Lotten Inlägg

Jag har idag (efter en orolig natt där jag först jobbade sent och sedan drömde att jag gav bort mina värdesaker till tjuvar i N.Y.) haft påsar under ögonen som vore jag min farfar, men jag tror att det är så att knäsvullnaden har flyttat upp en meter. Knät är numera smalt och vackert och enligt doktorn får jag hoppa och skutta så mycket jag vill. Tjoh! Men då kom ett av barnen med en dikt och frågade hur den bäst ska tolkas.

Swoooooooosch är jag arg ung dam i skolan igen. För hur mycket jag än tycker om poesi, så hyser jag mycket stark aversion mot lärare som prompt måste servera ett facit. Jag satt längst bak i klassrummet och surade med armarna i kors och trotsade facit genom att tolka tokfel. Jag har även hört detta i den nutida skolan – ungefär så här (läraren i festil):

– Har ni läst färdigt nu? Vad tror ni? 
– Tomten, tomten, det är bara han som är vaken.
– Jag tror att tomten symboliserar alla nattarbetare!
– Ja! Eller gruvarbetarna!
– Nej. Fel. Naturromantiken i Sveri… 

Men det är inte Rydberg som ska analyseras nu. Nu ska ni få tolka åt mig – det finns inte något facit och alla tolkningar är tillåtna. Ni som är ovana poesiläsare kan skumma och bara känna efter lite. Om ni hakar upp er på två ord så har ni förmodligen hakat upp er på samma ord som jag.

Nå. Vad handlar ”Morgonkaffe” här nedan om? (Under dikten står författarnamnet och årtalet – inte här uppe eftersom jag vill att ni ska vara som små oskrivna blad och inte påverkas av t.ex. tidsanda.)

Morgonkaffe

De sa att hon var borta, barnsligt sagt
hon drack ju sitt morgonkaffe hos oss
doppade bulle som hon tyckte om
plirade ut mot solen och var nöjd
att regntunnan fyllts under natten

det var tid

för tvätten i bastun

hon fäste sitt vita hår

med gula små nålar och såg sig nyfiket om:
var något förändrat? var hade vi ställt
allt som hon lämnat efter sig? jo där
stod symaskinen, kom den väl till pass?
och hade vi hittat korgen på vår vind
med dunet som hon tänkt till nya kuddar?
Ännu stod blommor i vaserna. Hon satt
i gungstoln med en packe färska brev:
så många som mindes!

Hennes söndagsblus

bar nystruken krage, väskan låg i knät
med pillerdosan för hjärtat, rummet stod
städat och stilla som till sommarhelg
bortom låg havet märkligt klart och tyst
med bara en simmande prackhona.

Nej, sa hon,

nu måste jag gå. Sköt om er:

Och hon gick

förbi en bild som ställts på hyllan nyss
stannade, lite förlägen, stod och såg:
ett gammalt och silvrigt ansikte, en mun
som skimrade liksom ögonen av vad?
Hon glömde att tala

Bara bilden och hon

frågte varandra. När hon gick
såg hon sig om mot oss med bildens ögon.

_______________________________
– Av finlandssvenskan Solveig von Schoultz (1907–96), 1975

Barnet som frågade vad dikten handlade om hade nämligen fått höra i skolan att den i mina öron utmärkta tolkningen var fel. Och vill ni inte tolka poesi som normalt folk, så kan ni få tolka denna bild istället:

Uppdatering!
Kommentatösen Agneta sitter inne med något fantastiskt: självaste boken som dikten är tagen ur. Och tagen ur sitt sammanhang! Den är nämligen kapad och jag är så arg å Solveigs vägnar. Så får man ju bara inte göra. Här kommer slutet:

________________

Nu har sorgen inmutat också den här udden
nu kan jag aldrig mer gå hit och andas
nu säger den bortvänt vaggande vassen
nu säger den smygande blå vickern
nu säger den ensamma spirean
den tåliga sedumtuvans
små gula stjärnor:
Här steg hon.
Här sa hon.

________________

Såja, nu roterar inte Solveig i sin grav längre.

67 kommentarer