Nej, tyvärr är det inte på riktigt utan bara i fantasin. Men det är vi ju så bra på här: att fantisera. Så nu återvänder vi i fantasin till Berlin, där jag (information till nytillkomna läsare) ju var för blott någon vecka sedan. (12345)
Mot Berlin! (Nu låter jag käck och trallande höstglad. Men i själva verket håller jag på att dö en längtansdöd efter utlandet. Nej, inte Oslo eller Helsingfors utan sådana ställen med croissanter och lunchvin samt öl i glas som ser ut som stövlar.)
Te och croissant-fika. (Jag kan äta kroasang till annat än frukost, kan ni tänka er.)
No-no i Berlin!
Gå inte sommarklädd när det är kallt och spöregnar, för då kommer berlinborna fram och talar om att man måste klä sig för årstiden. (Om man då talar om att man är en idiot som inte har packat för dåligt väder, skakar de på huvudet och svär om die dumme Schweden.)Ät inte här. Drick inte här. Gå inte in här. Blärk.Lita inte på stavningen av …… annars bekanta ord.Fokusera inte på att fotografera din och ditt cykelgängs uppdruckna öl på en bro …… när utsikten bakom ryggen ser ut så här, för då kommer alla att skratta åt dig och fråga om alla svenskar fotograferar fel saker.Köp inte munkar, hur färgglada de än är: de kostar tio spänn styck!Gå inte hemifrån utan matsäck!Åk inte hungrig till flygplatsen för snåljåpar: Schönenfeldt Schönefeldt ligger på Kallax nivå 1973.Jag säger det igen: Schönefeldt suuuger!
Det är alltså så att Berlin har två flygplatser som ska bli en och Schönefeldt är en av de gamla – som har sett ut som ovan sedan 1976. (Det finns inget där. Jo förresten, chipsrör för 50 kronor styck och relativt kall öl för 40. Men bara till klockan åtta.) Den nya flygplatsen ska bli sådär obegripligt stor att man säkert kan bosätta sig på den utan att någon märker nåt.
Meeeeen.
Trots att själva bygget har stått färdigt i flera år, kan man inte använda det eftersom fuskeribyggare hade glömt bort att kolla så att brandskyddsanläggningen funkade. Så invigningen 2011 blev 2012 som blev 2013 som nu heter 2014. (Och då talar vi ändå om TYSKLAND!)
Så till järnvägsstationerna. Berlin har flera som är jättetrevliga, men den största är inte en av dem.
Gå inte ut ur Hauptbahnhof. Allt du behöver finns på insidan. På utsidan: ingenting.Längta inte till dåtiden.
Jag gick ett bra tag som en fullständig idiot omkring runt Alexanderplatz och tänkte ”men vad synd, det finns ju inget, inget, inget kvar av det dåtida Östtyskland”. Och tillade för mig själv att ”man borde ha sparat en del av dåtiden så att vi hade fått resa till den och känna ahaaaaaa, liksom”. Well. Inte så mycket att längta till, visade det sig när jag gick in i ”Galleria Kaufhof” på bilden ovan.
Åh. Luleå 1973.Åh. Luleå 1974.Åh. Luleå 1975.Längta verkligen inte till dåtiden. Jag upprepar: nutiden är trevligare.
Yes und jawohl i Berlin!
Ta vara på Heinrich Heines synska förmåga, eftersom han 1820 skrev att ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. (Minnesmärket ovan finns på Opernplatz, där man redan 1933 brände av judar skrivna böcker.)Värm ägg som en berlinbo: i vatten med hjälp av värmeljus. (Och ser ni den slående likheten mellan dessa ägg och dem som jag hade som matsäck så är det förstås bara en tillfällighet.)
Jag var på så många museer att de alla nu flyter ihop i ett sörjigt museiminne, men ett står ut eftersom jag verkligen kände mig som hemma. Allt var precis exakt som under min uppväxt på 1970-talet, nämligen. DDR-museet beskrev precis allt som jag upplevde i Luleå 1973–81.
Uppsök DDR-museet och känn er som hemma!Fast okej, vi hade bara nästan så fula kläder som i DDR. (Men minns ni att man inte kunde köpa Levi’s? Man kunde köpa Gul&Blå. Och Konsumjeans.)
Det absolut enda lumparminne jag har, är ”Någonstans i Sverige”, vilket är konstigt eftersom jag verkligen inte var särskilt gammal 1973. Dessutom sändes den sju kvällar i rad – fick jag ens vara uppe så sent?
Loffe … och är det Andersson som dog där i bakgrunden? Eller snygge Hans Klinga?
Det absolut enda lumparminne den nuvarande Tjugoettåringen har, är att han som artonåring tog tåget till Göteborg för att mönstra och alldeles frivilligt göra lumpen. Väl där, genomfördes ett fåtal tester och den unge mannen befanns vara i god form. Så fick han en fråga.
– Jahadu, varför vill du göra lumpen då?
– Eh. Hm. Jo. Det vill jag nog inte, sa den nyss blivande rekryten på lappkastvis.
– Jaså jahaja, nämen då tackar vi för oss – du kan åka hem.
Dock var hembiljetten (som inte gick att byta) beställd till dagen efter (när alla test skulle vara slutförda) – så på eget initiativ köpte han en biljett till kusinerna i Lund, där han sov över för att sedan ta tåget upp till Göteborg och hoppa på tåget hemåt. Banne mig växte han inte av denna upplevelse som om han hade gjort det där lumpenåret i alla fall.
Bilder ur min farbror Sten Stensons fotoalbum från Hästholmen 1944 – när lumpen ju var på allvar.
Min djefla man brukar vid olika sensmoralfrågor istället för ”Don’t Cry Wolf” berätta om sin pappas lumparkompis, som vid första cykelövningen (kanske det inte heter?) talade om för befälen att han faktiskt inte kunde cykla.
– Kan Persson inte cykla?
– Nej, vi var så många syskon och nej, det blev liksom aldrig min tur.
Sa Andersson och fick öva cykling på kaserngården medan de andra låg i fält. Han trillade och föll, höll sig i husväggarna och försökte utan stödhjul så gott han kunde. Skrapsåren plåstrades om och när det så en dag var dags för cykeltävling mellan mannarna, blev alla storligen förvånade när han dök upp på startlinjen.
Men naturligtvis vann han loppet – han var egentligen tävlingscyklist, serni. När det sedan blev dags för simning, frågade ett befäl om alla grabbarna kunde simma. Persson räckte upp handen och förklarade att han ju var uppvuxen på en gård med flera mil till närmsta sjö, så att nej, han hade liksom aldrig kommit sig för att simma.
– Pffffft, sa alla och slängde gemensamt Persson i vattnet.
Och där sjönk han som en sten; han kunde verkligen inte simma.
Mer ur farbror Stens album – här från 1943.
Jag frågade nyss min pappa om han hade något lumparminne, och fick följande:
”Jag var ju skyddsingenjör i lumpen, och en del av min utbildning var förlagd till Rosersberg, mellan Uppsala och Stockholm. Där fick vi lära oss hur man skyddar sig mot napalm, och många andra otäckheter.
En gång skulle vi simulera en atombombsdetonation, och vi byggde upp ett imponerande berg av bl.a. dynamit och fyllda oljefat. Det blev en rejäl smäll, och till vår stora förtjusning bildades ett eldklot – snarlikt det man får av en atombomb.
Men nu hampade det sig så att en stormvind tog tag i klotet och fraktade detsamma in i den närbelägna skogen. Där uppstod en skogsbrand, som det tog en vecka att bekämpa.”
Titta, farbror Sten var också med om en smäll – på Väddö 1944.
Och varför berättar jag detta för er? Ptja, till skillnad från nästan alla andra som inte har gjort lumpen, är jag road av sådana här minnen. Gärna med tillägg av sur-ylle-lukt, skavsår, plåtsmakande ärtsoppa och allehanda lögner.
Vi har berört det tidigare – den mystiska, kungliga frisyren som gör alla porträtt av Karl IX så intressanta.
Om vi fortsätter att filosofera över dåtidens porträtt, har det ju visat sig att man kan stå och stirra hur länge som helst t.ex. på tavlan som visar hur Valdemar Atterdag brandskattar Visby eftersom anakronismerna flödar. Numera är vi ju bättre på att skildra verkligheten som den är, eller hur?
Dessutom kan man om man är fascinerad av utseenden läsa på om den habsburgska hakan inom det spanska kungahuset, som sägs bero på inavel. Eller bara arv, kanske?
Karl II av Spanien. (Hakan är inte stor, den är felkonstruerad.)
Steget från Karl II till det som motsvarar kungligheter i dagens värld är inte långt, eftersom de kan se ut så här i dessa photoshopstider:
Så här kan Sarah Jessica Parker på inga villkor se ut på riktigt!Och om Skavlan ser ut så här, ska jag … köpa en hatt till honom.Gry Forssell fick visserligen behålla några av sina skrattrynkor … men … va?
Som ni väl förstår har jag i väntan på ett sent tåg gått omkring på Pressbyrån och drabbats av verklighetsågren. Kvällstidningarnas skrik om bönder, ensamma mammor, kränkningar och allsköns dieter gör mig galen av triviainformationsaversion; jag inte vill veta! Veckotidningarnas omslagsbilder var i sammanhanget faktiskt något att vila ögonen på eftersom de var så absurda.
Eller … är det månne bara så att framtiden är här, och att vi inte har märkt det eftersom vi är så upptagna med att banta bort magar och rumpor och helt enkelt inte lägger märke till att dom är här nu …
Uppdatering
I kvällningen for jag upp som skjuten ur en kanon när jag (inte min vana trogen) kollade runt på nyheterna och då även de s.k. kvällstidningarnas flimmer med bönderna, ensamma mammorna och dieterna. Där, mitt bland allt annat, dök två bekanta ansikten upp – samma ansikten som jag tolv timmar tidigare hade hittat inne på Pressbyrån.
Detta kan man kalla en slump, tillfällighet eller bara som många andra har börjat ana: bevis för att jag styr världen.
Snacka om att komma som ett yrväder. Om än inte med en svångrem, så med ett piano om halsen.
Men nu tar vi det från början.
En av de flitiga kommentatorerna här i båset (man klickar på ordet ”kommentarer” här längst ner, bara , så kommer man till båset) heter Ninja-Malin (eller bara Ninja). Hon har en bror som heter Mats och båda kör de buss. Och när Malin en dag insåg att hennes älskade piano skulle kunna trivas på en annan plats i den där lagerlokalen som det stod i, sa hon till på detta vis:
Andra kommentatorer började yra om att även ge bort sina gamla pianon till oss (bl.a. Hyttfogdens bruna Zimmermann från 1965) och jag uppmanades att lära mig att lira detta intro:
Jag fick även tipset att göra om pianot till bokhylla eller skattgömma och mig till livs diverse avskräckande pianoflyttningshistorier. Själv har jag blott traumatiska pianominnen som inbegriper 318 olika lögner för att förklara varför jag inte sedan förra veckan har hunnit öva in pianoläxan.
Jag spelade nämligen piano i åtta år. I åtta år gick jag omkring med ständig pianoågren och inte för en enda sekund formulerade jag tanken ”nämen jag kanske ska satsa på basket istället” utan bara ”jag borde jag borde jag borde spela nu, bara i fem minuter kanske”. Idag vet jag hur man spelar ”Diana” av Paul Anka, ”Morning has Broken” och en till synes improviserad bluessnutt, men inget mer.
Så kom de då, Malin och Mats, som två figurer ur en Gunilla Wolde-bok.
Malin och Mats flyttar piano!
En dag kom Malin och Mats i en jättestor bil med ett piano på insidan. Det var en väldigt gammalt piano från 1912. Mats, som är en väldigt stark farbror, tog pianot och lyfte det in i det stora, gula huset. Fast först lyfte han bort en dörr som var i vägen.
Starke Mats lyfte först i ena änden.Starke Mats puttade sedan i andra änden.Starke Mats lyfte därefter på tvärsan.Starke Mats blev sedan tvungen att be Tioåringen om hjälp med att trycka på knappen på lastbilen.Och slutligen sa Starke Mats bara HUFF PUFF och STÅNK och lyfte in pianot i vardagsrummet.
Pianot tyckte förstås att det hela var lite obehagligt och konstigt och spjärnade emot genom att gräva ner sina fyra fothjul i parketten.
Parketten å sin sida sa bara aj och kommer förmodligen att hämnas endera dagen.Den ena målade mattan i köket fick nytt mönster, men sa bara tack, för si den är lite debil.
Medan de nya pianoägarna stod och oooade och ahaaaade sa Mats blott pffft och lyfte pianot på ena lillfingret in i köket.
Det tyckte Malin var bra, för då kunde hon sätta sig och spela en välkomsttrudelutt.
Senare på kvällen satte sig Stål-Martina (hon heter så för hon kan allt utom möjligtvis att bära pianon) och plinkade lite milt medan den samlade allmänheten diskuterade Also sprach Zarathustra.
Att pianot ska hanteras milt och stå liten halvnaket i några veckor beror på att det under lång tid har stått fuktigt och måste vänja sig vid den torra köksluften med baconanstrykning.
Och har inte pianot sprungit till skogs, så står det säkert kvar i köket än idag.
Imorrn ska jag som vanligt prata om ordspråk, talesätt och etymologier i radion. Det är inte så att materialet börjar sina, men jag försöker variera mig lite. Jag letar än här, än där. Så hamnade jag i ett forum där man diskuterar uttryck och försöker härleda dem. En fråga löd:
– När min pappa tycker att jag upprepar mig, säger han ”haru käkat karponpapper?” Vad är karpon?
Där gav jag mitt i läsningen upp ett flatgarv och berättade det roliga för barnens 21-åriga kusin, som är här på besök för att gå i körskola när hon inte läser till läkare i Oxford. Hon tittade på mig med förundrade ögon och försökte förtvivlat hitta fram till vad som var så roligt i min historia. Å ja ba:
– KARBONPAPPER! Hihihi … hahaaa … du … du …? Jaha, du vet inte heller vad karbonpapper är? Förlåt, när vi förr i tiden gjorde kopior, satt…
– Jaså, det där ”stentsiler”?
– Nja, karbonpapper la man mellan två skrivpapper innan man tryckte ner allt i skrivmaskinen och så färgade karbonpappersfärgen av sig på baksidespapperet. Spritstenciler eller blåstenciler vevade man däremot fram ur en stencileringsapparat; skriften blev lila och när vi fick sådana papper i skolan tryckte vi dem snabbt mot ansiktet för att hinna andas in all alkohol innan den dunstade bort.
Här kan man förresten se hur vi lärde oss långa ord med bindestreck. (Det står ”torg-stånd” och ”barn-vagnar”.)
Det här med att dagens unga inte vet hur det var på 70-talet är förstås ingen ny grej. Det finns långa listor som berättar hur de inte fattar hur man kunde åka bil utan säkerhetsbälte eller springa i träskor. Precis som att vi som är födda på 60-talet inte lärde oss att spara smör genom att smörja plåten med smörpapperet eller hur vi kanske trodde att ”kaffesurr” var snack runt fikabordet när det egentligen är kaffesurrogat.
Plötsligt slår det mig nu att även tipslapparna väl hade karbonpapper? Ja! Och när man betalade med kort, lades det ju i en mackapär med papper och en vals som drogs fram och tillbaka! Vad mer har jag glömt? Jo, att karbonpapper från början ju hade ett lager kol på ena sidan och att det är därför som det heter karbonpapper! (Hör ni hur det går upp talgdankar på löpande band här?)
Men inte har jag kommit ett dugg närmare morgondagens radioprat.
Uppdatering
Hur kunde jag glömma denna min nästan första Youtubefilm?
Att ”shoppa” som normalt folk är en omöjlighet när man måste vända på slantarna – och faktiskt jättetrist. Tycker jag. Därför var jag igår på loppisen på Bernauer Straße, som sägs vara något i hästväg. (OBS! OBS! OBS! OBS! Bara öppet på söndagar!)
Det visste inte min mamma, som i morse mejlade att jag ju borde åka dit:
”Bernauer Strasse blev en del av muren. Folk hoppade ut genom fönstren. Du kanske redan har varit där? När jag var där 1987 fick man klättra upp på ställningar på västsidan och titta på no mans land mellan öst och väst och och se hur folk i Östberlin promenerade på gatorna, kanske en och annan Trabant. Inga färger, ingen reklam.”
Och igår såg det ut så här.
Att ta sig dit är lika enkelt som att ta sig vartsomhelst i Berlin. Man bara går ner till tågen och eftersom det inte finns några biljettspärrar, känns det så vansinnigt enkelt och ljuvligt. Inga köer, inget krångel med plånboken upp och ner igen och bara underbart.
Fast 1961 var det inte lika enkelt. Över en natt dök ju muren upp och ställde till det.Berlinmursbyggarna hade strikta order att följa den uppgjorda sträckan utan att bry sig det minsta om eventuell logik eller hinder.Just här på Bernauer Straße låg huset i öst och trottoaren i väst. På skylten står det ”Olga Segler” – en ung flicka som hoppade från ett fönster i byggnaden och dog på trottoaren. (Källa.)
Men tillbaka till nutiden.
Biljettkontrollanterna (som enligt mig inte är många) är civilklädda och dyker upp var som helst. De går inte från en tågände till den andra utan kan bara plötsligt (eller går de på misstänksamhet?) sätta igång att kolla med fantastisk effektivitet och stora leenden. Om någon ser lite stressad ut och hoppar av tåget, följer de efter och tar betalt ute på perrongen. Böterna är på 30 euro, vilket i sammanhanget inte låter så mycket.
Skyltarna finns överallt och är fantastiskt tydliga. Jag kan tyvärr inte rekommendera att man frågar ortsbefolkningen om råd, för de svarar glatt och vänligt helt uppåt väggarna. En resa som sades ta sisådär sju minuter tog närmare trekvart och en rar själ pekade mig i riktning mot Danmark när jag skulle tre stationer söderut.
Därför har jag lärt mig allt om tågkartan! Den är så enkel! Men det kändes inte riktigt så från början, när den var så här läsbar.
Klicka gärna så blir kartan större, men inte tydligare.Men så förstod jag att man kunde fokusera på den här lilla delen. Och att U-bahn inte är ”underground” utan ”den urbana linjen”. S-bahn är inte nödvändigtvis ett pendeltåg utan tåg som går ända till de suburbana delarna.U-bahn har galonsäten, S-bahn sammetsliknande säten. (Men man får ha cykel med sig på alla tåg!)
Jag och tunnelbanekartan är numera såååå tajta. Men fastän jag nu är proffs i detta ämne, gör jag liksom vetenskapliga forskare tankefel. Resan till loppmarknaden på Bernauer Straße kunde ha gjorts på detta sätt:
Ungefär 20 minuters resa. Perfekt.Men istället irrade jag först upp och ner mellan tågen på Zoologisches Garten och sedan likadant på Alexanderplatz. Vips, försvann en dryg timme.
På väg till loppisen på Bernauer Straße ska man tydligen besöka Ost-West-Café (alldeles när man kommer upp ur tunnelbanan) – men jag var så irriterad på mitt felåkande att jag inte ansåg mig vara värd nån fika.
Fast visst gick jag fram och klappade lite på Trabin.
Direkt när man kommer in på loppisen (efter tio minuters promenad längsmed Bernauer Straße), drabbas man av en kompakt mättnadskänsla. ”Detta kommer jag aldrig att orka” och ”varför tog jag inte ut mer pengar?”
1.
Du orkar. Det finns mat och öl inne på området. (Och toaletter.)
2.
Du kan ta ut pengar på andra sidan Bernauer Straße, snett mittemot loppisen – bort från tunnelbanestationen och mot muren.
Denna till synes gamla hjälm (inte riktig, tror jag) kan du sedan köpa för 700 kr.Eller varför inte ett par nästan inte nötta, nätta stövletter?När jag tog denna bild blev jag grundligen utskälld av den som sålde de gamla ”passen”. Han skrek och skrek och svor och svor och jag gjorde som guiderna har sagt att man ska: tacka så mycket. ”De vet inte hur man hanterar vänlighet”, sa guiderna. Men denna försäljare visste minsann: han svor vidare och ville ha en förklaring till hur jag kunde tro att det var gratis att fotografera hans varor. (Man får fotografera: det står inga förbudsskyltar någonstans.)
Vid ett av stånden var det lite upprört. De båda försäljarna var jättemegasuperbakfulla och hade bestämt sig för att sitta under sitt loppisbord med solglasögon på näsan. (Sina näsor, inte bordets.) Eventuella kunder fick lyfta på duken eller krypa in om de ville pruta. Detta krångel gillade inte kunderna, så försäljarna bad dem dra åt helvete.
Ni ser fyra stycken fötter under bordet, va? (Blåa gympaskor respektive bruna stövlar.)Här tillreds min kebab på ett synnerligen tillfredsställande sätt.Man ska inte inte inte vara finklädd eller ha dumma skor eftersom man går omkring på grus … och detta i flera, flera timmar. Det där bordet i mitten hade de inte gillat på planet, så …… jag köpte nya, gamla stövlar istället. Bara 150 kronor!Om man blir lite trött (vilket man blir) kan man dra sig ut ur loppisområdet (som inte är inhägnat) och sätta sig att vila bland allt möjligt som händer på en gång. 1. Berlinmuren med grafitti. 2. Basketspel! 3. Vaudeville-artist. 4. George Harrison-band.
Utanför loppisen kan man sedan ta spårvagn till U-bahn, vilket man vill eftersom det då är väldigt långt att gå ens två meter. Väl hemma tar man fram en gammal varm öl och går till receptionen och ber om lite is. (Förlåt Broder Jakob, jag vet att man inte får göra så mot den stackars ölen.)
Självklart kunde mitt sekrutthotell ge mig is! Jättefräsch is!
Och där låg jag och sippade på en öl, sedan spillde jag ut ett halvt glas rödvin i sängen. (Det var nog inte meningen att jag skulle dricka det.) Tittade på basketmatch gjorde jag också, där den streamade bilden bara funkade i timeouterna, under en tyst minut (coach som dog i en bussolycka) och vid straffkasten.
Ojojojojojoj vad de i Tyskland ser till att skapa monument till minne av allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period. En av de mer långsinta guiderna fräste att det minsann var rätt att jaga 92-åriga f.d. SS-män för vad de gjorde då, spelar ingen roll om de var 17–18 år då: straffas ska de. Länge och hårt.
– Ångrar de sig? Pfah, sånt folk kan inte ångra sig! sa guiden.
Jag och en annan turist försökte konsekvensanalysera och använde ord som ”forgive and forget”, men gav snabbt upp. Vi skulle ju vidare till nästa monument, gubevars.
(Nej, jag ska naturligtvis inte tala om hur tyskar ska hantera allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period. Men ni ska veta att tyskar till och med har ett ord för hur man ska hantera allt det där som skedde för länge sedan och som hela världen hatade Tyskland för under en lång period: Vergangenheitsbewältigung. Människor förändras och om de faktiskt säger att de ångrar sig och inte alls står för allt som de stod för när de var tonåringar … kan man väl i alla fall lyssna på dem? Det är väl en del av själva Vergangenheitsbewältigungen?)
… förlåt dem; ty de veta icke vad de göra … (En av de mer obehagliga bilderna med osäkert ursprung.)
I Lund finns en ”staty” som heter Intighet, och som är rolig i sin litenhet: en liten utbytt gatsten. Ungefär så här ser den ut:
Men. De här små minnesstenarna är verkligen inte roliga: de berättar om människorna som bodde i huset på just denna gata och när de mördades.
Man kan faktiskt sponsra en sådan där gatsten – men inte bestämma vad det ska stå på den. Sedan blir man inbjuden till ”avtäckningen” och får träffa eventuella släktingar till den, vars namn står på stenen.
Härom året, under en sådan avtäckning utanför en port där en hel familj försvann en morgon 1943, dök plötsligt en väldigt gammal kvinna upp från ett grannhus och visste precis vilka de var, personerna som hörde till namnen som stod på stenarna. Och så gick hon hem och hämtade bilder på de döda och försvunna och berättade historier om dem – fantastiska bilder som de närvarande släktingarna aldrig hade sett och otroliga historier som de aldrig hade hört. Mitt i allt stod den som hade sponsrat stenarna – han som inte kände någon i församlingen – och grät floder.
Det minnesmärke som man hittills har tjafsat mest om, är det som är tillägnat alla mördade judar – Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Liksom annan modern konst säger folk att det är abstrakt och ofullständigt – men jag kan verkligen rekommendera ett besök. Det är 2 711 fyrkantiga stenblock i skiftande storlek som är placerade i militäriskt snörräta rader på ojämn mark.
Detta är 19 000 kvadratmeter. Som en Coop-parkering liksom.
Man går in bland stenarna och är alldeles ensam i några sekunder – men plötsligt dyker en främmande människa upp i en halv sekund, bara för att försvinna igen. Djupinglotten analyserade och kom fram till att det är så livet var under förintelsen: man mötte folk snabbt, och så försvann de igen. Eller som livet självt: man föds, lever en pyttestund och så dör man. Dessutom kan man se det som en illustrerad kronologi över krigstiden: till en början fanns träd och stenar (judar) av olika storlekar … sedan fanns nästan inget kvar, allt plattades ut … (Konstnären Peter Eisenman vägrar presentera en tolkning. Smart av honom.)
Vi blev strikt tillsagda att uppföra oss väl och respektera alla som faktiskt inte är där för att leka kurragömma eller ta en snabbfika utan som är där för att minnas flydda tider och krigets fasor. Man får sitta på stenarna, men inte bete sig på annat sätt mot dem.
”Men mina skor är faktiskt jätterena.””Nämen alltså, så här sitter jag alltid när jag sitter.”
Andra minnesmärken är helt vanliga statyer eller skyltar som sätts upp i portuppgångar. Men det kan också vara ”absence of presence” – något som inte finns och som därför är en stark signal.
Här har man valt att lämna ett mellanrum i en lång radda hus: den del som klarade sig sämst, byggdes inte upp igen. På väggarna sitter skyltar med information om alla som bodde i huset och som dog när bomberna föll.Vissa hus har inte reparerats vad gäller kulhålen – men de flesta har det.
Anhalter Bahnhof var en enorm järnvägsstation, varifrån de flesta transporterades ut till koncentrationslägren. Det finns noggranna anteckningar över hur många som fördes iväg varje dag – tills det plötsligt blir ett glapp på någon månad när de allierade lyckades bomba stationen. Tysk effektivitet gjorde att den bristfälligt lagades så att bortforslandet kunde fortsätta – även om stationen inte längre hade tak.
Just den här bilden är dock tagen efter kriget – i augusti 1945. (Foto: Margaret Bourke-White)Idag har man inte som med så många andra byggnader återuppbyggt stationen, utan bara som en kuliss bevarat själva fronten av entrén – mest för att stationen låg såpass nära den östtyska gränsen och muren att man bara hade kunnat ta sig kanske en station framåt.
Själva muren uppmärksammas mycket, mycket, mycket.
Stora delar finns kvar, och när vi igår cyklade längs med den, kände vi nästan ”men vad händer bakom muren” … till några meter senare när muren öppnade sig och vi fick se vatten, människor, ölhak och konst. Fyra sekunders östberlinsk ångest, liksom.Där muren stod, har man på olika sätt märkt ut sträckan.Man kliver genom muren än här …… än där …Här är ett av husen på den forna östtyska sidan. Men hu, så det ser ut! I detta fall är det alls inte vanskötsel eller ett minnesmärke utan bara ett sätt att tjäna pengar: västtyskar älskar att bo i dessa bohemiska hus … som på insidan är fullt renoverade med stålborstade kylskåp och golvvärme.
Och som avslutning återvänder vi väl till min egen lilla värld?
Dagens hörn i mitt hotellrum är ett duschhörn. Det är osäkert vad det där svarta är, men det är mjukt och luktar lik. (Förlåt, den beskrivningen kanske inte passar med dagens bloggämne?)
Champanj borde det faktiskt stavas. Med tanke på champinjon om inte annat. Te stavas ju te och inte the eller té. Om man inte är tysk, för då heter det Tee. Som i golf och curling.
Men nu var det alls inte stavning jag skulle fundera över, utan om hur det är att vara i Berlin. Det är nämligen
fantastiskt
underbart
varmt
soligt
bildande
tröttande
jävligt ont om te.
Jag har idag cykelturistat (mer om det imorrn) och till och med blivit lite röd på näsan (och det var inte lunchölens fel) och fått skrapsår på ena knogen efter närkontakt med en regeringsbyggnad. Jag har även fnissat åt att tre av 13 deltagare på cykelturen såg ut så här utan att vara släkt:
– Three ginger beards! sa jag förtjust när de kom och satte sig mittemot mig. (Fast de trodde att jag sa ”ginger breads”.)
Sedan har jag vandrat längs Kurfürstendamm och tänkt att hejsan hoppsan vad många H&M-butiker man kan ha – tre butiker i inom 100 meters radie är tydligen helt okej. Och plötsligt stod jag framför ett av mina mål utan att ens ha satt upp målet: Gedächtniskirche.
Den såg ut så här innan den bombades sönder och samman under andra världskriget.Sedan den inte renoverades utan bara stagades upp för att vara ett minne över hemskheterna, har den sett ut så här – där det enda som egentligen är kvar är entrén.Och naturligtvis ser den ut så här nu när jag kommer dit eftersom den ju måste renoveras precis just nu.På insidan av den delen som är kvar såg det ut så här strax efter kriget – innan man kom på att det nog inte var säkert med alla fallande tegelstenar och så.Nu är den lilla delen som klarade sig 1945 nyrenoverad och helt ofattbart ståtlig. Kan det bli bättre än så här? tänker man …… tills man kommer in i den nya delen, som ser ut så här. (Jodå, jag har sett detta på bild förut. Men väl där på riktigt blir man nästa relischös på kuppen.)
Eftersom jag hade blivit beordrad att sätta mig ner och filosofera lite just där, i Gedächtniskirche, gjorde jag det. Och kom omedelbart på att jag var hungrig.
När jag hade gått vilse en liten stund, kom jag till närmaste tunnelbanenedgång, som …
… för det första bevakades av Ögonkakao och …… för det andra var stängd för reparation – varför man omedelbart måste associera till ”De överlevande” eller bara jordens undergång i största allmänhet. (Pun intended.)
Jag åt kvällsmat på en ypperlig, indisk restaurang alldeles vid mitt ganska bedrövliga hotell. Kyparen tog hand om mig som vore jag hans sedan länge försvunna dotter och gav mig specialsås som var extra stark (bara för mig), en extra portion grönsaker (eftersom jag såg ut att behöva mer vitaminer än alla andra gäster) och dessutom när jag hade betalat trollade fram ett glas xxxx – som var en snaps.
Hjälp mig nu: vad heter den där drycken? Jag kan ju inte sitta här och sitta med ett blogginlägg med xxxx-snaps!
Så kom jag då äntligen hem till hotell Spree, och insåg – efter en läsning av bloggbåsets i korus utropade diskvalificering av tyska teer – att jag var tvungen att ge mig ut på tejakt. Ut igen!
Via en resa åt fel håll (trots all ypperlig skyltning), tog jag mig tillbaka till Kurfürstendamm där jag tidigare hade spanat in en sån där amerikansk kaffeshop. Men utanför en stor klädbutik stannade jag till eftersom den obegripligt nog vaktades av brittiska gardets björnskinnsmössor och en saxonfonlady medan en stor folksamling stod och tittade på en utrullad, röd matta. Jag började filma den absurda situationen, när en man kom ut och sa åt oss att vi var välkomna in.
Och där inne fick jag champagne! Det som händer i slutsekunden är att jag får en goodiebag med allehanda reklam, en muffin och världens finaste, knallvita anteckningsbok.
Som behövs, eftersom jag just nu för ner mina flyktiga minnen på ett komplicerat löskortssystem.
Champagnen dämpade inte tesuget det minsta lilla, så jag uppsökte Starbucks, där personalen bestod av två undersköna 22-åringar som gjorde mig lite knäsvag av pur trevlighet.
– Ein Tee, bitte. Ein großer Tee.
– Large tea! Nice, we like tea drinking people! Are you from Sweden?
– Jaaa…
– Tak schå myyyket. Let’s take two bags of tea!
– Oh, danke, in Sweden that would cost me tw…
– Not here, you need two bags for all that water! Here you go, darling!
– Vielen dank, liebling!
Och där skrattade mina unga älskare så att de höll på att tappa fotfästet.
Fem hundradelar efter att denna bild togs, råkade jag tappa muggen och hälla ut allt te på marken och fick då anledning att gå in till Starbucks och pojkarna igen. Till en kostnad av ”en stor te” lyckades jag förbruka fyra tepåsar …Väl hemma i hotellrummet igen tog jag ännu en bild på ett av rummets fem hörn. (Spännande följetong va?)
Obama ödelade Stockholm igår – och ingenting såg jag! Jag spanade och spanade på min mellanlandning och hade verkligen förväntat mig allt från avspärrningar och bistra poliser till amerikanska flaggor och protestaktioner.
Så här såg det ut utanför Centralen. (Fast alla var inte sådär suddiga i ansiktet – jag har förstått att PUL kommer att attackera mig med ful kraft om jag inte anonymiserar oskydiga fotooffer.)Så här såg det ut på insidan. Lite färre människor än vanligt, kanske.
Eftersom Norwegian ansåg att man skulle vara i extra god tid och jag inte litar på tågen, åkte jag i såpass extremt god tid att till och med tidsneurotiker hade skrattat åt mig. Dessutom tog jag Arlanda Express (de gula fin-dyr-tågen som är ytterst pålitliga) så att jag kunde kliva in på Arlanda och checka in fyra timmar innan planet skulle lyfta.
Men vet ni vaaa? De gula fin-dyr-epresstågen till Arlanda har eluttag som inte funkar med min sladd: sätets kant sitter så att klumpkontakten inte går att trycka in. Funderar på att känna mig lite kränkt.
Sverige inledde igår basket-EM med att spela mot de hopplösa, håriga grekerna som vi inte har en chans mot, hur duktiga Jerebko, Taylor eller unge Håkansson är. Men det är ändå en njutning att med de moderna tekniska uppfinningarna kunna klicka sig fram till en webbsändning – mitt på Arlanda.
Där satt jag och skrek så tyst jag kunde ”NEJ” och ”JA” och ”SKIT” och ”MEN HOPPA” samt ”VARNA SKRIN”.
På Arlanda kostar minsta lilla macka uppåt 80 kronor och teet 30. Tur då att jag hade med mig hårdkokta ägg och kunde dricka vatten från handfaten inne på toa. (Nej, jag är inte knäpp eller snål. Jag bara föredrar att lägga pengar på vettigare saker, sa jag till mig själv och … köpte en liten stund senare uppe i luften en muffins och en pappmugg te för 55 kr.)
Men den var en delikat muffins och tepåsen var jättefiffig för den hade inte ett snöre utan liksom ett handtag. Undrar om en sådan heter något som jag inte känner till.
Väl framme i Berlin gick allt så smort att det verkligen inte kunde ha gått smordare. Tydliga skyltar visade mig vägen till S-bahn (som pendeltåg) och biljettmaskinen var hur tydlig som helst fastän allt var på tyska. Man har inte spärrar som klämmer folk som de plägar göra i Stockholm, utan istället kontrollanter och skyhöga böter. Jag bytte lätt som en plätt till ett annat S-tåg och bytte sedan en gång till tull U-bahn (tunnelbana): det var bara att följa den übertydliga skyltningen.
Och man får ha cykel på tåget. Jag tror att jag ska flytta till Berlin bara för att kunna sätta in cykeln i tåget.
Hotellet är inte dyrt. (Jag börjar med att tala om det så att ni inte blir chockade.) Personalen hade gått hem när jag kom fram, så jag fick börja med att på bekant vis rycka i en låst dörr (allt är ju låst när jag kommer) och sedan spana in denna låda.
Lådan utanför hotellporten – en sådan som man har pappershanddukar i på toa.Inne i lådan fanns en telefon, som man kunde väcka personalen med.
Så det gjorde jag. Ryskan som tog emot mig sa ”ställ inga frågor idag” och ”betala innan du åker hem” och gick sedan och lade sig igen eftersom (skulle det visa sig) hon ju även ansvarade för frukosten nästa morgon.
Hela rummet andas Östtyskland 1977, men ligger i västra delen. Hotellet heter Hotel-Pension Spree och ligger perfekt vad gäller tunnelbanenedgång.
Vis sängen finns ett enda eluttag (inringat) som datorn och telefonen måste dela med den där golvlampan som är så svår att datera. Pilen pekar på en inbyggd …
… radio! Men kan ni begripa, de pratar ju bara tyska i den.
”Det var alldeles för länge sedan jag fick skriva om hotellmögel” sa jag häromdagen, intet ont anande. Well, nu är den bristen avhjälpt.
Ett av rummets fem hörn.
Toaletten är en sådan där absurd som måste vara designad för faecesfanatiker med inspektörsögon. Varje spolning kommer med tsunamikraft som skulle kunna spola bort en yeti från skålen.
Trasig spolmoj. (Det var inte jag!)
Frukosten intogs i ett mörkt rum med sju kvinnor som verkade lika ensamresande som jag. ”Gut’nmorgen” sa vi till varandra och åt våra ägg under tystnad.
Det där till höger är faktiskt inte kaffe utan världens äckligaste te.Att rummet var så mörkt kan ha haft att göra med belysningsapparaturen som såg ut som … reservdelar från regalskeppet Vasa.
Nu ska jag hasta iväg till tunnelbanan och försöka köpa ett femdagarskort i en maskin som bara kan prata tyska. Fast vänta, jag är ju rätt bra på tyska … bara lite feg och otränad samt fullständigt jädra väck när det gäller vilka prepositioner som styr dativ.
Gustav III var en klok man eftersom han redan 1786 instiftade Svenska Akademien, utan vilkens existens mitt liv hade varit fattigare. Jag hade t.ex. inte sovit med SAOL under huvudkudden eller ens kunnat berätta för er om nystavningen kasjunöt. Och jag hade definitivt inte (tack, Flinn!) varit på studiebesök på SAOB:s redaktion i Lund.
Några av er som läser nu, skakar säkerligen på huvudet och kliar er på hakan.
– SAOL? SAOB? SAAB? SO?
Det här till vänster är Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) 2009. (Jag har förstås ställt ett stort M framför mina band.) Den ”beskriver det moderna svenska ordförrådet med tyngdpunkt på ordens betydelse och användning i kombination med historiska uppgifter”. Och det var den jag när den var alldeles nyinförskaffad glömde på tåget och aldrig fick tillbaka. Uhuuu. (Jag har naturligtvis köpt en ny, kan tilläggas.)
Det här är Svenska Akademiens ordlista (SAOL) 1874–2006. (Fast alla 13 upplagorna är inte med här på bilden. Sorry.) Den är ”normerande för stavning, uttal och böjning av svenska ord” och alltså en lista där orden i de flesta fall saknar förklaringar.Det här är Svenska Akademiens ordbok (SAOB) 1893–2013 – en ordbok över svenska språket från 1521 och framåt med uppgifter om uttal och böjning samt etymologi – med vansinnigt många språkprov (”exempel” för lekmän) från säkra källor.
Okej, nu ser ni skillnaden va? (Alla språknördar gäspar stort och funderar på om den där Lotten tror att läsarna är debila.) Det är ju viktigt att kunna skilja på SAOB och SAOL! Som att kunna skilja på handboll och basket eller kjol och klänning samt dill och persilja!
Jag var en gång och pratade om mina älskade skrivregler för ett stort försäkringsbolag, som dock klagade på att ”ordlistan” var så svårläst och att det stod så många ord på utrikiska.
– Vabaha? sa jag och tryckte min kära SAOL till bröstet. Svårläst?
– Ja, liksom gammaldags.
– SAOL?
– Ja. Kolla här länken från vårt intranät!
Sa försäkringstjänstemannen och klickade på en SAOL-länk som gick till SAOB:s sajt.
– Mhhhhhhrrrnfffff! sa jag, som ju vareviga dag sitter tryggt och fnyser på mina höga hästar.
Men nu till saken. Jag har alltså varit på ett av mina studiebesök som förgyller livet och får mig att orka gå upp ur sängen i november och februari.
SAOB-redaktionen ligger lite hemligt och gömt i Lund, i Sten Samuelsons egenritade villabunker från 1960-talet – ett hus påminner om Norrköpings stadsbibliotek. Arkitekten tog i så han nästan sprack och göt huset i helt i betong och uppfostrade där ett antal betongomslutna barn, som måste ha älskat huset ity det är alldeles fantastiskt.
SAOB:s mastodontbetongbalkong.
På redaktionen jobbar 20-talet personer där minst 10 % visade sig känna igen mig från studierna i Lund i mitten av 1980-talet. De letar alla efter fakta och fel med lupp i alla möjliga och omöjliga källor och förbereder det sista uppslagsordet som skulle kunna bli något i stil med ö-öken under 2017. Dessutom förbereds en helt ny digital version … och en app! App-app-app!
SAOB-appen!
När det är dags att ladda ner den, kommer förmodligen Peter Englund att berätta om det, förhoppningsvis med fanfarer och fyrverkerier. Man håller som bäst på att i Kina via ett företag i Tyskland skanna in texterna på nytt eftersom skanningstekniken från förra århundradet inte var så bra – många bokstäver (och då särskilt ligaturer som æ och œ) avlästes fel och de åtta olika ”stilarna” kunde inte alltid separeras. Idag kostar det mer att korrekturläsa och korrigera än att börja om och skanna från början igen.
Till vänster gammelskanning, till höger nyinskanning.
Det som är nästan mest fascnerande med redaktionen är blandningen mellan gammalt och nytt. Håll i er nu och njut av världens finaste pennvässare.
SAOB:s pennvässare som jag minns kristallklart från mitt studiebesök på redaktionen 1985.Vi tar väl en liten närbild på mekaniken också?Kolla: överallt står gamla trasiga böcker och nya otrasiga huller om buller. (Fast det är förstås inte rörigt utan strikt ordnat.)
Pulpeterna på SAOB är ett helt eget kapitel, som jag just nu tänker fokusera på. De är från anno dazumal och det finns bara ett fåtal kvar på redaktionen eftersom de inte är riktigt kompatibla med nutidens arbetssätt och ergonomiska krav.
Så här såg det ut när SAOB-redaktionen fanns på UB1 i Lund och jag var där på studiebesök och skrek ”här vill jag bo!”. (Sedan bosatte jag mig på Nationalencyklopedin istället.)Så här ser pulpeterna ut framifrån – med fack för alla lappar med textbelägg. Men vänta, vad är det där i mitten?En specialhylla för pennor! Fantastiskt! Men – vad är det för glipa där i övre kanten?Ett lönnfack för hemliga gem!
Det är idag bara en anakronist på redaktionen som använder sig av den otympliga pulpeten med de så praktiska facken. Han sa att han inte skulle klara sig utan sin pulpet och ville på inga villkor skänka den till mig.
Om man nu googlar ”telefonlåda” kommer man att hamna här och ingen annanstans.Men hu! Stackars pulpeten har lagats med fultejp!
Nu hade jag kunnat göra detta inlägg ungefär fem gånger så långt genom att beskriva hur jobbet går till med kapslar och lappar och kontroller och excerpter och crosschecking och gud vet allt. Men det får bli en annan gång.
Jag luktar här på böcker från 15- och 1600-talen – inlåsta i klimatskyddat kassaskåp. Nyste gjorde jag inte.
