(Jag går här som en äggsjuk höna och försöker få ett helt annat inlägg godkänt av högre instans, och kan inte annat än surfa runt och fastna på än det ena än det andra. Fast nu ljuger jag, som Pippi Långstrump säger. Jag kan visst göra annat: packa inför Berlinresan [flyger imorrn], plocka upp mina kläder från golvet, redigera två artiklar, skriva en bokrecension och sylta vinbär. Men jag väljer att äggsjukt surfa runt istället.)
Kolla nu här hur man för 190 år sedan skulle ikläda sig och förfasas inte över dagens modebloggare, för så här jädra petiga är de i alla fall inte!
Här måste jag nog fokusera på några ord för att inte fastna i alla uppenbara särskrivningar.
krusflor, sorgflor i form av ett kravattband av svart siden. sidensars, sidentyg. aigrette, ägrett, huvudprydnad i form av en uppstående fjäderbuske (häger eller struts). gros de Naples,tjockt sidentyg. Barège-tyg, tunt, silke- och gasbindeliknande tyg, oftast av ull.
Pomerans är uppenbarligen myrten och gula skor är något fullständigt normalt. Okej kanske för Kennet Andersson 1998 och Kim Källström idag, men annars?
Så här illustrerades modet ovan – men helt utan fokus på de gula skorna!
Rysch och pysch.
Men misströsta inte ni män med modeambitioner och rutiga brallor – se här så snyggt det var när man inte hade byxlinningen mitt på Gluteus Maximus och fötter som är så små att de faktiskt skulle kunna komma undan med till och med gula skor.
”För herrar: Hatt med hög kulle och smala brätten. Rocken har inga ficklock. Tvenne västar av piqué. Pantalonger av skottskt tyg. Blå- och hvitrandiga silkesstrumpor.” Man skulle kunna tillägga ”samt dam i rosa med fluffhatt”.
Seså, pallra er iväg till Stockholmskällan och berätta vad ni hittar!
I eftermiddags dog David Frost, som jag egentligen inte har tänkt på på kanske 15 år eller så. Han var en brittisk journalist som intervjuade alla makthavare (och alla andra kändisar förstås) lite skarpare än andra gjorde. Det sägs att han är mest känd för att i en serie intervjuer med Nixon ha fått den senare att nääääästan erkänna sina fel och brister, men jag tror att han var mest känd för att han hade mer humor och bildning än andra journalister.
David Frost och Richard Nixon 1977 – en händelse som sedan blev film.
Eftersom jag numera aldrig tittar på Aktuellt eller Rapport, vet jag inte riktigt hur vi i Sverige står oss vad gäller intervjuteknik. (Fast jag kan ana.) Men inte ser det väl ut som i klippen som nu far omkring med David Frost – här finns ett med lite fjantig musik som ska illustrera hans bredd. (Men tänk bort musiken och bakgrundsskratten och kolla på hans teknik att inte godkänna ett osvar.)
Eftersom det är kaos i Syrien … eller vänta. Kaos är fel ord. Kris? Hm. Nu tar vi det i tur och ordning så att alla (inklusive jag) förstår vad det är som händer och varför det i tidningarna tjoas om världskrig.
I mina ord nu, såsom jag tror att David Frost hade uttryckt sig (tadaaa): en förklaring till Syrienkrisen. (Rätta mig gärna om jag har fel fakta, men försök inte politisera texten nedan. Det finns ingen annan agenda än allmänbildningens.)
Syrien ligger här med både öknar och odlingslandskap.
En och samma familj – Assad – har styrt landet sedan 1971. Syrien blev självständigt runt 1945; från 1922 låg det under franskt styre – men strunt samma, vi går inte in på det nu.
Inbördeskriget i Syrien handlar om att folket tycker att regeringen bara lovar runt och håller tunt — men till skillnad från andra inbördeskrig i området handlar det här inte om religiösa fanatiker. Och till skillnad från Sverige, går inte protesterna i Syrien ut på insändare och plakatdemonstrationer eller beska Twitterkommentarer. Nej, det är en kamp på liv och väldigt mycket död.
Våren 2011 accentuerades bråken i Syrien dels när barn som grafittimålade slagord på väggar fängslades och några till och med dödades, dels när den syrianska syriska armén sköt rakt in i ett demonstrationståg.
Fredliga frihetsaktivister blandades med militanta bråkstakar (många f.d. soldater) och så satte allt igång med brutalitet, bråk, blod och bedrövelse. Det är oklart om det finns någon ”god” sida eller om alla är lika råa kålsupare – men klart är att civilbefolkningen dör. Och att de soldater som vägrar att genomföra avrättningar, avrättas. Man uppskattar att runt 100 000 människor har dött hittills.
Folk flyr naturligtvis till närliggande länder – där ett nya nytt problem uppstår. I Syrien är månggifte tillåtet, men man ordnar tillvaron så att fruarna bor i separata hus med respektive barnkull. Mannen bor, äter, grälar och gör nya barn hos en fru i taget – vilket ju inte är praktiskt möjligt när man flyr sitt land och blir inhyst på mindre ytor. Friktion, frustration och förtvivlan är tre ord som beskriver tillvaron för flyktingarna – liksom för många andra flyktingar som bara är gift med en i taget, förstås.
Det är inte helt klarlagt, men det verkar som om en person i en lokal armé (underligt, bara det) i förra veckan gav order om en gasattack av något slag. Hundratals dog (till synes, man tvistar fortfarande) och USA sprang som Rocky uppför trapporna och gjorde sig berett på fajt.
USA skulle förstås uppskatta om några andra länder, gärna i Europa, kunde liera sig med honom, vilket fick Cameron att hänga på Obama tills han blev åthutad av sina kolleger i den brittiska regeringen. EU och FN hötter med pekfingret och skickar med jämna mellanrum in fredsbevarande styrkor som inte lyckas med nästan något och åker hem igen och Ryssland säger att det är USA som pumpar in vapen i landet för att USA längtar efter att får kriga igen.
Jisses. Världen är fortfarande som barn i en liten sandlåda.
Sandlådan (1970) av Kent Andersson, som jag agerade i på gymnasiet 1982.
Vilket John Lennon sa till David Frost redan 1969.
Igår körde jag från Lund till Mälardalen, vilket tog en halv evighet trots att jag har lärt mig att utan att riskera andra trafikanters hälsa äta mat i farten. På allmän begäran kommer nu en illustration till hur man gör detta.
Att det tog en hel dag att köra kan ha att göra med att jag körde lite vilse, hamnade bakom traktorer, plöjde genom vägarbeten och stannade vid Ellen Keys strand och gick på en husvisning. Det är lite oklart vad som får mig att njuta så vansinnigt av dessa besök i författarhem – jag tror kanske att deras skrivande ska hoppa ner i mitt medvetande och få mig att skapa storverk. När det gäller just Ellen Key skrev hon sin synnerligen inkomstbringande bok så sent som i 50-årsåldern, vilket ju är en tröst i sammanhanget. Fast hon var ju kompis med Heidenstam och de som var kompisar med Heidenstam förr eller senare hamnade i Svenska Akademien och dylikt. Ellen Key reste utomlands i tio år, byggde sitt drömhem för 40 000 kr 1910 (motsvarande 1,2 miljoner idag) och tog emot alla gäster som kom och ville njuta av stillheten och den rena arkitekturen.
Mer om Ellen Key kan ni läsa på Minnesvärtsajten: här ska jag fokusera på en, nej två … nej tre fiffigheter i huset. Och en jättedum inredningsdetalj.
1.
Elementskåp för kalla tallrikar som behöver bli varma (så att gästerna kan hålla längre tal?).
Kolla, man öppnar luckorna bara! (Stropparna som hänger ner på bilden vet jag inget om: man får inte ta foton inne i huset så det här är inte mitt.)
2. Tydliga, roliga och finurliga texter på köksdörrarna: stegeri (trappa), städeri, soveri (pigkammare) och skafferi.
Städskåp … när hade jag senaste ett städskåp? År 1983?
3. En sällan skådad mattfixerare! (Och här ber jag om ursäkt: jag tjuvtog en bild. Bara en. På mattfästanordningen – utan blixt –eftersom just detta inte fanns avbildat i någon av böckerna som var till salu.)
Snodden från mattan är invävd och går till en diskret knopp som är skruvad i golvet.
Och så till ”men Ellen hur tänkte du nu-sängen”. Titta på bilden: sängen står i en smatt med snedtak och sänggavlarna är så långa att de stöter i taket och sängen därför inte kan stå kloss intill väggen utan med (i och för sig bäddningsförenklande) femcentimetersmellanrum. Omysigt!
Här satt hon nog inte och jobbade i sängen som jag och Kar de Mumma.
Näe. Nu ska jag sätta upp tavlor tvärs över hörn och hänga gardinstänger på hyllkonsoler samt skriva en bestseller om barnuppfostran. Eller kanske basket. Och så måste jag ju stoppa in lite mord, blod, likmaskar och obduktion förstås.
Igår lyssnade jag i drygt två timmar på Bill Bailey och cyklade sedan hem genom ett sommarvarmt Lund och höll på att bli nermejad av andra lundacyklister eftersom jag knappt trampade och dumlog och inte riktigt fokuserade på trottoarkanter och enkelriktning.
– Bill Bailey? säger 43 % av läsarna nu.
Inte förrän jag fullständigt och komplett snöade in på QI och såg varenda avsnitt åtminstone en gång, visste jag vem han var. Sedan tittade jag med lupp på alla Jonathan Creek-avsnitt, där han också dök upp. Sedan förstod jag att han var musiker!
Under Lunds Humorfestival (men Johan Wester och Anders Jansson vid spakarna) såg jag 2010 allt som jag hann se och rapporterade noggrant allt jag såg. I år hann jag med 1) invigningen 2) Bill Bailey.
Så här ser han ut. Bara det är ju jättekul — eller som han själv säger:
– Would you call this intelligent design? No!
Han står ensam på scen, men med alla tänkbara instrument tillgängliga. Sedan pratar han om politik, konst, skrivregler, sociala medier, dokusåpakändisar, döende gäss, ugglor inslagna i gladpack samt naturvetenskap. Så fort andan faller på, tar han hux flux fram (jag vill gärna tro att allt är improviserat eftersom man får en känsla av det, även om jag vet att så inte är fallet) ett instrument och spelar lite.
Ibland får man en känsla av att multibegåvade estradörer tar fram alla sina talanger bara för att visa att de är bra på mycket och så blir allt bara lite halvjånket. En av artisterna på Humorfestivalens invigning valde att inte pratskoja utan sjungskoja och rev då av en massa musiknummer som skulle spegla olika genrer och tidsåldrar. Texten var specialskriven och musikerna fantastiska och hela numret bara gääääääääääsptrist. Inte som Bill Bailey. Eller, om jag får säga det, Johan Wester och Anders Jansson som jag tycker är roliga bara de ställer sig upp och säger Halleå. (Det där skulle vara en skånsk hälsning, men det ser ju bara ut som en norrländsk stad.)
Bill Bailey spelar även koskälla.
Och tuta.
Här kommer ett klipp från QI, när inte bara Bill utan även de andra är roliga. Jag har berättat om just detta avsnitt förr, men det kan ses hur många gånger som helst. Bill sitter med sitt flyende hårfäste längst till vänster och är den som först inser att det är dags att göra musik av det som händer.
Det verkar för övrigt finnas ett uppdämt behov av att klappa med tid och otid. På vilken tillställning jag än hamnar, sätts det evinnerliga taktklappandet igång innan jag ens har börjat fundera på om det är en svängig låt eller en dödsmarsch. Är inte det där handklappandet i takt liksom sånt som bubblar upp ur kroppen för att man bara inte kan låta bli utan känner att man måste dansa men inte kan för att man [fyll i lämplig orsak här] och då liksom lever med? Well, Bill Bailey löste det på ett trevligt sätt (för jag tror att han tänker som jag, så det så och snart är vi bästisar han och jag) när publiken plötsligt klappade med redan efter första tonen i en låt.
– Oooooh, I see, you want to clap along? Let’s see …
Och så valde han ett stränginstrument (som kan ha hetat bandurria, jag skrattade så att jag inte hörde vad han sa) och spelade på den och gav publiken order att klappa på fem.
– One two …
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! sa Bill och drog efter andan för att säga one.
– KLAPP! klappade publiken.
– No! On five! On five! One two thrrr…
– KLAPP! klappade publiken.
Om och om igen. Och det var verkligen så – de 2 000 i publiken ville så gärna göra rätt att det blev fel. När alla väl fattade att de skulle klappa på fem och att han själv höll takten med en bastrumma, spelade han en folksång som till slut gick så fort att vi inte kunde annat än applådera eftersom takten var puts väck.
Som en sucker for humor, njöt jag i stora drag och skrattade verkligen så att det räcker ända in i november. Jag ska inte dra hela föreställningen utan istället ge er Bill Bailey i Youtube-format.
Bli inte rädda när han jazzar loss efter fem minuter – han tycker att jazz är rätt fånigt och är själv en hårdrockshippie.
Så. Ni kan inte få se bilder på hur alla människor tog bild på Johan Glans och dreglade på andra komiker som var på plats och heller inte på alla rutiga skjortor som alla män har på sig eftersom det råder strikt fotoförbud på slika föreställningar.
Eller om det beror på att jag för en gångs skull respekterade förbudet.
Låt mig rekommendera Lunds Humorfestival – om inte annat så i månadsskiftet augusti/september 2014.
Har ni sett sicken luddig rubrik? Vad kan den betyda? Har jag vågat något, har jag en sedelärande historia om någon som har vågat något som ingen annan vågade?
Nej, men ni kanske har!
Jag har gått fram till folk som slåss och knackat dem på axeln och pekande mot himlen sagt ”titta en svan”, jag har gått fram till obegripligt pantade föräldrar som hotar att lämna sina barn i sandlådan om barnet inte kommer NU och jag har … eh … inte gjort så himla mycket mer. Förra sommaren försökte jag som en idiot rädda en man utan fötter, vilket gick åt pepparn. Jag letar i minnet efter civilkuragehistorier eller anekdoter om hur jag står upp för din lilla människan … men nej.
Fast nu vet jag! I högstadiet samlade vi pengar till en klassresa (vilket gick såpass bra att vi kom oss ända till Rhodos, där jag sparkade en närgången grek mellan benen) genom att sälja och slava och städa och jag vet inte allt. Varje dag bakade en i klassen lärarnas fikabröd, som kostade en krona biten.
Men … några av lärarna tog sockerkaka (det var nästan alltid sockerkaka) utan att betala. Vecka efter vecka saknades en massa slantar.
Typiskt stöldgods.
Efter ett klassmöte där vi diskuterade hur skylten med ALLA MÅSTE BETALA skulle utformas, blev jag arg. Sägs det. För det här som jag ska förtälja har jag helt förträngt; det är min mamma som har berättat att hon – som var lärare på samma skola som jag gick i (inte jättekul, nej) – i godan ro satt i lärarrummet och gjorde sådant som man gör i lärarrummet, när hon plötsligt i ögonvrån såg sin förstfödda dotter storma in utan att knacka, slita fram en stol, ställa sig på den och hålla ett brandtal om vikten av att sköta sina finanser och inte stjäla kaffebröd av 15-åringar som i sitt anletes svett bakar kakor till hela lärarkåren.
– Ni borde skämmas! Ni har lön och en krona är det väl värt att få något gott till kaffet?
Sa jag (tydligen) och hoppade ner från stolen (jag hade ännu inte fått ont i knäna) och klampade ut igen.
Om det hjälpte har jag ingen aning om eftersom jag inte minns annat än att vi fortsatte att baka och att vi slutligen kom iväg på klassresan.
Mindre typiskt stöldgods.
Så: er tur!
Har ni vågat stå upp och tjoa för er sak, räckt upp handen och tagit bladet från munnen och kanske inte för den skull gjort någon skillnad – men i alla fall blivit lite nöjda? Eller har ni rentav lyckats bättre än jag och förändrat tingens beskaffelse? Berätta! (I amerikanska filmer får alla stående ovationer när sådant här händer och alla gråter sedan av lycka och lättnad och sedan är solnedgången vackrare än någonsin: The End.)
Fotnot
Jag frågar för att jag behöver peppande historier till en stackare som i dagarna sitter i stora folksamlingar och inte vågar göra annat än att följa strömmen fastän strömmen helt klart och tydligt rinner åt fel håll och över sina bräddar.
Min plan var att på denna plats lägga ut ett synnerligen välformulerat inlägg om Sovjetunionens utbredning och fall och då ställa det hela i relation till en viss statys tillkomst och sedermera borttagande samt återkomst och kalla det hela för en alligatorallegori.
Denna bild har inget med detta blogginlägg att göra.
Men jag fastnade i ett virrvarr av curlande för de två äldsta barnen som numera bor tillsammans i en trea i Lund. För den trean har inte det livets nödtorft som jag så innerligt önskar att den ska ha, som till exempel
gästrum
teboll
jordat grenuttag
spännrem
dubbelhäftande tejp
brandvarnare
dammvippa
basketkorg.
Jag har under dagen lyckats fixa allt utom det första och sista på listan, och tänkte fira det hela med att kanske köpa filmjölk eller dammsuga under badkaret som mammor plägar göra för sina utflugna fåglar.
Det var då jag mötte dammsugaren.
Ni ser vad liten den är? (I brist på tändsticksask [som jag borde köpa], blev det tandpetarburk.)Jag tryckte på knappen. Dammsugarn sa då huh, och satte på ett brandlarmsliknande tjut utan att så mycket som ens flytta dammet på golvet.
– Den här suuuuuger! ropade jag till barnen.
De svarade inte ity de redan hade gett sig iväg hemifrån för att bli civilingenjörer.
– Du suuuuuger! ropade jag till dammsugaren som om den hade kunnat skärpa sig.
Jag tog då till den enorma erfarenhet jag har av dammsugare och öppnade luckan för att främst kontrollera luddfiltret (heter det ju inte) och fann då detta:
– Hick, sa dammsugarpåsen för den var rejält full.
Med stektång lyckades jag sedan plocka ut så mycket damm att jag hade kunnat fylla ett par, tre soffkuddar av det. Jag lyckades även riva tre hål i påsen (som av förklarliga skäl är lite skör och ankommen), som jag har lagat med silvertejp.
Symbolisk illustration.
Det var det. Ni har visserligen inte lärt er något om Sovjet, men nu vet ni i alla fall hur man bäst tömmer en dammsugarpåse.
I Weekend at Bernie’s släpar två killar omkring på ett lik som av någon filmatisk anledning inte faller i bitar eller ens läcker. I Ett päron till farsa dör tant Edna så olämpligt att Chevy Chase måste ha med henne på semestern. Och nu är vi med i släpapådöing-klubben.
Igår morse inleddes vår spontanresa till Skåne med att Trettonåringen på vår busshållplats (som ligger 90 cm från huset) hittade en liten ärtsångare som hade siktat fel och flugit ihjäl sig med ett förmodat pfffff. (Not with a bang, but a whimper.)
Hon heter Jane Doe och ser lika vacker ut i döden som hon guldkvinnan (Jill Masterson) i James Bondrullen ”Goldfinger”.
Snabbt uppstod diskussionen med temat ”VAD GÖRA?” med förslagen
stoppa in i frysen
släng i soptunnan
gräv ner i komposten
ta med i bilen och begrava om ett par timmar.
Vi tog med den. Den var relativt nydöd (tror vi) och med en tilltagande rigor mortis (tror vi). Vi bestämde oss för att begrava Jane vid Vreta klosterruin, som ligger strax utanför Linköping.
I två timmar satt Trettonåringen på det här viset och memorerade alla drag eftersom hon tänker rita av Jane Doe senare.Strax före begravningen lades Jane på lit de parade och vi defilerade sakta förbi Trettonåringen som fortfarande var trollbunden av skönheten i döden.
Sedan sjöng vi en stump medan Trettonåringen och Tioåringen grävde en grop åt fågeln. I brist på psalmkunskaper sjöng vi en vaggvisa i moll:
Tula hem och tula vall,
tula långt åt måsen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd gul och blå,
osten såg jag lite å,
smöret smakte jag aldrig.
Shakespeare (mjukis-surikat som inköptes i Brighton) inspekterar och godkänner gravsmyckningen.
Vi är lite känsliga när det gäller fågeldöd, serni. Fågelinkompatibla. Husdjursinkompetenta. Min lillasyster Orangeluvan har under åren förärat oss inte mindre än två (2) undulater som vi lyckades ha ihjäl på bara några veckor. Det är en gåta, för vi gjorde precis som man skulle. Tror vi.
Ni vet hur de i filmer säger ”Let’s go to Vegas” eller bara hoppar på tåget som har börjat rulla (yeah, right, som om SJ skulle tillåta sådana illdåd) eller bara för att grannen säger något dumt bestämmer sig för att raka av allt hår och börja röka hasch?
Precis så är vi.
I morse klev Trettonåringen in i köket, där jag i godan ro satt och åt smärtstillande tabletter, antibiotika och en rostad macka med chiliost.
– Mamma. Ska vi inte ta och åka ner till Lund i helgen?
– Va? Va? Men va… Det skul…
– Det hade väl varit kul?
– Ja, men, men, mormor kommer ju och …
– Jaha … eh … okej …
– Nämen självklart! Självklart åker vi till Lund! Lördag morgon, swiiiiisch bara! Och så åker vi till farmor i Viken och äter kvällsmat hos henne!
Så så tokigt är det. I morgon lördag sätter vi oss i bilen, Tioåringen, Trettonåringen, jag och Nittonåringens durkslag och temuggar samt regnjackor (Skåneväder, ni vet). På söndag sätter jag de båda barnen på ett tåg hemåt, medan jag slår klackarna i taket och bara roar mig hela veckan lång i Lund.
Fotnot
Orsaken till antibiotikakuren.
(Tydligen är det livsfarligt att rafsa omkring bland gamla mossiga äppelträdspinnar. Tydligen ska man vid minsta lilla skrapsår springa in och skölja skråmorna och lägga på våtvarma omslag med alsolsprit och sedan hålla handen högt så mycket man kan. Annars får man strepto- och stafylokocker i såret och de galopperar omedelbart raka vägen till hjärtat och sätter sig där som en fis på tvären tills man döden dör.)
Om blott tio dagar åker jag till Berlin – alldeles ensam ity ingen ville följa med. (”Ingen” är förstås en sanning med modifikation. Jag har ju inte frågat min sjukgymnast, Johnny Depp eller mina kusiner.) Jag är borta 3–9 september och det är ju alldeles underbart och fantastiskt på alla sätt och vis. Durch für gegen ohne um.
Lotten, 19 år, i Alassio.
Förra (och första) gången jag alldeles ensam åkte utomlands utan att ha min kusin i Ditchling som mål, var 1983 – när jag spontanbokade en ospecificerad restresa så att jag efter fem veckors nattjobb på Skogaholms Bageri skulle göra av med varenda liten intjänad krona. Den blondaste och blåögdaste av alla nittonåringar var jag, och inte förrän under dag fem kom jag på att jag ju skulle kunna dricka vin. Hotellbryderier slapp jag eftersom allt var fixat av restresearrangören.
Men nu tillbaka till Berlin. Eftersom jag inte har varit där sedan anno dazumal (1979), måste jag förstås uppdatera mig och vänja mig vid att Checkpoint Charlie inte ser ut som förr. Fast å andra sidan är jag inte riktigt säker på hur den såg ut förr eftersom jag, Broder Jakob och Orangeluvan var så här intresserade under den väldigt bevakade bussturen in i Östberlin:
Barnen sover, barnen sover …
Jag ska (enligt order eller i tjänsten) besöka bland annat
Aus außer bei (gegenüber) mit nach seit von zu. Men var ska jag sova? Jag har stirrat på anonyma hotelltips och försökt få ordning på min inre Berlinkarta, som jag känner lika väl som Tokyos. (Alltså inte.) Jag kommer att vilja bo nära en tunnelbana, annars måste jag och knäna nog börja bekanta oss med kryckor.
Före detta Östberlin är tydligen coolare att bo i, men annars vet jag ingenting förutom att jag vill ha
wi-fi på rummet – annars får ni ju inga rapporter
frukostbuffé
säng, gärna med lakan
tillgång till hotellgym (det duger finfint med en motionscykel och ett par hantlar bara).
Påminner om när jag 1978 stickade en tre meter lång halsduk i allsköns färger.
An auf hinter in neben über unter vor zwischen. Hjälp mig med hotelltips!
Eller titta på den här prisbelönta serien och bli lite sugna ni också. Eller … skriv såsom jag gjorde till min tysklärare 1982 en rimmad dikt på tyska med grammatikrabblet som bas. (Fick ändå bara en fyra i slutbetyg. Nä, ja är int’ bitter. Fjäsk? Nähedå. Möjligen kan man kalla poemet en misslyckad list.)
Fotnot Gegenüber där uppe står inom parentes för att jag banne mig på mitt ord lovar cross my heart att den prepositionen inte ingick i mitt rabblande. Upprörande!
Jag har ju bedrövliga kunskaper när det gäller kungalängder, men har nu bestämt att jag ska skärpa mig och inte alltid bara dra till med att Karl XII i alla fall var 172 cm.
Fullständigt ologiskt och helt opedagogiskt börjar jag här med Gustav Vasas son Karl IX för att det är en särskild sak som vi borde utreda. Men först lite fakta!
Karl IX.
Karl IX är egentligen Karl III, men eftersom Olaus Magnus tossige bror Johannes Magnus skrev en bok med ett gäng påhittade kungar och dessa fantasier av både Karl IX och hans halvbror Erik XIV (alltså egentligen Erik IX) tolkades som sanning, har ordningsnumren fått lite råge. För då blev kungarna nästan lika coola som påvar, som ju har så himla höga ordningsnummer. Man kan definitivt jämföra detta trams med innehav av jeep i storstad eller handväskor med blingbling eller – som i mitt fall – ny dator så fort det någonsin är möjligt. Alltså något som man gör för att det ska kännas bättre att gå upp på morgonen. (Oj, kallade jag min last för trams nyss? Det var väl dumt av mig.)
Karl IX föddes 1550 (att jämföra med t.ex. Cervantes [1547] och Shakespeare[1564]) och hann under sitt liv
tjafsa och intrigera mot sin bror kung Erik XIV redan i 18-årsåldern
bråka lika mycket med nästa bror/kung (Johan III)
ta makten över Sverige från 1599 (av den bleksiktige Sigismund)
bli kung på riktigt 1604
avrätta stollar som inte tyckte som han och inte höll tyst om detta
orsaka Kalmars och Linköpings blodbad samt Slaget vid Stångebro
införa dödsstraff för svordomar, mened och annan gudsförsmörjelse, olydnad, misshandel mot förälder, dråp, sedlighetsbrott som mökränkning samt ocker och falsk vittnesbörd.
(Punktlistan ovan hade lätt kunnat vara dubbelt så lång, men så är det med kungalängder: man måste komprimera för att kunna gå vidare.)
Slaget vid Stångebro ser nästan ut som en trevlig picknick på hästrygg.Karl IX, lite äldre.
Innan han införde dödsstraff för svordomar, agerade han själv åklagare vid rättegångar – och det finns anteckningar som visar att han en gång for ut i denna replik när han blev särdeles förbaskad:
”De äro förstockade av högfärd. Sjutusan djävlar haver jag lovat dem, och det skall jag hålla. Jag lovade dem fyra månaders uppskov med domen, och nu stå de här efter ett och ett halvt år ännu med friska lemmar!”
Det finns så mycket mer att säga om denne Karl IX, men jag har under den gångna sommarens irrfärder genom Sverige kommit att möta honom på diverse olika ställen och hela tiden frågat mig en och samma sak.
Här ligger Karl IX begravd – i Strängnäs domkyrka. Tioåringen, Trettonåringen och min pappa granskar staketkvalitén.
– Hur tillkom frisyren och symboliserar den något … och låg den verkligen på plats utan strong hold hair gel eller penslad äggvita? (Ja, det är en fråga.)
![Ni ser vad liten den är? (I brist på tändsticksask [som jag borde köpa], blev det tandpetarburk.)](https://www.lotten.se/wordpress/wp-content/uploads/2013/08/eriksdammsugare.png "eriksdammsugare")
