfostrat vid varje övergångsställe. Alla som skulle gå över hade rollator.
Sedan klev fem personer på som alla skulle betala med kort. Två av dem slog in fel kod.
– Hallå, skynda er! Slipper man inte knappa in koden när man köper för bara 26 kronor?
Skrek jag inte.
Sedan skulle en tjej med tvillingvagn fylld med matkassar gå av, men bromsen ville inte släppa. Raskt gick jag fram till henne och drog loss den med mina basketstarka fingrar. Hon ville tacka mig så innerligt, men jag ville inte alls tackas.
– Seså, kliv nu av och se till att bussen kommer iväg!
Sa jag inte.
Slutligen kom jag fram till stationen … för sent. Tåget syntes inte ens i fjärran.
Semlan som jag skulle äta i Stockholm brann inne. Känslan påminde om att missa Gotlandsfärjan eller en tandläkartid eller ett föräldramöte. I tur och ordning: total uppgivenhet, handen för pannan, sms:ade ursäkter och allmän tröttma.
Så då åkte jag hem och drack te och åt kardemummaskorpor så att smulorna yrde.
Du har dig själv att skylla!
Tittar du på kloockan när du går förbi chaffisen tar hen det inte alls som en signal att du har bråttom, hen tar det som en reprimand. Hade du inte gjort det hade rullar, åldringar och vägarbetare yrt om bussen.
Sålunda fick du en tyst lektion i att det inte var chaffisens fel att turen var sen
Hade du istället hade frågat vänligt, om det eventuellt kunde tänkas finnas en liten minimal chans, som vore helt beroende på chaffisens utmärkta köregenskaper, att du skulle hinna med avsett tåg, ja då hade du antagligen suttit på din plats innan tåget ens rullat in på stationen.
Näääää. Så illa tror jag inte om busschaufförerna. Jag tror de kör precis som de ska oavsett om tanten som kliver på bussen behagar snegla åt klockan!
Me no likey tysta lektioner som orsakar semmelförlust. Snyft.
Näää. Gör inte det, då. Men jag vet att det är så. Man tar illa upp. Man VET ju att man är sen, man rår mycket sällan för det, och man gör sitt bästa för att komma ikapp och man vet att folk har byten som ska klaffa. Så kommer gamla Agda och hasar över gatan, nån elak jävel på gatukontoret bestämmer sig för att EN ÄN GÅNG gräva upp längs linjesträckningen Så när nån kliver på så vet man att hen vet att man vet att hen vet att det antagligen är bråttom som fan. Men glad blir man inte över den där sneglingen.
Man kniper till om magkatarren och tänker att man ska boka en tid till naprapaten för nacken som stressen har slagit en halvnelson om. För man vill ju verkligen ge service, och försöka frakta populasen på ett för alla parter tillfredställande sätt.
Påsken är sen i år, det är nättopp 3 månader till semlorna tar slut.
Det ÄR synd att du missade gårdagens semlor, men å andra sidan fick du ju kardemummaskorpor.
Kram på’re.
Jag tog hand om semleätandet åt dig idag. Semlan från Konditorn & Bagarn i Hökis var mycket god. Rekommenderas varmt.
Jamen jag då! Jag fick inte ens nån semla. Vi brukar favorisera Banérbageriet, men i dag sprack allt – igen. Som i går. Var det en Tycho Brahe-dag? Och i går!
Banérbageriet… Är det månne samma som jag pryade i för en evighet sedan? Inte under semletider men lärde mig massor annat.
Den semmeltid nu kommer, med klick av grädde stor …
Jag tycker att semlan kan inmundigas för att hylla Semmelweis som var en vis man.
Semmelweis, Semmelweis
Every morning you wash thee
Small and white
Clean and bright
Your extremities great me
Nu blirre reklam!
Till min förvåning har jag upptäckt att godaste semlan finns i hemmakommunen. Dyr men fantastiskt!
Så om du drabbas av nostalgi någon gång i semmeltider så gör ett stopp hos Spröd (gamla Huddinge bageri) eller Fullersta gårds café.
Efter en Vi i femman-sändning och ett volontärpass på en kultbiograf är jag nu hemma. Skulle leta efter mat – och vad hittade jag väl i frysen? FÖRRA ÅRETS HEMBAKTA SEMMELBULLAR! Vispad grädde fanns kvar från i lördags och så en jätteklump med mandelmassa i mitten!
Nu sitter jag här med rosiga kinder och är så nöjd så.
Åh så bra att du fick dig en semla till sist, Lotten! Hoppas du sjöng min lilla hyllningslåt till Semmelweis medan du åt. Han som var den vise man som kom på hur viktigt det är med handhygien (ja hygien överhuvudtaget) i vården. Hans fina vita extremiteter funkade någorlunda till Edelweiss-melodin, i stället för ”händer” som har för få stavelser.
Jag fick bananbakelse. Och det var bra för oss att Tycho tycks ha hållits hos ÖR. Det fanns fyra bananbakelser och vi var fyra som skulle ha! Konstigt va! Det vanliga är ju att det finns två eller tre av samma sort, och så får man köpa olika. Sen får man lotta, med påföljande slagsmål.
Vi gnager oss fortfarande igenom julkakorna. Men vi fuskade och åt semla på fik i förra veckan. Dock valde jag en variantsemla, så det blir lite mindre fuskigt. (Vi brukar försöka vänta till fettisdagen. Det går sällan.)
Skulle jag andas ordet semla här hemma så skulle jag få skylla mig själv och bli skickad till köket och inte få komma ut därifrån förrän mina herrar känner doften av semlor. Så för en gångs skull är det bäst att vara tyst. Lite jobbigt är det men …
Karin, texten var riktigt fin! Blev nästan tårögd!
Ja ät ni semlor allt ni kan. Det skänker en viss tröst åt en som livnär sig på näringlösning ur påse via sond. Liksom att det ännu är så långt till påsken att hoppet om semla lever!
Heja Kråkan, friskt humör! Här kommer en semmelsondbild!
Nämen snälla Kråkan, vad har du råkat ut för?
Både jag och sambon är lite skröpliga numera. När vi åker buss och kliver på med viss möda väntar föraren så gott som alltid med att köra till dess att vi har funnit (eller erbjudits) sittplatser.
Det är klass på förare och passagerare i stockholmstrafiken.
Tack för den intravenösa semlan!
Liten lägesbeskrivning:
Sedan strax före jul får jag strålning och cytostatika mot en tumör i halsen. Kuren ser ut att ha avsedd verkan men biverkningarna gör att jag inte kan äta utan har fått en sond genom näsan ner i magen. Trassel med tid och andra biverkningar har skapat ett visst kaos så att jag nu är inlagd på Sahlgrenska för att få lite ordning på avslutningen. Själva kuren är över på onsdag i nästa vecka och sen ska jag börja friskna till.
Ser fram emot att äta semla och mat på vanligt vis igen!
Så har Terry Jones kilat vidare. Trist men föga oväntat. Han har ju varit dålig länge och förlorade talförmågan för ett par år sedan på grund av sin demenssjukdom.
Spam, spam, spam, spam, egg, bacon, spam and spam.
Det blir i sanning en rolig begravning, Terry Joneses.
Ja, nu har ju jag i alla tusen år som jag har känt Lille Maken haft den föreställningen att detta är en fin pojke som bara intresserar sej för klassisk musik och konst och tocke. Nu börjar jag undra. Vi sitter ju och sysslar i varsitt rum och han har allltid så vacker musik inne hos sej. Jag gjorde nyss en paus och knallade in för att se vad det var som spelades. Han var mycket entusiastisk och knaprade på en knapp och upp kom – en ung dam med rubriken ’Light Porn’. Hoppsan. Han knaprade vidare och då kom det upp ’Hayden String Trios’. Ånej, dom hade stavat fel, förstår jag nog. ’String Trosor’ skulle det väl vara.
Jaja, man förlorar sina illustrationer …
GAPSKRATT! Tack, Ökenråttan och Lille Maken!
Knapra på knappar! Kul rapport ÖR.